Vem har snyggast bak i Milano?
avTänk att få sitta med en ros i handen och le milt och intagande.
Eller ligga på en strand med rumpan i vädret och pluta med läpparna.
Som kvinnorna i tv-inslaget här nedan.
Att få sitta på San Siro och vara någons spelarfru. Att få vara med och tävla om vem som är den snyggaste spelarfrun, rent av… Allt medan min man utför en mätbar prestation på planen, inte subjektiv och styrd av värderingar, utan en tävling där snabbast, starkast och bäst (flest mål) vinner.
Vad är väl ett derby på planen mellan Milan och Inter gentemot det mellan deras donnor?
Ja, jag skriver för Gazzettan men det hindrar inte att jag kan kritisera den här typen av så kallad journalistik, vare sig utåt eller internt. Och den är ju inte på något vis typisk för Gazzettan utan ser likadan ut i alla italienska tidningar och tv-kanaler, som du vet. Genom åren har vi haft diskussioner även på Sportbladet och en gång i tiden på Expressen, då jag jobbade där, på nyhetsredaktionen, om vilka värderingar och vems tolkningsföreträde som ligger bakom artiklar om spelarfruar, svenska playmates och annat unket vrakgods som allt för lätt flyter med in i nyhetsflödet. Var ligger nyhetsvärdet i en naken bak? Mer än det mest uppenbara, snabba? Ingenstans, naturligtvis.
Desto bättre har även våra chefer insett det, hemma i Stockholm. Slinker något uppenbart sexistiskt igenom på sporten brukar det rätt snabbt plockas bort, även om vi inte är ofelbara. Som min högsta chef sade ”Det vi vinner i snabba klick på den typen av stories förlorar vi i längden i trovärdighet. Det är inte värt det. Vi kan inte jobba så”.
I Italien är jämställdheten längre bort, som du vet. Dio bevara mig för att mina döttrars dröm skulle vara att bli veline, lättklädda tv-dansöser, och gifta sig med en fotbollsspelare för att kunna casha in och shoppa handväskor dagen lång.
Ja du, jag hänger som du hör på din fina ilska i ditt senaste inlägg, även om jag riktar min vrede åt ett annat håll. Jag älskar när du skriver som en sann romanista, det slår gulröda gnistor om din penna och texten glöder av indignation. Men ändå saklig, ändå så sann.
Gnistor har det också slagit i dag, kring svenska landslaget. Kritiken har varit skoningslös efter 1-4 mot Österrike på hemmaplan, som sig bör. Men tonläget har också varit uppgivet. Själv är jag inte det minsta förvånad om vi missar EM för det här landslaget, och dess ledning, har nått vägs ände. Men i Sverige är vi för snälla, eller fega, väntar för länge med tränarbyten när det börjar gå fel. Man ska inte skifta för skiftandes egen skull, sant. Dock tycker jag att där har du något man är bättre på i Italien, att reagera i tid, inte när allt redan är för sent.
Det är inte synd om en förbundskapten som får gå eller landslagsspelare som får petas. Jo, man kan känna med människan i dem. Men är du spelare eller ledare på allra högsta nivå, då är det spelets regler. Landslaget är inte förbundets lag, utan folkets.
Och ändå, Kristina, är det bara fotboll. Allt det här är just bara ytligt vågskum inom mig, på ett lidandets hav. Som jag sörjer min pappa, mer och mer för varje dag, då saknaden sjunker in. Han som verkligen älskade fotboll som livet självt men hade nattduksbordet fullt av poesi , historia och sagor. Pappa som visade mig vägen in i idrottens värld, men allra mest i berättandets.
Att förlora familjens hjärta och själ, alldeles för tidigt och plötsligt, det har lämnat mig utan väg och riktning. Bara döttrarnas små händer i mina och deras ständiga dagliga behov och kärlek är det som drar mig framåt just nu.
Vi ses snart, ser fram emot det. Då ska vi skåla för pappa och fotbollen och livet och döden, i Rom om någonstans, staden som omfamnar allt detta, med varje ny dag som gryr.
Sköt om dig, carissima du,
Jenny
Några bilder från Milano, in diretta från Me Milan il Duca Hotel.
Kära Milano, trots allt.
På Gazzettan, mellan kondoleanser och intervjuer. Jag tycker verkligen om designen på den nya centralredaktionen. Men läget, läget…Långt ute i ingenstans. Nu finns bara Corriere kvar på Via Solferino. Också detta tecken i tiden.