Kristina, stupenda du, fantastiska du, förlåt mig, men jag skrattade högt när jag läste om din eländiga, blåsiga dag på stranden.

Du har verkligen den där förmågan, med pennan, att ta oss läsare vid handen och ta oss med på dina äventyr.

Hoppas dock att arbetet flyter på bättre i dag för dig. Själv konstaterar jag glad att kvinnoöden i skuggan av de mäktiga männen kan engagera. Jag har fått så många mejl om inlägget  ”Hennes liv på Juventus sidlinje”. Folk efterlyser en bok, ett reportage, en dokumentärfilm! Det rör mig i hjärtat, att nå fram, det enda som egentligen är meningen med det här arbetet, i mina ögon.

Samt att försöka rikta fokus mer på andra och mindre på oss själva, i dessa ytliga instagram- och twittertider. Jag finns också där, i de sociala medierna, men det är så viktigt att inte glömma bort att det verkligt intressanta är ju inte vi utan människorna vi skildrar, världen vi ska spegla – och våra läsare och tittare.

Tack för dina fina ord kring nyhetskolumnen om Älvsjö-tjejerna och det större perspektivet, att vi måste göra upp med unkna gamla normer som tvingar män till ett ständigt pickmäteri och oss kvinnor till passivt beundrande, minst ett trappsteg under dem på livets stege.

Här är kolumnen för dem som inte läst:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20764619.ab

Pia Sundhage hade också läst och uppskattat den, sade hon, hon är ju en kvinna som i hela sitt liv fått slåss för att göra det hon älskar mest: spela fotboll och bli respekterad och sedd som en människa, inte bara en kvinna.

Vi möttes på Norra Latin i Stockholm, där truppen till VM i Kanada presenterades. Presskonferens, mingel och VIP-buffet, det var inte fel alls, framför allt inte samtalen vid borden. Jag hamnade med Victoria Svensson och vi fick kollektiv gåshud över bilderna på storbildsskärmen, från VM 2003. Med oss hade vi också EFD:s Linda Vijkström. Vi pratade fotboll och makt och, mitt i allt, barn. Frida Östberg, en annan gammal storspelare, hade med sin lilla bebisdotter till presskonferensen. Så som jag själv ibland tvingats göra med döttrarna. På något sätt kändes det rätt att höra barnskrik mitt i analyserna av VM-truppen och det gjorde inte tillställningen mindre seriös, tvärtom.

Ofta är det ju den manliga normen, att privatliv och barn är något kärringaktigt som gör att du inte tas på allvar, som styr. Men det är bara dumheter och verkligen något som hämmar oss kvinnor. Jag minns en gång hur jag tog med yngsta dottern på en fotbollsdebatt i Malmö och ammade i pauserna. Lars Lagerbäck gick förbi, log vänligt och konstaterade ”det är hårt att vara dubbelarbetande”.

Jo du. Rekordet var nog när jag, under mammaledigheten med första dottern, sändes till Milano då Zlatan skrev på för Inter. Cheferna vädjade och jag nappade till sist, bunden av lojalitet och äregirighet, i lagom blandning. Ombord på flygplanet, på den lilla trånga toaletten, var det bara att svettas och kämpa och pumpa ur mjölk före landning och jobbrace. Så nog kan man hävda att jag är med i 10.000-metersklubben, eller hur?

Vi delade den här typen av minnen vid bordet i går kväll, Vickan Svensson, Linda Wijkström och jag, med många skratt och i stark, god kvinnogemenskap.

Apropå gott så slank det ner en liten VM-bakelse också. Det bidde en med svensk flagga, heja blågult.

Vi hörs i morgon,

Baci, Jen

Kanada, here we come…Om än med många frågetecken i truppen:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/article20776872.ab