Fans kan vara roliga ibland. Oavsett de kommer från Stockholm, Göteborg eller Malmö. Häromveckan kom det fram en AIK:are till mig och samtalet gick ungefär så här:

– Varför skriver du massa skit om AIK?

– Skit? Jag hyllade er från guldtips till mål i fjol.

– Ja men då vann vi ju guld!?

– Ja, och i år har ni hittills presterat sämre.

Göteborgaren säger:

– Jaha, nu skriver du minsann bra om Blåvitt, din kappvändare.

– Ni spelar effektiv fotboll och tar mycket poäng med ett ungt lag.

– Så lät det inte ifjol!

– Nä men då höll ni ju på att åka ur också.

Och i Malmö ungefär så här just nu:

– Varför skriver du så positivt om Malmö?

– Tja, ni vinner era matcher och leder serien?

– Jo men vi spelar ju alldeles för dåligt.

Om jag som journalist är starkt kritisk – som jag var mot IFK Göteborgs prestationer och resultat 2018 – ja då måste jag också ge laget det beröm de förtjänar när det går bättre igen.

Jag tycker inte det är konstigt alls. 

IFK Göteborgs vändning började synas mot Elfsborg (3-0), fortsatte mot Djurgården (1-2 på Tele 2) och Helsingborg (3-1) samt kulminerade med 3-0 mot AIK (se skärmdumpar nedan från mina analyser).

Så här har journalistik alltid fungerat och jag ser ärligt talat inte problemet.

Nu har till exempel AIK gjort en rad svaga, spelmässiga insatser mot bakgrund av att de är regerande mästare och den trupp de har – ska media inte kritisera Gnaget då?

För mig är det självklart: ris när det går dåligt under en period, ros när det går bra, jag menar, annars skulle alla artiklar alltid ha samma rubrik:
”Håll ut, snart vänder det!”. 

För det vänder nästan alltid, förr eller senare.

Men hur kul skulle det vara? Och just på våra storklubbar tycker åtminstone jag att det ska ställas högre krav. På Blåvitt i fjol, på AIK nu.

Jag står för det jag skrev då, jag står för det jag skriver nu. Eftersom IFK Göteborg levererade dåligt då, och radikalt bättre nu, ser jag ingen motsättning.

– – – – – – – – – – – – – – –

Min kritik under säsongen 2018 handlade om trebackslinjen som jag upplevde att spelarna var otrygga i, att spelet på egen planhalva var för naivt och satte backlinjen i hopplösa situationer på grund av återkommande bolltapp, att centrala anfallaren fick för lite hjälp och därmed inte lyckades få fast bollen högre upp i planen. Jag ansåg att Blåvitt borde sätta defensiven i första hand för att sedan spela ett rakare anfallsspel, söka snabbare vägar framåt. Det resulterade i den här krönikan om Blåvitt i oktober, alltså långt in på säsongen. Där höll jag tränare Poya Asbaghi som ansvarig för att dittills inte ha vidtagit nödvändiga förändringsåtgärder (sportchefen Mats Gren hade jag kritiserat i olika mediesammanhang tidigare, men jag tyckte att även tränaren borde kritiseras).

– – – – – – – – – – – – – – –

Vem vet, kanske åldras de här artiklarna sämre än min kritik i höstas?

Det började med ett tips, fortsatte med att jag slog ett kontrollsamtal till Kronofogdemyndigheten, ledde till ett intressant nyhetsuppslag och föranledde följande fråga till handläggaren jag hade på tråden:

– Kan du mejla mig alla offentliga handlingar i ärendet?

Svaret?

– Vi kan tyvärr bara posta eller faxa.

Fax? Det var ett tag sedan jag hörde det ordet, men påminde mig om att det brukade finnas ett faxnummer i papperstidningen förr i världen…

…mycket riktigt, precis under en ilsken ledartext signerad Daniel Suhonen hittade jag ett faxnummer från en annan tid och ett annat liv, och jag bad handläggaren faxa alla handlingar till det.

Därmed återstod bara ett problem: var fan är faxen?

Jag staplade runt ett par varv på mina någorlunda nyopererade höfter, men gav snart upp letandet.

I stället tog jag hjälp av chefredaktörsassistenten som bad mig fråga nyhetschefen som bad mig fråga en annan nyhetschef som berättade att faxen är digitaliserad nuförtiden. I vårt intranät finns något som heter Faxlådan och där hamnar alla fax.

Så jag gick in på intranätet och hittade Faxlådan och klickade mig in, men faxen från Kronofogdemyndigheten lös med sin frånvaro.

Däremot låg där ett par andra fax, från typ Säpo, och jag mejlade kollegan som de var attesterade till: vilket nummer gäller egentligen?

– Det är 08-725 2040! Alltid härligt att faxa, svarade kollegan glatt.

Med andra ord: jag hade gett Kronofogdemyndigheten fel faxnummer. Och givetvis glömt att ta handläggarens namn.

Men skam den som ger sig.

Faxnumret 08-600 01 77 måste ju gå någonstans, tänkte jag, så jag frågade Christer D (han ser till att det finns nybryggt kaffe, byter tidningar i tidningsställen och fyller på fruktkorgarna samt en hel del annat mer eller mindre nödvändigt och är dessutom pålitlig som ett schweiziskt arméur, men inte heller Christer D hade någon aning om vart faxnumret gick).

Så jag gick bort till det som är kvar av pappersredaktionen, som håller till i en mer avskild del av kontorslandskapet numera, och frågade pappersredaktören om han visste något om faxnumret som dag efter dag står i vår papperstidning, men pappersredaktören såg ut som ett frågetecken och bad mig kolla med Roffe Ginman som sköter arkivet och har jobbat på Aftonbladet i exakt 51 år snart, men inte ens självaste Roffe Ginman visste något om faxnumret i papperstidningen.

Så jag vände mig till HR-avdelningen eftersom de ibland har koll på vissa saker. Där fick jag hjälp av en annan tidningssenior som trodde sig veta att det stod en fax borta vid chefredaktörens rum så vi gick dit men om det en gång stått en fax där så stod den i alla fall inte kvar längre.

HR-senioren tipsade mig då om att ringa vaktmästeriet vilket jag gjorde och vaktmästaren kunde efter visst huvdkliande påminna sig om att faxnumret eventuellt gick till någon av redaktionens drygt tio skrivare. Han visste dock inte vilken skrivare, men lovade att återkomma, men det dröjde och dröjde och dröjde…

Så plötsligt, som en skänk från ovan, plingade det till i mejlkorgen. Det var handläggaren från Kronofogdemyndigheten. Tydligen kunde de mejla ändå, dock inte de aktuella handlingarna, utan följande:

”Hej!
Pratade med dig tidigare idag angående (…). Jag fick ett faxnummer av dig och jag får tillbaka faxet. Dvs att numret stämmer inte eller så är faxen avstängd. Återkom med det korrekta numret alternativt en adress jag kan skicka det till med posten”.

Vilken glädje och lättnad. Jag gav honom det nya faxnumret, det som går till den digitala Faxlådan, och nu återstår bara att håva in fisken så att säga.

Så om ni undrar varför mitt eventuella knäck om ekonomiska bekymmer hos en svensk fotbollsklubb dröjer så ha lite tålamod – nu är handlingarna äntligen på G.

…och som en bonus sprang jag dessutom på ett helt annat avslöjande; nämligen att faxnumret som står i Aftonbladets redaktionsruta inte är aktuellt längre.

IFK Göteborgs årsredovisning för 2018 offentliggjordes i dag. Den stora bilden var relativt känd: Blåvitt hade ett stort driftsunderskott (33,5 miljoner kronor) men resultatet räddades av vinst efter spelarförsäljningar (37,7 miljoner kronor) till ett försiktigt plus (1,3 miljoner kronor). Agentkostnader på drygt åtta miljoner kronor (!) sticker ut.

Det är tydligt att IFK Göteborg har betalat för höga löner till för svaga spelare. Samtidigt har den sportsliga ledningen levererat för låg tabellplacering i förhållande till de totala personalkostnaderna. Kort sagt: IFK Göteborg har underpresterat allt mer senaste åren. För det är sportchef och tränare ansvariga.

Idag har IFK Göteborg ingen sportchef, ingen kassör och ingen ekonomichef inför ett år då omsättningen enligt rambudgeten ska öka med 29 miljoner kronor (om man tar bort spelarförsäljningar). Ett år som har inletts med respass ur svenska cupen efter ett sabotage organiserat av personer i den egna klacken. Ett år som är det kanske viktigaste på jag vet inte hur länge att överleva i allsvenskan eftersom de centrala avtalen (tv- och spelavtal) går upp med upp med runt 100 procent till säsongen 2020.

IFK Göteborgs rambudget för 2019 innehåller 29 miljoner kronor mer i omsättning än 2018-resultatet (spelarförsäljningarna borträknade) och frågan är: var ska dessa 29 miljoner komma ifrån för att nå rambudgetens nollresultat (eller 930 000 kronor plus för att vara exakt)?

Jag ställde frågorna till klubbdirektören Max Markusson. Till att börja med om det är det här som ligger bakom att föreningens ekonomichef valde att kliva av tidigare i år?
– Anledningen till att vår ekonomichef slutar är fortfarande en sak mellan mig och henne. Eftersom hon inte talat med media om frågan så är allt bara spekulationer, säger Max.
* Var ska ni hitta de extra 29 miljonerna?
– Rambudgeten innehåller fortfarande intäkter från transfers så det är direkt felaktigt. Dock så är det inget vi specar ut.
* Hur ser du på ert ekonomiska utgångsläge utifrån detta perspektiv?
– Jag har hela tiden varit tydlig med att vår situation är tuff och utmanande. 2019 behöver vi göra allting rätt, men fortfarande så finns det en realism i detta som gör att vi tror på vår linje, säger Max Markusson.

Det är här IFK Göteborg står just nu, i uppstarten av ett år där allt måste göras rätt. För Blåvitts del kunde det dock inte ha börjat på ett sämre sätt, men de som sköt raketerna på Bravida Arena har fortfarande inte klivit fram för att kommunicera vilket ansvar de tänker ta på kort och lång sikt.

I dag levererade jag mitt allsvenska förhandstips och det blev så klart mycket reaktioner. Det blir det alltid. Det spelar ingen roll hur jag tippar, det blir alltid mycket reaktioner.

* Tippar jag som majoriteten då är jag en feg fan som gjort copy/paste på fjolåret och satt nykomlingarna på nedflyttning.

* Tippar jag inte som majoriteten är jag en klickfiskande provokatör som vill ha uppmärksamhet.

Allt det där vet jag naturligtvis om – och skiter i.

Tipset är Plus-låst och har överhuvudtaget inget med klick att göra. Om jag hade velat jaga klick hade steg ett varit att INTE publicera som Plus. Artiklar som är Plus får nämligen aldrig många klick. De får inte ens en tiondel av klicken som en öppen artikel får.

Det finns tre övergripande syften med publiceringen av årets förhandstips:

1. Att ge de prenumeranter som skaffat Plus under januari/februari (då vi satsat stort på allsvenskan) en gedigen och genomarbetad lägesuppdatering för samtliga lag här och nu. Därför är tipset 30 jävla tusen tecken långt. Det är längre än ett Niva-dokument. Jag skrev på det i fem dagar och är nöjd med många av analyserna och formuleringarna. Det är ni som läst det också, tack för det.

2. Sälja Plus. Jag hoppas det kan leda till cirka 50 nya Plus-abonnemang. Det är rimligt. Plus-materialet ska vara något extra, fördjupande, för de som vill veta mer. Det är motsatsen till klickartiklar.

3. Ge min bild av vad jag tror om allsvenskan här och nu. Jag tror att Blåvitt ryker, att Gnaget floppar, är inte helt övertygad om att Malmö vinner och tycker Bajen gör väldigt mycket rätt.

Om ni har hört, läst, trott, tyckt eller sagt något annat så är det fel. Ovan har ni anledningarna till att jag tippade allsvenskan i dag – och här kan ni läsa hela mastodontgenomgången:

Robert Lauls allsvenska förhandstips 2019.

Den allsvenska försäsongen är på väg in i fas två. Det innebär att rapporteringen snart förändras. Från fokus på sportchefer, nyförvärv och truppbyggen (där Sportbladet har varit ledande i bevakningen under januari/februari, enligt mig) går det nu över till matcher, startelvor, taktik och prestationer.

Glöm allt ni sett under träningsmatcherna. Det saknar värde i ett större perspektiv. Det handlar mer om att få igång kroppar, leta efter tempot. Själv ser jag inga träningsmatcher. Det är en principsak.

Men nästa helg börjar svenska cupen och då är det plötsligt på riktigt. Då betyder resultatet något. Det innebär inte att spelet sitter direkt, däremot kommer man kunna se vad lagen vill göra när det är på allvar.

Det gör också att det börjar bli dags att sätta ihop det traditionella allsvenska förhandstipset. Det borde rimligen passa bra framåt fredag. Redan på lördagen kliver ju BK Häcken och AIK in i spel mot Brage respektive J-Södra. Östersund-Halmstad, Karlstad-Sirius och Örebro-Gais är andra cupmatcher att se fram emot under lördagen. Sedan rullar det på under söndag och måndag.

Att tippa serien innan svenska cupen är så klart vanskligt. Men dels tror jag ingen har följt den här försäsongen lika noggrant som jag (pga tvungen då jag varit borta i två år), dels har jag tillgång till det ryska spionföretaget Instat. Där finns allt om jag behöver backa bandet. Med allt menar jag allt. Varenda sekund fem år bakåt om jag vill titta på hela matcher exempelvis.

Jag tror att vi kommer se en tredelad allsvenska 2019:

* Ett bottenstrid med sex lag.

* Ett ingenmansland bestående av fem lag.

* Och fem lag som gör upp om ”Lennart” och Europa-platserna.

Framåt fredag tänkte jag konkretisera jag detta till ett förhandstips plats 16-1.

Väcker det några tankar?

Något som närapå golvade mig under min beroendebehandling var spelmissbrukarnas situation. Man ska inte jämföra grader i helvetet, men på vissa sätt är spelberoendet det värsta beroendet av alla.

Många missbrukare – oavsett vad man missbrukar – förlorar arbete, bostad, vänner och familj. Efter avslutad behandling handlar det om att börja bygga upp allt igen, brick by brick.

Spelmissbrukarna har ofta förlorat allt det här, dessutom med sådana astronomiska, ekonomiska skulder att de aldrig kan bli skuldfria igen under en livstid. Jag tänkte: vilken jävla uppförsbacke måste inte det vara ovanpå allt annat elände.

Jag själv – som hade kvar arbete, bostad och vänner, ja till och med en ganska bra fondportfölj – insåg att min egen resa med alkoholismen var rena nedförsbacken jämfört med de oerhörda härvor spelmissbrukarna försatt sig i genom sin sjukdom.

Ovanpå allt detta måste spelmissbrukarna idag hantera en fullständigt absurd mängd spelreklam. Som nykter alkoholist störs jag överhuvdtaget inte av alkoholreklam, jag upplever att den är ansvarsfullt utformad och jag ser den ärligt talat inte särskilt ofta. Jag tänker åtminstone inte på den. Där fungerar det bra, upplever jag.

Men spelreklamen…ja ni vet ju själva hur fan det ser ut.

I dag finns den överallt, och då menar jag verkligen överallt: på tv:n, i medierna, på busskurarna, i tunnelbanan, på sociala medier, nätsajter och i de populära poddarna. Samhället är fullständigt genomsyrat av spelreklam, på nästan alla nivåer. Och inte sällan är det stora, kända profiler som är ambassadörer och marknadsförare: Zlatan Ibrahimovic, Mikael Persbrandt, Sarah Sjöström, Måns Zelmerlöw och Henric Lundqvist. Varför vill de att vi ska spela mer (vilket ju är reklamens syfte)?

Dessutom har spelformer som nätcasinon tillkommit senaste åren och all modern forskning visar att det är den överlägset farligaste spelformen ur ett beroendeperspektiv: det går så fruktansvärt snabbt från insats till utfall, och förlusterna kan lika snabbt bli fruktansvärt stora. I min granskning av nätcasinon 2016 provspelade jag sex olika nätcasion och beskrev upplevelsen i en krönika: ”Efter en dryg timme på nätkasinot kommer tankarna. Ett bekant sug i kroppen. En känsla som är lätt att bli maktlös inför: Jag vinner nog nästa gång…”.

Det är detta man behöver förstå innan man skriver ledarkrönikor som Per Gudmundssons på SvD som på fullt allvar argumenterar för att reklamen inte är något problem eftersom antalet spelberoende inte blivit fler under hans mätperiod. Och särskilt mycket mer pengar spelar svensken inte bort idag jämfört med några år bakåt i tiden, har Gudmundsson räknat ut.

Men det är skillnad på att över lång tid förlora 50 000 på en Jack Vegas-maskin, jämfört med att spela bort 22 miljoner kronor på ett nätcasino som man stulit från sitt företag under ett drygt år. Till och med en avgörande skillnad. Och effekterna av den till mängden extrema och till utformningen hänsynslösa reklammangling vi nu ser är naturligtvis alldeles för tidigt för att kunna dra några slutsatser av. Hur kan Gudmundsson – med sin bräckliga bild av spelproblematiken – ha en susning om hur det här kommer påverka oss på sikt? Och hur kan man i så fall slå fast att det är utan risker. Det är nya svar byggda på daterade fakta, i bästa fall halvsanningar, oftare rent bedrägligt och förrädiskt.

Till sist: jag vet att folk kommer fråga hur jag kan jobba på Aftonbladet/Sportbladet som också pumpar ut reklam och dessutom startar en spelsajt. Det är klart att jag personligen önskar att vi inte gjorde något av det. Jag skulle gärna sänka min lön om så krävdes för att tidningen valde andra sorters annonsörer och inriktningar. Det har jag skrivit och argumenterat för många gånger, offentligt och i olika samtal.

Borde jag i så fall säga upp mig? Vissa tycker ju det. Själv anser jag att det vore det dummaste jag kan göra som journalist. Som journalist bör man fortsätta att granska spelbolagen samt att rapportera om avigsidorna med spel. Att säga upp sig för att undvika en ogenomtänkt hyckelridebatt skulle bara leda till att en mindre kritisk röst än min fick min roll på tidningen, medan jag själv fick ställa mig nere på torget i Solna centrum med ett plakat. Då är det bättre att utnyttja min position.

Jag tycker varken att alkohol, spel eller spelreklam bör förbjudas. Men det kan heller inte fortsätta se ut som det gör nu kring spelet, oavsett vad ledarskribenter som Per Gudmundsson hävdar. Så låt oss andra fortsätta kampen för de medmänniskor som är på väg ner i skiten, i stället för att vi som tycker någorlunda likadant kräver av varandra att vi ska säga upp oss från våra arbetsplatser.

1. JESPER JANSSON, sportchef HammarbyIF

Att allsvenska sportchefer jobbar 24 timmar om dygnet är ingen hemlighet och ingen nyhet. Jesper Janssons telefon ringer och vibrerar flertalet gånger innan vi hunnit prata i fem minuter. Han slår av ljudet och petar ner mobilen i jeansfickan. Som den rutinerade sportchef han hunnit bli har Jesper sina knep för att få ihop tillvaron:
– Om jag ska ta ledigt några dagar gör jag gärna det i samband med ett jobbuppdrag. Till exempel skulle jag besöka Juventus strax innan jul. Då tog jag med sonen så kombinerade vi arbetsresan med lite skidåkning, säger han.
Hammarbys sportchef bär en stålklocka som syns, bruna stövlar och en matchande, ribbstickad tröja av senaste modell. Han tar emot på splitternya klubbhuset i Årsta där föreningen är samlad sedan en knapp vecka, alldeles intill konstgräset som också byts mot ett nytt i dagarna. Pablo Pinones-Arce kommer upp för en trappa, Erik Sundin kliver ut genom en dörr och Stefan Billborn försvinner in genom en annan. Det är full fart, alla är här, försäsongen igång.
– Sedan på sommaren, då kan man dra ut skrivbordet på altanen och kolla träningen samtidigt som man jobbar, säger Jesper Jansson och visar stolt upp föreningens nya ”hem”. Betydelsen av ett sådant förtjänar att poängteras, både vad gäller att kunna visa upp för potentiella nyförvärv och för interkommunikation och arbetsmiljö:
– Det handlar om att öka självförtroendet på alla områden. Nu börjar det likna något. Innan var det division fyra-nivå. Vi satt utspridda över halva södra Stockholm, säger Jesper och pekar på en glänsande maskin:
– Har du fått kaffe?

Läs vidare: Så ska Hammarby vinna mer – med hjälp av Juventus
Lyssna på podden: Robert Laul möter Jesper Jansson

2. JENS GUSTAFSSON, manager IFK Norrköping

I begreppet ”manager” ryms som bekant både sportchefens och tränarens arbetsuppgifter, men det är definitivt mer tränare än sportchef över Jens Gustafssons outfit denna torsdag. Han tar emot i entrén till Östgötaporten i en neongul tröja och ett par tajta träningsbyxor. Jag hade väntat mig en hjälpligt struken skjorta åtminstone.
Själv menar Jens att det är säsongsbetonat.
– Efter vår sista match, Häcken på Hisingen, har jag varit mycket mer sportchef. Och även den här veckan och nästa. Sedan tar tränarskapet över min tankeverksamhet mer och mer, säger han.
Så hur går det ihop med klädvalet? Jodå, det finns förklaring till det också.
– Jag har lite svårt att vara på ett ställe. Jag vill gärna vara med på träningsplanen också, erkänner Jens Gustafsson.
Jag inbillar mig att ”manager” måste se ganska bra ut på visitkortet, men titlar är inget Jens Gustafsson fäster någon större vikt vid.
– Människor följer inte titlar, de följer något annat. De följer mod, säger han.
Just ordet ”mod” är speciellt. I många år trodde jag själv att mod handlade om våghalsiga upptåg eller att gå i fronten för en tidning som uppburen profil. Men livet skulle lära mig att mod är motsatsen till rädsla. Mod betyder att inte vara rädd.
Jag frågar Jens Gustafsson vad han menar med att ”människor följer mod”?
– Det finns många med chefstitel som inte agerar som ledare alls. Och det finns många utan titel som agerar som ledare ändå.
– Fotbollsspelare, eller andra högpresterande människor, följer inte efter någon på grund av en titel. Det krävs annat. Det krävs mod. Och med mod menar jag att man tar ansvar när saker inte går som de ska. Det skapar en vilja att i framtiden ge allt för den personen, säger Jens Gustafsson.

Läs vidare: Uppmanar publiken att bua – åt egna spelarna
Lyssna på podden: Robert Laul möter Jens Gustafsson

3. BOSSE ANDERSSON, sportchef Djurgårdens IF

Tiderna förändras, människor kommer och går, mycket är nytt i fotbollsvärlden i dag jämfört med för 19 år sedan då Sportbladet startades.
Men det finns ett par undantag.
Djurgårdens fotbollskansli är fortfarande beläget i Klocktornet på Stockholm Stadion och mannen som håller ihop föreningens sportsliga verksamhet heter fortfarande Bosse Andersson.
(Ska man vara petig låg kansliet på Valhallavägen en kort tid, och en ungefär lika kort tid sysslade ”Super-Bosse” med annat, men det får betraktas som parenteser i sammanhanget.)
Bosse, som fyllde 50 år i höstas, har varit verksam inom fotbollen i hela sitt liv, försakat mycket men upplevt desto mer.
– Det är klart man får offra och försaka en del, men jag tror det gäller alla yrken. Det finns fördelar med det här jobbet, jag har en stor frihet. Jag har fått uppleva så otroligt mycket och jag har en plan hur jag ska göra när jag är några år mer än 50 också, säger Bosse Andersson.
Under 2000-talet har han som klubbdirektör och sportchef varit med att vinna sju titlar (tre allsvenska guld och fyra cupguld) och vi ska strax återkomma till Bosses framtidsplan, både den för honom själv och för Djurgården fotboll – det som fortfarande efter 20 år driver honom och blivit någon form av fixering – men i dessa brinnande transfertider finns det ännu hetare frågor att ställa.
”Super-Bosse” är klädd i blåjeans, mörkblå tröja och en ljusblå skjorta där under. För mr Djurgården är ”Blåränderna” inte bara ett smeknamn på laget utan också en klädkod.

Läs vidare: ”Var över 50 miljoner i övergångssumma”
Podd: Robert Laul möter Bosse Andersson

4. SONNY KARLSSON, sportchef BK Häcken

Bäst i väst?
BK Häckens sportchef tar emot på träningsanläggningen Gothia Park på Hisingen klädd i ett par beige chinos och en prickig skjorta. Över den en tajt, mörkblå väst.
Sonny Karlsson fyller 60 senare i år men han känns yngre. Kanske beror det på att han aldrig har långt till ett lagom elakt skämt. Som när Djurgårdens sportchef ”Super-Bosse” Andersson kommer på tal:
– Jag träffade Bosse i går. Han måste ha färgat håret, för nu hade han inga gråa hår längre. Men han gillar inte att jag säger det, säger Sonny med ett illa dolt leende.
Sedan Sonny Karlsson tog över som sportchef i BK Häcken 2008 har klubben inte bara etablerat sig på övre tredjedelen i allsvenskan, de har också haft tre olika tränare: Peter Gerhardsson, Mikael Stahre och Andreas Alm.
Gemensamma nämnare: Alla tre är förknippade med Stockholmslag och ingen är från Göteborg.
Vad detta beror på kan ur-göteborgaren Karlsson, uppvuxen i Mölndal och med över 300 A-lagsmatcher för BK Häcken, inte riktigt svara på.
– Jag har faktiskt inte tänkt på det, säger han.
Finns det inga bra göteborgare som är tränare?
– Det finns det säkert.
Vilka då?
– Eh…oj. Ja, vad finns det för några? Jag har inte funderat ett smack på det. Är Roger Gustafsson den siste stora?

Läs vidare: ”Guld inom tre år – annars slutar jag”

Lyssna på podden: Robert Laul möter Sonny Karlsson

.

5. STEFAN ANDREASSON, klubbchef IF Elfsborg

Stefan Andreasson, 50, rullar in på parkeringen utanför Elfsborgs kansli i en mörk, rymlig Mercedes.
– Den är begagnad, från 2016, säger han om bilen som skiner som den vore sprillans ny.
Det är lördag förmiddag. A-truppen befinner sig i Florida på träningsläger. På Borås Arena spelar U19-laget mot Stabæk, Emir Bajramis första match som tränare, men klubbchef Andreasson har inte tid med försäsongsfotboll.
Han har blivit något av en nestor inom svensk fotboll, sedan i våras invald i styrelsen för intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef. Den här perioden ligger hans fulla fokus på spelaraffärer och sponsorer. I fjol hade Elfsborg sponsorintäkter på 39-42 miljoner kronor, helt i linje med målsättningen på 40 miljoner, en av av få kurvor som inte pekar brant neråt.
I år ska den siffran upp ännu mer.
– Vi behöver mer pengar för att kunna utmana. Det var en bra dag i går, konstaterar Andreasson när han slår sig ner i intervjustolen i klädd en välstruken blå skjorta. Det tjocka, bruna håret ligger där det ska.
Mycket, för att inte säga allt, har förändrats för Elfsborg och Stefan Andreasson sedan han inledde sin tid i klubbledningen som spelande sportchef vid millennieskiftet. Han minns hur dåvarande tränaren B-A Strömberg glömde bort att Andreasson var en del av spelartruppen under en presentation. Till slut räckte en i styrelsen upp handen: ”Du B-A, ska inte Stefan vara med också?”
– ”Just det” sa B-A och så fick han skriva upp mig längst ner, berättar Andreasson och lägger till:
– Sedan gick han till sommaren.
Var det du som sparkade honom?
– Nej, det handlade inte om det. B-A var grym, men vi skiljdes åt.
Sannsagan om hur Anders Svensson på planen och Stefan Andreasson vid sidan av gjorde Elfsborg till ett topplag och maktfaktor i svensk fotboll under 2000-talet, tog två SM-guld och nådde Europaplats år efter år har berättats många gånger.
Nu finns det en ny historia att berätta.

Läs vidare: ”Efter jätteförlusten – så ska Elfsborg lyfta igen”
Lyssna på podden: ”Robert Laul möter Stefan Andreasson”

.

6. DANIEL ANDERSSON, sportchef Malmö FF

Effektivitet.
Ordet används ofta, men sätts sällan i ett sammanhang.
Kanske är Daniel Andersson sportchefseffektiviteten personifierad?
– Hur lång tid tar det? undrar Daniel när vi slår oss ner i Stadions pressrum prick klockan 14.00.
Hans ton är nyfiken, inte stressad.
– En timme ungefär, svarar jag.
En dryg halvtimme senare är frågorna slut och Daniel säger med ett snett leende:
– Jag visste att det inte skulle ta en timme.
Var det jag som hade för få frågor – eller Daniel som inte svarade på dem?
Intetdera.
Sportchef Andersson är den typ av intervjuobjekt som alltid tycks veta exakt vad han vill säga – och sedan säger det.
Det betyder inte att han duckar frågorna, tvärtom. Daniel levererar sitt svar och upprepar det om så krävs vilket gör följdfrågor överflödiga. Som journalist får du inte ut något av att ”lirka” med honom. Och genom att tjäna en halvtimme här och en halvtimme där får effektive Andersson mer tid över till sin huvudsakliga syssla: Att göra MFF ännu större, bättre och rikare. Det är nämligen det som är Daniels ansvarsområde.

Läs vidare: ”För dyrt att garantera ett SM-guld”
Lyssna på podden: Bohman & Laul analyserar Daniel Andersson-intervjun

–

7. HENRIK RYDSTRÖM, tränare IK Sirius

I ett rödbrunt tegelhus intill Lötens idrottsplats har IK Sirius en ljus och fräsch kanslilokal på andra våningen med utsikt över konstgräset. Där ska jag träffa Henrik Rydström, 42.
Trodde jag.
I stället hittar jag honom i anslutning till spelarnas omklädningsrum, i ett litet förmak kallat ”tränarrummet”, hjälpligt möblerat med ett bord, fyra stolar, en kaffebryggare och ett skåp för svettiga träningskläder.
Långt ifrån så vitt och luftigt som inne på det nybyggda kansliet, men med en tydligare linimentdoft.
Henrik Rydström trivs uppenbarligen bäst nära sina spelare.
– Jag bestämde mig direkt jag blev tränare att jag ska prata mycket med spelarna. Jag saknade det när jag själv spelade. Man var i ett vakum där man fick tolka tränarens signaler. Jag tror inte på det, säger Rydström och lutar sig tillbaka i trästolen.
Efter 20 år som spelare och fem år som tränare i Kalmar FF stod det i höstas klart att han inte skulle få fortsätta som A-lagstränare. En situation hade uppstått där Rydström – som han själv beskriver det – blivit den tjatige tonårsgrabben som bott kvar hemma för länge.

Läs vidare: ”Henrik Rydström, 42, flyttar hemifrån”
Lyssna på podden: Robert Laul möter Henrik Rydström

–

8. MAX MARKUSSON, klubbdirektör IFK Göteborg

Ett mötesrum på Kamratgården i februari 2019:
– Jag har varit klubbdirektör i sju månader. Det känns som jag har jobbat här i sju år.
Han säger det halvt på skämt, halvt på allvar, men syftningen går inte att missförstå: det har hänt en hel del i IFK Göteborg sedan Max Markusson tillträdde i juni 2018.
Vid något tillfälle i höstas kallade jag honom för ”Mad Max” Markusson via sociala medier. Mest som en ordlek, men sedan började det hända grejer.
Situationen runt Mats Gren blev ohållbar. Tillförordnade sportchefen Jonas Olsson avböjde att bli permanent. Kassören hoppade av i förtid. Styrelsens vice ordförande värvades av Kristdemokraterna. Ekonomichefen lämnade Blåvitt efter 20 års trogen tjänst.
Plötsligt var det som att den nytillträdde klubbdirektören satt uppe på Kamratgården med mängder av viktiga beslut att fatta, omgiven av tomma stolar. Och nu var ”Mad Max”-metaforen mer relevant: Mel Gibsons ensamme trafikpolis Max Rockatansky som försöker bringa ordning i kaoset i ett dystopiskt ökenlandskap i den australiensiska storfilmen från 1979, samma år som Max Markusson föddes i Karlstad.
– Men jag växte upp i Göteborg, är han noga med att påpeka.
Apropå ökenlandskap: kontorslokalerna på Kamratgårdens andra våning för tankarna till ett brevlådeföretag – sparsamt möblerat, tomt på folk.
Det har sina logiska förklaringar. Dels är A-truppen och de anställda runt laget i Portugal på träningsläger. Och dels pågår fortfarande Silly Season på den administrativa sidan med hög personalomsättning som följd.
– Kompetensväxling, kallar Max Markusson det, men ännu så länge är det bara ett ord.

Läs vidare: ”Vi har ingen plan för superettan”
Lyssna på podden: Robert Laul möter ”Mad Max”

–

9. ERIC LJUNGGREN, ordförande AIK FF

Eric Ljunggren, 40, ger sällan eller aldrig längre intervjuer. Men när jag kontaktar honom samma dag som Dagens Nyheter publicerat en stort uppslagen artikel med rubriken ”Djup klyfta inom AIK:s styrelse” tackar han ja direkt.
Vi bestämmer att ses på Aftonbladets redaktion två dagar senare, och bland mina kollegor startar en vadslagning om han kommer dyka upp.
Tjugo minuter innan utsatt tid får jag ett SMS och jag tänker spontant att ”jaha, där kom avbokningen”.
Men tvärtom.
Eric Ljunggren undrar bara om han ska köpa med sig bullar till intervjun.
Jag svarar att det finns kaffe och bananer och med detta låter han sig nöjas efter en liten utläggning om att han själv stod på läktaren när klacken kastade bananer på Djurgårdens målvakt på den tid fansen fortfarande ägnade sig åt sådant.
– Tiderna förändras och det gäller att hänga med, konstaterar vi närmast i mun på varandra.
Eric Ljunggren, född och uppvuxen i Stockholm, har gått från ståplatsläktaren, via chefs- och vd-jobb på Metro och DN, till att bli konsult inom kommunikation och sedan ett knappt år AIK FF:s ordförande.
Be mig beskriva Eric Ljunggren med en mening och jag skulle svara ”raka motsatsen till Johan Segui– inte bara utseendemässigt”.
Han beskriver sitt första år som styrelseordförande som ”fantastiskt”, tillsättningen av klubbdirektören Jens T Andersson som det ”viktigaste steget” och anledningen till att han inte gjort så många intervjuer som ett ”medvetet val att hålla låg profil”.
AIK:s bolagsordförande, Per Bystedt, gör om möjligt ännu färre intervjuer och jag frågar Eric Ljunggren varför AIK:s två högsta företrädare har som princip att knappt prata med media?

Läs vidare: ”Jag skiter i falanger”

Lyssna på podden: Robert Laul möter Eric Ljunggren.

10. MATS ENQUIST, Sef-general

I veckan rasslade det till på microbloggen Twitter. Anledningen var att jag teasat i sociala medier om att näste person i min allsvenska intervjuserie #laulmöter är Mats Enquist.
Upplänningen – son till den berömde författaren Per-Olov Enquist – är sedan 2011 generalsekreterare för intresseorganisationen Svensk elitfotboll (Sef) och så gott som alla tweets handlade om samma sak: underlaget i den högsta fotbollsserien.
I år är det fyra lag – AIK, Kalmar, Falkenberg och Helsingborg – som spelar på gräs. Resten på konstgräs eller som i Malmö FF:s och IFK Göteborgs fall, hybridgräs.
Av naturliga skäl börjar jag intervjun där.
När går Sverige i Hollands och Frankrikes spår och förbjuder konstgräs, tror du?
– Den där frågan får vi jättemycket, konstaterar Mats Enquist.
– Men vi kan inte förbjuda konstgräs. Om inte klubbarna nu skulle tycka det. Däremot har klubbarna bett oss göra en utvärdering av hybdridgräs som är det mest realistiska alternativet till konstgräs just nu. Hur funkar det i vårt nordiska klimat? De första testerna ser väldigt lovande ut och jag tror att utvecklingen går åt det hållet.
Kan Sverige få en allsvenska där inte ett enda lag spelar på gräs?
– Det tror jag inte. Några föreningar har medlemsbeslut att spela på gräs. Det är en starkare väg än att hoppas på att ligan ska förbjuda det. Lägg till hybridplanerna hos Malmö, Göteborg och Öster, och jag är säker på att trenden går åt det hållet i stället.
Hybridgräs drar, vad jag förstår, enorma mängder energi. Hur ser du på det ur ett hållbarhetsperspektiv? Tar fotbollen verkligen sitt miljöansvar genom hybdridplaner som är en enorm miljöbov?

Läs vidare: ”Nu går pengarna upp 100 procent”

Lyssna på podden: Robert Laul möter Mats Enquist.

 –

11. URBAN HAGBLOM, sportchef Gif Sundsvall

Urban Hagblom, 54, hämtar mig på tågstationen i Sundsvall på utsatt tid. Med hans mörka Volvo tar vi oss via slingriga och snöiga vägar upp mot restaurang Grankotten för en lunch med utsikt över hela den vackra 100 000-invånarsstaden.
Vyn är magnifik denna soliga vinterdag och fotomiljön blir knappast bättre när man ska träffa mannen som fansen kallar ”kungen i norr”.
King in the north.
Den som kan sin ”Game of Thrones” känner igen uttrycket och vet att släkten Stark styrde i tusentals år innan de utmanövrerades av släkten Targaryen som senare störtades och Robert Baratheon blev Westeros nye härskare.
Ungefär lika länge har Gif Sundsvall varit Norrlands mäktigaste fotbollsförening innan Östersunds FK med Daniel Kindberg i spetsen dök upp från ingenstans för att köra om på insidan.
* Det måste ha svidit?
– Ja, men jag är inte särskilt bitter eller irriterad av mig som människa. Jag tittar hellre på vad andra kanske har gjort bättre än oss, sedan får vi försöka göra det ännu bättre, säger Urban Hagblom och lutar sig lugnt tillbaka i stolen när vi slagit oss ner i klubbstugan strax bakom NP3Arena som Idrottsparken idag heter.
Det finns en ärlighet i sportchefens ödmjukhet.
Precis som de många oväntade turerna i ”Game of Thrones” svänger det även i kampen om det allsvenska fotbollsherraväldet i norra Sverige. ÖFK:s snabba marsch i hierarkin handlar i dag mest om att Daniel Kindberg (före detta ordföranden) ska upp i rätten för ekonomisk brottslighet i april.
Därmed är Urban Hagblom tillbaka på tronen, så att säga.
– Jag vill egentligen uttala mig om Daniel Kindberg, säger han men ett par frågor senare kan han inte låta bli ändå.
(Förstås, det är trots allt huvudrivalens starke man vi pratar om).
– Det är oerhört olyckligt för Östersund. Skulle det visa sig att Daniel har bevisen emot sig och blir dömd…jadå har han gjort inåt helvete fel.

Läs vidare: ”Kindberg borde hålla lägre profil”

Lyssna på podden: Robert Laul möter Urban Hagblom.

12.DANIEL KINDBERG, ex-ordförande Östersunds FK

ÖFK:s ex-ordförande Daniel KIndberg, 51, står åtalad för flera fall av grov ekonomisk brottslighet. Rättegången inleds 24 april i Ångermanlands tingsrätt i Härnösand. Han riskerar näringsförbud och ett flerårigt fängelsestraff om han fälls.

Samtidigt har SVT:s Uppdrag Granskning i ett uppmärksammat reportage gått på djupet med Östersund FK:s ekonomi kopplat till Kindbergs roll och olika affärer.

Daniel Kindberg erbjöds vid upprepade tillfällen att bemöta UG:s uppgifter, men hänvisar enligt SVT till att hans advokat rådde honom att inte medverka i programmet.

Efter att samtliga fyra delar av reportageserien ”Blåsningen i Östersund” är publicerade på SVT Play – och rapporteringen i övriga stora, svenska medier varit massiv – väljer Daniel Kindberg nu att träda fram i Sportbladet.

Han gör det efter att ha skickat ut ett pressmeddelande där han ger sin syn på olika uppgifter som framkommer i Uppdrag Granskning. Sportbladet ville dock inte referera till pressmeddelandet utan att kunna ställa frågor till Daniel Kindberg. I stället kommer vi överens om att genomföra en telefonintervju utan förbehåll under eftermiddagen.
Intervjun pågår under en dryg halvtimme och Kindberg svarar på alla frågor jag ställer. För att vara Fotbollssveriges mest jagade person låter han på oväntat gott humör när han svarar i telefonen:
– Tjenare Robert, hur står det till?
Det är bra, hur är det själv?
– Jodå, jag ska inte klaga.
Du hade tid att svara på ett par frågor, ja?
– Absolut, säger Daniel Kindberg.
Om du inte har något att dölja, varför har du inte ställt upp och svarat på Uppdrag Gransknings frågor?
– Det har att göra med programmets karaktär och det manus de skickade till mig och Östersunds fotbollsklubb. Efter den mejl- och SMS-växling de hade med mig så tyckte jag helt enkelt inte att det var ett seriöst tillfälle att prata med journalister.
– Jag har en integritet jag vill behålla. Jag svarar gärna på frågor från seriösa journalister.
Du skickade ett pressmeddelande under tisdagen där du skriver att UG:s reportage ”i grunden varit inriktat på att skada både fotbollsklubben och mig”. Varför skulle Uppdrag Granskning vilja göra det?

Läs vidare: ”Det är jag som ska ha ursäkten”

Lyssna på podden: Laul calling Daniel Kindberg