Inlägg av Robbie Lauler

Journalist på Aftonbladet sedan 2001. Bevakat sju internationella fotbollsmästerskap, hundratals landskamper och tusentals allsvenska matcher. Före detta elitfotbollsspelare i Ljungskile SK och Jonsereds IF. Gillar Batman och en bättre påse löst men har tröttnat på På Spåret. Författare till boken "Alkisbarn // Fotboll, fylla och fajt".

Om min allsvenska ”comeback”

av Robbie Lauler

Under sommaren 2018 påbörjades en större omorganisation på Aftonbladet. Jag flyttades från Plus-redaktionen (som ska göras om) tillbaka till Sportbladet. Enligt bemanningsplanen är det där jag har min tjänst.

Det var jag inte nöjd med. 

Jag tyckte mina skäl att inte behöva återvända till sportjournalistiken var goda. En position så nära förknippad med mitt tidigare missbruk. Varför chansa? Men förklaringen jag fick var att detta är bäst för tidningen.

Efter att ha begrundat tillvaron under hösten har jag förlikat mig med situationen. Det är inte mitt beslut att återvända till Sportbladet, och jag får helt enkelt lyfta blicken från mig själv. Jag hoppas att det blir bra på alla plan. Jag är priviligerad jämfört med många andra kollegor i en tid då journalistisk kompetens pressas tillbaka till förmån för digital förmåga. Jag får möjligheten att återgå till mitt kärnområde allsvensk fotboll. Bevaka matcher, skriva krönikor, podda och fördjupa.

I dessa ekonomiskt ansträngda tider har vi dessutom identifierat åtminstone tre områden där vi kommer driva sportjournalistiken framåt trots sparkrav. Det är stimulerande och handlar om fotbollsstatistik och fotbollsekonomi. En mer faktabaserad journalistik, mindre känslor och färre åsikter.

Det är väl bara att acceptera att jag påminner om en gammal storklubb på det sättet: Ibland får man ta ett par år i superettan för att bygga om inför nästa storhetstid.

Faktum är att när sportchefen och jag inledde satsningen på en ”mr svensk fotboll” inför säsongen 2011, så hade allsvenskan ett publiksnitt på drygt 6000 åskådare. När jag slutade som allsvensk krönikör efter säsongen 2016 låg snittet på drygt 9000. 

Jag tror att om vi idag skulle göra en liknande satsning på damallsvenskan hade vi garanterat kunnat hjälpa till att knuffa upp publiksiffrorna med 50 procent där också, från dagens 800 per match till 1200 per match, ja kanske till och med dubbla snittet.

Men just nu fokus på herrallsvenskan, åtminstone för mig. Med tanke på de nya tv- och spelavtalen som tickar in efter säsongen 2019 – och framför allt fördelningen av dessa pengar – blir det en djävulsk säsong för nedre mitten- och bottenlagen.

Det har aldrig varit viktigare att klara nytt kontrakt än 2019. Är det något år även nedre mitten- och bottenlagen måste rusta, så är det inför 2019.

Samtidigt är de s k räddningsplankorna få, det kommer bli ett race på alla nivåer, i alla omgångar, från start till mål, där varje enskild poäng kan vara skillnaden mellan en stabil framtid i fotbollens finrum eller en tynande tillvaro längre ner i seriepyramiden.

Så skyhöga är insatserna det allsvenska ödesåret 2019.

Nyårskrönika 2018

av Robbie Lauler

I februari åkte jag utan större betänkligheter till Thailand för två veckors solsemester. Jag minns att jag tänkte efteråt: Det här måste jag göra om nästa år!

Sedan kom den rekordvarma och ökentorra sommaren och med den full insikt om klimathotets allvar.

När jag planerar 2019 märker jag att min inställning har påverkats. Det tar emot. Det blir omöjligt. Jag kan inte längre sätta mig på ett flygplan för att åka över halva jordklotet bara för att jag vill ha sol ett par månader innan solen ändå kommer hit. Jag stannar hemma.

Visst, jag borde insett det tidigare, jag dömer ingen annan och jag skriver det inte för att framhäva mig själv. Jag äter fortfarande kött, har en Ford Mustang i garaget. Jag konstaterar bara att jag förändrades under året. 

Jag vet inte hur mycket vi människor förändras, men jag antar att det sker mest hela tiden.

Ibland är förändringarna små – man testar en ny frisyr och hittar hem. Ibland är de livsomvälvande – man sätter ett nytt barn till världen, som min lille systerson Björn på bilden här nedanför med syskonen Alva och Ludde. 

Och ibland inser man att det som verkade så självklart och oproblematiskt igår har blivit helt otänkbart idag. 

Gott slut och gott nytt år.

1DB038AE-1273-4BB2-B0A8-55A8AF794BC6

Framtidens fotboll

av Robbie Lauler

Hur ska svenska klubblag bäst förbereda sig för framtidens fotboll? Vilka spelartyper bör de utbilda i sina akademier och ungdomslag, vilka spelartyper kan bidra till bra allsvenska resultat och vilka spelartyper kan sedan säljas vidare till större klubbar?

Ja, utöver fotbollens roll som folkrörelse – och det övergripande målet att fostra goda samhällsmedborgare – är talangutveckling något som upptar stor del av fotbollsföreningars elitverksamhet. Helt rätt för här finns mycket mer att göra.

Utan att svensk fotboll tappar sina traditionellt starka områden – försvarsspel, organisation, kollektivets avgörande betydelse – och utan att fastna på självklarheter som det vida begreppet ”bättre teknik” – skulle jag vilka peka på tre områden som borde bli nya fokusområden:

Fart, fysik, effektivitet.

Högst fart.‬
‪Bäst fysik.‬
‪Störst effektivitet.‬

‪Varför skulle inte Sverige kunna bli ledande på de här områdena?‬

‪Hur mycket fys tränar en 15-åring? Hur mycket jobbar man med snabbhet inom juniorfotbollen?‬ Hur mycket tajming i straffområdet nöter en tolvåring?‬

‪Här går att höja nivån med relativt små medel.

Framtidens fotboll handlar inte om stort bollinnehav (possession). Det är ett förenklat synsätt och en myt som behöver avlivas. Framtidens fotboll handlar i första hand om fart, fysik, effektivitet. Det viktigaste utbildningsmässigt för svensk fotboll är att få fram spelare som klarar att agera MED BOLL i högre fart, och göra fler tempoväxlingar med och utan boll.

Förebilden är inte Östersunds FK, glöm Östersund skulle jag säga, det har blivit en tankefälla i debatten att det går att kopiera rakt av, men det var ett mirakel, en engångsföreteelse. Att försöka kopiera det Östersund gjorde är som att hänga upp hela verksamheten på att få fram en ny Zlatan Ibrahimovic. Det kommer kanske dröja hundra år igen. Det är ingen ansvarstagande verksamhetsplan.

Förebilden är snarare kombinationen AIK-Malmö FF: Det lag som kombinerar AIK:s försvarsorganisation+tempoväxlingar med MFF:s internationella hårdhet+effektivitet.

Men Giffarna då? invänder kanske BomBomBohman eller någon annan lågmäld virtuos nu. Ja, de har varit konsekventa, byggt tålmodigt och gjort häpnadsväckande resultat utifrån förutsättningar och breddgrad. Men en allsvensk sjätteplats är ändå ett tunt argument i debatten, särskilt som det också handlar om att man fått tillgång till ett gäng spanska överflödsspelare. Det är mer av en anomali just nu, men jag lovar att återkomma angående Gif Sundsvall om de följer upp detta med återkommande, allsvenska topplaceringar över tid.

Det innebär inte att bollinnehav i matcher är betydelselöst, man behöver klara att vila med boll (likt MFF i årets Europa League), flytta upp laget, få fast bollen högre upp i planen och allt det här. Men bollinnehav för bollinnehavets skull är lika ineffektivt som långbollar som enda vägen framåt. Det är dessutom resurskrävande, osäkert, kortsiktigt och ändå något publiken snart tröttnar på om det inte leder till fler segrar än förluster.

Kategorier allsvenskan

Oskyldig till alla anklagelser

av Robbie Lauler

Det är roligt det här med hur vissa saker ”fastnar” på vissa människor. Av någon outgrundlig anledning har en del fotbollsfans nu fått för sig att jag är patologiskt svag för formationen 4-4-2.

Många märkliga rykten har jag fått försvara mig mot i mina dar (en gång skrev någon på Flashback att jag var en kannibal som brukade fritera mina offer innan jag åt upp dem), men det här med 4-4-2 är nog ett av de mest bisarra ändå.

Jag har aldrig sagt att 4-4-2 skulle vara bättre än någon annan formation. Aldrig någonsin och kommer aldrig heller att hävda. Av den enkla anledning att det inte finns en formation som är bättre än andra. Det faller på sin egen orimlighet. Allt beror nämligen på spelarmaterialet.

En normal fotbollstränare resonerar ungefär så här: Först tittar hen på spelarmaterialet, sedan väljer hen ut ett lämpligt spelsätt och till sist så bestämmer hen formation. Det kan bli 4-4-2, 3-5-2, 4-3-3, 4-2-3-1 eller 3-4-3 (eller varför inte det mer offensivt vågade 1-6-3 som den japanske generalen Yoshijirō Umezu lanserade 1936 vilket betvingade Sverige i en klassisk OS-match).

Vissa tränare, de i klubbar med riktigt mycket pengar, kan förstås köpa nya spelare som passar det spelsätt de vill spela, men den lyxen har sällan svenska klubblagstränare. Renoveringen får i så fall ske över lite längre tid.

Viktigast för prestationen är spelarmaterial, sedan kommer spelsätt och till sist formation. Den enskilt mest betydelsefulla individen för ett lags resultat är tränaren som brukar sägas ha en påverkansgrad på 10-20 procent över tid. Vissa hävdar mer, andra mindre och så här har världens bästa tränare Pep Guardiola uttryckt sig om saken:
– Det är spelarna som presterar. Jag brukar ta golf som exempel. Vi tränare är som caddies. Vi förser dem med klubborna, men det är de som slår bollen ner i hålet.

Jag kan för lite om golf för att ta strid mot Pep, så jag köper det han säger.

Historiskt är 4-3-3 det vanligaste formationen fotbollsvärlden över. 4-3-3 har kommit och gått sedan 1960-talet, men i tre decennier var 4-4-2 vanligast och mest framgångsrikt (1980-, -90-, och -00-talet). Dock används 4-4-2 fortfarande frekvent, och det enda jag har sagt om 4-4-2 är att det är historielöst att kalla det omoderntBosse Hansson satt i SVT-studion efter VM 1990 och dömde ut 4-4-2 som föråldrat, men det har den gode Bosse fått käka upp i 29 år snart (framför allt fick han käka upp det redan nästa VM då Sverige tog brons i USA med spelarna i ett klassiskt 4-4-2 med Tomas Brolin i en friare roll till höger på mitten).

Jag har också sagt att den relativt ovanliga 3-4-3-formationen är svårare och dyrare för svenska klubblag. Det kräver helt enkelt lite mer av fler individer och är mer ovant för många svenskfostrade spelare. Har man endast 22 träben att tillgå (ni fattar liknelsen) är deras möjligheter att hämta hem poäng större i ett riskminimerande, långbollssparkande 4-4-2 än om dessa arma satar ska behöva försöka spela en avancerad bollinnehavsfotboll i ett 3-4-3 ovanpå allt annat elände också.

Men har man ett spelarmaterial som passar det spelsättet – likt IFK Norrköping och Gif Sundsvall säsongen 2018 – går det naturligtvis alldeles utmärkt att göra bra resultat även om man ställer upp med tre backar, fyra fältare och en tremannakedja som utgångspositioner.

Därmed är det utrett en gång för alla: Jag är helt oskyldigt till alla anklagelser om att favorisera 4-4-2 bland fotbollens olika formationer.

Krossa glastaket

av Robbie Lauler

Hösten 2017 började jag som tränare för Unite Stockholms tjejlag. Det var min enda erfarenhet av att träna tjejlag och en av mina första funderingar var: Varför är inte barn- och ungdomsfotbollen mer blandad? Varför tränar inte pojkar och flickor ihop? Det skulle öka respekt, förståelse och utveckla individerna både som människor och spelare.

Till och med inom internationella fotbollsförbundet Fifa (i andra avseenden en av världshistoriens mer konservativa institutioner) har man insett att ju färre restrikriktioner gällande könsblandade lag, desto bättre mår fotbollen, barnen, ungdomarna, rörelsen. Utveckling på många olika plan.

Budskapet jag försökte hamra in i vårt tjejlag var att krossa glastaket. På samma sätt som att miljontals pojkar världen över försöker kopiera Messis och Mbappés finter och dribblingar kan ni också göra det! Majoriteten av alla pojkar och flickor kommer aldrig bli någon ny Messi eller Mbappé, men det ska aldrig få finnas något hinder i strävan eller drömmen hos barn och ungdomar att bli ”den nye Messi eller Mbappé”. Ingen tjej ska någonsin behövs höra, känna eller tänka:

– Jag kan inte bli så där bra för de är ju killar.

Den glastaket behöver krossas och en väg dit är via mer blandade barn- och ungdomslag. Den grävande TV4-reportern Andreas Sundberg har närmat sig detta i ett Kalla Fakta-reportage, inte exakt samma vinkel, men ur ett könstillhörighetsperspektiv, och det faktum att svensk fotboll på sina håll ligger flera steg efter. 

Inom Svenska Fotbollförbundet pågår sedan maj 2017 en utredning på området och jag kan inte se någon annan fortsättning på frågan än att den nu får nytt bränsle inför SvFF:s årsmöte i vår. Vilka övergripande regler och riktlinjer ska gälla för enskilda föreningar? När sätter Riksidrottsförbundet ner foten för att hela idrottsrörelsen ska marschera i kapp med samtiden?

Att det finns utmaningar med mer blandade lag – till exempel en risk att spelare slutar innan detta blir en ny norm – är just en utmaning att hantera och förhindra när framtidens normer formas, och inte något som bör stå i vägen för en nödvändig och oundviklig förändring. Istället ställs det nya sorters krav på framtidens ledare (det kommer det alltid att göra) att hantera de nya situationer som uppstår. De borde ses som möjligheter, inte hinder.

Facit: Malmös Europa-marsch

av Robbie Lauler

Malmö vann, Istanbul brann, himlen var blå, hej och hå. Där uppe vankade Håkan Jeppsson runt, förmodligen med armarna knäppta bakom ryggen och ett dåligt behärskat leende; nöjd, inte förvånad. Det är på många sätt salig Jeppssons personalpussel som ligger till grund för allt.

Vem kan förresten vara förvånad? Malmö brukar göra lite som de vill när de är ute i Europa och härjar. Och den här gången är det på riktigt.

Låt mig börja analysen i Sverige.

Om man tittar på Malmö FF:s allsvenska säsong i år är det tydligt vad som sticker ut: Duell- och kampspelet. Där är MFF i topp i tabell efter tabell. Det gjorde ont att möta Malmö 2018 (och då syftar jag inte bara på Markus Rosenbergs armbågar…). Det visar att den internationella nivån sitter i spelarnas ryggmärg. Kanske något tränarhårdingen Uwe Rösler tryckt på särskilt?

Så långt allsvenskan. Tittar man renodlat på matcherna i Europa League-gruppspelet är det en annan sak som sticker ut: Effektiviteten.

Malmö FF gjorde inte bara mål i alla matcher utom en (1,4 mål i snitt), nä, det som framför allt är intressant är effektiviteten (chanser/mål) i förhållande till motståndarlagens effektivitet. I fem av åtta matcher har Malmö högre effektivitet.

Alltså: MFF behöver färre chanser för att göra mål än motståndaren. I snitt gjorde Malmö mål på knappt 40 procent av sina målchanser, medan det internationella motståndet de har ställts emot i Europa League bara gjort mål på drygt 20 procent av sina chanser mot Malmö. Tre chanser för att göra mål, fem chanser innan de släpper in mål, är ett vinnande koncept.

Effektiviteten var länge svenska klubblags akilles internationellt, men Malmö FF har knäckt koden.

Anfallsduon Markus Rosenberg – Marcus Antonsson skapade 16 målchanser ihop på åtta matcher – och gjorde åtta mål. Rosenberg som den mer effektive: 60 procent mot Antonssons 45 procent. Det är riktigt bra siffror för en anfallsduo på internationell nivå.

Malmö FF har ett föredömligt varierat anfallsspel i Europa och målen kommer lika ofta efter längre anfall som efter snabbare omställningar. Utöver anfallsduon finns tre tydliga hot i Sören Rieks (genom ”key passes” och dribblingar), Andreas Vindheim (inlägg) och Anders Christiansen (distansskott). De är inte lika effektiva förstås, men utgör hot och bidrar till totalt 18 av Malmös målchanser. Det här är spelare som med sina prestationer och kvaliteter skapar utrymme för anfallsduon att kunna vara effektiv.

Spelmässigt är Malmö FF jämna med sina motståndare i det internationella spelet. De har 48 procent av bollinnehavet, vinner 51 procent av duellerna och har i snitt 80 procent lyckade passningar, precis som motståndarna. Mot Besiktas stack Fouad Bachirou med 88 procent lyckade aktioner, bäst av alla på planen.

Den generella matchbilden är att MFF klarat kampen och varit tillräckligt skickliga med boll för att inte bli tillbakatryckta. De kan vila med boll, anfalla på olika sätt och har vänt svensk fotbolls nackdel till sin fördel: Effektiviteten.

Vi talar alltså inte om ett lag som har försvarat sig till ett Europa League-slutspel, utan ett svenskt klubblag som bjudit upp till dans och utan tvekan spelat sig vidare. När Östersunds FK gick vidare i Europa League 2017/18 var det mer av ett mirakel, en engångsföreteelse, medan det Malmö FF gör nu är att förändra svensk fotbolls konkurrenskraft på internationell nivå i grunden.

Jag vet inte om Håkan Jeppssons vision verkligen sträckte sig så här långt, men det var det som blev hans arv.

Kategorier allsvenskan

Mr Facit reder ut bäst och sämst i allsvenskan 2018

av Robbie Lauler

Senaste dygnen har jag varit helt försjunken i Instat. Ni vet den ”ryska gruvan” som dåvarande Häcken-tränaren Peter Gerhardsson hänvisade till när han skrynklade ihop Svenska Fotbollsförbundets statstik under en presskonferens, slängde lappen på golvet och sa:
– Instat. Det är någon som sitter i en gruva i Ryssland nånstans. Där stämmer alltid allting exakt.

Nu har jag dissekerat allsvenska säsongen 2018 in i minsta detalj via just Instat, och utan att ha sett särskilt många matcher vet jag desto mer om varför det gick som det gick.

Ett axplock:

* De lag som var allra sämst lämpade att spela possessionfotboll var Trelleborgs FF och IFK Göteborg. TFF hade 79 procent i korrekta passningar och Blåvitt 81 procent jämfört med Norrlandslagen Östersund och Gif Sundsvall som toppar passningslistan på 88 respektive 87 procent. Så om ni undrar varför jag gnällde så mycket på Poya Asbaghi under året berodde det helt enkelt på att han inte gjorde en korrekt analys av sitt spelarmaterial. IFK Göteborg hade aldrig spelartyperna för att spela ”Poya-fotboll”.

* Om vi tittar på ”key passes” i stället är det andra lag i toppen, och tittar vi på lyckade ”key passes” så toppar mästarna AIK den viktiga tabellen, tätt följda av Hammarby och sedan en bit ner på tredje plats, Malmö FF (Blåvitt ligger i botten även när det gäller det mer hotande passningsspelet, både på antal ”key passes” och lyckade ”key passes” vilket stärker bilden att Blåvitt mest rullade runt utanför de ytor man helst vill nå innan de tappade bollen även där).

* Djurgården har högst träffprocent när det kommer till inlägg, tillsammans med Malmö FF. Djurgården har också minst antal bolltapp på egen planhalva, tätt följda av AIK även i denna viktiga kategori.

* Malmö FF är sammantaget det lag som vinner flest dueller, tacklingar och luftdueller på planen. Malmö är även bäst på bollåtererövring på motståndarens planhalva. MFF – hårdast i allsvenskan 2018.

* IFK Norrköping och BK Häcken sköt mest och bäst 2018.

* En oväntad delförklaring till AIK:s guld kanske: De drog på sig minst antal frisparkar (eller ”De hade domarna med sig!”, på supportersvenska).

* Högst totalindex enligt Instat vad gäller målvakter har Elfsborgs Kevin Stuhr-Ellegaard och förklaringen till det är att han hade OERHÖRT mycket mer att göra jämfört med tvåan och trean på listan, AIK:s Oscar Linnér och Malmö FF:s Johan Dahlin.

Som sagt, bara ett litet, litet, litet axplock. Jag tror att den här ökade tillgången till statistik kommer förändra rapporteringen och bevakningen av allsvenskan. Vad är en snabbkrönika värd när Instat (med flera) kommer med facit en stund senare? Hur som helst ett verktyg som är intressant att arbeta med.

Har ni frågor till mr Facit när det gäller något på individnivå så ska jag nog kunna plocka fram det ur Instat-gruvan också. För att travestera herr Gerhardsson en gång till: Där finns tamejfan allt.

Kategorier allsvenskan

Peter Kotilainens historia spöar både Leif GW:s och Lennart Johanssons

av Robbie Lauler

I helgen medverkade jag i en intervjupodd, och på gymmet i dag undrade min Sportbladet-vän Krokko hur det hade gått.
– Ungefär som vanligt tror jag. Jag får ju nästan alltid samma frågor, sa jag.

Det börjar med kontaktannonsen om Zlatan. Fortsätter med att jag blev alkoholist. Hur jag hängdes ut av en huliganfirma. Sjöng förnedrande om en kollega. Och blev nykter vid 40 års ålder.
…eller på ren löpsedelssvenska:
Skrev kontaktannons om Zlatan – 
blev alkoholist
Nu berättar Robert Laul, 42, om firmanfilmerna, fyllesångerna och vägen till nykterhet

Krokko log:
– Ja ja, men du har ju i alla fall en historia. Vad har jag? Ingenting.
Du utsågs till Sveriges bästa sportjournalist 2017? försökte jag.
– Njä, det är ingen historia, menade Krokko.

Sedan tränade vi klart, åt lunch och jag gick hem och började fundera på det där med att ”ha en historia”.

Under året som gått har jag intervjuat två personer där samtalen naturligt kommit in på döden: Leif GW Persson, 73, och Lennart Johansson, 89. GW är kriminologen som blev Sveriges mest folkkäre person. Johansson svensken som startade Champions League. Det är inga dåliga historier. Unika historier. Beundransvärda.

Jag kunde inte sluta grubbla på det Krokko sagt om ens historia. Jag vill ha en bättre historia! tänkte jag. Jag vill…jag vill…men jag kom inte på något. Jag provade med olika grejer jag gjort och varit med om, men inget kändes bekvämt. Min historia är min historia, på gott och ont.

Men så läste jag i dagens Sportbladet om den finske VM-guldhjälten i innebandy, Peter Kotilainen. För två år sedan inlagd på behandlingshem på grund av sin alkoholism, endast 22 år gammal:
– Jag drack alldeles för mycket alkohol och hela mitt liv var på väg åt fel håll. Jag var nere på botten och förstörde mina egna känslor med alkoholen. Jag har alltid varit en person som behöver kickar i livet. När det inte kom från innebandyplanen, så sökte jag dem på fel väg, berättar han.

Att ta tag i sina problem vid så ung ålder är oerhört imponerande. Dessutom att gå ut och berätta om det i förebyggande syfte, för att hjälpa andra, som 24-årig, offentlig person. Stänga alla dörrar. Spara så mycket lidande för andra och honom själv. Ju tidigare samhället kan fånga upp och erbjuda missbrukare hjälp, desto större blir samhällsvinsten. Fångar vi upp människor innan de fyllt 25 är väldigt mycket vunnet.

Peter Kotilainens historia – att bli medveten om sin problematik redan som 22-åring – ja det spöar nog fan både Leif GW:s och gamle Johanssons stories. Det är en historia jag själv hade velat ha.

Kategorier missbruk

Sagan om Östersunds FK behöver skrivas om

av Robbie Lauler

2012 vinner Östersunds FK division ett och 2013 ska klubben för första gången spela i superettan. Det innebär högre kostnader och svårare motståndare. Blivande succéränaren Graham Potter har varit i föreningen två säsonger och det är nu resan tar fart på allvar. ”Under första säsongen i superettan imponerade ÖFK på många betraktare med sitt offensiva spel och positiva spel”, står att läsa i en sammanfattning på föreningens hemsida. ÖFK slutar tia i tabellen och resten är, som det heter, historia. Våren 2018 möter Östersund Arsenal i Europa League-slutspelet och faller med flaggan i topp.

Men historien – eller sagan som det allt oftare kommit att refereras till – behöver uppdateras, eventuellt helt skrivas om.

2013 är nämligen ett centralt årtal även i den gigantiska förundersökning som ligger till grund för åtalen mot klubbens starke man och ordförande Daniel Kindberg. Kindberg anklagas för grov trolöshet mot huvudman i flera fall och grova bokföringsbrott. Han riskerar fängelse och näringsförbud i sju år, och en sådan dom skulle omöjliggöra framtida förtroendeuppdrag. Daniel Kindberg nekar till brott och har just nu ”timeout” från ordförandeposten.

Östersunds FK riskerar i sin tur att tvångsdegraderas, enligt SvFF:s chefsjurist Anders Hübinette, och en anledning är just det som sker 2013. Kopplingarna mellan den misstänkta brottsligheten och ÖFK – så som det framstår i förundersökningen – handlar bland annat om ett tiotal ”luftfakturor”.

Upplägget misstänks vara följande: Driftaren AB var ett dotterbolag till ÖFK som hade i uppgift att sköta driften av Jämtkraft Arena. Samt – säger Daniel Kindberg själv i ett polisförhör –”generera intäkter och resultat för ÖFK”.

Kindberg företrädde såväl ÖFK som Driftaren under den aktuella tidsperioden och just 2013 ökade Driftarens intäkter plötsligt markant. 3,9 miljoner kom från en av ÖFK:s stora sponsorer, ett flyttföretag. Bakom flyttföretaget stod den medåtalade mångårige vännen till Kindberg som i media kallas ”Sollefteåbon”.

ÖFK-ägda Driftaren kunde därigenom skicka osanna fakturor till flyttföretaget för knappt fyra miljoner kronor som Kindberg ska ha bokfört trots att han kände till att de innehöll ”luft”, enligt åtalet.
– Kundfakturorna har varit osanna då arbete enligt fakturorna inte utförts eller inte utförts i den omfattning som fakturerats, skriver åklagaren Niklas Jeppsson i stämningsansökan.

I ett förhör med ett nyckelvittne, som haft en tydlig insyn i både ÖFK och Driftaren, framkommer följande: ”(NN) får en fråga om han känner till några kundfakturor till ett bolag vid namn (XX AB). (NN) säger, att han känner till att bolaget var en stor sponsor. (NN) säger, att han inte tror att Driftaren har gjort något arbete åt XX AB. (NN) har svårt att förstå vad det skulle vara, eftersom Driftaren skötte anläggningen Jämtkraft Arena”.

Hela härvan är betydligt större och Kindbergs och ”Sollefteåbons” misstänkta ekobrottslighet grövre på andra håll, men det här är de mest fotbollskonkreta beröringspunkterna. Och det är framför allt den delen som – vid fällande dom – skulle göra det svårt att betrakta ÖFK:s fantastiska fotbollssaga på samma sätt som tidigare igen. Även för Svenska Fotbollförbundets jurister.

Kategorier allsvenskan
Taggar allsvenskan

Frikända, inte oskyldiga

av Robbie Lauler

Det var väntat och inte överraskande att Dickson Etuhu och personen som i medierna kallas ”37-åringen” blev frikända från åtalen om grovt givande av muta. Läste man förhören med Kenny Stamatopoulos och lyssnade på vad som sades under rättegången så är det inget konkret erbjudande Kenny säger sig få. Däremot anser tingsrätten att det är färdigutrett att de åtalade undersökte möjligheterna till matchfixning.

De sonderade terrängen med Kenny, men han sa ”nej tack” snabbare än en svensk regeringsbildare. Rikard Norlings vittnesmål var sista pusselbiten för att förstå hur hela historien hänger ihop. Även så är i efterhand anser jag att Norling och AIK agerade rätt som slog på stora trumman – och trots att det inte blev någon fällande dom så ger även Stockholms tingsrätt AIK rätt genom att konstatera att de åtalade fiskade i väldigt grumliga vatten. Dicksons krokodiltårar lurade inte många. De åtalade blev frikända men är inte oskyldiga, som en kollega tolkade domen.

Åklagare Johan Lindmark har drivit två tidigare matchfixningsåtal: Värnamo-fallet och Kristianstad-fallet. Även då låg Lindmark under i paus men vände och vann i andra halvlek (hovrätten). Om han gör om de bedrifterna nu? Tveksamt. Jag blir förvånad om han överklagar domen, i så fall måste det komma fram något nytt.

Det om det.

Min före detta parhäst Oskar Månsson publicerade en intressant intervju med Hammarbys säkerhetsschef Göran Rickmer på sajten Fotboll Sthlm i veckan. Det handlar om fotbollsvåldet:
”I relationen mellan DIF- och HIF-supportrar oroas han av att det inte bara finns våldsinslag bland huliganfirmorna, utan även i vissa så kallade Ultras-grupper.
– Vi har varnat om det länge, att våldskapitalet förflyttas i supporterrörelsen. Jag tycker att vissa gränser har suddats ut. Tänk dig att det är två stora cirklar bredvid varandra och någonstans i mitten möts dem. Det finns en gråzon, säger Göran Rickmer.”

Om detta nu stämmer, och är en trend som breder ut sig (?), så kommer det rimligen påverka rapporteringen av supporterengagemanget i stort. För om det är våldsmän som syr läktardukarna, då kommer det bli mer komplicerat för media att dela ut plusbetyg. Just sayin’.

Själv är jag involverad i en härva med firmor och före detta förtroendevalda, förundersökning pågår, och i helgen är det tänkt att jag ska medverka i en podd på detta tema. Gissar att det kan bli intressant lyssning.

1. Modric.
2. Messi.
3. Mbappé.

Är sjukskriven sedan en tid, har opererat båda höfterna, artros och för mycket fotboll innebar att jag fick lägga mig under kniven 20 år tidigare än planerat, men skönt att ha det gjort även om det var ett helvete första veckorna. Fick fästa ett rep i väggen för att kunna dra mig upp ur sängen (rörligt bevismaterial finns, men det är ingen vacker syn).

…efter årskiftet är jag tillbaka i tjänst och då förhoppningsvis som ny igen, både skallen och mittpartiet stabiliserade med tacksamhet och titan.

En nyhet som rör allsvenskan blir det ändå senare i nästa vecka. Plus att jag fördrivit tiden i soffan med ett längre reportage som antingen publiceras här på bloggen eller på aftonbladet.se. Hoppas på det senare pga större genomslag, men vi får se vad nye bossen över Gräv & Story-avdelningen Martin Schori kommer fram till.

Nu ska jag inte kolla På Spåret för det har jag tröttnat på. I stället ska jag lyssna på en ljudbok. Är det något jag har upptäckt under den här sjukskrivningen är det hur förbannat behagligt det är att lyssna på ljudböcker. Jag ska aldrig mer läsa en bok.

(Tänk att kunna säga så utan att låta som en idiot).

Dagens bloggnostalgi: När jag var rasande på den moderna nätjournalistiken.

Sida 2 av 396
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Sportchef: Pontus Carlgren
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB