”Una bandiera si vede quando il vento tira forte”.

Ja Kristina, du behöver ju ingen översättning av Paolo Maldinis ord. Men kanske några av våra läsare.

”En flagga/ett klubbemblem syns bäst när det blåser hårt”. Ungefär så. Una bandiera kan ju också vara ett lags frontfigur, fixstjärnan, ledaren. Som Paolo Maldini var i så många år för Milan.

Jag har bara, via nätet, sett bitar av dokumentären på Sky Sport Italia, om Cesare och Paolo, far och son Maldini. Har du lyckats se hela? Jag längtar efter att göra det.

Det blir se till att se ”on demand” så fort jag kommer till Rom nästa gång.

Hur som helst, Paolo Maldinis ord är så sanna och vackra. Sportvärlden är ju full av högtravande talesätt och djävulska klichéer. Men här når orden fram, har bäring.

Ord och hårda vindar, ja. Tänk, när jag kom som 21-årig praktikant till Expressen, 1994, då fick man bara brev från läsare, ytterst sällan. Den som ville tycka något hade gott om tid att sansa sig medan hen skrev ett brev, lade i kuvert, köpte frimärke och gick och postade brevet. Mejlen kom året efter, 1995. Den som ville tycka något om oss inför publik, hen fick skriva en insändare och då krävdes namn och adress. Det känns inte så länge sen men är världar bort. Jag vill aldrig bli sådan att jag säger att ”allt var bättre förr”. Gud bevare mig. Den snabba kommunikationen av i dag är på många sätt fantastisk, hur vi kan mötas, interagera, nå ut och bli nådda.

Men, och det här är ju ingen ny diskussion, priset vi betalar när sociala medier visar sina asociala sida är stort. Dels faran i när fanatiker kan nå varandra och enas på nätet. Och dels det höga pris enskilda individer betalar, vare sig det handlar om sms-mobbing tonårstjejer emellan eller näthat mot politiker och journalister i offentligheten.

Jag läser just att Johanna Garå lämnar sitt uppdrag för TV4 och det är tråkiga men inte förvånande nyheter. I längden kommer allt fler offentliga personer att fråga sig om det är värt det. Jag lärde känna Johanna 2003 på Sportbladet och beklagar att en av alltför få duktiga kvinnor nu slutar synas i den grabbstuga sportens tv-studior ännu är. Också för att hon inte bara var ett kuttersmycke utan hade något att säga. I Italien är det ju som du vet fullt med kvinnor i sportsändningarna, mer eller mindre lättklädda. Men de cementerar  bara könsrollerna när det viktiga är hur de ser ut, inte vad de kan om fotboll.

Sporten är ett så starkt mansfäste att många killar/män/gubbar lider ont när de ser en kvinna i en roll de tycker att de borde ha. Många inser inte heller att det viktigaste inte är att veta vem som var högerback i Parma hösten 1987 utan att vara en bra journalist: kunna ta sig fram, få kontakter, kunna språk, prata, skriva…Ja, du vet om någon.

Jag minns när jag blev krönikör på Sportbladet 2007, hur en manlig krönikör på Smålandsposten rasade mot utnämningen. Jag var invoterad, jag var kass, jag skrev för personligt: kort sagt jag var för mycket kvinna. Allt osade undertryckt avundsjuka mot att jag på var San Siro och inte han som hade pick och skägg. För att sammanfatta det hela. Då tog jag åt mig, nu har jag en helt annan distans till både jobbet och mig själv och det är oerhört befriande.

Du minns diskussionen vi hade innan vi startade bloggen, om att inte ha kommentarer, vi har helt ense om det? Det är ju trist att det ska behöva vara så. Att man ska missa dialogen med läsarna. Men det är inte värt det. ingen av oss ville behöva öppna kommentatorsfältet och mötas av elakheter eller snusk från anonyma fega människor.

En brännande punkt i den här diskussionen, som ofta missas, är förstås mediehusens eget ansvar. Nu kackar jag i eget bo men det ska en ansvarsfull journalist göra. Det finns och har funnits en oerhörd cynism kring hur tidningar och tv världen över jagat läsare/tittare/klick på sina sajter genom just sociala medier. Att vara snabb och rapptungad på twitter har blivit minst lika värdefullt som att ha förmågan att få känsliga intervjuer eller ha unika kontakter inom polis/klubbar/försvaret. Det är ingen bra utveckling för sann journalistik och i förlängningen för demokratin.

Det ena behöver förstås inte utesluta det andra, men gör det ofta. Jag minns hur några andra krönikörer och jag bad om att slippa kommentarer under våra krönikor, det var hösten 2010. Cheferna vädjade och pressade oss, vi måste förstå hur mycket trafik kommentarerna drog till sajten. Detta var inget unikt för just Sportbladet, samma resonemang förs över allt, på redaktioner världen över.

Om folk skriver om på twitter om Johanna Garå, elakheter såväl som beröm, drar det uppmärksamhet till TV4. Om en läsare hos oss skrev ”Jennifer Wegerup” (eller Simon Bank eller Peter Wennman eller Johanna Frändén)  suger/borde dö/är en hora/är en fet gris så gör det att andra läsare svarar och så fortsätter dialogen och det blir fler och fler klick.

Det bygger i längden ett samtalsklimat bortom alla rimliga gränser och knäcker dem som utsätts för det. Cheferna är pressade av högre chefer som är pressade av ägarna till tidningarna och tv-bolagen. It’s all about the money. Men ägarna  behöver dock aldrig utsättas för näthat och kommentarer om hur de ser ut och låter eller hotas och hatas.

Tilläggas ska i sanningens namn att redaktionerna, både vår och andra runtom i världen, jobbat hårt för att höja nivån på kommentarerna, bland annat genom att kräva FB-konton med namn och bild. Och det har blivit bättre. Men det är ändå häpnadsväckande hur rått tonläget kan vara ibland, även på twitter.

I går skrev en MP-politiker på twitter, om Expressens Niklas Svensson, som avslöjade flygturerna mellan Arlanda och Bromma, att denne nog har en liten penis. Och det är bara ett skrämmande exempel.

Så mitt i allt positivt med de snabba puckarna och det gränslösa nätsamhället så har det skett en otrolig infantilisering  av debattklimatet. Och i en värld där män ännu styr och sätter agendan kommer vi att få se ännu fler kvinnor få nog och lämna det offentliga rummet.

Vad tycker och tänker du om allt det här, carissima?

Nog om detta, nu laddar jag för Milano-derby och i morgon bitti avfärd i ottan mot Barcelona.

Många kramar till dig, baci, baci,

Jenny

Carissima Kristina,

visst gör det ont när knoppar brister. Och drömmar likaså.

I Paris hade knopparna redan slagit ut, staden stod i full blom och välkomnade såväl Barcelonas stjärnor som lilla moi med sommartemperaturer på 27 grader när vi anlände i tisdags. En fin inramning för fotbollsfest men som du såg var partyt snabbt över för de Paris-blå. Klubben som har som motto: ”Dröm större”, såg ännu en gång drömmen om Champions League brista.

Chanserna på tisdag på Camp Nou är mindre än minimala, Barcelona är inte den typen av lag som klappar igenom på hemmaplan och tappar ett sådant försprång. Sant är att PSG saknade Verratti, Zlatan, Thiago Motta och efter en smärtsamt kort stunds spel även Thiago Silva. Men klasskillnaden var ändå påtaglig. Stannar Ibra i PSG kommer han aldrig att vinna Champions League, Parisklubben har en bra bit kvar till den absoluta världstoppen.

Juventus då? Jag såg matchen först efteråt och bara i stycken och tyckte att det var märkbart hur Pogba saknades. Seger, visst, men det blir inte lätt i returen borta i furstendömet.

Jag landade sent i går kväll i ett Stockholm med aprilväder och börjar nu även landa mentalt. Du vet, hur vi kan färdas mellan olika liv och världar. Ena kvällen intervjuer med Sirigu och Van der Wiel och sen skrivande utomhus på restaurant Les Pinces, i väntan på nattamat, med pulsen rusande mot deadline. Och sen samtal i natten med Mediaset-kollegor under Paris himmel med Eiffeltornet glittrande och lockande på andra sidan Seine.

Dagen därpå hem till plikter och vardag, match för äldsta dottern i morgon och bowling-barnkalas med maskeradtema för den lilla på söndag. Dessutom ska jag jobba, hela helgen, till sent söndag natt. Måndag morgon upp 03.30, för tidig flight mot Barcelona. Och på nytt landar man i det andra livet. Det som kan verka som det sexiga, coola, intressanta, glamorösa. Men kärleken, den största, den finns i det som väl skulle kallas ”det vanliga livet”. De där två små människorna som jag gjort och som är ständigt närvarande inom mig och som jag aldrig är riktigt hel utan.

Det sliter en itu att färdas mellan världar men det gör en också rikare som människa, känner jag. Jag skulle inte kunna leva på något annat vis. Just i de största uppoffringarna och avkallen växer du också som människa och därmed även som journalist och skribent.

Nu till mer prosaiska ting. Vi har pratat rätt lite Lazio här på bloggen hittills. Att du inte gör det har ju sina gulröda skäl men jag har lite dåligt samvete. Det fanns ju en tid när Formello var min hemmaplan och jag träffade Mancini, Favalli, Simone Inzaghi, Orsi och gänget så gott som varje vecka. Vilket lag Lazio hade de där åren med Svennis! Innan Cragnottis bluff synades och då scudetton äntligen hamnade i Casa Lazio den där majdagen 2000. Och sen vann Roma året efter… Ljuva år för huvudstadslagen, en skön kontrast mot nords ständiga dominans.

Nedved, Lopez, Couto, Simeone, Veron, Nesta, Crespo…För att bara nämna några i stjärnparaden.

Jag ska skriva mer Lazio snart. Nu måste jag dock bita tag i förhandsjobb inför Milano-derbyt. Hur gärna hade jag inte varit där… Särskilt som möbelmässan pågår just nu, med mycket intressant att titta på och party all night long. För tio år sen hade jag åkt gjort en Paris-Milano-Barcelona. Men den största kärleken har sitt pris och jag betalar det gärna. Därför sitter jag här i min soffa och vet att Milano ligger kvar.

Jag nöjer mig nu med att skicka dig några bilder och börjar med just en Lazio-bild. En ljusblå vän skickade det här fotot från projektet ”Lazio nelle scuole”. Skoleleverna och Olimpia, Lazio-örnen. Jag minns den vidskepliga hetsen kring Olimpia och om hon skulle flyga eller ej på ett derby för några år sen. Allvaret i nyhetsrapporteringen i vissa Rom-tidningar och radiostationer var på krigsrapporterings-nivå.

Mitt i allt detta skickar caro Simon Bank, romanista och ytterst seriös i sitt yrke, som du vet, ett sms till mig: ”Olimpia e’ una putana”. Olimpia är en hora. Det får mig fortfarande att le.

Buon weekend, cara du,

Jenny

PS. Nu finns jag på twitter. Du vet ju det. Men de läsare som vill följa mig, hittar mig alltså nu även där.

Putana? Io?

Ici, c’est Paris. Ett mycket varmt Paris.

Du har ju bott i Paris. Saknar du någonsin staden? Vad är dina minnen därifrån?

Parc des Princes, innan festen kom av sig…

Kristina, buon compleanno! Tanti auguri a te! Grattis på födelsedagen!

Jag vet att solen lyser på Rom och förstås extra mycket på dig, just i dag. Blir det något firande? Tårta? Profiterol? Det fick jag på min senaste födelsedag i Rom, för några år sen och en liten bit av den mumsiga chokladkule-desserten hade inte suttit fel just nu, till dagens tredje mugg kaffe.

I morgon åker jag till Paris men även förra veckan var späckad med jobb, så du måste förlåta att jag inte svarar dig förrän nu. Det var mycket med Zlatan, både artiklar och tyckande, kring hans framtid och runt domen mot honom. Sällan, men någon gång, kan jag bli trött, liksom tom på ord och framför allt på att hela tiden ha åsikter om allt och alla. Det är mitt jobb, fattas bara, jag beklagar mig inte. Men det vara några dagar här när jag kände att orden måste få komma tillbaka till mig. Säkert känner du också så ibland?

Dessutom hade jag min nyhetskolumn i lördags, den som du retweetade så generöst. Älskar att skriva dem och den här är snart redan delad/gillad/kommenterad 6000 gånger. Då känner man att man når ut, att det man gör betyder något. Och i helgen vällde flera hundra mejl in, det var också därför jag inte hann med dig, cara.

Här är kolumnen, för den som inte läst, under rubriken: ”Svenska folket har inget att skämmas för”. Ett svårt ämnen, men just därför desto angelägnare:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20609534.ab

Skämmas bör vi dock, Sverige, liksom USA, över att vi ännu inte haft en enda kvinnlig ledare på landets högsta post. Ingen kvinna som statsminister, ingen kvinnlig president. Nu går Hillary Clinton öppet ut och säger att hon vill bli USA:s president och utan att vara vare sig demokrat eller republikan så håller jag mina tummar så att de vitnar, för Hillary.

Jag minns förra omgången, när Barack Obama vann. Några kollegor och jag diskutade över fikat president-valet. Någon sa: ”Hon vinner nog, han är ju svart”. Jag sa: ”Självklart kommer han att vinna. Hon är ju kvinna”. En kvinnlig kollega, som jag respekterar mycket, höll med, hon till och med skrattade: ”Ja, hur kan ni tro något annat. Att vara kvinna är det sämsta du kan vara i den här världen när du ska spela maktspel”.

Så blev det. Och jag ser ju, och du med, varje dag i jobbet hur manliga företräden prioriteras, ofta på en helt undermedveten/omedveten nivå. Män väljer män. Män beundrar andra män. Allt sker så subtilt, men det manliga tolkningsföreträdet slår igenom överallt.

Bäst att snabbt tillägga att jag älskar män. Men inte mansväldet.

Va bene, till fotbollen då. I morgon bitti far jag till Paris och ett stormöte där PSG nu står utan inte bara Zlatan utan även, bland andra, David Luiz. Jag ska skriva förhandskrönika i morgon så jag ska inte orda mer om matchen här. Men jag längtar till Parc des Princes och skulle innerligt önska att de Paris-blå kunde överträffa sig själva, som mot Chelsea, och att få skriva ett annat slut än det väntade.

Annars då, alla rykten om Zlatan till Milan och överallt? Bara just rykten, enligt mina vänner bland rossoneri-folket. Tyvärr. Men allt kan hända, en stor sanning så här på måndagsmorgonen. Ser för övrigt att Boban varit hård mot Milan och Inzaghi i SKY-studion. Bara att vänta. Och Boban har ju rätt när han konstaterar att Milans spelare är ”scarsi”. Problemet ligger ju där, man har inte kvaliteten just nu.

Jag gör som du, ber till Madonnan, om nya pengar men en bibehållen italiensk själ, till calcion. Lite fler svenska spelare i serie A, av hög kaliber, vore inte heller fel. Men det är som bekant rejält armt just nu, på den unga fotbollsfronten.

Önskar dig en underbar dag, när jag kommer till Rom ska vi gå till Tartaruga-baren och skåla för dig och göra stan, natten lång! Och sen,  i sommar, fortsätter vi att fira dig, när jag kommer ner till Abruzzerna. Då ska vi dricka skumpa under stjärnorna vid poolen.

Skål för dig, Hillary och alla andra starka, vackra kvinnor!

Min sommar-oas. Räknar ner dagarna. Här ska vi skåla för oss och livet. Auguri bella!

Kristina, cara du, varför går jag aldrig och lägger mig i tid?

Nu sitter jag här och läser italienska tidningar på nätet, med fullmånen och stjärnorna i vacker nattlig show utanför köksfönstret. Sida upp och sida ner, tidning efter tidning. Max Allegri och Vincenzo Montella inför cupmötet. Banderollerna på Olimpico mot mördade Ciros mamma, under Roma-Napoli. Francesco Lodi om Parmas desperata kris: ”Jag varken spelar eller får lön på två månader”.

Och så Milan då, jag fick en del inside-information förra veckan och jag känner som du; vemod inför en storhetstid som aldrig kommer tillbaka men också längtan till en ny. Vad man än tycker om Berlusconi (och jag har många invändningar) var han en del av Milans och den italienska fotbollens storhetstid. Jag vill också se en stark calcio igen med stort spel och stora stjärnor. Och för det behövs som bekant stora pengar. Tyvärr innebär det ju, som du skriver, att utförsäljningarna lär fortsätta.

Apropå stjärnparader och oljepengar så såg du kanske OM-PSG i går? Jag var på plats hösten 2012 och 20123 i Marseille när PSG gästade då, och det är möten med en helt annan glöd än de flesta andra i franska ligan. ”Upp i röven, PSG”, som en OM-supporter uttryckte det så vackert, inför våra tv-kameror. Många liknar Marseille vid Neapel och jag kan förstå varför men håller ändå inte med. Städerna har en hel del sociala och historiska faktorer som förenar och är på samma gång ruffiga och vackra hamnstäder men ändå, för mig, helt väsensskilda.

Nå, senast jag var där vann PSG och så även nu, med en stark vändning från 1-2 till 3-2. En arg Cavani blev utbytt och han lär inte bli kvar efter sommaren. Frågan är vad som händer med Zlatan, om han också drar. Vet inte om du hunnit med att läsa, men mellan lagande av påsklamm och målande av ägg, skrev jag en nyhetsartikel i lördags, om den gode Ibra och att han sökt immigrantvisum på den amerikanska ambassaden i Paris. Oh la la, liksom.

Vi skriver inte att han är på väg till en amerikansk klubb, vissa källor hävdar att han ska spela in film/reklam i USA i sommar. Hur som helst är det intressant och fick som väntat stort genomslag i såväl England som Italien och Frankrike med artiklar och inslag i allt från SKY Sports till Le Parisien till Gazzettan och Corriere della Sera.

Han berör den gode Zlatan, ännu ett tag till.

Påsken är slut, nu väntar jobb med damlandslaget, mer Zlatan, nyhetskolumn, SVT-soffan och sen två intensiva veckor med resor till Paris och Barcelona. Vad händer hos dig, vad gör du, har pilgrimerna åter lämnat Rom?

Du får en bild från påskbrasan i Vessigebro i lördags kväll. Uppåt landet eldar man ju blott på Valborg men inte här nere. Kanske är det påskens bästa stund för mig, att stå vid elden under den blånande vårhimlen och tänka med milt vemod på det som varit och känna förväntan och förhoppningar för det som ska bli. Elden, så ursprunglig och fundamental för mänskligheten.

Vårdkasar i natten, tysta men trängande meddelanden, från en flammande höjd till en annan.

Hoppas min hälsning når dig nu i nattlig timme, buona notte cara,

Jenny

Fire, walk with me…

God morgon Kristina och Buona Pasqua! Glad Påsk!

Den stora dagen är ju i morgon i Italien, påskdagen, men hur firar du i dag på påskafton? Ser du rentav stormötet Roma-Napoli på plats på l’Olimpico? Det är ju klokt att ha matchen dagtid, med tanke på bråken med så tragisk utgång i fjol.

Jag fick lite kvällsbilder från Colosseum skickade till mig i går och jag sticker inte under stol med att jag längtar till den eviga staden, din hemstad.

Men samtidigt är livets mening om något att leva här och nu. För ett år sen hade jag precis flyttat, brutit upp från mitt liv, nystartat och var så in i märgen trött, både till kropp och själ. Nu är allt bättre, livet vänder, jag står upp, alla är friska och vi får fira påsk ihop och solen skiner på oss.

Vad mer kan man begära? I går kväll gick jag en kvällspromenad under fullmånen, min barndoms gator, upp och ner. Jag gick förbi ett av husen där det bor en granne som blev änkling i höstas. Frun dog i en hjärtinfarkt, han blev ensam, de hade inga barn. Jag såg hans nyplanterade vårblommor och ljuset över hans ensamma tv-soffa. Vi vet så lite vad som händer. Bylines och stress och hets med kollegor eller synpunkter från läsare, sådant som jag fann så viktigt förr, det berör mig nästan inte alls längre.

Det är en befrielse, tycker du inte? Jag vill alltid göra ett bra jobb, det bästa, men det stannar där. Tycker någon sen inte om mig eller mitt jobb så kan jag inte lägga tid och energi på det. Jag vill rikta all kraft och fokus mot de jag älskar och bryr mig om. Så nu blir det jobb med en viktig nyhetsartikel en stund här, men  sen ska jag sätta mig i solen med barnen runt omkring och skåla lite för våren.

Vet du, för två år sen, just på långfredags kväll, var jag också i barndomshemmet. Pappa och jag hade sett ”Bibeln”, tv-serien som gick då, en maffig och rätt blodig (förstås) historia. Även om man inte är troende är ju bibeln riktigt bra läsning/tv och också så fundamental för oss i väst, eller hur? Så mycket av vår historia, traditioner och talesätt och begrepp härstammar från den.

Oavsett vad man än tror är ju också berättelsen om Jesus på korset mänskligheten i all dess ynklighet och rädsla i ett nötskal. Och sen, det gudomliga förlåtandet, också det så grundläggande.

I alla fall, pappa gick sen ut för att köra in bilen i garaget och då ropade han på mig ”kom ut, Jennifer, skynda dig”. Jag gick ut på yttertrappen och vi blev stående. Hela himlen var upplyst av ett enormt kors. Det var två flygplan, strecken efter dem, som korsade varandra och med fullmånen som lyste blev effekten slående.

Det fanns alltså en  fullt vetenskaplig förklaring. Men ingen av oss hade sett något liknande, det var långfredagens kväll och vi hade precis sett tv-serien där Jesus förråddes och korsfästes. Där och då, under det lysande korset, fick jag ett ögonblick gåshud och eftertanke. Vi stod tysta och tänkte i natten.

Man måste inte tro och religionen står ju tyvärr för mycket av allt ont i världen. Men samtidigt är det tomma tider, när den enda guden är Mammon och våra dagars kyrkor stavas shopping-gallerior. Och när allt i påsk tycks handla om fulla godisägg och groggar framför tv:n.

Jag säger inte att man måste ha svaren i form av en gud och en religion. Och framför allt inte att vilja pracka på någon annan sin tro. Men jag är säker på att vi mår bättre av att våga ställa frågorna och ibland tänka de större tankarna, bortom det dukade bordets och tv-skärmens horisont.

Glad påsk igen, käraste du, snart ses vi,

Jennifer

This is where I come from.

Kristina, carissima, bella du,

ditt  senaste inlägg är huvudet på spiken, kring Gli Azzuri och matchen i Sofia.

Din hälsning och dina bilder ger mig också ännu mer längtan till Rom…Att gå längs Tibern och ta dagen som den kommer…Att slinka in en liten kyrka på ett hörn och bara få en stund av stillhet. Att träffa dig på Tartaruga-baren och dricka aperitivo och prata om allt och inget. Så synd att de renoverat! Men torget, piazzan, finns ju kvar. Där vi ändå gillar bäst att  sitta, och se på sköldpaddsstatyerna vid fontänen och känna Roms doft och smak blanda sig med bubblet i glasen.

Bubbel blev det också i går kväll för mig. Bästa champagnen i bästa baren med bästa fotbollsfolket. ECA, European Club Association, har hållit toppmöte i Stockholm i dessa dagar. Rummenigge och de andra höjdarna från storklubbarna var alla på plats och jag slank in på Grand Hotel en stund för att träffa lite kontakter och knyta nya bekantskaper.

Vår gemensamme bekant Andrea McLeod och jag hann ta ett glas Pol Roger i Cadierbaren, med ett bedövande vackert Stockholm utanför panoramafönstren. Andrea Agnelli var där från Juventus också och folk från de flesta andra italienska och europeiska storklubbarna. The place to be i  går kväll, kort sagt.

Sen skyndade fotbollspamparna vidare för båtfärd till Vasamuséet där de skulle dinera. Jag gick genom Kungsträdgården, i skymningsljuset och under mjuka regnskyar, bort till Stureplan och Taverna Brillo för italiensk middag med ännu en finfin fotbollsbekant, vår kollega Petra Thorén.

Vårt samtal kom att handla mycket om  debatten inför matchen i kväll, Sverige-Iran. Jag blev intervjuad  av TT om kvinnornas situation i Iran, en intervju som gick i de flesta landsortstidningar som det heter, här HD:

https://www.facebook.com/jennifer.wegerup/posts/10152782847134087?notif_t=like

Jag försöker respektera alla religioner och åsikter. Men jag hycklar inte med att jag inte hyser någon tolerans för intolerans. För mig är det självklart att i en modern värld kan religion och kultur inte få användas som ursäkt för förtryck. Vi skulle aldrig acceptera att ”den store Guden XX” sagt att svarta inte får på fotbollsmatch.  Eller att svarta inte får jobba, skilja sig, ha egna bankkonton, gå på restaurang själva, köra bil eller klä sig som de vill.

Vi ska inte heller acceptera könsapartheid. Jag skrev om det och världens hyckleri inför oljenationen Saudiarabien, för drygt ett år sen, i en nyhetskolumn som fick stor uppmärksamhet och som känns aktuell igen, efter den senaste tidens debatt kring just Saudiarabien och mänskliga rättigheter. Samt inför kvällens match mot Iran:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article17993016.ab

Jag satt en gång för många år sen i en tv-debatt med Mattias Göransson, på Offside, i just Debatt i SVT.  Jag frågade honom om han tyckt att det vore acceptabelt att svarta inte släpptes in på en fotbollsarena. Det tyckte han inte. Men han ville inte svara på vad skillnaden var, med kvinnor.

En intressant aspekt av den debatten var reaktionerna jag fick efteråt, från vissa svenska män som inte tyckte att man skulle ”blanda ihop sport och politik”. Som om inte allt vore politik här i världen…Men, i alla fall, jag var höggravid under tv-debatten, skulle föda några dagar senare. Med andra ord väldigt stor och dessutom uppsvullen som man är de sista veckorna, när man samlar på sig mer och mer vätska i kroppen, du vet.

I diverse mejl fick jag veta att om man ser ut så, som kvinna, ska man inte visa sig, än mindre våga ha åsikter, i tv. Feta mäktiga män får ber ut sig till höger och vänster men ska vi kvinnor ta plats och tycka obekväma saker ska vi åtminstone ha vett att vara snygga och behagliga. Så inte är vi jämställda här heller, fullt ut, om nu någon trodde det.

Med allt detta sagt så tycker jag att det är rätt att Sverige spelar mot Iran. Jag stör mig på att idrotten, inte minst fotbollen, ofta utkrävs ett politiskt ansvar som inte näringslivet krävs på. Se nu senast, i Saudi-affären, hur våra viktigaste affärslivstoppar rasade mot att svenska företag skulle förlora pengar. Gud vet vad som sagts mellan slutna väggar för att blidka saudierna…

Att ställa in en match däremot, det kan tyckas så lätt. Men fotbollen har inte mer ansvar än näringslivet och politikerna, tvärtom. Så visst ska matchen mot Iran spelas. Men med debatt, öppenhet och gärna spelare och ledare som vågar tycka att det är bedrövligt när kvinnor behandlas som andra klassens medborgare.

För övrigt en genial förstasida på Sportbladet i dag:

Däremot synd att i vår intervju med Irans Andranik Teymourian, att han inte pressas alls om kvinnornas situation.

Med detta önskar jag dig en fin kväll, carissima, buona serata,

Jen

PS. Du får några bilder från gårdagskvällen. Kram

Skål med Andrea McLeod bland fotbollsfolket på Grand Hotel.

Så här ska en bra damtoalett se ut, eller hur?

Bella Stoccolma sotto la pioggia.

Kram från mig och Petra till dig. När du kommer till stan ska vi ta en sväng till Taverna Brillo, väldigt urban chic, men på ett bra sätt. Baci.

Cara mia,

det är som du skriver, få av oss är vackra i badmössa. Eller i badkläder för den delen. Men desto vackrare är det att få sig ett gott skratt, som jag fick när jag läste ditt inlägg.

En befriande kontrast till alla smickrande selfies. Eller självisar, som man ska säga nu, på svenska.

Dina badmössor fick mig att tänka på släktingen duschmössa. Minns du dem? Finns ännu på vissa hotell fast det är något jag aldrig använder. Men i barndomen hade vi ofta duschmössa, även efter skolgymnastiken. Jag var väldigt avundsjuk på en klasskamrat som hade en duschmössa som var som en astronaut-hjälm med lucka att titta ut i. Orange, i bästa 70-talsanda.

Själv är jag en syn för gudar när jag är ute och springer, den enda träningsform jag hinner med för egen del. Jag hade gärna spelat lite boll med något käringalag, som man säger hemma i Halland, men det finns inte riktigt tid för det, tyvärr. Så jag harvar runt på skogsslingan och andra vägar här runtomkring, i någon av mina gamla overaller från diverse fotbollslag jag spelat i. Allt krönt med en urtvättad, krympt Sportbladetmössa på huvudet.

Om vi ska stanna vid huvudbonader och hår och lite snyggt si så där förena detta med gli azzurri och Antonio Conte så kommer jag fullständigt osökt in på diskussionen om Contes frisyr. Hårtransplantation eller peruk eller tupé? Att något gjort genom åren är solklart för den som tittar på gamla bilder och ser att Conte har mer hår nu än förr. En något ovanlig utvecklingskurva för åldrande män, som bekant.

Ja, du lär ha sett själv och sett skämten om Contes frisyr, ofta liknad vid en kattpäls. Enligt mina italienska kollegor är det hårtransplantationer, flera stycken, som gett Italiens förbundskapten hans rejäla kalufs åter. Det är förstås ett tacksamt ämne att skämta om men jag kan inte se vad problemet är. Jag kan verkligen förstå om en karl lider av att bli tunnhårig. Om han då har pengarna och kontakterna för att få tillbaka håret, och det är vad han vill, varför inte?

Conte är ju en rätt snygg man för övrigt, med den där isblå blicken. Men hans långsamma sätt att prata sätter mig, som är rätt dålig på det där med tålamod, på prov i intervjuer med honom. Som senaste gången, i Turin, då han fortfarande bossade över Juventus.

Hur som helst hyser jag stor respekt för Mister Contes ledarstil. Han är lite som gamla tiders kungar och härförare: han kräver allt av sina män men kommer själv att rida i första led, ut i striden, beredd att ta kulor och pilar. Som den bästa typen av chefer: begåvad, passionerad och en sådan som aldrig tar åt sig äran men alltid tar på sig skulden. Som kanske skäller på dig någon gång bakom stängd dörr, men utåt alltid försvarar dig. De är få, den typen av ledare. Men de finns och de är man beredd att följa, överallt.

Apropå stora män, även om han i mycket är en yngling, och dessutom liten till växten, Marco Verratti…Vilken spelare Italien har där. Såg du honom mot Chelsea? Han spelar med hög riskfaktor, visst, jag har sagt det förr. Men vilken gudabenådad fotbollsspelare. Jag tror också att han kan fylla ut Pirlos skor mycket väl med tiden. På sitt eget vis.

Buona notte cara, du får ett bildfång som godnattsaga

Vad är hemligheten, Antonio?

Man får inte roligare än man gör sig. En av alla Conte-bilder på nätet.

”Antonio, ge mig tillbaka katten”.

Senaste intervjun med en tränare jag hyser stor respekt för. Men ser gänget på gli azzurris pressavdelning mitt bildkollage ovan lär det kanske dröja innan jag får en ny one-on-one med caro Conte.

Kära Kristina,

från en otäck nyhet till en annan.

Jag blir så oerhört illa berörd av rapporterna från flygolyckan i de franska alperna. Efter att jag bevakade Linate-olyckan i Milano har jag blivit mer och mer nervig när det gäller flygandet. Jag vet att det är ett säkert färdmedel jämfört med inte minst bilen. Men det är den här känslan av hjälplöshet och instängdhet. Och meningslöshet, om jag skulle dö på väg till eller i från en match…Inte ens en cancerkonferens eller något annat som kan frälsa världen. Det kanske kan kvitta när man är död, men likväl. Jag får de här tvångstankarna, framför allt vid start.

Samtidigt, vad ska man göra? I vårt jobb måste vi flyga och jag har också kärleken i Rom och många av mina bästa vänner i Italien, inte minst. Hur känner du? Är du rädd eller somnar du bums, som vissa lyckligt lottade? Man flyger ju också så ofta ensam också, inte ens en hand att hålla hårt när man vid take off lägger sitt liv i pilotens händer.

Nog om detta, men i går kväll när jag hem från att ha jobbat och sedan tränat 18 nioåriga flickor i fotboll, samtidigt som lillasyster hängde med vid sidlinjen, och hela hemmet var ett nedslag av väskor, träningskläder, disk och kaos, då kände jag mig trött intill genomskinlighet. Men vi var där, tillsammans, alla mådde bra, mitt i röran. Och jag kände djup tacksamhet och lika stort medlidande med dem som väntade förgäves på flygplatserna i går.

Det är detta som är så omvälvande med att ha barn. Extremt mycket vardag men mitt i den hela tiden  de här stora känslorna som ändrar allt. Jag trodde att det skulle avta med tiden, men det är tvärtom, det blir bara starkare. Ja, du vet.

Om vi ska landa med fötterna på jorden, det vill säga Europas fotbollsplaner, så antar jag att du också har det lite lugnare nu under landslagssamlingarna? Eller är du på plats i Sofia och jagar gli Azzurri? Jag ska bli intervjuad av France Football i dag samt ha lite koll på blågult åt Gazzettan men annars är det mest fortsatta rykten kring Zlatan och hans framtid.

Det är svårt det här med Silly Season. Så mycket är rena lögner och spekulationer, men inte allt. Att kunna hantera det seriöst men också ibland bara med glimten i ögat. Under alla år som nyhetsreporter, inte minst när jag jobbade natt, lärde jag mig mycket om att värdera nyheter. Att ta emot tipssamtal under tidspress och försöka avgöra om tipsaren verkligen har ett scoop åt dig eller sitter och blåljuger, för nöjes skull. Det är svårt och ibland gör man en felbedömning, förstås. Men jag har börjat bli rätt bra på att förhöra tipsare, har mina små knep. Mycket handlar självfallet också bara om människokännedom.

Varför folk tipsar oss är överhuvudtaget intressant. Ibland ringer någon  in och tror att hen ska få stora tipspengar, den typen av pengar som finns i brittisk ”kiss and tell-”journalistik, men aldrig här. Men för det mesta vill ju folk bara berätta, eller hur? Se sina ord i tryck, föra storyn vidare. Människans vilja att kommunicera är en av våra främsta drivkrafter.

Se bara på vad som är våra stora uppfinningar de senaste årtiondena: mobiltelefonen, internet och alla sociala medier. Inte robotar och rymdskepp som man förutspådde då jag var liten.

Även hederligt gammeldags skrivande som vi ägnar oss här, om än i en modern plattform, fungerar ju fortfarande fint, vero? Så jag väntar ivrigt på ditt svar.

I nästa inlägg ska jag prata mer om gli azzurri och caro Conte.

Baci, bella, berätta för mig om regnet i Rom,

Jen

Tränarrollen har sina fördelar. Visst är det härligt nära alla dansar efter min pipa…

Tröjan? Gåva från Candido Cannavo’, Gazzetta dello Sports legendariske chefredaktör, som du säkert minns. Sex år har gått sen han dog, men jag saknar honom ännu, denne fantastiske lille, store man och tidningsmakare.

Fest på Olympiastadion, fest invid Colosseum…

Jag är glad att livets kulörta lyktor lyste över dig  helgen bella, det är du värd.

Det är något visst med fotbollen i städer som Rom, där kärleken till klubben kommer med modersmjölken och de vackraste matcherna och triumferna berättas som godnattsagor vid sängkanten. Jag har ett litet favorithak i Trastevere, där ägaren bär Roma-vargen som amulett närmast hjärtat. Det är lite vackert på något sätt. Fotboll är bara fotboll. Men vi människor behöver våra ställen att fly till, om det så är en musikscen, en teater eller en fotbollsarena. Allt det där bortom livets nödtorft.

Hjärtat ska gro av drömmar, som Bo Bergman skriver i en av de vackraste dikter jag vet. Annars är hjärtat armt.

Dagar som denna, här hemma i Stockholm kan vi behöva våra drömmar, det är grått och rått och så mycket vardag som det kan bli.

Jag läser om Moggi och Giraudo och de senaste turerna kring Never Ending Story-Calciopoli. Skandalen exploderade ju 2006 som du vet, mitt under min mammaledighet, och jag har fina foton där hemma där jag sitter vid datorn med min förstfödda i famnen och ammar och skriver samtidigt. Det kan väl kallas simultankapacitet? Kvinnors obetvingliga inneboende styrka och förmåga att förena skilda världar.

Andra svarta rubriker, värre sådana än calciopoli, är nyheten om den unga svenska som hållits fånge i en lägenhet i Milano i ett halvår och våldtagits och plågats. Ditlockad med modelldrömmar. Jag blir extra illa berörd av nyheten för att den väcker så onda minnen. År 2000 var jag i Litauen, med fotograf Robban Andersson, och gjorde den sorgliga storyn om verklighetens Lilja 4-ever, flickan vars öde filmen sen baserades på. Dangoule Rasalaite, 16 år när hon kom till Sverige. Hon hölls som sexslav i en lägenhet och när hon lyckades fly tog hon sitt liv på en motorvägsbro i Malmö. Så skändad in i själen att hon inte ville leva längre.

Också hon lockad till Sverige med falska löften. Jag skrev om hennes, och så många unga kvinnors öden här, i en krönika, om hur idrotten ofta är en väg ut för pojkarna men alldeles för sällan för flickorna; ”Flickors drömmar glöms bort så lätt”:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article16406511.ab

Ja du, Kristina, ibland slocknar de kulörta lyktorna och man ser in i hjärtan så svarta att man aldrig glömmer det. Då är det svårt att drömma, om fotboll eller något annat, och hjärtat är just armt.

Och det enda vapen vi har, men det är inte så lite, i kampen för en mer jämställd värld, där kvinnor inte är handelsvaror, det är våra pennor, våra ord. Må de aldrig tystna.

Sova med fienden. Apropå ordets makt. Tyvärr är de här örngotten bara fejk, de finns inte på IKEA.

Men bilderna har spridits över världen. Bara det räcker långt, tanken de väcker. To Russia with love.

Kristina, cara, här har inte bara solen återvänt utan även vintern.

Utanför mitt fönster ligger vårblommorna nerbäddade under ett vitt täcke och man kan hålla sig för skratt. Nåväl, det lär smälta, jag tar en mugg kaffe till och en bit sockerkaka, bakad ihop med barnen, i ny knallrosa form, det är de kakorna som smakar allra bäst.

I övrigt blev det paraplydrinkar i hawaii-stil senare på kvällen i går ute på stan, lite i trots mot vädrets makter och snön som just då yrde ner i en nätt liten mars-storm.

Frågan är hur länge det fortsätter att storma i Roma? Delar din roliga analys, allt det gör, i giallorossi, det gör de med besked. Men det är ju lite så Rom är som stad och även stora delar av Italien, i alla fall söder om Florens och mer ju längre söderut man kommer. Allt eller inget, på gott och ont.

De nordliga klubbarna, Milan, Inter och Juventus, är svalare, mer proffsiga och oftare effektiva. Men inte alltid lika charmiga. Fast frågan är ju vad som är charmigast i längden…Antar att Juve-bossarna inte har svårt att svara på den frågan med de putsar pokalerna i prisskåpet hos Italiens mesta mästare.

Visst hade Juve tur med lotten i går, Monaco är på förhand det lättaste laget även om till och med Tevez lär få slita mot deras starka defensiv. Log åt din liknelse om stocken…Minns du Paolo Forcolin, en mustaschprydd liten man på Gazzettan? Pensionär sen många år.

Han gav alla spelare han skrev om smeknamn. Forcolin jobbade på Gazzettans Juve-redaktion i Turin och jag satt med honom på den match då Zlatan nyss kommit till Juventus och Forcolin sa ”jag ska kalla honom Flamingon, för han har så litet huvud och långa ben”. Så blev det, men det var inget namn som slog igenom. Jag tyckte alltid att det där var lite töntigt, men Forcolin roade sig bäst han kunde medan han räknade ner till den dag han fick sluta jobba. Han hade ritat streck med antalet dagar till pension, som han strök över. Som en fånge i gamla filmer, på fängelseväggen, du vet…

PSG hade i motsats till Juve ingen tur direkt, som du väl sett. Jag var på plats i vår live-studio i går, Sportbladets, och  sände tv under CL-lottningen och jag sa på förhand att mardrömslottningen var Barcelona. Tillbaka i god gammal världstoppform är de och dessutom….så trist på något vis. Ska PSG ändå åka ur vore det mer mer spännande mot Bayern eller Real Madrid, något nytt. Jag är inte konspiratorisk men Zlatan har åkt på att möta Barcelona minst fem gånger i CL om jag inte missminner mig,  med Milan och med PSG, sen han lämnade Spanien. Nåväl, PSG kan slå alla lag, om de spelar som mot Chelsea, men det kommer att bli svårt, svårt, svårt.

Jag tackar varmt för glasstipset även om det en snöig dag som denna känns avlägset att strosa gatan fram med en glass i handen, i klänning och med milda vindar runt benen, Roms sol i ansiktet och dagen som en öppen famn att förlora sig i. Längtar.

Hörs snart, baci bella,

Jen

Glad min i studion i går. Trots allt.

Mer paraplydrinkar åt folket. Och mindre snö.