Kristina, bella, jag vet att du sitter och skriver bok för fullt, så jag ska inte störa med ett långt brev. Jag är hemma nu igen, i Sverige som du vet, och tänkte ge dig och alla våra läsare att fång bilder från EM.

Just som jag börjat komma in i det italienska lägret fullt ut igen och bli en i gänget på nytt, på allvar, med presschefer och förbundsfolk och nya kollegor, var det dags att åka hem. Som bestämt gjorde jag bara de två första matcherna, efter Sveriges möte med Italien var det tid för mig att vända norrut. Nu väntar svensk midsommar, sen vänder jag söderut igen, till Rom, Florens och sen havet i Puglia.

Det svider alltid lite i hjärtat när svenska landslaget spelar illa, trots att jag verkligen inte hyst vare förhoppningar eller förväntan. Vi får hoppas att Gli Azzurri går långt istället, så att jag och de kära kan njuta tv-matcher mitt i italiensk yra. Vad tycker du om spelet hittills? Precis som jag varnat för under våren kom italienarna underskattade till EM. Med Conte som tränare kan allt hända, dio mio, man behöver inte alltid älska honom men vilken taktiker, vilken ledare.

Den karisman saknar Sverige och inte heller Zlatan har varit någon ledfyr i detta mästerskap, hittills. Jag mötte honom efter bittre 0-1 mot Italien och det kändes som han redan börjat släckta ljusen och ställa upp stolarna på borden, snart redo att lämna EM-festen.

Nåväl, under har skett förr, i övermorgon väntar Belgien och för mig nu, sängen.

Jag borde skriva något om terrorplanerna mot EM och det onda, onda som hänt i Orlando. Men jag stänger mina fönster mot den ljusa sommarnatten och försöker sova och drömma istället, azurblå drömmar.

God natt Kristina, magica du, din röst saknas bland tv-profilerna från Frankrike,

Jennifer

Bra vakter på Stade de Lyon.

Em-premiär och italienarna visade att de är ett lag, en grupp, mer än någonsin.

Så synd att du inte är här och kan spela med mig.

Ja, du vet. Säga vad man vill om italienare men det här med mat kan de.

Alltid så bra; pratar, ställer upp, skapar inga problem där inga problem finns. Daniele De Rossi när jag mötte honom.

Mediaset, Sky, Rai, det blev en och annan intervju dessa dagar.

På väg genom Frankrike. Lyon, Montpellier, Lyon, Montpellier, Toulouse…Mitt i tågstrejken.

En av kvällarna blev jag inbjuden på Azzurri-mingel och tacka nej kan man ju inte. Skämt åsido, bästa sättet att skapa kontakter är mellan skål och vägg, som du vet.

Konsert med Enrico Ruggeri, många tänkvärd texter på vackraste språket.

Presscentret i Toulouse, i väntan på Matchen med stort m.

vi var alla besvikna efter förlusten mot Italien, så sent mål, så bittert. Zlatan gav nästan inga intervjuer men stannade hos mig (mi vedi?) och många ville vara med och leka. Sen kom Chiellini, Éder, Buffon och Barzagli. En bra kväll på jobbet innan jag tackade för mig och sa Au Revoir France.

Nu: tv-soffan, det bästa med att åka hem, alla matcher man hinner se! Ciao bella.

Kristina, ma belle, bon soir.

Nu är jag i Frankrike, på ett TGV-tåg mot Montpellier. Utanför susar vallmoprydda sädesfält förbi medan vi lämnar Lyon bakom oss. Jag har rest i 11 timmar men det är bara två kvar. Min ackreditering hann jag hämta ut just före stängning på stadion i Lyon. Sen blev det två långa timmar på stationen, de strejkar ju så lägligt fransmännen, så mitt första tåg var inställt…

Men jag gick till PAUL, favoritbageri-fiket som finns överallt, även i Paris. Där var vi alltid, när vi var ute på jobb med TVZ, mitt team och jag, för snabb högklassig energi mellan jobben, det är annat än ledsna kalla svenska kioskmackor det. Nu hade PAUL prytts med EM-flaggor och små kakgubbar som spelade fotboll. Förväntan fyller den varma, nästan klibbiga luften här i södra Frankrike.

Men oron finns där också. På stationen patrullerade överallt både poliser och militärer med fullt synliga kpister i händerna. Avskräckande för de som vill ont, en trygghet för oss andra men också en påminnelse om att Frankrike är ett land i undantagstillstånd. Men böjer man sig, låter vi rädslan vinna? Nej. I min resväska har jag ett första hjälpen-kit som redaktionen skickat med alla och i mitt hjärta döttrarnas ”var rädd om dig mamma”. Men vi ska vara här och försvara vårt sätt att leva, vårt öppna samhälle.

Utanför Lyons station sitter en minnesplakett, över Marius Vivier Merle som dog för Frankrike den 26 maj 1944, när järnvägen vid Lyon bombades. En motståndsman bland alla de som dog för friheten, den som alltid måste försvaras, om och om igen.

Dessa små möten, med medmänniskor, det som mest av allt utgör ett mästerskap, trots korruption, divor, mutor och annat som solkar fotbollen. Som nu, när jag i stressen klev på tåget i fel ände och kämpade mig fram, svettande och ”excusez-moiande” med min stora, blytunga resväska, mot min vagn. Då kom en ung pojke och hans pappa, sög tag i alla mina väskor och bar dem åt mig, utan att vilja ha något annat för det än ett merci och mitt leende.

Det påminde mig om en tågluff 1993, 21 år ung, fattig och ensam (väninnorna åkte på charter till Kreta, men jag ville se Europas städer) åkte i Frankrike på väg mot Genève, mötte Christophe, 21 år han med, som frågade om jag vill sova hos hans familj en natt för att spara pengar. ”Hmmm”, tänkte jag, som man gör, som kvinna. Men han försäkrade att hans mamma skulle möta på stationen, han var på väg hem från studier i Strasbourg. ”Vill hon verkligen ha en främmande gäst hem då?”, undrade jag. ”Ja då”, försäkrade han. Och så blev det. Kvällen tillbringades i deras trädgård där vi åt fondue med hela hans familj och sjöng (jag falskt som alltid),de  bäddade åt mig i gästrummet så artigt, dagen efter fick jag croissanter och kaffe på sängkanten och Christophe visade mig Genève, allt utan att begära något i gengäld. Vi brevväxlade ett tag, sen bleknade vi bort ur varandras sinnen. Men mötet lärde mig, och jag har ofta upplevt det igen genom åren, att våga lita på folk, utan att vara dumdristig. Och att det är bra att resa ensam ibland, ja, du vet om någon.

Vissa journalister har fått förhållningsorder att inte åka tåg alls, men jag sitter här och ser Frankrike genom fönstret och tänker så bra som jag bara gör på tåg. Det känns som ett ögonblick bort då jag var på EM 2012, det senaste, i Polen-Ukraina. Så nära, så långt ifrån. Donetsk, den nya Uefa-flygplatsen där jag köpte dockor till barnen, då ännu så små. Den finns inte mer, utplånad av kriget, förintad, liksom så många människor. Och fotbollssouvenirerna och matchprogrammen jag tog hem till pappa. Nu finns inte heller han med oss längre, han som skulle äskat denna mästerskapssommar, hissat den svenska flaggan före match, sett allt han kunde och spelat in resten. 2012…. Den sommaren flyttade Zlatan till Paris, nu är hans tid där över. Barnen som gått från små till skolflickor. Skilsmässan. Min nye amore som fanns där som tröst. Mamma som var nära döden men klarade sig. Jobbet. Möten. Besvikelser och glädje, ofta den lilla, i vardagen. Livet på fyra år och mellan två EM.

Nu ska jag läsa vidare i Elena Ferrantes bok, fick just en rapport från kollegorna som redan är på plats i Montpellier, inga breaking news där. Så glad jag är, har sagt det förr, att vi inte i Sverige rangordnar ”snyggaste spelarfruarna”, apropå italienska kollegor. Blir så trött när jag ser sajterna från Italien och så fruarna då, med behagen i vädret. Tacka vet jag Kim Källströms inställning till kvinnor och hans begåvade fru, läs  i Simons fina krönika:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/bank/article22975723.ab

Berätta, jag får en del rapporter från Rom, om vädret och fotbollsförväntningarna, men vill höra det från din glödande penna också!

Nu åker vi vidare, genom Frankrike, på EM-resan,

Je t’embrasse.

Jennifer

PS: Du får lite bonusmaterial här, jag kunde inte lägga ut bloggen på tåget, så nu är jag framme på mitt hotell, mitt i stan. När Payet gjorde 2-1 för en stund sen stod jag på min franska balkong, andades in den mättade tunga luften, smuttade på en kall öl och pustade ut efter 13 timmars färd, när den kollektiva glädjeutandningen kom, vid målet. Från torget strax intill utbröt glädjeyra. Och i hotellbaren har ett gäng tjejer möhippa med Whitney Houston-tema. En stor röst, ett sorgligt slut. Och jag, I wanna dance with somebody. Men jag får nöja mig med att duscha och sova som en liten fransk gris. I morgon väntar Italiens pk och mycket jobb. Bonne nuit.

Så här glad blev jag över att få min ackreditering.

Kicking it på PAUL.

Det är det här det handlar om. Att vissa värden måste försvaras om och om igen. Och allt blod som spillts för att uppnå vår frihet, jämställdhet och upplysning.

Bon soir Montpellier.

Kristina!

Skämskudde på för mig… Jag har ingen annan ursäkt för mitt ytterst sena svar än att ”det har gått i ett”, som min kära gamla nonna, mormor, brukade säga. Denna sommar, med både EM och OS att förbereda och så min senaste bok som precis kommit ut. Mitt i allt har jag också varit med som gäst i paneldebatt på Landsbygdsriksdagen som hölls i fina Visby detta år, allt arrangerat av Hela Sverige Ska Leva. Mycket givande och jag utsågs, tro det eller ej, till bästa talare, mitt bland alla höga herrar. Det får vi skåla för, det med! Och allt jag vet att du håller på med.

Men, som sagt, fullt upp är det och lägg därtill allt det privata som ska rattas och helst också njutas. Varför är det alltid som mest, den tid på året då man egentligen bara sitta rakt upp och ner och fånga dagen, andas in försommarkvällen?

Nå, vi sågs ju nyss, i Rom, så fin den var vår kväll, du och jag och vår gamle gemensamme tv-vapendragare, på Bar Tartaruga och Piazza Margana. Och att sen åka hem, bak på vespan, genom Rom-natten…

Vad säger du nu, om den säsong som gått och det EM som väntar? Jag åker på fredag till Frankrike, till Montpellier, där Gli Azzurri har sin bas. Det var längesen ett italienskt lag såg så svagt ut på pappret. Tänk EM 2004 i Portugal, då jag också hängde med de azurblå grabbarna. Vilket lag. Buffon, Cannavaro, Nesta, Zambrotta, Pirlo, Gattuso, Totti, Del Piero och Vieri…och fler därtill. Annat är det nu och med mittfältet så åderlåtet lär det bli tufft för Italien, i alla fall mot de bättre lagen. Inte minst PSG-juvelen Marco Verratti, som jag sett så mycket de senaste åren i Paris, kommer att saknas svårt. Italien har ju inte heller några riktiga måltjuvar, Pippo Inzaghi-stilen är ett minne blott… Bara Juve-backlinjen och good old Gigi Buffon ser starka ut.

Men, men, men…Vi vet hur det är med Italien och mästerskap. Man har också demontränare Antonio Conte som vet hur han ska driva dessa unga, löpstarka gossar framför sig.

Jag gör bara Italiens matcher i EM, sen styr jag hem, hämtar mina små blondiner, och så ses vi igen, på semester i Rom och sen kanske söderut med, vid havet i Puglia.

Sänder dig många tankar, från ett lummigt, somrigt Sverige, samt ett fång vykort, tanti baci, bella du,

Jenny

Ståuppa ska fixas, inför italienska cupfinalen, till EM-inslag.

Olimpico! Coppa Italia, Juventus-Milan, arma Milan, så nära, så långt ifrån. Mina rödsvarta vänner på presskontoret var helt sänkta efter förlusten.

Har du läst Elena Ferrantes fantastiska romansvit som är så i ropet nu? Jag köpte ettan på svenska, tvåan på Arlanda på engelska, sen var jag tvungen att köpa trean i Rom och nu ska jag få tag på fyran med. Kan inte vänta på att de översätts. Ingen vet ju vem som gömmer sig bakom pseudonymen men böckerna är fantastiska i sin lågande energi och målande bild av Napoli och två väninnors liv och smärtsamma vänskap.

Roma, amore mio.

Hittade en ny liten piazza, dit jag ska ta dig, Piazza di Montevecchio, ett guldkorn.

Middag med Marco Nosotti på Sky, Monica från Mediaset och andra kollegor, i Florens, under landslagssamlingen. Mycket matnyttigt skvaller.

Det gäller att hitta rätt på Coverciano.

Italiens landslag har allt stöd man kan behöva.

På väg ut på intervju, Trastevere.

Lite mer Italien-porr.

Italia. Träning, Conte var på glatt humör och lät oss vara med hela träningen, inte bara första kvarten, som det brukas.

Milano, ett intensivt dygn. Middag med källa, här på Rosso di Brera, besök på Gazzettans redaktion och lite annat minglande med Milano-kontakterna.

På väg tillbaka till kontoret, från lunch. Bara så där.

Piazzan…Vilken kväll vi hade, denna ljuva bella notte, stärkande för både själ och kropp. Och knopp, dessa samtal.

Ti bacio ancora, ciao.