Åh, Kristina, guldet blev till sand…

Jag tänker på dig och jag tänker på Milan-fansens besvikelse i natt och hör den mollstämda sången inom mig. Man drömde om Zlatan och fick Balotelli. Nu kräver de rödsvarta supportrarna Adriano Gallianis avgång och det är smärtsamt tydligt att de har rätt i att Galliani förlorat makt, även nu när han haft lite mer pengar att spendera. Condorens dagar tycks vara förbi, han flyger inte högt längre.

Likväl är det som att komma hem, att vara i Milano igen. Jag ska arbeta med calciomercaton, de sista dagarna på transfermarknaden, då vi sänder live. Det är ju en cirkus, en värld för sig, men en värld som betyder så mycket, för så många, som följer varje rörelse, vartenda kommatecken som skrivs.

Jag läste om hur du lyssnade på Romas match på radio, visst är det något speciellt? Man blir berörd på ett annat sätt tycker jag, det blir intensivare, inte en nödvändigtvis bättre upplevelse, men annorlunda. Det första året som jag studerade på journalisthögskolan i norr hade jag ingen tv, bara en liten transistorradio. Den var mitt sällskap ensamma kvällar, innan jag fått nya vänner, långt ifrån alla och hemmet. Väderleksrapporten, allsvenska matcher, udda program och följetonger.

Vad säger du om Romas säsongsinledning då? Jag älskar också att Totti åker till Sabaudia, det är som du säger, själva sinnebilden av den han är. Jag avslutade för övrigt sommaren i Sperlonga, badorten nedanför Sabaudia, som du vet.

Här i Milano har sommaren kommit tillbaka, jag vandrar heta gator upp och ner, hand i hand med alla minnen. Kvarteret där jag bott, Corriere della Seras redaktion i Brera där jag suttit och arbetat så många timmar. Sen Gazzetta dello Sports gamla högkvarter, vägg i vägg, som de nu lämnat. Alla minnen av den inrökta redaktionen, matsalen där de serverade vin, vänner, kollegor, männen, den där chefen på Corriere…Och Candidio Cannavo’, den legendariske chefredaktören, den lille sicilianaren. Att bli bjuden på lunch av honom, höra berättelser om Enzo Ferrari, fotbollslegendarer, Pantani, Giro d’Italia, Il grande Torino, kriget, livet…

Nu är Candido borta sen länge, Gazzettan har flyttat ut till förorten, allt förändras, inget består. Jag går i Brera-kvarteren där vi festade lättsinnigt de där åren, 2001, 2002, 2003…Jag tycker att jag ser en ung Bobo Vieri sitta på La Briciola som vanligt, Pippo Inzaghi hänga i baren på Hollywood, Paolo Maldini som shoppar på Corso Como. Allt det som är Milano, där fotbollens makthavare lever sida vid sida med det vackra modefolket och de mäktiga mediemänniskorna.

Så väsensskilda alla städer är: Milano, Rom, Paris, London, de städer som varit mina i livet, förutom de svenska. Hur känner du inför Milano, där ju också bott och arbetat?

Kristina, jag ska gå ut och gå en morgonpromenad nu, möta solen och dagen och även svåra tankar. Mitt i leende foton och arbetet, som jag måste klara, är jag djupt, djupt orolig för min pappa som vårdas på sjukhuset i Varberg och kanske inte kommer att leva. Jag var hos honom förra helgen, flög ner akut och jag visste när jag kysste hans panna adjö att det kan ha varit sista gången jag såg honom och rörde vid honom, varm och levande:

Om pappa, älskade, älskade pappa:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article21327619.ab

Tänk på oss Kristina, jag tänker på dig. Livet slipar ner våra vassa kanter, gör oss skörare men också mjukare. Allt det som verkar så viktigt som ung: jobbet, skönheten, nöjeslivet, så oviktigt det blir med tiden, med åren. Bara kärleken återstår och den tilltagande vissheten om att allt ska gå förlorat, allt det man tyckt sig äga och erövra. Så slipas vi ner, nöts sakta och tar emot varje dag med allt större ödmjukhet.

Guldet blir till sand och den rinner i timglaset, obevekligt.

Simply the best. Smäktande lunch på Parma & Co. Italien.

Att le och försöka fånga dagen, trots oron i mitt hjärta.

Milano.