Fitness och jag tar ett nytt grepp på 51-procentsfrågan i dagens tidning med anledning av att flera storklubbar nu via årsmötsbeslut vänder sig emot Svenska Fotbollförbundets ja till att släppa på grundskyddet för föreningsdemokratin.

Min krönika handlar om hur SvFF hanterat frågan från första motionen 2009 fram till i dag. Intressant läsning om jag får säga det själv.

Nog med skryt, det jag skulle vilja lyfta fram i det här forumet är att det visar sig att gamle Bengt Buffalo Madsen kan komma att spela en viss roll i historieskrivningen.

Här är brevet som Buffalo skickade till Lars-Åke Lagrell i januari 2009…

…flera av skälen Buffalo anger till att ta det försiktigt med att riva upp 51-procentsregeln används flitigt i dagens debatt.

Nu är det visserligen bara fyra år sedan, så mycket har inte hunnit hända men intressant ändå.

Buffalo fick skit från alla möjliga och omöjliga håll under tiden som pamp på dubbla stolar men här stod han helt klart på föreningsmedlemmarnas sida.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Annars då? Tja, vi har spelat in veckans Bollklubben där Niva och jag återförenades med Simon Bank som är tillbaka i tjänst efter den årliga ostronodyssén på franska rivieran.

…solbränd som värsta TV4-doktorn var han också.

Bank alltså, på Niva biter inga solstrålar.

Blev ett riktigt bra program, ute från fredag 10.00.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Till skillnad från reportaget om skiddopning på -90-talet som hade för många brister gillade jag Uppdrag Gransknings grävjobb kring kommunens stöd till Leksands IF.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Var länge inne på att köpa en Nissan Qashqai…nu har jag svängt till Subaru XV, boxerdieseln på 147 hästar. En gråsvart. Kan bli affär i helgen.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Händer en hel del i IFK Göteborg.

När nye klubbdirektören Martin Kurzwelly presenterades hävdade han att han inte såg några större hinder för att IFK Göteborg skulle vinna Europa League inom överskådlig framtid:
– Jag är helt övertygad om att IFK Göteborg kan nå upp till den nivån. Det handlar inte bara om pengar. Om att alla i ett lag, både spelare och alla runt omkring, gör det lilla extra. En säljare gör det där extra besöket. Spelaren tränar lite extra. Det är den där lilla lilla marginalen som krävs. Vi vann Uefacupen 1982 och 1987. Då kan vi göra det igen.

Ett uttalande som konkurrerar om utmärkelsen ”Årets dummaste citat” med mötesordföranden Jörgen Linder som under Blåvitts årsmöte sa att  ”Nu får vi ha en flicka som drar lotten” och kallade upp Cecilia Andersson, 42, rektor på Änglagårdsskolan.

…vart tog den goa lilla gubben vägen?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Mitt engagemang i Aftonbladets webb tv-program om vikt och hälsa Pepp lider mot sitt slut. Resultatet hittills är fem kilo ner and counting. Blir perfekt när vårsäsongen startar då jag förmodligen byter fotbollslag från Vasasällskapet till Kalle Kobras storsatsande gäng Gamla Karlbergare.

…jag har tre krav för att skriva på: tröja 10, nummer tio-rollen och straffarna. Jag har fått igenom ett – straffarna. Vi får se hur det blir med resten.

Det här laget spelar i sexan, därmed har jag lirat i superettan, söderettan, division II, division III, division IV, division V och snart alltså division VI.

…bara sjuan och allsvenskan kvar.

Landslagschefen Lasse Richt är värre. Han hävdar att han spelat i alla divisioner från allsvenskan till åttan. Dock har han aldrig lirat i superettan som inte fanns på den tiden Richts vänsterfot var fotbollsduglig.

Utvisning eller inte? Diskussionen fortsätter.

Här på Sportbladet har snacket gått ungefär så här:

Spelarperspektivet – Kalle Kobra.
Kalle menar att utvisningen är felaktig. Han betraktar det ur spelarens perspektiv och resonerar kring att det inte finns någon avsikt, att Nani aldrig ser Arbeloa: ”Hur förvånad hade man inte blivit om man försökt göra en nedtagning och sedan fått rött kort?”, säger Kalle. Det är en poäng.

Supporterperspektivet – Wenmman den Store.
Wennman menar att utvisningen är ett sabotage mot fotbollen och driver en tes i dagens krönika att domarna borde döma utifrån någon slags systematiserad inkonsekvens: ”När det spelas en avgörande Champions League-match mellan två klassiker som Man United och Real Madrid, när det sitter 75 000 på läktarna och 200 MILJONER människor runt världen framför tv-apparaterna då måste även en domare begripa att hans ska använda regelboken…vad ska vi säga…lite annorlunda”. Känslomässigt håller jag med, det känns tråkigt att det inte fick avgöras man-mot-man så att säga.

Domarperspektivet – Robert Laul.
Jag menar att domaren har stöd i regelverket att visa det röda kortet. Därefter blir det en bedömningssituation som egentligen är ganska ointressant. Cüneyt Cakir tog beslutet kring en händelse som sker under bråkdelen av en sekund och jag kan inte säga att det är fel. Hårt dömt och stora konsekvenser men inte ett felaktigt domslut, ingen skandal. Jag vänder mig också mot att spelaren ofta ”kommer undan” i sådana här situationer: Den spelare som med fart hoppar framåt med ena benet utsträckt och foten vinklad uppåt utan koll på omgivningen riskerar alltid att bli utvisad om han träffar en motspelare. Hur lite ”meningen” det än är. Ungefär som vid en glidtackling med dobbarna före där motståndaren kommer in från sidan och hinner före och får sulorna över smalbenen. Detta vet Nani.

Gamblerperspektivet – Janne Flash.
Sportbladets redaktionschef tycker att domaren förstörde för alla gamblers som hade satsat pengar på 1-1 och att United skulle gå vidare. ”Det var bästa spelet i Sportbladets spelservice i går. Och det såg så bra ut fram till utvisningen…”, säger Janne Flash som menar att utvisningen därmed var totalt felaktig. Det är tveksamt om Flash har någon poäng.

Här kan ni se vår LIVE-sändningen om gårdagens och kvällens Champions League-åttondelsfinaler…vad viskade egentligen Mourinho till sir Alex?

Kalla mig gärna nörd men jag älskar matcher som Manchester United-Real Madrid. När fotbollen verkligen blir det där schackpartiet mellan tränarna vars olika drag besvaras med ett mer eller mindre lyckat motdrag.

Schackliknelsen används ofta slarvigt – i första halvlek var den så relevant den kan bli.

Inspirerad av andra halvlek på Bernabéu där Manchester United fick bra kontroll på Real Madrid valde Alex Ferguson att bänka Wayne Rooney som under de flesta omständigheter är självskriven i vilket fotbollslag som helst i världen. Danny Welbeck tog den släpande anfallsrollen och Ryan Giggs var placerad till höger (!).

Med det skickade sir Alex först och främst en stressande signal till Real Madrid att ”Det är ni som måste göra målen, vi är vidare”. Spelmässigt fick det effekten att Welbeck screenade bort Xabi Alonso som inte kunde vända bollar ut till vänster. Om han ändå lyckades såg gamle Giggs till att det dubblades på Ronaldo snart sagt varje gång. Därmed var Reals två viktigaste pjäser bortplockade. Laget som var tvingade att göra mål kom ingenstans.

Det var inte bara ett taktiskt genidrag av sir Alex – han fick även spelarna att förstå och utföra ordern exakt enligt plan.

Kunde José Mourinho svara i andra halvlek?

Inte till en början.

I stället kom Uniteds ledningsmål som en logisk konsekvens av att de skapade något på nästan varje omställning – 1-0 efter att Sergio Ramos styrt ett inlägg i eget mål.

Matchens mest avgörande beslut togs nu varken av Mourinho eller sir Alex utan av Nani och domaren Cüneyt Cakir. Nani hoppade efter en boll och satte dobbarna rakt i magen på Arbeloa – Cakir visade det röda kortet.

Å ena sidan var det farligt spel som riskerade att skada vilket är utvisning enligt reglerna. Å andra sidan var det oavsiktligt eftersom Nani inte ens såg Arbeloa. Domaren hade att göra en bedömning, det var möjligen hårt dömt, men går inte att säga att det var fel enligt reglerna som tittar på ”brutaliteten” och om ”motståndarens säkerhet riskeras” (se nedan).

…det är lite luddigt formulerat, det kan jag hålla med om, men regelverket kan inte heller beskriva varenda tänkbar situation i detalj som kan uppstå på en fotbollsplan. 42:an i kistan på en motspelaren är rätt brutalt.

Så här: den spelare som med fart hoppar framåt med ena benet utsträckt och foten vinklad uppåt utan koll på omgivningen riskerar alltid att bli utvisad om han träffar en motspelare. Hur lite ”meningen” det än är. Ungefär som vid en glidtackling med dobbarna före där motståndaren kommer in från sidan och hinner före och får sulorna över smalbenen.

José Mourinho fick läge att agera och det gjorde han utan att tveka och han gjorde det direkt. Ut med Arbeloa, in med Luka Modric som öppnade upp United med ett exakt och markvinnande passningsspel. Några minuter efter inhoppet tryckte Modric in 1-1 via ett klassavslut från distans. När Ronaldo senare rullade in 2-1 i öppet mål utan att fira hjälpte inte ens sir Alex sista rockad – att byta in Wayne Rooney. United med tio man behövde göra två mål och de gjorde inte ens ett på duktige reservkeepern Diego Lopez.

Real Madrid till kvartsfinal efter en på många sätt fantastisk matchserie där en utvisning blev extremt avgörande, det går tyvärr inte att bortse från det.

Så är premiäromgången av nya svenska cupen avklarad och även om det är svårt att tala om succé tycker jag att vi kan sammanfatta det som ett fall framåt…

Malmö-Öster (1-1) – 4 531 åskådare.

AIK-Halmstad (1-2) – 3 753 åskådare.

Helsingborg-Assyriska (1-1) – 3 493 åskådare.

IFK Göteborg-Brage (2-0) – 2 120 åskådare.

Erton Fejzullahu-Umeå (3-0) – 1 840 åskådare.

IFK Norrköping-Landskrona Bois (0-0) – 1 453 åskådare.

Örebro-Värnamo (2-0) – 1 012 åskådare.

Öis-Syrianska (2-1) – 958 åskådare.

Elfsborg-Ljungskile (5-1) – 670 åskådare.

Häcken-Falkenberg (1-2) – 477 åskådare.

…högsta betyg för Helsingborg, Malmö och AIK klart godkända, Djurgården, IFK Norrköping och IFK Göteborg knappt godkända, Elfsborg direkt underkända och vad gäller Häcken är siffran naturligtvis för låg men så ligger deras allsvenska hemmasnitt inte högre än drygt 4 000 heller.

Jag talar alltså om supporteruppslutningen, inte lagens insatser.

* HIF drog nästan hälften av sitt allsvenska hemmasnitt.

* MFF och AIK lockade omkring en fjärdedel (på Malmö Stadion respektive fullsatta miniarenan Skytteholms IP).

* Djurgården (på reservarenan Grimsta) och Kamratföreningarna en femtedel (Blåvitt spelade på lilla Valhalla IP).

* Elfsborg nådde inte ens en tiondel av fjolårets hemmasnitt (på ordinarie Borås Arena).

I lördags skrev jag en krönika om att det är nu eller aldrig för svenska cupen, om inte detta upplägg får fart på turneringen lär inget få det.

Samma dag fick jag ett mejl från Stefan Lundin, intresseorganisationen Svensk elitfotbolls (Sef) sportdirektör och en av arkitekterna bakom upplägget (tillsammans med Elfsborgs klubbdirektör Stefan Andreasson men det fick jag inte skriva så säg inte det till honom).

Direktörernas tanke med upplägget är i första hand sportslig, menar Lundin:
– Det är viktigt att huvudmålet för cupens utformning är att förlänga säsongen. Så att Sverige lämnar den pinsamma skaran av länder som inte har tävlings/seriespel i mars månad. Men eftersom intresset är stort i mars för den inhemska fotbollen så hoppas vi ändå att publiken skall komma till arenorna, men låt oss inte tro att vi får allsvenska siffror och låt oss inte nedslås om inte blir så. Kan vi få till bra matcher med nerv så kommer supportrarna.
– Dessutom skall det bli spännande att se om det lag som vinner SC har någorlunda samma spelartrupp när de sedan går in i EL:s kvalspel, tillägger Stefan Lundin.

…å ena sidan är det lite talande för hur det brukar resoneras kring svensk klubblagsfotboll: fokus är att utveckla det sportsliga mot bättre resultat i Europa snarare än att ha perspektivet på händelsen, arrangemanget, matchen. Att ge upplevelsen ett värde i sig.

I det här fallet tycker jag dock inte att världarna kolliderar, jag tror att startpunkten – mars månad då det bubblar av förväntningar – kan bli en vårtradition om det hanteras på rätt sätt (här är SVT:s roll viktig).

Många supportrar har reagerat på biljettpriserna på runt 150 kronor vilket är mer än det kostar att se en match i dam-EM till sommaren. En 50-lapp hade kanske gjort valet enklare för familjer och andra. Värt att se över.

Tills vidare kan vi ändå se premiäromgången som ett försiktigt steg i rätt riktning och fortsättningen blir intressant att följa: från nästa helg kliver SVT in vilket lär innebära en större medierapportering från andra redaktioner och mer snack på stan. Det är klart att några alltid väljer att se sitt lag på tv i stället för att ta sig till arenan men alla matcher visas inte och i ett större perspektiv är jag övertygad om att det är bättre med tv-bevakning för att få upp intresset än ingen tv-bevakning alls. Av det har vi många exempel i den moderna historien, som Palme sa.

Svenska cupen börjar i morgon och i veckans Bollklubben diskuterar Erik Niva och jag det nya gruppspelsupplägget med Daniel Nannskog. SVT direktsänder matcher med start från nästa helg, premiäromgången nobbas på grund av skid-VM (gissar jag).

Aldrig tidigare i svenska cupens historia kan det ha hållits ett lika passionerat brandtal för svenska cupen, kolla in Nannskog från minut 26…

…mycket underhållande.

Vi träffar också Dulee Johnson, 28, i samband med en träning med IK Brage. Ett citat går rakt igenom bruset:
– När jag pratar i telefon med min mamma brukar hon säga: ”Nu hör jag dig mycket bättre, förut var du full hela tiden, då kunde jag inte höra din röst”.

…lagkamraten Jan Tauer hade knappt landat på svensk mark innan han tog heder och ära av AIK-antagonisten Martin Mutumba:
– Korkade kille, fnyser Tauer i reportaget om Real Brage.

Dagens stora fotbollsnyhet ur ett svenskperspektiv är att Alexander Kacaniklic lånas ut från Fulham till Burnley. Från Premier League till Championship. Redan i november skrev jag om Kacaniklic och Erik Hamréns val att satsa på honom:
”En förbundskapten som tar ett beslut som känns rätt i november 2012 men visar sig fel i mars 2013 kommer att få kritik för det”.

…med det sagt tror jag att jag gillar den här lösningen. I Burnley lär ”Alex” få mer speltid då han har tappat sin plats i Fulham. Han är Sveriges vassaste alternativ på vänsterkanten och för landslaget är det viktigaste att han får speltid.

Nu är det fredag, dags att bunkra upp med en bättre påse löst och göra som Nannskog beordrade – (kolhydrat)ladda för svenska cupen. Fina matcher redan i morgon.

Rubriken är hårddragen men sammanfattar andemeningen i det mejl jag precis fick från Olle:

”Tjena,
Har med viss glädje konstaterat att svenska cupen drar i gång med gruppspelet i helgen, och kommer att inviga årskortet för att se MFF-Öster. Kort fråga till dig: Jag inser ju att media inte har ansvar för att marknadsföra cupen, men väl att bevaka. Kollade på Sportbladet men kan inte hitta en enda rad om cupen. Om inte något alldeles extraordinärt inträffar kommer man med hundra procents säkerhet snart att kunna läsa i media, igen, att cupen är ett ointressant fenomen av olika skäl. 

Alltså, jag är ingen älskare av svenska cupen egentligen, men jag VILL att den skall bli större. Det är annorlunda att spela cup jämfört med serie, och jag tycker det är en styrka för fotbollen att ha dessa två tävlingar separat (istället för serie+slutspel som i hockey, handboll, allsvenskan på 80-talet etc). Nu till helgen är det dessutom en hel del möten mellan allsvenska/superettan lag, som är intressanta även som värdemätare inför serierna, även om ni inte intresserar er för cupen.
Jaha, vad vill jag? Jag vill läsa mer om svensk elitfotboll under denna tid när jag svälter efter allsvenskan. 
MVH
Olle”.

Jag svarade Olle och ska utveckla svaret. Jag tycker att det nya upplägget med gruppspel i åtta fyralagsgrupper som startar nu till helgen, kvartsfinaler, semi och final på Friends Arena (26 maj) – verkar jäkligt intressant. SVT direktsänder dessutom matcher från och med nästa helg, med Daniel Nannskog & Co. som experter.

Det är klockrent.

Vi kommer att snacka om cupen i Bollklubben som visas från fredag (Erik Niva och nämnde Nannskog i studion), vi har planerat ett förhandsuppslag i lördagstidningen och tänker givetvis bevaka och rapportera om matcherna när de väl drar igång.

Samtidigt är vår förhandsrapportering beroende av att spelare och ledare ställer upp. Vi har bjudit in både Pär Hansson och Tobias Hysén till Bollklubben för att prata just om cupen men deras klubbar meddelade att det inte finns tid för detta just nu. Vi har även kollat med spelare, tränare och ledare i AIK men fått nobben där också. Andreas Alm tycker inte att han har något att tillföra och det kommersiella är inget han prioriterar.

Jag tycker att det är en beklaglig inställning men inte så mycket vi kan göra något åt. Svensk klubblagsfotboll skulle vinna på att ta större plats i medierna där de slåss om utrymmet med internationell fotboll. Visst kan medierna också bli bättre men det gäller att klubbledare, tränare och spelare ger oss möjligheten.

Det här med ”Du skriver bara för att provocera” är ganska intressant att fundera kring.

Jag låg hemma framför Sportspegeln i söndags och undrade varför i helvete de drog på så mycket kring ett par silver. Det var anhöriga och kungligheter och lyckliga tvåor och tjo och tjim.

Jag tänkte inte mer på det utan gick till jobbet på måndagen för att planera inför torsdagens Bollklubben-inspelning.

Men så började jag diskutera silveryran med Farsan och vi kände att det fanns något där som ingen satt ord på.

Farsan – alltså inte min farsa utan Sportbladets chef – tyckte jag skulle skriva en krönika trots att jag sällan skriver om skidsporter. Det kunde jag väl göra, det går väl ganska fort.

Så jag la en timme eller två under eftermiddagen i en fråga som jag inte kan påstå engagerar mig särskilt djupt. Jag skrev mest självklarheter som att skidåkarna borde visa mer vinnarvilja och att det minsann var bättre på Wassbergs tid.

Sedan återgick jag till frågor som verkligen engagerar mig: innehållet i Bollklubben, 51-procentsregeln, vår allsvenska bilaga och mitt planerade bilköp.

I dag visade det sig att väldigt många ville kommentera mina tankar kring skidåkningen. Hälften tycker att jag är en idiot, hälften att jag har rätt.

Det här med att skriva provocerande är en konst. Den här gången hade jag inga direkta tankar på det, andra gånger när jag velat provocera för att få till en debatt (till exempel kring 51-procentsregeln som behöver debatteras och uppmärksammas) då är det inte en jävel som har brytt sig.

Av det drar jag slutsatsen att det inte är mina tankar eller jag som person som gör att skidkrönikan berör, engagerar och provocerar – det är ämnet i sig.

Ofta är det väldigt banala ämnen som engagerar.

Eftersom det just då – i måndags – varit slagsida åt att hylla silvermedaljörerna var den naturliga infallsvinkeln ”Varför jublar ni?”.

I ett annat sammanhang där silvermedaljörerna förringats hade det blivit samma engagemang om någon drivit tesen ”Vi måste hylla våra medaljörer!”.

Det är ett sådant ämne, helt enkelt.

Ett fifty fifty-ämne.

Men att ”skriva för att provocera”…nja, det vet man ofta först i efterhand om man har gjort.

Vissa frågor behöver det provoceras kring för att få till en debatt, exempelvis 51-procentsregeln. Men det har jag inte riktigt lyckats med ännu.

Där måste jag bli bättre på att provocera.

Ja, det är uppenbart att Zlatan Ibrahimovic befinner sig i en formsvacka. Det började inför landskampen mot Argentina, förstärktes under halvleken på Friends, fortsatte i Champions League och bekräftades åter mot Marseille.

Det syns när en forward tappar formen, när det inte går på automatik längre, när den första impulsen är tvekan i stället för instinkt. Då blir mottagningarna kantiga, chanserna rinner förbi, felbesluten ökar.

Ett ovant öga upptäcker inte de här detaljerna, Zlatan gör fortfarande bra saker i matcherna (framspelningen till Lavezzi i första minuten exempelvis). Men ett tränat fotbollsöga ser direkt att Zlatan är i en formsvacka.

Förr om åren såg hans säsonger ut så här, han dippade i februari-mars för att sedan komma tillbaka. Men under tiden i Milan bröts trenden. Då levererade Zlatan hela säsongerna och i fjol även under EM.

Den pågående svackan behöver inte nödvändigtvis bero på något särskilt. Zlatan var i hysterisk form hela 2012. Att ligga kvar på högsta nivå år ut och år in är få förunnat, det är väl bara Leo Messi och möjligen Cristiano Ronaldo som lyckas med det.

Det positiva med att Zlatans svacka kommer nu, är att han rimligen borde vara uppe ur den i god tid före 22 mars när Sverige tar emot Irland i EM-kvalet.

I andra halvlek var Zlatan rent ut sagt bedrövlig och slog bort de enklaste femmeterspassningarna, var loj och nonchalant, till och med utbuad av hemmapubliken vid ett tillfälle. En av de sämsta halvlekar jag sett Zlatan göra, att han styrde in 2-0 på ett skottinlägg i slutminuten ändrar inte på det.

Men som sagt, bara att hoppas att formen hinner vända uppåt till 22 mars. Kanske behövde han bara få peta in ett enkelt sketmål?

David Beckhams debut? Helt okej, till och med ganska bra. Han lirade en kvart, central mittfältare, slog bort en djupledsboll, positionsspelade, väggade fram Ménez vid 2-0-förspelet, hoppade programenligt upp i Zlatans famn och sa något till honom under kramkalaset, det snöade och Victoria såg ut att frysa på läktaren.

Ungefär så.

I morse vaknade jag av min egen röst. Det finns så klart bättre sätt att bli väckt på men är man singel så är man.

Tillsammans med TV4:s Olof Lundh hade jag blivit intervjuad av Medierna angående mitt blogginlägg från förra veckan där jag efterlyste mer drev inom sportjournalistiken.

Medierna är ett kanonprogram som sänds varje lördag 11.00 i P1, tyvärr tog vårt inslag slut innan det hann börja. Den lilla snutt som överlevt saxen var dock korrekt beskriven och budskapet gick ändå fram, tror jag. Olof var tydlig.

Här kan ni lyssna på Medierna som även tar upp Aftonbladets nya LIVE-satsning. Ni som följer den här bloggen vet att jag vid flera tillfällen kritiserat den moderna nätjournalistiken (MDMN!) men just LIVE-satsningen tror jag på och har inga problem med. Det stjäl inte resurser från papperstidningens kvalitetsjournalistik och går att göra snabbt och enkelt med vettigt innehåll.

Ett konkret exempel: Wennman den Store & Erik Niva är utsända av papperet för att bevaka en Champions League-match. De ska skriva en krönika till morgondagens tidning. Men innan de förflyttar sig från hotellrummet till arenan kopplar de upp sig på Skype och glider rakt in i Aftonbladets LIVE-studio där Kalle Kobra och jag diskuterar kvällens CL-fajter. Vi fördjupar det ytterligare genom att lyssna på vad Wennman har att rapportera från sitt hörn av världen, sedan gör vi samma sak med Niva. Och det är förstås bara ett exempel vad vi kan göra bra och snyggt med LIVE-tv. Förhoppnings tar vi konceptet till allsvenska matcher också. Eller det förutsätter jag att vi gör.

Efter att Medierna hade sänts hamnade jag i en diskussion med komikern Magnus Betnér på Twitter. Eller diskussion och diskussion…vi var ganska överens. Betnér skrev:
”När alla nyheter vi får är samtalsämnen vid kaffebordet är vi illa ute. Tror jag. Och snart är vi där.

Jag håller ju med om detta, det är precis vad MDMN! handlar om. Så jag svarade:
”Du har rätt här, Magnus. Sedan det blev möjligt att mäta exakt vad folk läser (klick) har fokus blivit att satsa på ’vad folk vill ha’ i en rasande takt. Men det finns en motståndsrörelse på golvet och vi kämpar på. LIVE-satsningen är dock ett steg i rätt riktning då det går att fördjupa snabbt och bra med papperstidningskompetens”.

Klick-hysterin är obehaglig. Många journalistiska samtal som förts på Aftonbladet senaste åren har utgått från vad som klickas bra. Det har blivit definitionen på lyckad och bra journalistik. Det är en farlig utveckling för medierna. Sedan dök LIVE-tv dök upp. Nu pratar vi mer om att göra bra journalistik i en ny kanal. Det är glädjande. Jag hoppas att det håller i sig. Det har varit en mörk tid, nu skymtar motståndsrörelsen ljuset.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Stor och intressant intervju med Henrik Larsson i Expressen av Mathias Lühr. Henke säger framför allt två saker jag reagerade på, först på frågan om han föredrar Lars Lagerbäcks eller Erik Hamréns system?
– Jag tror att Lagerbäcks system kommer att föra dig längst. Det tror jag definitivt. Det går att spela offensiv fotboll även om du har ett defensivt tänk.

Många känner nog igen sig i känslan att visst var det bra när Hamrén kom in och skakade om men pendeln har slagit till rakt motsatt sida. Visserligen verkar Hamrén ha insett att fokus måste tillbaka på defensiven men vi har ännu inte sett framsteg i praktiken. Jag hoppas och tror – kräver? – att vi får se det mot Irland i VM-kvalet 22 mars.

Henke pratade också om Rasmus Elm:
– Jag gillar en spelare som Rasmus Elm. Men han är ju in och ut, spelar emellanåt i landslaget. För mig är det definitivt framtiden att satsa på där inne. Dessutom har han glöd i dojan.

…utöver att uttrycket ”glöd i dojan” avskaffades efter fotbolls-VM 1958 är jag enig med Henke här också. Och jag tror ju att vi såg ett tronskifte i samband med Argentina-landskampen: Anders Svensson ut, Rasmus in som den som spelet ska byggas kring centralt bredvid Kim Källström.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

På eftermiddagen promenerade jag över Mälaren. Då hamnar man i Bromma. Där finns en bilaffär som säljer Nissan och jag är extremt nära att handla mig en Qashqai vilket varit min dröm sedan jag såg modellen i USA första gången för sex år sedan. Bilhandlaren i Bromma har kampanj på den ”fattigaste” varianten, du får en svart metallic med 1,6-liters bensinmotor på 117 hk för 170 000 kronor. Det duger gott för en vanlig kille från Göteborg. Någon jävla gång i livet ska man väl äga en ny bil, eller?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Patrick Ekwall ägnar lördagssidan i Expressen åt allsvenskan. Det börjar närma sig nu. Vi tar upp värdens mest oförutsägbara och spännande fotbollsserie i slutet av veckans avsnitt av Bollklubben också, kolla gärna…

Till sist: undrar om drottningen låter XVI kolla på Melodifestivalen i kväll?

1-0 hade varit en imponerande seger mot Barcelona.
2-0 betyder fördel Milan i kampen om kvartsfinalplatsen.
Segerjublet på San Siro efteråt fick tv-apparater över hela världen att skaka.

Många lag lyckas hålla positionerna och ligga tätt på Barcelona. Väldigt få klarar av att göra något med bollen när de väl erövrar den. Men det var precis vad Milan gjorde.

De stängde Barcelonas två favoritytor – centralt en bit in på offensiv planhalva och centralt strax utanför motståndarens straffområde – och när Milan väl vann bollen höll de i den och tog meter framåt.

Oftast tillräckligt många meter för att hinna andas och komma rätt igen, men flera gånger tog de sig hela vägen till avslut, inlägg eller målchans.
Barcelona ägde bollen men skapade inte en enda riktig målchans på hela matchen och gjorde därmed inga mål.

Leo Messi – hårt men inte brutalt tagen – var inte särskilt delaktig i spelet, drog sig ut till höger där han inte fick mycket uträttat.

Kevin-Prince Boateng – spelaren som bara gör snygga mål – gjorde den här gången ett slumpmål efter en fast situation där bollen studsade som en flipperkula och träffade eventuellt en arm eller två men jag har inga synpunkter på att målet godkändes, spelavståndet var för kort för att vi ska ägna det en längre diskussion.

När Chelsea besegrade Barcelona i semifinalen i fjol kändes det mest naturligt att tala om slump, tillfälligheter och små marginaler. Det här var en rakt igenom perfekt utförd Milan-prestation och helt rättvis seger.

Barcelona kunde aldrig riktigt bortse från vad Stephan El Shaarawy skulle hitta på framåt och Boateng var lika nyttig på båda planhalvor. Övriga Milan-spelares insatser räcker med att betygsätta som felfria: det lag som håller nollan mot Barcelona i en Champions League-åttondelsfinal har inte gjort många betydelsefulla misstag.

Hur starka Barcelona än må vara på på Camp Nou går det inte att säga annat än att det är fördel Milan inför returen.

Även om spanjorerna vände en större bortaförlust än så redan 1986. Visserligen med god hjälp av domaren och en norsk straffsumpare, men ändå.