Ettan studsade in via en Gefle-back, vid tvåan studsade bollen rätt för Celso Borges och innan slutsignalen ljöd på Friends Arena var till och med Nils-Erik Johansson noterad i målprotokollet.
Gå två – se tre mål – ta tre poäng.
Viktigast av allt för guldjagande AIK: de studsade rätt igen efter cupfiaskot i Sandviken och den mentala kollapsen i Halmstad.

Pelle Olssons Gefle kom till spel med något som påminde om en 4-3-3-uppställning med Johan Oremo som släpande anfallare bakom Mikael Dahlberg och Jakob Orlov.

Trots bortalagets prekära situation i tabellen är det en anfallstrio alla allsvenska lag bör se ödmjukt på. AIK tog heller inga risker inledningsvis. Likt ett svenskt landslag under Lars Lagerbäck kände de sig in i matchen första kvarten som var på jämn på ytan men där under lurade en känsla att AIK kommer få sina chanser.

När Gnaget inte fick det på en halvtimme såg Robin Quaison till att skapa dem ur lägen som egentligen inte fanns. Den 19-årige talangen – vikarierande anfallare i stället för sjuke Kennedy Igboananike – tog sig förbi två Gefle-spelare i en aktion som påminde om en serie långa skridskoskär. Men i stället för skenor satt bollen fast vid hans fötter. Sedan vallade han lite turligt in den via två andra motståndare som stördes av en framstormande Henok Goitom.

Robin Quaisons säsong har knappast linjerat med hans ambitionsnivå. Efter succén i Europa League förra hösten och de fina insatserna under januariturnén skulle 2013 bli Robins. Men att en ung spelare pendlar i form är mer regel än undantag. Dessutom har mittfältaren inte varit tränaren Andreas Alms förstaval under någon längre, sammanhängande period, bänkad direkt i premiären mot Elfsborg, ingen tydlig roll i laget. Mot den bakgrunden har Quaison ändå gjort en hel del nytta och jag blir inte förvånad om 2014 blir hans i stället.

Om 1-0 kom aningen turligt handlade 2-0 om klass rakt igenom: Återigen en fin rörelse av Henok Goitom som öppnade för väggspel med matchens härförare Celso Borges. Costaricanen borrade skoningslöst upp bollen i krysset.

Inför 12 587 åskådare tryckte Nils-Erik Johansson sedan in 3-0 i samband med en hörna, matchen var förstås över, men Martin Mutumba gjorde sitt för att ge publiken valuta för biljettpåslaget på 20 kronor när han rullade igång dribbelshowen på högerkanten. Jag vet inte om justitieminister Beatrice Ask såg det men det är sådant även fotbollsklubbar som drivs som aktiebolag bör kunna lägga intäkterna på: Utbilda bra fotbollsspelare, erbjuda barn och ungdomar en god fritidssysselsättning och servera den betalande publiken vettig fotboll – inte fylla ekonomiska hål i en skattefinansierad myndighets verksamhet.

Förlusten i svenska cupen samt mot Halmstad i förra veckan gav känslan att AIK var mentalt slut efter den långa och tunga upphämtningen som var ett måste efter en förlorad vårsäsong. 3-0 mot Gefle visade att energin är tillbaka. Skulle Öster mot alla odds besegra Malmö FF är det i princip ett helt öppet race mellan HIF, AIK och MFF när allsvenskan drar igång igen efter det två veckor långa landslagsuppehållet. Även IFK Göteborg är med där vid seger mot Åtvidaberg.

Men i morgon gissar jag att de flesta vänder blicken mot Myresjöhus Arena i den guldstrid som det snart är läge att förbereda böcker om.

Matchanalysen om när Helsingborg besegrade Brommapojkarna med 4-2 läser ni här.

Den här bloggen tänkte jag ägna åt en kedja mindre trevliga händelser på Olympia.

Michael Lerjéus hade blåst för halvtidsvila och min kollega Johan Flinck och jag dividerade om vem som skulle gå och hämta muffins, och vem som skulle sitta kvar för att vakta datorerna. Flinck gick, jag satt kvar och enda kravet var att han inte skulle komma tillbaka med en blåbärsmuffins.

Plötsligt skyndade det fram en HIF-supporter alldeles nedanför pressläktaren som skrek så att allt stannade upp:
– Hej pedofilen, vad fan gör du på vår arena?

Detta skrek han upprepade gånger i riktning en bit snett ovanför mig där BP:s klubdirektär Ola Danhard satt.

Vad är det nu frågan om? tänkte jag men det fick snart sin förklaring. Efter att mannen fortsatt skrika om pedofiler ett par gånger reste sig en person bredvid Danhard upp:

– Gå härifrån nu! ropade Malmö FF:s lagkapten Jiloan Hamad och då förstod jag vad det handlade om: Där satt nämligen också MFF:s Miiko Albornoz, bror till BP:s mittfältare Mauricio Albornoz som ordnat två plåtar till MFF-spelarna.

Miiko Albornoz har fått sitt straff av rättsväsendet för sexuellt utnyttjande av barn. Åklagaren yrkade aldrig på strängare straff än villkorligt då flickan var 14,5 år vid tillfället för övergreppet som enligt båda sidor skedde utan våld eller tvång. Miiko har varit avstängd av Malmö FF en period.

Den upprörde mannen försvann en stund, kom sedan tillbaka och gapade lite till, innan han lämnade området helt. En bit in i andra halvlek började dock HIF-klacken skandera ”Pedofilen, hallå” och ”Efter matchen ska han dö”.

Brottet som Miiko Albornoz har gjort sig skyldig till ska naturligtvis fördömas, och det har fördömts – det ska dödshot också.

– Brottet borde ge fängelse men konsekvenserna för honom har blivit enormt omfattande. Fotbollen är hela hans liv, han har inte fått träna, inte spela och det enorma mediaintresset har drabbat inte bara honom men också flickan, sa kammaråklagare Ulrika Rogland under förhandlingarna i Malmö tingsrätt i vintras.

Flickan var aldrig drivande i polisanmälan och hon hade rätt till skadestånd men avstod, enligt åklagaren som inte överklagade den villkorliga domen.

Miiko Albornoz begick ett brott som samhället har ställt honom till svars för, han får ta konsekvenserna. Med scenerna från Olympia i färskt minne går det att betrakta den här olyckliga historien som ett fall med två offer.

Som Helsingborgs Mattias Lindström uttryckte det i går kväll:
– Jag fördömer alla hot. Det kvittar vem det är.

Jag hoppas att de flesta skriver under på det så att vi slipper få ett Skånederby om en månad med ännu mera hat och hot.

Kim Källström, en av den moderna landslagshistoriens mest lojala spelare som aldrig gnällt eller gnytt eller hanterat en petning dåligt är tillbaka i förbundskapten Erik Hamréns trupp inför VM-kvalmatcherna mot Irland och Kazakhstan.

Inbjuden med armbågen, då Hamrén motiverade det hela med att Kim är med på grund av att Rasmus Elm är skadad.

Jag tillhör dem som tycker att Kim Källström ska vara med i ett svenskt landslag, även om han inte har så mycket speltid för stunden, vilket för övrigt också gäller ett gäng andra spelare i truppen. Därför borde Kim varit med mot Norge, och där ligger frågetecknet i hanteringen.

Hamrén gav inte Kim chansen att få just speltid mot Norge, han riktade en misstroendeförklaring till just den spelare som inte förtjänade den.

Inför Norge-matchen använde Erik Hamrén som argument att Kim inte orkade 90 minuter i kvalmatcherna mot Österrike och Färöarna, samma argument har han använt om Anders Svensson som inte anses vara en ”90-minutersspelare”.

– Det står jag fast vid, sa Hamrén på dagens presskonferens.

Det har uppstått många märkliga situationer under Hamréns förbundskaptenstid. I höstas slog han näven i bordet och lanserade Jonas Olsson och Andreas Granqvist som mittbacksparet det ska satsas på. Ett drygt halvår senare litade han inte på Olsson längre, sedan blev Granqvist avstängd efter ett hjärnsläpp vid ledning hemma mot Färöarna. Hamrén kan skylla på otur, men röran som har uppstått i mittförsvaret handlar lika mycket om brist på fingertoppskänsla och att förbundskaptenen underkänt sina egna beslut.

Det mest slående exemplet är från våren 2012 när Sverige mötte ett ointresserat Kroatien i Zagreb och Ola Toivonen testades som vänsterytter. Sverige vann den lökiga träningsmatchen med 3-1 och efteråt firade Hamrén & Allbäck med cigarrer och champagne för nu hade man minsann hittat den perfekta positionen för Toivonen som skickades rakt ut till vargarna i EM-premiären i en position han definitivt inte behärskade.

I dag framstår det som ett dåligt försök till skämt att spela Ola Toivonen som vänsterytter.

Under lång tid envisades Erik Hamrén med Zlatan Ibrahimovic som nummer tio, där har förbundskaptenen tack och lov ändrat sig och Zlatan förklarade själv målexplosionen mot Norge med att han nu får spela närmare målet. Något jag och många har påpekat under en längre tid – Zlatan ska användas som han gjort i princip alla sina klubblag: Så. Nära. Målet. Som. Möjligt.

Fyra matcher återstår av VM-kvalet, Sverige möter de lätta lagen borta (Irland/Kazakhstan) och de svåra lagen hemma (Österrike/Tyskland). Det är förstås inte optimalt.

VM-drömmen är absolut inte död, visst är oddsen hyggliga att en formstark Zlatan och en disciplinerad defensiv spelar hem tillräckligt med poäng för att nå play off. Men allt sammantaget och det medräknat tror jag tyvärr inte att Sverige når VM i Brasilien 2014.

Hoppas kan man förstås alltid, ungefär som förbundskaptenen verkar göra med sina laguttagningar.

Matchen analyserar jag här, detta blogginlägg tänkte jag ägna åt en fin liten anekdot om presskonferensen efter Djurgårdens seger mot Syrianska (3-1).

Tränaren Özcan Melkemichel fick frågan hur han ser på tabelläget nu när Syrianska har hela tolv poäng upp till fast mark med endast nio omgångar kvar att spela.

Den gamle boxaren gjorde inga ansatser att försköna situationen:

– Jag är inte den som ger upp, inte grabbarna heller, men man måste vara realistisk – det blir tufft. Man behöver inte vara Einstein för att förstå det. Oavsett är det viktigt för oss och klubbens framtid att vi gör ett snyggt avslut. Det är vi skyldiga alla andra lag också.

Ungefär där någonstans bröt Djurgårdens sympatiske tränare P-M Högmo in för en spontan hyllning:

Högmo sa:

– Om jag får säga någonting så har jag varit här två gånger och tittat, mot Gefle och IFK Göteborg. Nu var jag här i dag. Det är en rikedom för svensk fotboll att ha en klubb som Syrianska. Det är en liten klubb som klarar att hävda sig på hög nivå. De har en stark kultur och en identitet. Det är en styrka för svensk fotboll och för fotbollen generellt. De ska vara stolta över jobbet de gör. Jag ville bara säga det.

Som journalist kan jag förstås inte ta ställning för enskilda lag gentemot andra men så mycket kan jag säga, att jag är helt på Högmos sida – jag kommer också att sakna allsvenskans bästa kebab.

Just det, jag har ju en blogg som varit igång sedan 2005.

Lätt att att glömma efter en bättre semester som innehållit rehab på Stenungsbaden Yacht Club, tre oförglömliga dygn på Way out West, fotboll som en helt vanlig läktarbanan och en och annan runda på Avenyn.

Ungefär så.

Jag har försökt hålla mig borta från tidningar och medier i den mån det har gått men allt har jag inte missat: Percy Nilssons borrattack på Glassbilen är bland det roligaste jag har hört talas om. Percy tog miljoner människors frustration som legat och pyrt i 40 år på sina axlar – och agerade. Sedan förnekade han allt.

Nästan lika underhållande var Patrick Ekwalls desperata försök att brotta ner Simon Bank intellektuellt i en fråga om förebilder, fotboll och homosexualitet. Ekwall kom fram till att någon minsann hade ”pissat på” honom igen och sedan var den matchen över, säsongens säkraste spel.

…”pissat på” är ett uttryck som Ekwall, Broder Birro och en del andra TV-profiler använder när de utsätts för samma typ av kritik som de själva har betalt för att utsätta andra för i sina bloggar, texter och TV-program.

Det är lite Lars Lagerbäck över det hela: ena dagen ägnar han ett helt sommarprogram åt att vara bitter över spekulerande medier, nästa dag är han själv en del av det spekulerande mediedrevet i Viasat-studion och cashar in tungt för besväret. Hur han får ihop ekvationen vet jag inte men det står kanske i Pärmen.

Beskedet att Zach Snyder ska regissera en film med både Superman och Batman tog jag emot med blandade känslor. Snyders Man of Steel blev ett haveri medan Christopher Nolans Dark Knight-trilogi är ett av den moderna filmhistoriens mästerverk. Kan något gott kan komma ur detta? Jag är kluven till projektet, dessutom ska Ben Affleck spela Bruce Wayne och om ni undrar hur Christian Bale reagerade på nyheten har ni det här…

…jag gillade Affleck i The Town och Argo men är han mogen Batmandräkten? Vi får se.

Många funderar på hur en man-to-man mellan Superman och Batman skulle sluta, faktum är att de möts i en serietidning från 1986 av Frank Miller (The Dark Knight Returns)…

…Batman besegrar Superman medan han levererar den klassiska monologen:
– You’re beginning to get the idea, Clark. This is the end for both of us. We could have changed the world, now look at us, I’ve become a political liability and you…You’re a joke. I want you to remember, Clark…in all the years to come…in your most private moments…I want you to remember my hand at your throat. I want you to remember the one man who beat you.

Det finns potential till en bra film här, så klart, men jag är som sagt skeptisk till att det är vad Zach Snyder levererar.

Första dagen på jobbet handlade annars om Halmstad mot AIK. HBK:s 1-0-seger kom inte helt överraskande (analys här). Gnagets upphämtningen efter den misslyckade våren har inneburit ett stort mentalt kraftuttag. Förlusten i svenska cupen mot division ett-laget Sandviken var ett första tecken på att just nu orkar AIK inte upp på den högstanivå som krävs för att vinna de täta och jämna matcher allsvenskan domineras av. Ett konkret exempel är att giganterna från Häcken-matchen (där jag såg AIK senast), Kennedy Igboananike och Martin Mutumba, nu byttes ut efter svaga insatser.

…mer överraskande är Andreas Alms agerande mot Daniel Majstorovic som åkte med truppen till Halmstad men sedan placerades på läktaren till förmån för Anton Saletros, född 1996, som fick mittbacksplatsen på bänken. Alm tycks försöka göra fotbollslivet så obekvämt som möjligt för Majstorovic, och i botten finns säkert en förhoppning om att han ska be att få bryta kontraktet för att spela någon annanstans.

I och med att Malmö vann toppmötet mot IFK Göteborg förefaller guldet utom räckhåll för AIK (sex poäng skiljer). Själv räknade jag bort Gnaget redan efter våren så osvuret kanske är bäst den här gången. Snart kommer nämligen ett längre landslagsuppehåll som bör gynna just Gnaget.

I Halmstad imponerade Gudjón Baldvinsson och Antonio Rojas stort men trots den viktiga segern är tabelläget fortsatt bekymmersamt. Men HBK visade – inte minst för sig själva – att det finns tillräckligt med kvalitet i startelvan för att ta de tre segrar till som brukar krävas för att undvika direktnedflyttning (30 poäng). Kampen om kvalplatsen är det för tidigt att tro sig veta något om alls.

…men tänk att fjolårstvåan Häcken faktiskt riskerar att få kvala, i värsta fall åka ur. Och tänk att det fanns stolpskott som hade Häcken som guldtips. Och tänk att jag var ett av dem.

MFF-Blåvitt följde jag från TV:n och trots Robin Söders fina ledningsmål upplevde jag Malmö som numret större i den intensiva kraftmätningen inför utsålda läktare. I fjol förlorade Rikard Norlings gäng guldet när Mathias Ranégie och Jimmy Durmaz såldes, i år ser inget ut att kunna stoppa MFF. Ändå sägs styrelsen vilja göra sig av med Norling.

…apropå stolpskott, tänker jag.

Bäst mot de bästa är annars Malmös signum i år. Intressant statistik finns på sajten www.forbannadfotboll.com.

Helsingborg lider förstås tungt av att Alejandro Bedoya har lämnat och att May Mahlangu är skadad, därför imponerar bortasegern mot Gefle, och i nästa omgång väntar Brommapojkarna hemma. Det kan bli ett sjuhelvetes skånederby på Olympia 25 september. Två dagar tidigare ska Blåvitt och AIK mötas på Gamla Ullevi, vi får se hur tabellen ser ut då.

Pablo Pinones-Arce har man knappt hört talas om sedan han hyschade Bajen-klacken på Grimsta i superettan i fjol (och fick ett välförtjänt andra gult kort för hjärnsläppet) men nu slog han alltså till med fyra mål på Borås Arena mot regerande mästarna Elfsborg.

Traditionens makt är som bekant stor i allsvenskan – det är inte serien du vinner två år i rad. Men att Elfsborg skulle falla igenom så här tungt hade jag inte räknat med. Trodde på en fjärdeplats men Mohamed Bangura är (så här långt) årets fiaskovärvning sett till vad lånet kostade och kontraktstjafset mellan Jörgen Lennartsson och Anders Svensson var onödigt. Sedan verkar det finnas i dricksvattnet i Borås att stadens fotbollslag inte klarar att hantera favoritskap.

Måndag betyder Södertälje, Syrianska-Djurgården. Dags att se vad superbantaren Aleksandar Prijovic går för.

…den betyder att det har gått fyra månader sedan allsvenskan 2013 började, att Robmobilen har rullat 1484 mil, att cirka 40 allsvenska matcher har bevakats och att jag har skrivit min sista krönika på ett tag (IFK Göteborg-Helsingborg 2-4).

Det är hög tid att ta in på spa.

Semester, alltså.

Fyra veckor.

Och det började bra redan första morgonen kan jag avslöja:

– God morgon, det var från receptionen.
– (harkel) Uhm, ja?
– Väckte vi dig?
– (host) Hur kan du tro det?
– Ja, vi ser att du ska bo här en hel vecka så vi kan erbjuda en svit med havsutsikt i stället för ditt rum. Vill du ha det?
– Öh, ja.
– Då står det klart på tredje våningen.

Det blir Stenungsbaden Yacht Club en vecka, det blir en och annan runda på Avenyn, det blir fotboll som en vanlig glad läktarbanan och det kan bli en seglats mot outforskade trakter. Böcker ska läsas och biografer ska besökas, öl ska drickas och skägg ska växa, Way Out West ska ockuperas om det nu finns biljetter kvar (mejla om du vill sälja).

Sedan är jag tillbaka i den raka fembackslinjen i slutet av augusti igen.

Förre förbundskaptenen Lars Lagerbäck har sommarpratat i P1 och jag antar att den allmänna bilden är småtrevligt men sömnigt.

Eftersom jag jobbade tätt på landslaget som reporter under Lasses förbundskaptensperiod var jag nog snudd på överdrivet nyfiken på vad han skulle ta upp.

Först vill jag klargöra vad jag tycker om Lars Lagerbäck, det finns ju vissa mytbildningar kring detta. Jag är – och har alltid varit – enormt imponerad av hans yrkesskicklighet och fotbollskunskaper. Jag vet inte hur många gånger jag har fascinerats av fingertoppskänslan vid laguttagningar och förmågan att lösa plötsliga problem som uppstår inför och under matcher.

Två gånger på tio år tyckte jag att han kanske borde avgå.

Första gången när Zlatan Ibrahimovic bojkottade Blågult efter hemskickningen. Jag ansåg att om frågan skulle ställas på sin spets, och vi hamnade i ett val mellan Zlatan och Lagerbäck i landslaget, då hade jag lagt min röst på Zlatan. Detta var 2007 och Ibrahimovic kom tillbaka innan frågan ställdes på sin spets.

Andra gången var 2009. Om Sverige missade VM i Sydafrika 2010 ansåg jag att det var läge att kliva av. Jag har kontakter inne i laget och visste att spelarna ville ha något nytt. Så blev det, däremot vet jag inte om det blev rätt ”nytt”.

De svagheter jag såg med Lagerbäcks ledarskap mer generellt var aldrig på ”avgå”-nivån. Resultaten avgör – och Lagerbäck levererade. Punkt. (Allra bäst ihop med Tommy Söderberg men det är en annan historia).

Men: Lars Lagerbäck var dålig på att hantera medier. När startelvorna läckte ut i pressen startades en jakt på läckorna. Ett marginellt problem förvandlades till ett verkligt problem bland spelarna som annars inte brydde sig nämnvärt om det där. Den typen av brist på förståelse för rapporteringen kring ett exponerat idrottslandslag ansåg jag var Lagerbäcks stora, genomgående brist. Dock tyckte jag aldrig att det var så allvarligt att han borde avgå för det. Som sagt: Jag var den störste beundraren av hans fotbollskunskaper och Lasse har lärt mig mycket om fotboll bara genom att svara på mina frågor på presskonferenserna.

Därför är det tråkigt att sommarpratet dominerades av en bitterhet mot de medier som faktiskt mest av allt lyfte och hyllade hans landslag under dessa framgångsrika år (herregud, hyllningsartiklarna dominerade 90-10).

Okej om ”Svennis” känner ett hat mot media (framför allt brittisk) som hängde ut hans kärleksliv men rapporteringen om Lagerbäck handlade om fotboll, laguttagningar, taktik och resultat. I tider av dåliga resultat finns det alltid enskilda krönikörer som i diskussionen lyfter fram att förbundskaptenen/tränaren ska avgå och ärligt talat – hur farligt är det? Det hör till fotbollscharmen, pågår överallt, varje dag, i hela världen. ”Lars-Tommy” fick aldrig sparken, så den makten har inte heller vi i medierna.

Jag tror att Lagerbäcks ”mediehat” beror på att han egentligen aldrig läste tidningarna. Han informerades av personer runt honom, presschefer och kollegor, fick höra brottsstycken och utdrag, och har därmed inte hela bilden klar för sig, att kritiken balanserades med välförtjänta hyllningar.

En poäng har han dock. Den så kallade knappkampanjen under VM 2006 var en idiotisk idé. Men beslutet togs på chefsredaktörsnivå efter att vi på plats i Tyskland hade motsatt oss det hela starkt. Däremot var det aldrig en kampanj mot Anders Svensson, utan för att Kim Källström skulle in i laget. Självklart på någons bekostnad men inte nödvändigtvis Anders. I den krönika som kampanjen knöts till skrev dåvarande landslagskrönikören Lasse Sandlin att han ville se Anders OCH Kim. Alltså var ”kampanjen” mer mot Tobias Linderoth. Hur som helst, jag håller med Lagerbäck om att upplägget var väldigt onödigt. Men till saken hör att Lagerbäck gjorde som vår chefredaktör hoppades, han plockade bort Anders från startelvan efter 0-0 mot Trinidad och spelade med Kim mot Paraguay, England och Tyskland.

Den övriga mediekritiken som radades upp i Sommar i P1 köper jag alltså inte men det slår mig att Lasse Lagerbäck faktiskt är på väg att bli en utmärkt kvällstidningsjournalist på äldre dagar. Han kan det där med att vinkla, spetsa och hårddra.

Vad sägs om en veckospalt, Lasse?

1-1 på Kopparvallen var inget bra resultat för de regerande mästarna i guldstriden.
Visst vore det fantastiskt om Elfsborg spelar 1-1 i nästa match också?

När jag gick mot parkeringen utanför den idylliska träarenan i Åtvidaberg stannade en svart BMW och vindrutan hissades ner:
– 1-1 tar vi gärna på onsdag också.
Elfsborgs ordförande Bosse Bank valde att titta framåt direkt efter den allsvenska poängförlusten.
Nästa match är som bekant Champions League-kvalet mot Celtic i Glasgow och av förklarliga skäl var det där fokus hamnade efter slutsignalen.
Frågan är om inte Elfsborgs fokus låg där innan avspark också?

Efter 30 sekunder lyfte Åtvidabergs mittback Daniel Hallingström en långboll över en felplacerad och passiv Daniel Mobaeck, John Owoeri var på väg att bli fri direkt men Kevin Stuhr Ellegaard avvärjde i sista sekund.
Så skulle det fortsätta: Elfsborg stod på hälarna mot ett inspirerat ”Åtvid” där nya anfallsparet Owoeri och Ricardo Santos ville visa vad de går för. I sjätte minuten la Santos upp bollen för Owoeri som dunkade upp den i nättaket utan att någon försvarare fanns i närheten.

När årets överraskningslag får tid och ytor är de lätta att tycka om. Inte ens Anders Svensson fick grepp om Mohammed Abubakari som styrde tempot, vann mark och fördelade bollar ut mot högerkanten där fine ytterbacken Anton Tinnerholm och Imad Zatara tog sig fram enkelt.

Efter en kvart tvingades Boråslaget till ett byte när Marcus Rohdén vred foten och in kom Simon Hedlund. Rohdéns olycka blev Elfsborgs lycka för det var Hedlunds snabbhet som väckte Elfsborg ur slummern. Han förarbetade den straff Mohamed Bangura slog inom räckhåll för straffspecialisten Henrik ”Fimpen” Gustavsson (inofficiell statistik som ÅFF plockade fram för några år sedan visar att han räddar varannan).
När jag frågade Jörgen Lennartsson om Bangura slår en eventuell straff mot Celtic kom svaret utan minsta tvekan:
– Nej, det gör han inte, sa Lennartsson.

I andra halvlek valde Elfsborg att kliva ett par meter lägre i pressen, dels för att spara kraft i den stekande värmen, dels för att döda ytorna för Abubakari och Daniel Sjölund. Taktiken lyckades, ”Åtvid” fick inte längre fast bollen på offensiv planhalva, Anders Svensson föll ner i favoritytan till höger och varierade begåvade långbollar med ännu mer begåvade instick på Stefan Ishizaki eller mötande forward. Det var smart, metodiskt och effektivt då det ledde till målchans i nästan varje anfall. Johan Larsson vräkte upp kvitteringen i nättaket med ett distansskott, och om det inte varit för storspelande ”Fimpen” i ÅFF-målet kunde Elfsborg lastat in tre poäng i bussen hem.

Nu blev det 1-1 vilket absolut inte är något att skämmas för mot hemmastarka Åtvidaberg som dessutom är något av ett spöke för Boråsarna, minns bara 5-1-matchen förra sommaren.
Mohamed Bangura byttes ut i 63:e minuten efter en fipplig insats, efteråt sade han sig vara tveksam till att spela matchen mot Celtic och därmed tycks tränaren Neil Lennons fula och låga utspel ha fått önskad effekt.
Elfsborg försöker vifta bort dilemmat, Jörgen Lennartsson säger sig vara övertygad om att Bangura kan ge hundra procent på onsdag.
– Det är en otrolig inspiration och utmaning för honom att visa vad han kan kan på Celtic Park med oss, sa Lennartsson.
Fan vet, alltså.

I dagens Laulsvenskan tar jag bland annat upp HBK-anfallaren Shkodran Mahollis klenskydd…f’låt benskydd som godkänns av domarna (här ligger det bredvid ett benskydd i normal storlek)…

…det ledde till att jag fick följande sköna anekdot mejlad till mig:

Efter de svenska resultaten i Europa League-kvalet är det nästan så att jag vill dra till med en svordom redan i ingressen.
Men det räcker bra så här:
Herregeflar vilka resultat!

Jag brukar inte använda utropstecken heller men här kommer ett till!
Gefle vänder 0-3 borta till totalt 4-3 mot Anorthosis Famagusta från Cypern.
BK Häcken skickar ut Sparta Prag efter 2-2 i Tjeckien och 1-0 i Göteborg.
Malmö kör över skotska Hibernian på längden och tvären, 9-0 sammanlagt om inte Ben Williams har släppt in ytterligare ett par bollar nu i natt.

Cypriotiska Anorthosis nådde Champions League-gruppspelet så sent som 2008/09 och har trots senaste årets ekonomiska bekymmer en gedigen trupp i sammanhanget. Att Gefles Europa League-chans fortfarande lever trots det hopplösa 0-3-utgångsläget hade jag inte trott på om det inte vore för att ett par hundra Sky Bluesare (och faktiskt en och annan cypriot) var på plats på reservarenan Norrporten i Sundsvall och kunde vittna om händelseutvecklingen för omvärlden:
1-0 Orlov (25). 2-0 Faltsetas (67). 3-0 Orlov (86). 4-0 Dahlberg (87).

Tränaren Pelle Olsson valde ett offensivt balanserat 4-4-2 med Johan Oremo som vänsterytter vilket var rätt taktik (så klart) mot segersäkra cyprioter. Efter att Mikael Dahlberg tryckt in det avgörande målet på ett lågt inlägg från Marcus Hansson kunde Gefle krypa ner i en bekväm fembackslinje och hämta hem avancemanget till tredje och sista kvalrundan.

Om man ser till förutsättningarna på förhand, innan det första mötet, är Häckens beslut att stänga bron för Sparta Prag en ännu större bedrift. 2-2 borta bäddade för en retur som kunde slutat lite hur som helst. Ett normalt fotbollslag skulle förmodligen krupit ner i skyttegravarna och försökt försvara sig vidare men inte Peter Gerhardssons Häcken som gick framåt som vanligt.
– De blev kanske lite förvånade, för de verkade ganska skärrade faktiskt, sa Martin Ericsson.
Mittfältaren sköt matchens enda mål på frispark i 82:a minuten och någon större dramatik blev det aldrig mot Tjeckiens mest framgångsrika fotbollslag genom tiderna.

Vidare är också Malmö FF medan IFK Göteborg svarade för kvällens enda fiasko när de försvann mot AC Trencin från Slovakien.
Men svenska klubblag närmar sig mellanskiktets fotbolls-Europa och har gjort så ett tag. Det går inte särskilt snabbt, men stegen går i rätt riktning: 2011 gick Malmö FF hela vägen till Europa Leagues gruppspel, i fjol gjorde Helsingborg och AIK samma sak.
I år har fyra lag fortfarande chansen.

Sverige tycks nosa på något som förhoppningsvis kan bli ”en svensk fotbollsmodell” med en bibehållen 51-procentsregel, en jämn och oförutsägbar allsvenska där lagen ändå når framgångar i Europa-spelet (ännu så länge begränsade). Lägg därtill en läktarkultur som det sneglas på med avund från utlandet.

Bakom de fotbollsmässiga framgångarna ligger utvecklingssatsningar som initierades för flera år sedan och som långsamt har börjat bära frukt. Det finns i dag 15 ungdomsakademier som enligt intresseorganisationen Svensk elitfotboll, Sef, håller hög klass. Sex av dem anses femstjärniga vad gäller resultat och elitförberedande verksamhet: Brommapojkarna, Malmö FF, Helsingborg, AIK, IFK Göteborg och Elfsborg. Sef har sneglat åt Holland och en förändring som gjorts är att spelarna numera börjar utbildas tidigare än i junioråldern.
– Titta på allsvenskan, där vimlar det i dag av duktiga 17-18-åringar, säger Sef:s sportchef Stefan Lundin och syftar på killar som Melker Hallberg, Simon Gustafsson och Emil Krafth för att nämna några.

Generation tv-spelsfotboll fnyser fortfarande åt allsvenskan och tittar hellre på när diverse miljardprojekt mäter plånböcker i ligor och turneringar där pengarullningen saknar all form av sans och balans. Och visst, svensk klubblagsfotboll kanske aldrig blir en del av just den sjuka världen.
Det ska vi i så fall vara gefligt glada över.