Förbundskapten Erik Hamrén ställer en väntad B-startelva på benen mot Cypern i kväll (18.00 på Eurosport 2 (!), vem hade ens hört talas om den kanalen?).

12 Johan Wiland
2 Adam Johansson, 3 Jonas Olsson, 4 Michael Almebäck, 5 Oscar Wendt
6 Rasmus Elm, 7 Pontus Wernbloom
11 Tobias Hysén, 9 Ola Toivonen, 8 Martin Olsson
10 Marcus Berg

…några saker att notera:

* Wiland är kapten, varför inte Wernbloom?

* Iron Mike Almebäck är på väg att lansera sig om ett seriöst mittbacksalternativ vid en skadekris.

* Mest spännande är att se vad Elm uträttar. MIn bild är att han har tuffat till sig. Stämmer det kan han bli så bra som vi hoppades.

* …vilken Elm? Det vete fan.

* Det spekulerades inför Cypern-resan att Gustav Svensson skulle få en plats. Men herregud, inte fan plockar Hamrén med killar som åker på stryk av brudar.

* Apropå Elm är det snart dags för fotbollsmässan i Jönköping med det passande namnet Elmia. Inte nog med det, en av föreläsarna är Ulla Geertsen-Elm och föreläsningen heter kort och gott: ”Mamma Elm”.

* Många gillar att lyfta Martin Olsson, ordinarie i Blackburn. Har ändå svårt att se att han skulle peta Emir Bajrami inom överskådlig framtid. Men i truppen är han snart med och då ryker ”Chippen” eller Tobias Hysén.

* …eller hur nyfiken är man på Tobias Hysén på en högerkant? Hade hellre sett Alex G komma in och avsluta med vänstersläggan.

* Adam Johansson däremot, som högerback, är intressant. Av den anledning att jag är osäker på om Mikael Lustig verkligen håller. Adam är en av få som i dag spelar för en startelvsplats mot Moldavien.

* Wendt till vänster i B-gänget, då antar jag att Behrang Safari lirar i morgon. Inkastet glömt, sonat och förlåtet. Bokslut.

Till sist: tack, Anna.

Så har våra Vasaloppskläder äntligen kommit, en rosa kroppsstrumpa. Jag trodde den skulle vara tajtare…

…men enligt Lasse Anrell går man i land med en one piece på krogen i Oslo, senaste modet där.

Så vem vet…first we take Mora kyrktorn, then we take Karl-Johann?

Helsingborgs idérike presschef FredErik mejlar en annan bild…

…det är alltså mittfältaren Mattias Lindström (tror jag) men som FredErik skriver:

– Vi har ett nyförvärv i truppen, de kallar honom Laul.

…bra skägg, det ska erkännas. L L L L. Men är lite för trimmat för full pott. Mellbergs upplevs mer vildvuxet.

Landslaget laddar på Cypern och den stora frågan är vem som ska släpa bakom Zlatan när Toivonen är avstängd. Är enig med våra utsända att Wernbloom bör bli valet. På så sätt får man in Kim i startelvan, Elmander på kanten och Seb Larsson som högerback – även om det sistnämnda inte lär ske då Erik Hamrén verkar bestämt sig för Mikael Lustig där.

…förbundet själva väljer att fronta med målvaktstränaren Mats Svensson som har vänsterkrysset på officiella hemsidan…

Min 199:e plats i Värmdöloppet ger eko i rikspressen…

…en som blir mer sågad är Fernando Torres, med all rätt. Insatsen mot gamla lagkamraterna var blek. Till Torres försvar ska sägas att ingen i Chelsea uträttade något vettigt framåt.

Enligt mina källor flyttar Ivan Obolo tillbaka till Sverige till sommaren för att spela för AIK. Nyckelfrågan är att klubben verkligen kan erbjuda honom ett ett bra jobb efter karriären.

…och Paulinho återvänder till Hammarby. Bajen känns mer spännande i år än i fjol trots att Linus Hallenius lämnat. Jag trodde aldrig på en snabb comeback i allsvenskan – nu gissar jag att Bajen är tillbaka senast 2013.

Djurgården spelade sin första träningsfajt igår, 1-1 mot Vasalund. Precis som ifjol har laget inte fått fram matchtröjor i tid. Nyförvärvet Joel Riddez lirade till exempel i uflugne Sharbel Toumas tröja.

Har en fin idé till morgondagens papper som det kan bli en del snack kring. Gäller att få Nyhetschefen att tända till bara.

Ikväll ska jag klippa mig hos en frisör som heter Johanna.

Ingen träningsvärk alls, förutom i armarna. Måste jobba mer ben, är slutsatsen.

Däremot känns det lite i hjärtat att Qviding försvinner som förening. Det är en ganska stor grej I Göteborg och framför allt för föreningens supportrar och medlemmar.

För mig kom det som en överraskning, jag hade inte hängt med, ni får rätta mig om jag har fel…men det handlar i grund och botten om att Örgryte IS går i konkurs, i alla fall bolaget, medan elitverksamheten drivs vidare i föreningsform genom en ihopslagning med kamrat Qviding. Om det är ett sätt att dribbla bort skulder får kommande granskningar visa, men inget görs i lönndom och til syvende og sidst ska föreningarnas medlemmar avgöra saken definitivt under vårens respektive årsmöten.

Det är varken första eller sista gången sådant här händer i bistra ekonomiska tider, men eftersom namnet blir Örgryte Idrottssällskap lär protesterna bli milda, det är ju Qvidings supportrar/medlemmar som har anledning att reagera och de är inte särskilt många.

Jag kan inte säga att jag är särskilt upprörd över att Qviding slutar existera och att det känns i hjärtat beror på att det var i Qviding jag inledde min egen fina fotbollskarriär, spelade där som fem- och sexåring innan flyttlasset gick till Jonsereds IF.

Övergångssumman? En Piggelin och två Shake.

Rubriken är korrekt. Någon annan slutsats kan jag nämligen inte dra efter att i dag ha genomlidit mitt livs första skidtävling…

…Värmdöloppet, knappa 4,5 mil.

Jag stapplade i mål som en av de sista på 4h33min (plats 199 i motionsklassen för herrar). Jag slapp repet men tiden var egentligen tre minuter över maxtiden. Som tur var registrerades åkare upp till cirka fem timmar.

Anledningen att jag körde? Tänkte försöka komma undan startgrupp tio i Vasaloppet om en månad. Hamnar man där bak, ja då gör trögt i början. Minst sagt…kolla bara hur trångt det var i starten av Värmdöloppet…

…så om inte min tid i dag räcker, får jag hoppas att jag kan klippa ett par startgrupper på mitt namn.

I alla fall: tekniken sitter hyfsat, flåset är bra, jag tar det lugnt med sprit och tobak och muskler har jag alltid haft. Mitt problem: jag väger för mycket.

Att ta 88 pannor framåt när det börjar luta uppåt i ett skidspår kräver ungefär samma kraft som att få spinn på en sådan där jättekula i järn som man river höghus med. Jag måste alltså ner i vikt. Jag har en knapp månad på mig och jag avskyr alla dieter som förbjuder pizza och lösgodis.

I dagsläget är jag – helt krasst – för tjock för Vasaloppet. Jag kommer inte fixa det. Inte dubbelt så långt som i dag. Inte en chans. I slutet hade jag kramp i båda armarna och fick till och med fuskskejta en bit, annars skulle jag varit kvar på ön fortfarande.

Det får lösa sig på något sätt, eller så blir det till att hitta en skada. Som kroppen känns just nu inga större problem…

Annars var det en annorlunda upplevelse att vistas med 881 friluftsmänniskor. Att jag hade den här i fickan räckte för att känna sig som rebell för en dag…

…Bank skickade ett SMS strax innan start apropå det luriga fjällrävenfolket:
”Tänkte skriva ’vänd inte ryggen till någon’ men inser att risken är minimal”.

Jag försökte bomma en cigg av en snubbe. Han tittade på mig som om han stod öga mot öga med Hin Håle själv.

Några outlaws fanns det. Såg till exempel en kroppstrumpa dra en en lina från toaringen.

…ja en lina Enervitene sportpulver alltså.

Men i spåret är vi alla lika.

Efteråt…herregud, kroppen förstörd. Ni vet känslan när tummen låser sig mot pekfingret för att man kramat en stav för länge?

Nä det vet ni inte.

…i alla fall inte ni män.

Men känslan att efter 4,5 bakhala mil från helvetet köpa sig en dubbelbottnad med extra ost, lägga sig i soffan och se Liverpool trycka till Chelsea och Torres med 1-0 – den förstår ni.

Kuyts mål.

Resultaten uteblir, planerna är dåliga och ekonomin körd i botten. 
Det går att skapa positivt drag kring en fotbollsklubb ändå.
Genom profiler.
De behöver inte ens vara särskilt bra på fotboll.

Fotboll är världens största sport och vårt land är inget undantag: enligt en färsk Sifo-undersökning är fotboll folkets sport i Sverige. Det innebär bland annat att allsvenska lag har en gräddfil till såväl lokalpressens som riksmediernas bästa publiceringsytor. Det finns nästan alltid plats för en bra grej om fotboll oavsett vi pratar Borås Tidning eller Sportbladet.
Ett kaxigt eller genomtänkt utspel från en spännande profil ger garanterat rubriker även om laget ligger sist i serien och har en kohage till fotbollsplan.

Tyvärr är de svenska klubbledarna irriterande oförstående till att utnyttja eller ens förstå vad man kan uppnå genom publicitet i massmedierna – eller kommunikation med supportrarna som det egentligen handlar om. 
Stora klubbar som Djurgården vill hellre att spelare och ledare kommunicerar via egna hemsidan som endast de bokstavstrogna läser. I spetsen går Svenska Fotbollförbundet som nyligen skickade fram ex-kaptenen Lars Lagerbäck att kommentera den heta frågan om tränarutbildning. Men i stället för att ge en ”exklusiv intervju” till den tidning som drev debatten sattes Lagerbäck att författa en oändligt lång och svårforcerad partsinlaga på förbundets i högsta grad osexiga hemsida.

Det gläder mig att profiler som Lasse Nilsson och Martin Mutumba har hittat hem till allsvenskan igen. Nilsson återvänder till Elfsborg efter sex år i Holland/Frankrike och Mutumba till AIK efter ett halvår i ungersk exil. 2009 var ”M9” allsvenskans största profil med en tatuering som det pratas om än i dag. Å andra sidan gör det mig ledsen när jag förstår att Martin egentligen inte vill snacka med journalister, det känns inte rätt: ”Jag vill inte vara en mediehora”, tycks han tänka. Att inte AIK, Sveriges största fotbollsklubb, pratar med sina spelare i allmänhet och Mutumba i synnerhet om värdet av att sno åt sig allt medieutrymme som går att få är en gåta 2011. 
Negativ publicitet kommer du aldrig ifrån, den positiva kan klubbarna bättre styra och ju fler positiva artiklar de får ut, desto positivare blir helhetsbilden av föreningen. Eller måste man vara journalistutbildad för att begripa att den ekvationen inte går att protestera emot?

Det känns ibland som att fotbollen är ensam i Sverige om att inte förstå detta vilket är ett problem som till sist landar på Sef-konsulten Lars-Christer Olssons bord. Den blivande förbundsbasens (?) viktigaste uppgift, enligt honom själv, är att försöka ena föreningarna att dra åt samma håll.  Något som går så där: nyligen blev det klart att intresseföreningen Svensk elitfotboll (Sef) inte förlänger sitt centrala medieavtal med Sportbladet. Ett par storklubbar ville teckna enskilda avtal med andra bolag för att tjäna några kronor extra med resultatet att mindre föreningar står utanför allt. För Olssons linje var det ett steg i fel riktning.

En idé som Sportbladets marknadsavdelning presenterade var att samtliga tränare måste offentliggöra startelvan kvällen före match. Sedan kan tidningar och TV analysera och spekulera kring elvorna med fakta i ryggen. Resultatet hade blivit en mer intressant införmatch-journalistik för supportrarna och därmed ett större intresse. Förutsättningarna hade varit samma för alla lag. Men eftersom svenska fotbollstränare emellanåt är mer allvarstyngda och konservativa än katolska präster blev det blankt nej där också.
Loosen up, Lasses.

ALLSVENSKANS ELVA STÖRSTA PROFILER – OCH TVÅ MAN PÅ BÄNKEN

1. Martin ”M9” Mutumba, AIK.
”Martin har rånat era kiosker, han har hotat er med kniv…” sjunger norra stå när showen snart rullar vidare igen. Och vem minns inte upptågen under AIK:s guldår med 2LAX9-tatueringen som kronan på verket. I första intervjun 2011 fick vi veta att ”Alla i Göteborg har mittbena” och att ”Robin Söder är söt” samt ett par censurerade kapningar av diverse journalister… ”M9” har blivit pappa men det hindrar honom knappast från att spela boll med kidsen på gården i Rinkeby. Kort sagt: en profil.

2. Anders ”Taco” Svensson, Elfsborg.
En av svensk fotbollshistorias främsta landslagsspelare sett till antalet landskamper (112). Fler lär det bli. Ständigt ifrågasatt och föremål för debatt. Under sin tid som utlandsproffs i Southampton släppte han in ett TV-team i lägenheten när han hade lagat tacos till middag. Åtta år senare kallas han fortfarande ”Taco-Anders” av både supportrar och motståndarspelare.

3. Tobias ”Tobbe” Hysén, IFK Göteborg.
Det går knappt att prata om Glenns pöjk utan att någon utbrister ”Tobbe é klar” efter farsans utspel mitt i Blåvitt-klacken under en match mot Kalmar på Fredrikskans. Genomtrevlig och omtyckt i både Stockholm (nåja) och Göteborg (kanske inte i Gårda). Och snygg! Många tjejer hade uppskattat en bensax av Tobias.

4. Henrik Rydström, Kalmar.
Dalar på listan jämfört med hur det skulle sett ut för några år sedan. En briljant bloggare och skribent men när Rydström sålde sin själ till en kvällstidning innebar det att han får mindre utrymme i andra medier. Likt många profiler har han en omisskännlig kroppslig defekt: smala, bleka, inoljade ben som framhävs av för korta shorts från 80-talet.

5. Erik Edman, Helsingborg.
Den gamle landslagsrubrikmakaren höll oväntat låg profil första året när han vände hem. Men 2011 har Edman öppnat starkare. Sågningen av egna klubben kommer vevas framöver: ”Vi är jävligt snett på det. Vår produkt håller inte allsvensk klass. Man kan fan inte acceptera en passning med studs på en sträcka av tio meter”, vräkte Edman ur sig helt utan förvarning en vanlig januaridag. 

6. Pa Dembo Touray, Djurgården.
Har fascinerat oss större delen av 2000-talet. Från början hette han bara ”Dembo Touray” men som Erik Niva uttryckte det: ”En dag såg han sig själv i spegeln och tänkte: Pa!”. Tavla efter tavla rinner av målvakten, rena rama ”Bengt Madsen”-takterna och Touray har därför en egen Facebook-grupp som kräver att Svenska Fotbollförbundet tar tillvara hans pampegenskaper snart.

7. Tobias Grahn, Mjällby.
Går förstås inte att vara helt säker men det  v e r  k a r  som att Tobias Grahn stannar längre än ett år i samma klubb. Mest känd för att ha spelat i 211 olika klubbar under sin karriär. Också en begåvad retsticka på och utanför planen. Den allsvenska comebacken skedde mot AIK på Råsunda i fjol – då passade Grahn på att direkt håna hemmaklacken.

8. Nordin Gerciz, Örebro.
Den tekniske och underhållande mittfältaren passerar bloggande lagkamraten John Alvbåge som ÖSK:s profil i och med insatsen under januariturnén. Gerzic anlände totalt otränad och kröp runt ett konditionstest. Sådant gör bara äkta lirare. Gick dessutom bort sig rejält på en krog i Örebro i höstas men don´t try that at home, kids…

9. Peter ”Ijeh P” Ijeh, Syrianska.
Meritlistan motiverar en högre placering: bytte som skytteligavinnare klubb från Malmö FF till IFK Göteborg och blev först mordhotad, sedan indragen i tidernas svenska fotbollsskattehärva. Utöver allt det spelade han in raplåtar under artistnamnet ”Ijeh P”. Vi är många som är glada att nigerianen är tillbaka i allsvenskan även om han verkar hålla en lägre profil numera.

10. Dardan ”D-Rex” Rexhepi, Malmö FF.
Okej, han kanske inte är där ännu. Men i brist på profiler i såväl allsvenskan som hos regerande mästarna chansar vi på mer speltid och fler intervjuer med unge ”D-Rex” som uppges ha toppbetyg i alla ämnen i gymnasiet samt ägna sig åt poesi. Det är inget fotbollsspelare brukar kunna skämma bort sin publik med.

11. Lasse Nilsson, Elfsborg
Typisk spelare som motståndare och motståndarsupportrar älskar att hata: frisyren, filmningarna, dialekten, drygheten. Om Nilsson levererar på planen som han kan kommer det bli mycket snack om Elfsborgs tunga nyförvärv närmaste åren.

BÄNKEN
Per ”Texas” Johansson, Falkenberg.
Kommer inte spela allsvensk fotboll i år men bloggar om allsvenskan gör ”Texas” som bara den på hallandsposten.se. Ofta mycket underhållande, som sticket om senast det kom en spanjor till Halmstads BK: ”När jag frågade om han ville stanna i HBK några månader till sa han: ’To cold, Texas´. Då kom han ändå mitt på sommaren…”.

Russel Mwafulirwa, IFK Norrköping.
Kallas ”Nät-Russel” av Peking-suportrarna vilket blir ”nätrassel” i talspråk (ett annat ord för mål). Hur TV-kommentatorerna uttalar den malawiske anfallarens efternamn ska bli spännande att höra. (Tydligen [moá-foli-roá] men säg det snabbt tio gånger).

Svenskafans.com:s omröstning Guldskölden är tillbaka igen. Så här röstade jag:

Hur tänkte jag? Ja hur fan tänkte jag egentligen…

BÄSTA SPORTKOMMENTATOR: Funderade på Niklas Holmgren men han ylar och låter för mycket. Staffan ”Det-kan-man-lugnt-säga” Lindeborg är balans och jag stör mig inte direkt på honom, även om jag vet att han hade en och annan kunskapslucka även 2010.

BÄSTA EXPERTKOMMENTATOR: Diggar C+ allsvenska sändningar starkt. Jens Fjellström är i topp både vad gäller pedagogik, kunskap och utstrålning, och fick min röst före Glenn ”Det-kan-man-lugnt-säga-Lindeborg” Strömberg.

BÄSTA PROGRAMLEDARE/STUDIOANKARE: Se ovan angående C+ och allsvenskan. Lasse Grana är i min värld starkast i radio men på radio lyssnar bara folk norr om Dalälven. I TV är han bättre som studioankare än som matchkommentator då det precis som med Holmgren kan gå till överdrift lite för ofta.

BÄSTA KRÖNIKÖR: Wennman den Stores VM i Sydafrika var briljant. Står för något helt eget och är den fotbollskrönikör som är bäst på att konsekvent använda humor som ett journalistiskt verktyg. Det behövs definitivt i sportens värld. Lasse Anrell flåsade i nacken men han skriver för lite fotboll. Stefan Alfelt var också med på topp tre men där behövs mer humor. Bank & Niva? Äh, de kommer väl att vinna ändå.

BÄSTA SPORTBLOGGARE: Vi ska inte sticka under stol med att Ek Wallraff är en bra bloggare, lite sämre i TV dock, men det saknar betydelse här. Vikingstads blogg är en ny, frisk fläkt men jag saknar en kategori och det är Liverapportör – där hade han varit självskriven. Bank & Niva? Äh, de kommer väl att vinna ändå.

BÄSTA SPORTJOURNALIST ALLA KATEGORIER: Ett självklart val att rösta på sig själv här. Jag drar fram nyheter, gör intervjuer och längre reportage, skriver krönikor, bloggar, hoppar i sängar, leder och producerar TV-program och rapporterar emellanåt om allt från val till kungligheter och melodifestivaler. Jag vet inte riktigt vem som utmanar det.

ÅRETS MAGASINSPROGRAM OM SPORT: Där tycker jag nog att Laul Calling är en värdig vinnare för lång och trogen tjänst. En seger här och det vete fan om inte showen måste rulla vidare igen…

Hur röstar ni och varför? Här röstar ni – i kommentarsfältet motiverar ni.

Mittfältaren Fredrik Ljungberg platsar inte i ett vinnande Celtic.
Och någon anfallare har han aldrig varit.
Däremot hade det varit spännande att se vad ytterbacken Fredrik Ljungberg kunnat bidra med.

Det halvårskontrakt Fredrik Ljungberg skrev med Celtic i mellandagarna gjorde honom enligt medieuppgifter till skotska ligans bäst betalde spelare. Exakt vad det innebär i kronor och ören är inte känt, klart är att månadslönen är avsevärt högre än de knappa 700 000 kronor/månaden han drog in i Chicago Fire där Freddie ”bara” var MLS sjunde mest högavlönade efter David Beckham, Thierry Henry, Rafa Marquez och några till.

I Celtic kommer ”Freddie” tjäna ett gäng miljoner till oavsett han får speltid eller inte då hans kontrakt ska vara det fetaste sett till grundlön. Ännu så länge har Ljungberg gjort skäl för sin lön eftersom kontraktet inte tar någon hänsyn till huruvida han spelar inte. 
Och spelat har ex-landslagsyttern knappt gjort alls.

10 januari sa Fredrik i intervjuer att han var två veckor från toppformen, eller ”two week’s from flying” som det återgavs i tidningarna. 
Tre veckor senare sitter han fortfarande fast på bänken och det enda som flyger är glåporden över hans huvud från gamla Celticlegendarerna Craig Burnley och mannen med det fantastiska namnet Murdo Macleod.

Lite överraskande måste jag säga, då jag är helt enig med Murdo att Ljungbergs ligadebut mot Hamilton Academical lovade gott även om det bara handlade om ett 20-minuters inhopp. ”Freddie” förarbetade en straffspark och klev fram som den ledare vi minns honom från landslaget.

Coach Neil Lennon hävdar att Ljungberg fortfarande saknar speeden och vill inte ändra för mycket i ett Celtic som har 14 raka fajter utan förlust. Ljungberg kommer senare under säsongen att ”få stor del i vårt spel”, menar Lennon.
Men hur går det ihop med att ”Freddie” inte ens fått hoppa in senaste matcherna? Eller varför Kris Commons nyligen värvades som är en liknande spelartyp tänkt för vänster mittfält?

Det är för tidigt att räkna ut ”Ljungan”, alla vet att det är trassligt att gå från försäsong in i matchtempo när lagkamrater och konkurrenter är flera steg före. Ge det någon månad till och Ljungberg kan i stället ha en konkurrensfördel med fräsch kropp när med- och motspelare börjar bli slitna av tufft matchande. Det är mycket möjligt att coach Lennon får rätt i sin prognos till slut.

Ändå på sin plats med ett varningens finger hur mittfältaren klarar sig centralt i banan där det verkar tänkt att han ska användas. Snarare finns det en del som talar för att 33-åringen skulle bli en utmärkt ytterback till vänster eller framför allt höger. En besvärlig position, kanske den besvärligaste av alla som ställer högre krav på spelförståelse både offensivt och defensivt än det normalt pratas om. Fredriks fotbollshuvud skulle definitivt lösa uppgiften och också kompensera för den kvickhet åldern berövat honom med, lex Mikael Nilsson och Niclas Alexandersson.

Problemet är snarare att Celtic har det bra ställt även i backlinjen: skotska landslagets Mark Wilson finns till höger och Honduras VM-spelare Emilio Izaguirre till vänster. I annat fall hade det kanske bara varit en tidsfråga innan Fredrik Ljungberg vore ett fullt realistiskt alternativ till Mikael Lustig och Adam Johansson i det svenska landslaget.

Ni vet hur det är. Du går till jobbet, det är nio plus ute, du skymtar solen. Nästa dag regnar det ljumma droppar och du tänker: ”Gött, äntligen en tidig vår”.

På med sommardäcken, nya glajor, sätter löken, ut med hammocken, pumpar cykeldäcken och tar fram vårjackan. Det är då den kommer, andravågen, serve nummer två. Det gör den alltid nuförtiden – köldsmällen, snösmockan. Kaos på gator och torg och vi stönar: ”Men vad fan ska det snöa igen!?”.

…därför litar jag inte en sekund på de arenachefer som nu garanterar att naturgräsplanerna kommer vara i toppskick om två månader då allsvenskan börjar.

Oväntat många positiva reaktioner på mitt inlägg om den nya tidens fotbollscirkus. Det brukar inte uppskattas att vara ärlig i den typen av debatter. Men folk kanske har gett upp att gnälla. Som journalist har jag varken den inbitne supporterns perspektiv eller klubbarnas/spelarnas: jag rör mig nånstans utanför allt det där, distanserad men ändå närvarande.

…men 17.00 på söndag är jag bänkad, taggad till tänderna, mer taggad än om Fernando Torres harvat vidare i ett icke fungerande Liverpool som nu kan ha fått en liten nystart i och med att Suarez levererade direkt. Visserligen mot Stoke men ändå.

…först ska jag lösa ett seedningslopp inför Vasan över fyra mil.

En intensiv helg med andra ord. För på lördag börjar Melodifestivalen och jag finns med på ett hörn även där.

…jag gillar framför allt att Resumé beskriver det som att jag är ”schlageranalytiker”. Kan man ens vara det?

Alla som tycker att Fifa-rankingen har sina brister fick vatten på sin kvarn när Sverige klättrade fyra placeringar (!) efter C-landslagets seger mot Botswana B. Jag kan bara hålla med.

Intressant om Twitter: det finns totalt 90 000 svenska konton varav 35 000 kan betraktas som aktiva. Större är inte den ankdammen. Rejäl skillnad mot bloggosfären.

Det är klart att Sebastian Larsson kan få en jobbig vår i Birmingham. Jag förstår inte hur han tänker när han säger något annat. Sedan köper jag inte hans förklaring om att klubben stoppade honom. Seb ville väl till Blackburn på grund av agentens Kentaro-koppling men när Blackburn bara ville pröjsa hälften av vad Newcastle och Aston Villa erbjöd, ja då fick han stanna kvar. Nu får han casha in till sommaren i stället. Förvånar mig inte om förhandlingarna redan är långt gångna där.

Nog för att Kristin Kaspersen och de andra i TV4:s morgonsoffa inte är några raketforskare men att de inte begriper bättre än så här var faktiskt lite ledsamt att bli informerad om.

Lur publicerade ett par sidor där det framstod som att John Guidetti var nära Djurgården. Problemet är att det lika gärna kan vara ett ”Lagerbäck klar för Blåvitt”-haveri. Det där går aldrig att veta, därför går det inte att ta på allvar.

…men det kanske vänder?

Sportchefen blev dock imponerad när han såg rubriken och skickade ut en mejluppmaning till våra nyhetsjägare att vara på tå.

…sedan läste han artikeln och skickade ett nytt mejl:
”Läste bara ingressen på Guidetti. Grejen var inte bra och faller i de sista styckena. Enligt fotbollsgänget kan vi göra såna artiklar fem dagar på raken. Vi fortsätter på vår inslagna linje att vara bäst – även efter rubriken”.

Det var ett bra mejl, tycker jag.

Krokodilen – som avslöjar ”Fotbollsproffsets Ikea-kupp” i dagens tidning – avslöjade igår att han själv – vid 26 års ålder – fortfarande inte äger en enda möbel. Det känns som att vi har ett samband här. Oklart hur dock.

…fotbollsproffs och fotbollsproffs föresten…jag hade aldrig hört talas om Ikea-liraren. Men visst, han spelar boll för pengar.

Till sist: är det Real Elfsborg i år? Det är en monstersatsning som görs i Knalleland. Samtidigt finns en risk att det är med nyförvärven som med kläderna på Ellos: bäst före-datumet gick ut för länge sedan.

Det är med arenachefer som med kvällstidningarnas väderlöp: de går inte att lita på.
När det nu garanteras att de allsvenska naturgräsplanerna är i bra skick till vårpremiären säger jag: det kan lika gärna bli samma kaos som i fjol.

Vem är jag att hävda det – Sportbladets självutnämnde svar på John Pohlman? 
Nej, långt ifrån.
Däremot har jag förkovrat mig en del i begreppet North Atlantic Oscillation, NAO, via Pohlmans utmärkta väderblogg (!) på internet. Det går att invända mot att den gamle SVT-ikonen har startat en blogg, å andra sidan är det inte han själv som skriver utan yngre förmågor vilket känns tryggt: John Pohlman ska helst inte sänka ner sig i bloggträsket.

I alla fall, prognosen är att det blir kallare än normalt februari-mars-april på grund av negativt NAO som är atlantiska luftströmmar som ger högtryck på Grönland och Island och kallt och mycket snö i Skandinavien. I bästa fall handlar det bara om ”en till två veckors vinterförhållanden i mars och april”.
Men det är just det som är det förrädiska.

Den kritiska perioden för en gräsmatta är en ny köldsmocka då all snö är borta och gräset precis börjat växa. Då är gamla löften inget värda. I fjol skylldes det mesta på den tidiga starten (mitten av mars) men ett worst case scenario är att blir samma kaos igen trots att serien startar först om två månader (2 april).

Fjolårets usla mattor, vilda debatt och minskade publiksiffror fick till följd att Svenska Fotbollförbundet skickade allsvensk arenapersonal från hela landet till en kurs arrangerad av SGA, Swedish Greenkeepers Association (en ideell förening för Sveriges golfbaneanställda inom grönyteskötseln).
I tio dagar har planskötare från Gamla Ullevi, Råsunda, Stockholms Stadion och andra arenor utbildats i allt från marklära och bevattning till invintring och bekämpning av snömögel. Tanken är att utbildad personal ska ge bättre mattor och därmed en bättre fotboll.

Samtidigt är det viss skillnad på att driva en golfbana och en fotbollsplan: den greenkeeper som öppnar sin bana för tidigt riskerar att rullas ut i tjära och fjädrar medan den fotbollsklubb som INTE öppnar planen för tidigt bestraffas. Ett av kraven i förbundets Elitlicens är nämligen att ha en spelplan som ska kunna användas från 10 mars och så tidigt vill fotbollsgräs egentligen inte växa här (det finns för övrigt 2000 olika sorters gräs).

Det är naturligtvis lätt att hävda att om planerna är bra året om i England, Norge och Ryssland, varför har vi sådana problem i Sverige? Men dels är det problem även i de aktuella länderna till och från, dels innebär det väldiga ekonomiska kostnader samt delvis omotiverad energiförbrukning att driva planerna med markvärme.
En satsning på ett bra nyförvärv till priset av en dålig matta i april – vad väljer supportern som drömmer om en bättre placering?

Personligen säger jag konstgräs. Jag har spelat fotboll i Stockholms mellandivisioner senaste åren och i princip alla matcher går på konstgräs. Vi har blivit så vana vid plasten att det nuförtiden mest känns knöligt att komma ut på riktigt gräs. 
I synnerhet i april månad.

Engelska ligan är den utländska liga jag är uppvuxen med. Tipsextra och allt det där. Ni som är i min ålder vet vad vad jag menar. Men det var stort när vi plötsligt kunde se Serie A och Uno Kryss Due och framför allt Maradona. Tidigare hade man bara sett honom i argentinska landslaget, i Jan Lorentzons internationella svep – nu plötsligt i hela matcher för Napoli. Fantastiskt. Jag hade inget italienskt favoritlag, jag hejade på Maradona, vi pratar typ 1987.

Den engelska ligan behöll ändå sitt grepp för de flesta i min generation.

Jag har tidigare berättat hur jag fastnade för Liverpools ”Barcelona-fotboll” på 80-talet men fick kapsla in känslorna under min uppväxt då Manchester United var farsans lag. Häromåret klev jag ur garderoben i en krönika i nedlagda Sportmagasinet, gjorde upp med min barndom och erkände att Liverpool är mitt utländska favoritlag.

Men jag brände inga tröjor när Fernando Torres skrev på för Chelsea i förrgår. Jag förstår honom. Jag hade gjort samma sak. The show must go on. Niva menar att den här inställningen leder oss mot den slutgiltiga kniven i fotbollens hjärta. Och så kanske det är, i alla fall fotbollen som han och andra vill ha den.

Men man kan också se det som att det stärker fotbollens position. Jag ser mer fram emot mötet med Chelsea på söndag än tidigare. Ska min före detta hjälte en vecka senare sänka mitt eget lag? Det är en dramaturgi jag går igång på mer än när Paolo Maldini spelar sin 6004:e match för Milan.

Visst kan och bör de trogna hyllas i en värld där businessen styr. Visst vilar dramat i grund och botten på de känslor som Torres flytt väcker hos de mest passionerade fansen och favoritlagsmekanismernas uråldriga ideal. En dag kanske vi vaknar upp och ingen jävel bryr sig om sådant längre. Då har något gått förlorat.

Men jag tror och hoppas att fotbollen kan överleva som sporten nummer ett. Jag hade varit mer orolig om allt sett ut som för 30 år sedan, hade fotbollens konkurrenskraft då varit lika stark i en ständigt föränderlig värld? Eller hade den reducerats till en tillställning för de närmast sörjande?

I stället för att oroa mig särskilt mycket är jag fullt upptagen med att njuta av vad fotbollscirkusen anno 2011 har att erbjuda. I ett VM kan jag heja på Brasilien och England. I ett annat på Brasilien och Tyskland. Det finns viktigare områden att vara konsekvent på.

Samuel Holmén var ordinarie i startelvan under Lasse Lagos. Kennedy Bakircioglü med i perioder. Dusan Djuric kom starkt mot slutet. Henok Goitom är en anfallare som många fans vill se. Ivo Pekalski har hyllats i medierna. Mikael Dorsin har varit med nyligen. Denni Avdic hade biljett till Sydafrika men flyttade utomlands i stället. Guilermo Molins gjorde bleka insatser i Afrika.

Ingen av dem finns nu med i Erik Hamréns 34 man stora 35-mannatrupp som drar till Cypern på söndag för landskamper mot Cypern samt vinnaren av Rumänien-Ukraina.

– Det är inte kört för spelare som inte är med här, upprepade förbundskaptenen under dagens presskonferens och det har han så klart rätt i.

Samtidigt sa Hamrén redan i fjol inför landskampen mot Wales att han bestämt sig för en stomme som ska göra resan mot EM. Jag tror inte att det förändrats så mycket, Hamréns stomme ser ut så här:

MÅLVAKTER
Andreas Isaksson, Johan Wiland.

YTTERBACKAR
Behrang Safari, Oscar Wendt, Mikael Lustig, Adam Johansson.

MITTBACKAR
Olof Mellberg, Daniel Majstorovic, Andreas Granqvist, Jonas Olsson.

YTTRAR
Sebastian Larsson, Johan Elmander, Tobias Hysén, Emir Bajrami, Christian Wilhelmsson.

CENTRALA MITTFÄLTARE
Anders Svensson, Kim Källström, Pontus Wernbloom, Rasmus Elm.

ANFALLARE
Zlatan Ibrahimovic, Ola Toivonen, Marcus Berg, Alexander Gerndt.

Där har ni stommen i trupperna under 2011/12, sedan kommer spelare bli avstängda/skadade och det kan röra på sig av den anledningen samt något enstaka nytt eller nygammalt namn slå sig in.

Men då är det knappast Holmén, Bakircioglü, Djuric, Goitom, Pekalski, Dorsin, Molins eller Avdic det handlar om – utan ersättarna bör vi rimligen hitta i den så kallade ”Cypern-gruppen”.

Fredrik Ljungberg då? Inte aktuell den här gången, sa Hamrén. Dels har han inte spelat något, dels är han inte en spelare som behöver testas i landslaget. När ”Freddie” börjar få speltid kan han bli aktuell – om han själv har motivationen och gör bra ifrån sig i Celtic.

Mer från presskonferensen?

Självklart är Malmö FF:s Jimmy Durmaz en megaskräll. Men Hamrén var tydlig med att yttern är med för att se och lära. Jag gissar att Durmaz spelar max sju minuter på Cypern. Kuriosa är att Hamrén avslöjade att han slagit sig in i sista minuten tack vare bra insatser under MFF:s träningsläger i helgen. Det lönar sig att ge järnet.

Extra tufft för Ivo Pekalski. Hamrén bekräftade att det spelat in att han missade januariturnén. Tänk att nu fick Sebastian Ericsson en ny chans medan Pekalski inte varit aktuell alls.

Man kan fundera på hur Hamrén känner kring tidigare givne Behrang Safari efter dennes inkast: fyra vänsterbackar (!) åker till Cypern.

…ja fem om man räknar med Kim Källström.

Eller som Zlatan kanske kommer säga till Erik Hamrén: ”Du har tagit ut för många vänsterbackar, det är vad du har gjort”.

Vikingstad och jag plockade ut en 35-mannatrupp häromveckan och vi bommade sex namn. Markus Rosenberg hade vi till exempel inte. Trodde han var rökt från landslagsspel. Jag vet inte om det känns så spännande med tanke på rapporterna från Spanien att han är La Ligas största målsumpare.

Den stora frågan under Cypern-matcherna är hur det går för de som testas i nummer tio-rollen strax bakom Zlatan. Ola Toivonen är avstängd mot Moldavien 29 mars – och rimligen ska vi spela med en anfallare där hemma mot Moldavien. Mitt tips: Johan Elmander – eller Pontus Wernbloom.

Nye U21-förbundskaptenen Håkan Ericson – eller Kompromissen som han kallas (lex Nisse Andersson som fick heta Parantesen… – redovisade sin första U21-trupp och alla som har koll på sin Laul Calling-historia kände igen namnet Oscar Lewicki, 18, som är med som defensiv mittfältare. Lewicki – som ni såg i det här LC-programmet – är en spännande MFF-talang som nu fått A-lagskontrakt med självaste Bayern München.

John Guidetti given numera (så klart). Gissar på han som nia och Rasmus Jönsson som tia eftersom U21 nu ska spela som A-landslaget – 4-2-3-1.

Utanför landslagen var det en del snack om att 51-procentsregeln kan komma att avskaffas på RF-stämman i maj. Supporterunionen SFSU är kritiska och väntas komma med ett ställningstagande i morgon där man anser att frågan dels är för dåligt debatterad inom fotbollsrörelsen, dels för dåligt utredd av den så kallade Juridiska kommittén inom Riksidrottsförbundet.

Går förslaget igenom i maj är det hyfsat fritt fram för Ingvar Kamprad och kompani att köpa in sig i bolagiserade idrottsklubbar utan att någon sedan kan peta dem. Föreningsdemokratin sätts ur spel samtidigt som många tror att det innebär mer pengar in i svensk fotboll. Samtidigt jobbar europeiska förbundet Uefa med ett förslag som försvårar för nya Abramovitjs.

Det enda jag är helt säker på är att frågan är komplicerad och riskerar att bli infekterad.