Ni kanske har noterat att jag har gjort en hel del längre saker senaste tiden.

Jag har diskuterat rasism med Lennart Johansson, damfotboll med Anders Svensson, motivation med Rikard Norling, rotat i John Guidettis sjukdom, snackat Zlatan med Therese Sjögran och mordhot med Malmö FF. I morgondagens papper blir det Friends Arena med Lars-Åke Lagrell.

Det är ett svar på snuttifiering och webb tv-satsningar. Vi har fortfarande en papperstidning – låt oss använda den till mer genomarbetad läsning. De långa artiklarna har visat sig gå bra när de läggs ut på nätet också.

Jag tror mig ha uppfunnit en ny genre här. Jag har inget bra namn på genren ännu (uppsamlingsreportage?) men man kan se det som en blandning av nyhet-dokument-personintervju. En majoritet av följande punkter ska vara uppfyllda:

* Mellan 6 000 och 12 000 tecken långt beroende på utrymmet i tidningen (ett uppslag, tre sidor eller två uppslag alltså).

* Det måste innehålla minst en nyhetsstöt, gärna fler. Att det är förstahandsinformation är självklart.

* De viktigaste ingredienserna är en idrottprofil eller idrottsmakthavare som varit i centrum för en uppmärksammad nyhetshändelse som man nu sammanfattar och går på djupet med (åtminstone försöker). Det viktiga är att det finns plats för BÅDE bakgrundshistorien samt initierade och framåtblickande frågor.

* Utöver det är det viktigt att få veta lite mer om intervjuobjektet, vilket gärna kan göras i tilläggsform typ LARS-ÅKE LAGRELL OM…följt av ett antal aktuella frågor som inte nödvändigtvis har med huvudämnet att göra.

* Det krävs åtminstone ett personligt möte, gärna med fotograf för att utnyttja bildjournalistiken.

Jag tror att den här journalistiken behövs, och den borde rimligen ha en framtid med tanke på det medieklimat som i dag portionerar ut småsaker i strid ström. Det här är ett sätt att åtminstone försöka ge en tydlig helhet – en uppsamling.

Kanske är jag något på spåren.

Kanske är jag snett på det igen.

Det är i så fall inte första gången.

Jag skulle bara vilja göra ett principiellt tillägg här.

Belinda Olsson har nu tjatat på mig om att jag ska tala om varför jag är feminist.

Och jag är en demokratisk feminist.

Med stolthet.

Och med glädje.

Jag blev det när jag lyssnade på Maria Svelands sommarprat och hörde om det fruktansvärda hatet mot kvinnor fast männen var oerhört undantagna.

När jag farit runt på sociala medier har jag sett ett ännu värre hat, och som journalist har jag kommit öga mot öga med patriarkatets förtryck och människoförföljelse i de demokratiska staterna.

Jag blev det när jag kom till männens bastuklubbar och fick se hatlistorna på feminister och andra engagerade.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var feminismen som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var feminismen som lyfte halva landet ur fattigdom och arbetslöshet under -70-talets frigörelsepolitik.

Jag blev det efter många år av samarbete med Johanna Frändén där jag lärde mig vad feminism och humanism är, och med nära vänner som Simon Bank, Kalle Smalben och Linda Isaksson som riskerar sömnen i kampen för människovärdet.

Men viktigare är: Jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen, när jag ser krigen och kapprustningen och ojämlikheten och klyftorna mellan människor. Jag bestyrks i min övertygelse när jag i mitt eget land ser ser orättvisorna öka, jämställdheten dala, näthat och påhopp gripa kring. När jag ser hur patriarkatet i land efter land ställer människor emot varandra, slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. Och när jag ser in i den framtid patriarkatet tydligen har att erbjuda, där kvinnorna ska bli fattigare och männen rikare och rikare. Där kvinnorna blir bräckligare och lyxbåtarna fler och fler. Där solidariteten blir svagare och egoismen starkare. Där männen kan ta för sig och kvinnorna får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk feminist.

Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska feminism har uträttat i vårt land. Jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter männens vanstyre i 125 000 år. Jag är det med tillförsikt, för människor vet vad som händer med kvinnor, trygghet och stabilitet när männen får ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende, för jag vet att den moderna, svenska historien är full av värdefulla reformer som ni har skildrat som elak feminism, sedan slåss ni om att ta äran för reformerna när männen får erfarenhet av de betyder.

Så visst, Belinda Olsson, är jag en demokratisk feminist. Som Fredrika Bremer när hon genomförde rösträtten, som Simone de Beauvoir när hon gjorde upp med normer på 1950-talet, som Mariann Andersson när hon bekämpade arbetslösheten på -70-talet eller Gudryn Schyman när hon byggde ut den feministiska vetskapen på -90-talet för det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.

Vad är egentligen Belinda Olsson?

Film- och musikskribenten Jan Gradvall har för DI Weekend intervjuat Zlatan Ibrahimovic över nio sidor. Reportaget inleds med att Gradvall reser med Zlatan från en fotbollsmatch i Paris till Gällivare. Ett filmteam bestående av 50-60 personer fortsätter sedan in i en av naturlandskapet Laponias snötäckta nationalparker. Här ska delar till en reklamfilm för Volvo spelas in. Idéen att göra reklam för Volvo föddes under ett samtal mellan Zlatan och Chippens pappa Tomas Wilhelmsson för flera år sedan. Nu var det dags.

Men det är egentligen inte grejen.

Grejen är det Gradvall beskriver så här i DI Weekend-reportaget:

”Det större sammanhanget man dockar in Zlatan-kampanjen är Sverige 2014. Ett land präglat av politiska diskussioner, främlingsfientlighet och kommande riksdagsval. Att detta år göra en film där en person med namnet Zlatan Ibrahimovic framför nationalsången gör att filmen också kommer att bli en politisk diskussion. Zlatan framför nationalsången. Kan det bli mer omtalat. Går det att få större populärkulturell uppmärksamhet än så?”.

Max Martin har gjort musiken, och han säger själv i reportaget att Zlatan bad honom om det, därför gjorde han det.
– Jag har ingen relation alls (till nationalsången). Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med, säger Max Martin.

Det är samma melodi, samma text, men stycket ”Jag vill leva, jag vill dö i Norden” har byts ut till ”Jag vill leva, jag vill dö i Sverige”. I rubben till DI Weekend-reportaget skrivs det som ”Jag vill leva, jag vill dö i Zverige”.

Zlatan har genom åren kritiserats för att han aldrig sjunger nationalsången i samband med landskamper. Han har tuggat tuggummi eller stått där med sammanbiten mun – precis som Tobias Linderoth och många andra spelare före honom. Skillnaden är att Zlatan fått mängder med skit för det – det fick aldrig aldrig Linderoth eller någon annan. Den som ser ”svensk” ut får göra som han vill medan ”blatten” minsann ska visa att han är stolt över sitt land. Det är en unken nationalism som gör skillnad på folk och folk beroende på deras hudfärg och ursprung.

I Gradvalls långa intervju, som i ärlighetens namn inte är särskilt märkvärdig, säger Zlatan:
– Det är vad jag kan bidra med. Göra allt för att det ska bli till en positiv sak. För det är så här det är. Det här är så Sverige ser ut 2014. Jag pratar inte perfekt svenska, men det är så det är. Blandningar överallt. Jag kan vara svensk ändå. Vi är alla olika men ändå lika. Pappa är från Bosnien och muslim. Mamma är från Kroatien och katolik. Men jag är född i Sverige och svensk medborgare. Det går inte att ändra på det. Det är bara att gilla läget och acceptera det.

Det räcker.

Det går aldrig att kräva av någon – hur känd och berömd och rik och mäktig han eller hon nu är – ska vara en förebild för en god sak. Men det går att lyfta på baskern för den som väljer att vara det.

Vad är en god sak? Det beror på vem du frågar men där Sverigedemokrater och nazister försöker söndra och splittra och ställa människor emot varandra, där Sverigedemokrater och nazister sorterar ut vissa människor som problem, säger Zlatan det som även i min värld borde vara självklart för alla människor: Vi är olika men ändå lika.

I början av 1990-talet – då det senast blåste en rasistisk vind genom Sverige – gjorde det nationalistiska musikbandet Ultima Thule en rockversion av nationalsången som blev populär i breda kretsar. 2014 gör Zlatan Ibrahimovic och Max Martin sin grej. Även om den nu är sponsrad av Volvo och ett led i en reklamkampanj för att kränga fler bilar – vilket förstås är problematiskt när man närmar sig historien från ett journalistiskt perspektiv – väljer jag den kommersiella varianten alla dagar i veckan.

I onsdags började jag fila på ett dokument om John Guidettis sjukdom och skada. Det skulle vara klart fredag och 19.55 lämnade jag – med god marginal till På Spåret.

Det blev helt okej. Ett par dagar till hade inte skadat, å andra sidan är jag inte bortskämd med att få jobba tre dagar på ett knäck.

Jag fick förstås kritik från vissa som menade: Men vad är nytt?

Det mesta, skulle jag säga.

I Skavlan från hösten 2012 säger John Guidetti visserligen att det är Guillain-Barrés syndrom han har haft (2.58 in i klippet). Men dels säger han det så fort att du knappt uppfattar det, dels är intervjun på engelska och Guillain-Barrés kommer aldrig med i textningen, antagligen för att människorna som textar tv-program (finns det en titel för sådana förresten?) inte uppfattar vad John säger.

Så jag vill nog hävda att nyhetsvärdet är tungt, dessutom när det sätts i sammanhanget hur ovanlig, allvarlig och lömsk sjukdomen är. Vidare levereras en alternativ och bredare bild av varför John fick GBS. Förgiftad av en dålig kyckling, har det ju länge hetat. Men det finns en bakomliggande historia av sjukdomar och infektioner som aldrig kopplats ihop tidigare.

Till sist ger jag en bild av varför det var sånt hysch-hysch kring Guidetti – det pågick helt enkelt djupa förhandlingar om att sälja honom från City och locket låg på så hårt att till och med landslaget vilseleddes.

Nåväl, i lördags var jag på Selhurst Park där Crystal Palace besegrade Stoke med 1-0. Det var ingen match att skriva hem om men Guidettis inhopp lovade gott. Jag blev förvånad över rappheten i steget och hur bekväm han är med bollen. Tänk på att han inte spelat en seniorfotbollsmatch på nästan två år.

Intervjuerna efteråt flöt fint, John stannade och tog sig tid (vilket inte är helt vanligt i Premier League) för mig och Expressens utsände Carl Juborg. Även Viasat hade en journalist på plats men vi tre var de enda från Sverige.

Innan John hoppade in i spelarbussen gav jag honom Sportbladet och sa att han kunde läsa om sin väg tillbaka där.
– Jag har redan läst, sa han.

Guidetti är lite som Zlatan, kanske…full koll på allt som rapporteras om sin person.

På kvällen mötte jag upp Sportbladets Peter Wennman, eller Wennman den Store som han heter på bloggen. Wennman den Store var ledig för att fira sin 60-årsdag, och framåt kvällen gjorde jag honom sällskap på en brittisk pub. Vid ena bordet satt ett gäng och spelade frågespelet Trivial Pursuit, vid det andra hängde förtjusande gaypar. Vi samspråkade med bögarna en stund och vid ett tillfälle stack en av dem in sitt finger i mig.

Ja, i mitt öra, alltså. Var trodde ni?

Kvällen rundades av i Wennman den stores lägenhet över en flaska vitt vin eller två (det var två om jag ska vara ärlig). Där avhandlades anekdoter som hade fått kontinentalplattor att svikta om de skulle komma till allmän kännedom.

Trogna bloggläsare vet att Wennman den Store är den krönikör jag håller högst, inte bara på Sportbladet utan på hela Aftonbladet. Ja möjligen i hela Sverige, kanske till och med Europa, ja varför inte hela världen.

Även Wennman den Store får dock sin beskärda del av näthat, hån och snarstuckna kommentarer men jag brukar säga att man ska se hans krönikor som ett intelligenstest. Att läsa Wennman den Store kräver nämligen en del av dig som läsare, och de som tycker att han är en idiot, de är helt enkelt inte särskilt intelligenta, är min teori.

Så här enkelt gör du ”Intelligenstestet Wennman” i fyra steg:

1. Leta rätt på valfri krönika av Aftonbladets Peter Wennman.
2. Läs den.
3. Bestäm vad du tycker om den.
4. Om du tycker den är dålig, och att Peter Wennman är en idiot, då är det hög tid att börja äta fisk.

Dagen efter tog jag mig mot flygplatsen med stapplande steg. Jag förvirrade mig i tunnelbanesystemet, hamnade i nån avkrok nånstans och rusade upp för att få tag på en taxi. Jag stoppade en som redan hade passagerare, förklarade mitt prekära läge och taxichauffören gjorde det enda raka: Han bad sin kund kliva ur bilen för att göra plats för mig.

Jag har egentligen inget emot London men allt är så stort, och det är långt till allting överallt. Om någon säger ”Det ligger runt hörnet”, bli inte bli förvånad om det innebär att du måste ta dig över två berg, en sjö och ett par parker innan du är framme. Vilket förstås är extra besvärligt om du har varit på vinprovning hos Wennman den Store kvällen innan.

Väl på flygplatsen möttes jag av beskedet att jag var placerad på väntelistan eftersom de var oroliga att planet skulle bli för tungt lastat (startbanan på London City Airport är nämligen extremt kort). Jag försökte att inte ta det personligt.

Tillsammans med tre bastanta karlar, en formstark kvinna och en felplacerad kines kastades jag mellan hopp och förtvivlan vid gaten innan beskedet ropades ut i högtalarna: Ni är feta men inte så feta – stig på.

En timmes akutbantning hade gjort susen.

På måndag morgon går tåget mot Malmö för ett nytt, spännande journalistiskt uppdrag. Vi får se vad det ger.

PS Undrar ni varför mannen stack in sitt finger i mitt öra? Han ville känna om jag hade hår i mitt öra. Det hade jag inte, sa han.

Ett par rader om det märkliga i att Zlatan Ibrahimovic först hyllades på den internationella fotbollsgalan för att sedan gå helt prislös från den svenska Idrottsgalan.

Det gör lite ont att se att en sådan simpel  krönika har delats över 4000 gånger på Facebook och Twitter, har över 500 kommentarer och för ovanlighetens skull regnar även mejlen in i strid ström (jag vill dock påpeka att tonen från golfarna är mycket god och att reaktionerna känns ärliga och spontana, snarare än det organiserade hat man kan få stå ut med i andra sammanhang).

Här följer några exempel:

”Tjena!
Inte dags att komma ur din lilla fotbollsbubbla snart? *skrattar* Det Henrik Stenson gjort (själv) i år gör att Zlatan framstår som en parantes. Men den som inte tänker utanför bubblan blir aldrig särskilt upplyst. Lite dåligt dock att inte veta nåt om en så stor världssport som golf. Skyll på otur:-)
/Mats”.

Men vad skrev jag egentligen? Jo, jag ifrågasatte att Sveriges största namn i idrottsvärlden, som precis gjort sin bästa säsong rent individuellt, inte belönades med ett enda individuellt pris på den svenska Idrottsgalan.

Mer? Jag hävdade att Sportbladets Sifo är en mer relevant mätmetod än Jerringpriset med sina ständigt återkommande röstkupper (i Sifon får varje uppringd person nämna tre svenska idrottare utan inbördes ordning som de anser varit bäst under 2013). Zlatan nämndes av 60 procent, Johan Olsson av 13 procent och Henrik Stensson av åtta procent. Charlotte Kalla var tvåa på 45 procent och att summan överstiger 100 procent är inte konstigt alls med tanke på att varje svarande ombeds lyfta fram tre personer, här har ni hela listan.

Till sist levererade jag en personlig åsikt – ”i min bok” – där jag anser att om Sverige har en av världens bästa utövare i världens största idrott så väger det tungt. Att behöva argumentera varför fotboll är en större och viktigare idrott än golf är egentligen att sänka debatten för lågt, det säger ju sig självt. Det spelar ingen roll hur man jämför eller mäter – svaret är att fotbollen är större och viktigare i dag, historiskt och inom överskådlig framtid. Testa själva. Hela idrottsvärlden stannar upp den månad ett VM pågår, vi har fotbollsmatcher som avbrutit krig, det är drömmen om ett bättre liv för varje liten pojke världen över och med tiden förhoppningsvis alla flickor också. Vi kan mäta antal utövare, supportrar, tv-tittare, mediebevakning – fotbollen vinner, jag lovar.

Menar jag då att fotbollsspelare alltid bör vinna individuella priser före andra idrottare på den svenska galan? Nej, självklart inte. Men världens fjärde bästa spelare bör rimligen uppmärksammas mer än av en blek imitatör med ett pinsamt manus.

Föreställ er följande hypotetiska exempel: Två timmar innan Idrottsgalan utses Zlatan Ibrahimovic till världens bästa fotbollsspelare. På Idrottsgalan kammar han noll. Det var faktiskt inte så långt borta som det låter. Det kunde ha hänt.

Menar jag att fotbollen – framför allt den moderna, internationella klubblagsfotbollen – är fri från problem? Backar jag upp Zlatans illastinkande uttalanden om damfotboll genom att backa upp honom i den här frågan? Nej, det går faktiskt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Vilket uttrycks klart och tydligt i min senaste nyårskrönika.

Så ett tips till alla upprörda golfare där ute: Lyft blicken och läs mig innan ni dömer mig.

Fifas årliga fotbollsgala var inte mer upphetsande än den brukar vara. Det vill säga inte särskilt upphetsande alls.

Vad gäller pristagarna köper jag det mesta: Zlatans mål var i en klass för sig – Ronaldo är den spelare som imponerat mest under 2013.

Det riktigt intressanta brukar vara läsningen efteråt, hur lagkaptener och förbundskaptener röstade.

Vi kan konstatera att varken Ibrahimovic eller Hamrén höll Ronaldo högst:

Zlatan röstade på Ribéry (5p), Messi (3p) och Ronaldo (1p). Hamrén: Zlatan (5p), Messi (3p) och Ronaldo (1p).

Tidningen Offside, som har Sveriges medieröst, var mer ”rätt” på det: Ronaldo (5p), Messi (3p) och Zlatan (1p). Så hade nog jag själv också röstat, möjligen tryckt in Philip Lahm i stället för Messi. Men om man bara hade räknat mediernas röster, hade Ribery vunnit. Och han vill man ju också ha med…lurigt.

Och världslaget…vad hände där? Fyra Barcelonaspelare mot tre från Bayern München – slutade inte dubbelmötet i våras 7-0 till Bayern?

När det gäller coacher röstade Sverige så här:

Zlatan – Jupp Heynckes (5p), Jürgen Klopp (3p) och Carlo Ancelotti (1p).
Hamrén – Heynckes, Klopp och Sir Alex.
Offside – Heynckes, Klopp och Sir Alex.

…inga konstigheter.

Lasse Lagerbäck hade för övrigt Zlatan etta, precis som Morten Olsen och Belgiens förbundskapten Marc Wilmtos. Totalt slutade Zlatan fyra, hans bästa placering nånsin, hur stort som helst: 1. Ronaldo. 2. Messi. 3 Ribery. 4. Zlatan. 5. Neymar. 6. Iniesta.

Vad hittar ni mer för roligt i dokumenten?

Av en händelse fastnade jag framför en repris av SVT:s ”Kung i 40 år” häromdagen. Sedan såg jag ”Året med kungafamiljen” på SVT Play av bara farten. Jag vet inte om jag blev så mycket klokare men jag kände att jag behövde nedteckna några av XVI:s svar och även kommentera dessa för att uppnå den inre frid som krävs för att orka vara ledig en vecka till.

SVT:s reporter Sara Bull ställer frågorna, och hon tar tjuren vid hornen direkt…

När jag läste intervjun med Zlatan Ibrahimovic i Expressen på juldagen reagerade jag, precis som många andra, till att börja med på två saker: Var blev följdfrågorna av? Vilket arrogant och hånfullt försök till skämt, det där om den signerade cykeln.

Att ställa följdfrågor är nu inte det viktigaste under en intervju, det viktigaste är att få intervjuobjektet att prata. Sedan får debatten följa därefter.

Det har den sannerligen gjort, så ingen skugga över reportern Mattias Larssons arbete, ingen större i alla fall.

Debatten handlade till en början om cykel-uttalandet, det var magreflexen. Mycket av det andra Zlatan sa var visserligen lika problematiskt men det är samtidigt sådant som har sagts väldigt många gånger tidigare.

Men det handlar också om vem som säger det, och jag tycker att Nilla Fischer kom att uttrycka det bra senare:
– Visst, många innan honom har pratat om damfotboll på det viset men det har ju varit bittra gamla män. Inte framgångsrika män som Zlatan. Det finns massor av unga människor som lyssnar på honom och när han säger något så här skadar det väldigt mycket.

Zlatan, som tjänar 120 miljoner om året, såg det plötsligt som sin uppgift att sparka nedåt, mot damfotbollen, för att försvara Anders Svensson, den här höstens mest hyllade svenska herrfotbollsspelare efter honom själv.

Zlatan gjorde det i skydd av ett i sammanhanget helt meningslöst resonemang om att man inte ska jämföra herr- och damfotboll. Men käre Zlatan – vem har jämfört kvaliteten, passningarna eller hårdheten på skotten? Det som diskuterats är om förbundet för Sveriges största folkrörelse som rymmer damer och herrar, pojkar och flickor, ska uppmuntra och uppskatta ett landskampsrekord på samma sätt för båda könen.

De flesta som tänker i åtminstone två led tycker förstås det. Herrspelaren bör inte få en bil och damspelaren en cykel utan det ska vara lika när det kommer till att uppskatta och uppmuntra förbundets egna aktiva – oavsett vilket landslag som tjänar mest pengar för stunden (hur mycket pengar drar förresten herrlandslaget in ställt mot deras kostnader nu när de missat två av de tre senaste mästerskapen?).

Det är ändå sorgligt att se hur ett antal arga män eldar på varandra i Aftonbladets kommentarsfält. Men på den mest förekommande åsikten ”Zlatan säger bara det alla tycker – man ska inte jämföra” är svaret enkelt: Grattis, ni har precis levererat ett icke-argument, en självklarhet som aldrig varit en del av den här diskussionen.

Men visst, för skojs skull kan man så klart jämföra. Då kan man också börja med alla filmningar inom herrfotbollen, alla maskningar, klungbildningar, gnäll, tjafs, supporterproblem, hutlösa biljettpriser, korruption, ekonomisk brottslighet, uppgjorda matcher, genomkommersialiseringen, miljonlönerna, pengarullningen och allt annat som gör att damfotbollen befinner sig betydligt närmre idrottens kärna vilket är ett tungt argument om man nu ska jämföra – vilket man alltså inte ska.

Zlatan har i efterhand försökt skylla det mesta av debattens vågor på medierna – han brukar skylla på medierna när det blåser – men det var inte ”medierna” som plötsligt skulle dela ut lyxbilar till redan välbeställda, det var inte ”medierna” som gav Svensson en bil och glömde Therese Sjögran, det var inte ”medierna” som kapade Caroline Segers Instagram och skrev om hur det är att känna sig förminskad, det var inte ”medierna” som tvingade förbundskapten Pia Sundhage att uttala sig kritiskt, det var inte ”medierna” som bad Anders Svensson ringa Sundhage för att hitta en väg framåt. Framför allt var det inte ”medierna” som fick Nilla Fischer att sätta pricken över i:et.

Däremot var det ”medierna” som till slut fick Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson att slita sig från julfirandet för att skicka ut ett pressmeddelande via förbundets hemsida där han försökte släta över hela diskussionen.

Det var en rimlig ansträngning i svensk fotbolls mest intensiva debatt i år, tyckte dess högste chef – och högg in på kalkonen.

Det räckte förstås inte, och det hade varit oacceptabelt om ”medierna” nöjt sig med ett pressmeddelande. Nilsson har därefter avkrävts på fler svar i olika intervjuer i alla medier som bevakar svensk fotboll, precis som en makthavare inom ett annat områden än fotbollen hade fått göra. Den som inte förstår medieintensiteten, kommer att förstå när hen blir lite äldre.

Svenska Fotbollförbundet ska förstås inte lägga munkavle på Zlatan, och det är det heller ingen som kräver. SvFF har däremot ett ansvar att visa var de står i debatten även om deras åsikter går på tvärs med Zlatans. Någon som vet vad Karl-Erik Nilsson tycker?

Jag tror inte Karl-Erik Nilsson är så dum att han tänker att Zlatan slutar i landslaget om han får mothugg från en förbundsordförande. Har Zlatan sagt att han har motivationen att köra ett EM-kval och ett EM till för Sverige, så skulle det knappast förändras av att han och Karl-Erik Nilsson har olika åsikter om damfotboll. Så funkar inte Zlatan, och det handlar knappast om en sådan rädsla från förbundsordförandens sida.

Däremot väljer Nilsson det han trodde skulle bli den enklaste och bekvämaste vägen för honom själv och hans vapendragare Mikael Santoft som var hjärnan bakom att rulla ut den där Volvon på röda mattan. Karl-Erik Nilsson väljer att inte stå upp för den jämställdhet han påstår att hans förbund arbetar för och anser viktig. Det är fegt och slött, och han har även i tidigare frågor som handlat om grundvärderingar flytt eller försökt vifta bort det. Nilsson var till exempel inte på plats vid truppresentationen inför Irland när Alexander Gerndt skulle göra comeback (Gerndt lämnade senare återbud på grund av reaktionerna), Nilsson var inte på plats när Miiko Albornoz kom med i januaritruppen härom veckan.

Svensk fotboll förtjänar en ordförande som brinner till hundra procent för svensk fotboll och allt som hör svensk fotboll till. Den ordförande de har nu verkar vara mer eller mindre ointresserad av alla frågor som tenderar att bli lite besvärliga, och en sådan ordförande bör svensk fotboll inte ha under 2014.

…mest handlingskraftige:
Hockeypampen Percy Nilsson. Han tog en hel nations 30-åriga frustration på sina axlar – och agerade. Genom att sätta en borr i däcket på en tutande glassbil. Tänk er scenen där Percy hör oljudet, hämtar borren och tänker: ”Nä nu jävlar får det vara nog”.

…frukt:
Päron.

…minst handlingskraftige:
Fredrik Reinfeldt. När Djurgårdstränaren Magnus Pehrsson upplevde sig hotad och avgick – och tog ordföranden Tommy Jacobson med sig – slog statsministern på stora trumman och kallade till presskonferensen. Ett drygt halvår senare är frågan fortfarande aktuell: Vad har du gjort, Fredrik?

…viktigaste:
Tack vare ett stort engagemang från framför allt fotbollssupportrar blev det en bred debatt om 51-procentsregeln. Den resulterade senare i att grundskyddet för föreningsdemokratin blev kvar.

…sorgligaste:
AIK-målvakten Ivan Turina gick bort, endast 32 år gammal.

…vackraste:
Minnesceremonin för Ivan Turina  på Friends. Tifot, rosorna bakom målet, AIK:s och IFK:s spelare arm-i-arm innan avspark.

…lag:
Malmö FF. Förmodligen det yngsta lag som någonsin vunnit allsvenskan, truppens snittålder är 23,8 år. När förbundskapten Erik Hamrén presenterade januaritruppen hade MFF med åtta spelare – vilket är startelvan minus Markus Halsti (från Finland), Ricardinho (från Brasilien) och nyblivna Tysklandsproffset Jiloan Hamad. Dock ställer jag mig lite frågande till uttagningen av Emil Forsberg och Simon Thern.

…effekt:
Per-Mathias Högmos Djurgårdsförvandling är sensationell. Ett av de tydligaste exemplen jag har sett på vad en riktigt bra tränare kan åstadkomma. Utan Högmo var Djurgården ett bottenlag – med Högmo tog de poäng som ett topplag.

…snedträff:
Jag själv som tippade att Häcken skulle vinna allsvenskan. Till mitt försvar: Häcken är årets gåta, trots en ruskigt stark trupp och tydlig idé om hur man vill spela fotboll var de regerande silverinnehavarna aldrig nära toppstriden.

…gräsligaste:
Den fortsatta plastgräsutbredningen på svenska elitfotbollsarenor.

…backlinje:
Pelle Olssons raka femma som bland annat nollade Elfsborg på Borås Arena.

…spark:
Helsingborgs hjälptränare Erik Edman sparkade Rachid Bouaouzan i huvudet – och fick sparken. Rachid alltså.

…spark 2:
Elfsborg sparkade mycket överraskande Jörgen Lennartsson som inte stod för samma sorts fotboll som föreningen vill spela. Resultatmässigt förändrades dock ingenting och Lennartsson är den förste tränare som fått sparken efter att ha lett ett lag till SM-guld och Europa League-gruppspel.

…bomb:
Någon placerade en skarp laddning på nya Tele 2-arenan i samband med att Djurgården skulle spela en testmatch – och någon testmatch blev det aldrig. Ytterst obehagligt.

…stjärna:
Idol-Kevin. Har förmodligen skrivit fler autografer än Zlatan i år.

…mål:
Mauricio Albornoz gjorde BP:s andra mål mot Halmstad i sista omgången. Det innebar att BP slapp kvala – och att jag blev tvungen att ge min basker till Bojan Djordjic. Sista gången jag gjorde ett offentligt vad. Ett. Ynka. Mål.

…mål 2:
Kennedy Igboananikes bicycleta mot Halmstad.

…mest kritiserade:
Friends Arena. Fanns det någon som under 2013 sa ett enda positivt ord om den fotbollsarenan? Ja förutom Svenska Fotbollförbundets omvärldsbevakare Jonas Nystedt då.

…profil:
Jim Jaber, Sportbladet.

…allsvenska spelare:
Jiloan Hamad. Har alla förutsättningar att ta sista steget i Hoffenheim.

…landslagsspelare:
Svårt att komma runt Zlatan här va?

…Zlatan-citat:
Finns som vanligt en hel eka att ösa ur. Som svaret på den oväntade schackfrågan från norske murveln. Zlatan formulerade allt schacksporten handlar om i en mening: ”Jag vet att de som spelar tänker framåt, det är väldigt smarta människor”. Roligast var nog häromdagen när han förklarade varför han trivs så bra i naturen: ”Älgarna känner inte igen mig”.

…citat:
AIK:s Nabil Bahoui om Friends: ”Planen var bra i premiären, sedan har de haft massa konserter med Bruce Willis eller något sånt”. ”Bossen” har fortfarande inte hämtat sig efter den kapningen.

…term:
Brottarfotboll. Den får Thern sr vara nöjd med, snacka om ett uttryck som satte sig direkt.

…beskrivning:
”Idioter, bonnläppar och rasister”. Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund kan sitt parti?

…avslut:
Allsvenskans två långkörare på tränarsidan – Nanne Bergstrand och Pelle Olsson lämnade Kalmar respektive Gefle. För att 2014 dyka upp i Hammarby och Djurgården – två klubbar som inte direkt är kända för kontinuitet på tränarsidan. Nya tider nu?

…svek:
Rikard Norlings och Malmö FF:s beslut att inte berätta för fansen varför det blev skilsmässa.

…burop:
När Alexander Gerndt byttes in på Friends mot Portugal visade en mycket stor del av publiken vad de tycker om hans bagage.

…mest upprivna:
Khennet Tallingers Disciplinnämnd. Besvärsnämnden rev upp deras två tyngsta domar – Djurgården-Mjällby och Hammarby-Gais. Även domen efter Svenska Cupen-finalen (IFK Göteborg-Djurgården) var en märklig kompromiss som säkert hade ändrats om någon överklagat. Nu var ingen tillräckligt besviken för att göra det. Hur som helst ett dåligt år för DN.

…sämst förberedda:
Erik Hamrén på presskonferensen härom veckan angående att Miiko Albornoz var uttagen i landslaget. Förstod förbundskaptenen inte att det skulle bli frågor? Den villkorliga domen är avtjänad först våren 2015. Jag förstår heller inte förbundets stress. Om Miiko nu lockas av Chiles landslag – och skulle välja det i stället på grund av att han hade fått stå över en januariturné – då hade det väl fått bli så då (även om jag tycker att han är en intressant högerback för framtiden).

…filmer:
1. Jakten av Thomas Vinterberg.
2. Cloud Atlas av Andy och Lana Wachovski.
3. Beasts of the southern wild av Benh Zeitlin.
4. Prisoners av Denis Villeneuve.
5. The Hunger Games: Cathing fire av Francis Lawrence.
BUBBLARE: Känn ingen sorg av Måns Mårlind och Björn Stein.
(Jag har inte hunnit se Odells Återträffen och McQueens 12 years a slave ännu).

…sämsta film:
Man of Steel. Den besvikelsen.

…radio:
Narkotikalandet av Randi Mossige-Norheim.

…skivor:
1. Det kommer aldrig vara över för mig av Håkan Hellström.
2. Hosiana av Lars Winnerbäck.
(Har det släppts några fler plattor av värde?)

…låt:
Wake me up av Avicii.

…tv:
På Spåret.

…serie:
Äkta människor.

…supporter:
Tony Ernst, SFSU:s ordförande. Men organisationen och fotbollen skulle tjäna på att de blev mer synliga, kanske via en mer påkostad hemsida där fans kan samlas runt aktuella debatter. www.sfsu.org är väl ledigt?

…supporter 2:
Anders Ung, den ensamme BP-mannen i Skåne. En vacker scen när Bojan Djordjic bjöd upp honom till Bromma.

…mest självklara:
Att Özcan Melkemichel skulle komma tillbaka efter första avhoppet.

…mest självklara 2:
Att Syrianskas allsvenska äventyr skulle ta slut, förr eller senare. Men den stora lilla föreningen är värd respekt och hyllningar för att de tog sig upp och höll sig kvar två gånger.

…medalj:
U17-laget tog VM-brons, jag fastnade för Häckens väldige inhopparen Carlos Strandberg, 17. Men framgången är svåranalyserad – Sverige hade svårt att föra spelet, det var välorganiserat coh utnyttja motståndarnas misstag som gällde. En bra bit från Erik Hamréns fotboll. Hur ska vi ha det egentligen?

…engagemang:
Vanligt folks reaktion mot att nazisterna marscherar igen. Att det finns  stöd för nazismen år 2013, även om det rör sig om  få människor, är så obegripligt att det knappt går att förstå.

…planstormning:
Demonstrationen mot nazism på Kärrtorps IP…

…tonåringar:
Fanns en del att välja på. Daniel Amartey, 18, Djurgården och Melker Hallberg, 17, Kalmar för att nämna två. Men jag lägger min röst på ytterligare en Häcken-spelare – Simon Gustafsson, 18. Jag gillar hans fältherre-egenskaper.

…obesvarade fråga:
Anmälningarna mot övervåld från polisens sida tycks ha ökat enormt. Vad beror det på? En, ny hårdare polistaktik eller mer anmälningsbenägna supportrar? Det är en fråga vi journalister bör se till att besvara under 2014.

…flopp:
Mohamed Bangura. Ett dyrt lån som bidrog med väldigt lite.

…värvning:
Magnus Eriksson. Ett dyrt (?) köp som bidrog med väldigt mycket.

…miss:
Modin så klart!

…miss 2:
Mikael Santoft. Förbundspampen kom på idén att ge Anders Svensson en bil. Sedan gick allt fel.

…miss 3:
Daniel Majstorovic. Mittbacken struntade i att komma till en AIK-match där han skulle sitta på bänken. Förklaringen ”Jag är en professionell spelare som inte ställer till problem” kan man le  åt så här i efterhand. Efter det spelade han inte en minut – vilket i och för sig känns  långsint av tränare Andreas Alm då Majstorovic bad om ursäkt och trots allt lyfte lön.

…felbedömning:
Djurgårdens Magnus Pehrsson som aldrig såg potentialen i Kennedy Igboananike.

…match:
Bayern München körde över Barcelona i Champions League-semin med 4-0 hemma och 3-0 borta, och Barcas storhetstid var över.

…match 2:
Brasilien körde över Spanien i Confederations Cup med 3-0.

…match 3:
Playoff-mötet mot Portugal. Zlatan vs Ronaldo, en match hela världen pratade om och den hetaste landskampen på svensk mark sedan…EM 1992? Det var drag runt landslaget igen på ett sätt det inte varit sedan mitten av -00-talet. Tyvärr dippar det rätt tungt efter VM-missen. Allsvenskan 2014 blir extremt viktig för svensk fotboll.

…årets sommarpratare:
Lars Lagerbäck. Fortfarande så irriterad på medierna, trots att han knäcker extra som journalist mellan vulkanutflykterna. Fast det är klart, då får han ju betalt.

…mest omdiskuterade fotbollspamp:
Johan Segui, AIK:s föreningsordförande. Talesperson under Uppdrag Granskning-stormen, sedan i fokus när han fick en kram av en huligan. Extremt skicklig i mediala sammanhang.

…lok:
Pia Sundhage. Som hon kämpade och slet inför dam-EM med att bygga intresse. Och intresse byggdes. Sedan dog det tyvärr ut snabbt igen efter turneringen.

…lok 2:
Daniel Amartey, Djurgården, trampade i väg över hela planen mot IFK Göteborg för att fixa straffen som betydde 2-1 femte tilläggsminuten. När Amartey springer står de andra stilla.

…tack för allt:
Anders Svensson slog Thomas Ravellis  landskampsrekord och tackade  för sig. Du kommer att vara saknad, Anders. I landslagsgruppen, på planen och i den mixade zonen.

…tack för allt 2:
Daniel Tjernström, Henrik Rydström, Stefan Selakovic, Mattias Hugosson och Daniel Andersson – allsvenskan är ett par tunga profiler fattigare 2014. I alla fall på planen.

…back:
Regeringen som till slut backade om polisnotorna.

…skägg:
Tveklöst Alexander Östlunds…

(Bilden är från ”Salles” Instagram).

…vad-har-jag-glömt:
Luis Suárez fenomenala höst, Sepp Blatters Ronaldo-immitation, Falkenbergs bragd, Henke Larssons nya jobb, spelskandalerna, gästarbetarna i Qatar, demonstrationerna i Brasilien. Jürgen Klopps intåg i världsfotbollen, Martin Mutumbas busskort, Christoffer Källqvists dribbling och antagligen väldigt mycket annat högst relevant.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

FJOLÅRETS PROFETIOR
”2013 vinner AIK allsvenskan, Sverige missar VM i Brasilien, damerna går till final i EM i Sverige, bloggen går i graven, Barcelona tar hem Champions League, Messi vinner Ballon D’or och Zlatan håvar in sin åttonde guldboll”.

ÅRETS PROFETIOR
2014 vinner AIK allsvenskan, Brasilien vinner VM i Brasilien, bloggen går i graven, Real Madrid tar hem Champions League, Ronaldo vinner Ballon D’or och Zlatan håvar in sin nionde guldboll.

Bloggen tar nu semester några veckor och avslutar med ett ordspråk om julmat och juldryck som gör att vi inte behöver ha så dåligt samvete: ”Det är inte dagarna mellan jul och nyår som är problemet, det är dagarna mellan nyår och jul”.

God jul, gott nytt och missa för fan inte Ivanhoe.

Ni har säkert sett att bloggen varit dåligt uppdaterad det senaste.

Det här är inget ”gråta ut”-inlägg.

Jag älskar mitt jobb, jag är en av världens mest privilegierade människor, jag ska åka till Brasilien för att följa Brasilien under sommarens fotbolls-VM och dessutom få bra betalt för det. Det är en sådan otrolig dröm som går i uppfyllelse, jag kan inte sätta ord på det…eller jo det kan jag, det är mitt jobb att sätta ord på saker.

Brasilien födde mitt fotbollsintresse. Jag var sex år, jag låg på gräsmattan med min mamma som solade, jag bläddrade i Panini-albumet, jag klistrade in Zico, Socrates, Eder och Falcao (eller ”Falkång” som Grive kallade honom i tv-sändningarna)…

…det här laget lärde mig det jag behövde veta om fotboll som liten: Jag trodde inte att de kunde förlora. Jag kunde inte förstå att de hade förlorat mot Italien när jag hörde slutet på en radioapparat i sommarstugan. Jag grät tårar av kärlek för första gången i mitt liv. Kärlek till en sport och ett lag som skulle prägla mig resten av livet. Först långt senare kunde jag förstå och uppskatta det Italien gjorde men förlusten rev upp ett sår som nya Brasse-vinster bara tillfälligt kan läka.

Det här är inte supporterskap till ett lag – jag skulle följa Torbjörn och hans Blåvitt intensivt i många är därefter – men mitt Brasilien 1982 är en kärleksbeskrivning till sporten fotboll.

Jag har varit den trogen sedan dess.

2013 är året då jag har börjat vackla.

Efter ett liv som fotbollssupporter, elitfotbollsspelare och fotbollsjournalist har jag allt mer känt att lågan inte brinner på samma sätt längre. Jag går inte till jobbet längre och känner att nu ska jag, tack vare den ställning jag har, berätta något nytt om fotboll som ni kan läsa och vi sedan kan diskutera.

Det finns förklaringar till det. En är den maskinella journalistutvecklingen där nätets krav på snabbhet har inneburit att vi vi inte längre hinner reflektera innan vi ska tycka och tänka, det har blivit viktigare att vi är snabba än att vi har något att säga, det ska delas på de sociala medierna, annars är inget längre något värt. När folk inte längre är beredda att betala för journalistik, då får vi sälja något annat i stället.

Men det är på dessa sociala medier som energin dräneras. En tveksam formulering, och du har hela AIK-twittermaffian efter dig. @blisk och andra jagar dig, hånar dig, förlöjligar dig och ditt brott är att du älskar fotboll men inte tycker som dem.

Det blir som en pöbel i dess lägsta form (efter Sverigedemokraters och andra extremisters flocktaktik ).

Det innebär konkret att jag avstår vissa frågeställningar för jag känner att jag orkar inte ta emot hatet och hånen,  jag hinner inte ta diskussionen i morgon, jag vågar inte stå upp för värden som är viktiga att stå upp för, eftersom jag kommer att bli hånad och hatad av människor som inte tänkt igenom saker längre än till magreflexen.

Det här är den journalistik som i dag premieras, den som inte är provocerande, den som sprids och älskas medan de obekväma men relevanta rösterna sakta tigs ihjäl.

Jag hoppas att 2014 blir året då Brasilien ger mig glädjen och kraften att fortsätta våga och orka, så som ni en gång födde min kärlek till fotbollen.