Alexander Gerndt tackar nej till landslaget. Han motiverar det på Svenska Fotbollförbundets hemsida:
– På grund av den negativa uppmärksamheten kring min person klarar jag just nu inte av att delta. Därför är det bättre att jag lämnar återbud redan nu och jag vädjar om förståelse för mitt beslut.

Förbundskapten Erik Hamrén lägger ansvaret för den uppkomna situationen på Alexander:
– Jag förstod att det skulle bli reaktioner på uttagningen av honom. Det var också därför jag ville prata med honom i förväg. Han sa då att han var redo och att han var beredd på att det kunde väcka en hel del uppmärksamhet. Men i efterdyningarna av presskonferensen har han mått dåligt. Han känner nu att han inte kan komma hem till Sverige och prestera vad som krävs av honom i landslaget.

Jag tycker att man måste se detta i ett längre perspektiv. Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, uttryckte det bra på fotbollskanalen.se i tisdags efter presskonferensen:
– Det jag varit kritisk mot är egentligen inte att man tar ut honom till landslaget. Däremot har inte fotbollförbundet följt någon klar linje genom det här. De har ändrat besluten flera gånger.
– Mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga inom idrotten och hela samhället och då måste man hantera den på ett mycket tydligare sätt. Istället för att ducka undan kunde man ha startat ett förebyggande arbete och även erbjudit programverksamhet för att hjälpa den enskilde spelaren.
– Man måste göra något mer aktivt än att uttala sitt stöd för svensk lagstiftning, sa Carina Ohlsson.

Hon har naturligtvis rätt. Alla kommer aldrig att bli helt överens om den för kvinnomisshandel dömde Gerndt skulle varit avstängd från landslaget i en månad, fyra månader, tolv månader, 24 månader (som den villkorliga domens prövotid är på) eller som vissa tycker; att han har förbrukat sin rätt att bära den gulblåa dressen för all framtid.

Här tycker människor olika och det får man ha respekt för.

Det handlar snarare om hur landslagsledningen och förbundet hanterat frågan under tiden. De har inte skött den bra, milt uttryckt. Jag har skrivit om turerna vid ett antal tillfällen, den bisarra presskonferensen inför Brasilien-landskampen i höstas där alla duckade diskussionen totalt, eller den nästan lika märkliga pk:n inför Argentina-matchen förra månaden när Gerndt ställdes utanför av ”sportsliga skäl”.

Svenska Fotbollförbundet med ordförande Karl-Erik Nilsson i spetsen var inte ens på plats i tisdags när Alexander Gerndt togs ut igen. SvFF agerar som ett multinationellt bolag som släppt 20 hektar olja i havet och som gör allt för att rädda aktiekursen eller undvika skadeståndskrav: de ägnar sig åt någon form av damage control, försöker undvika att svara, tysta ner, inte låtsas om debatten som pågår runtomkring dem.

Så bör inte ett idrottsförbund – Sveriges största och viktigaste – agera i en samhällsfråga som inte bara handlar om juridik kontra fotbollsresultat, utan lika mycket om förebilder och ansvar.

Det är ytterst illa skött.

Att Nilsson sedan hävdar att han inte kände till att Gerndt skulle bli uttagen tycker jag egentligen inte spelar någon roll. Det är hans skyldighet att ha en landslagsorganisation som inser vikten av att informera på förhand i sådana här frågor. Samtidigt visar det hur dåligt införstådda i ämnets sprängkraft förbundskapten och landslagschef är som aldrig informerade högsta ort.

Jag tror att reaktionerna på Gerndts comeback hade blivit annorlunda om det i grunden fanns ett förbund och en landslagsledning som visade att de tog frågan på allvar, likt Malmö FF direkt gjorde efter domen mot Miiko Albornoz där spelaren skulle skickas ut i skolor och inför ungdomslag som en del i ett förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar fotbollsstjärnor har.

Tanken verkar inte ens ha föresvävat förbundet utifrån den information som är känd.

SvFF kunde gjort tusen saker – jag kan just nu inte påminna mig om att de gjort en enda utöver avstängningen för ett drygt år sedan. I artikeln på förbundets hemsida om Gerndts nej nämns inte med ett ord vad han är dömd för, vad den ”negativa uppmärksamheten” handlar om. Ofattbart av ett stort idrottsförbund som har en gynnad och påverkande roll i samhället.

Erik Hamrén svarade på frågor på presskonferensen i tisdags, det var bra, men den kritik jag riktade mot honom i onsdagens krönika – att Gerndt borde blivit uttagen till träningslandskampen mot Argentina för en månad sedan – träffar ännu mer rätt med tanke på den situation som nu har uppstått. Då hade hela den här händelsekedjan inte rullats upp inför ett viktigt VM-kval utan för en månad sedan. Men kanske ville man inte störa biljettförsäljningen inför jippomötet med Leo Messi?

Den självinsikten borde Hamrén haft innan han skickade över allt ansvar på spelaren. Vad är det för ledarskap? kan man fråga sig.

Med tanke på anfallskrisen i landslaget hade Gerndt troligen gått rakt in i startelvan, Johan Elmander är ju skadad och Ola Toivonen har bara gjort två inhopp efter skadan. Nu lutar det åt att Sverige får möta Irland med Tobias Hysén på topp framför Zlatan Ibrahimovic. ”Tobbe” är visserligen i fin form, gjorde det bra mot Argentina, men känns väl tunn i ett tufft VM-kval.

Alternativen bakom imponerar inte:

Marcus Berg och Markus Rosenberg har inte gjort mål på hela säsongen, Denni Avdic har gjort sju för holländska Zwolle men gått mållös den senaste tiden och aldrig varit med i en riktig landslagstrupp. Samuel Armenteros platsar inte i Anderlecht, Mervan Celik har tappat sin plats i Pescara och inte gjort mål på två månader, John Guidetti är inte ens aktuell för U21-landslaget på grund av skadehistoriken och Erton Fejzullahu är för oprövad.

Mathias Ranégie? Han är numera en ”före detta landslagsspelare”, enligt landslagschefen Lars Richt.

Eller så får Erik Hamrén helt enkelt peta upp Zlatan till en spetsroll och spela med en mittfältare som tia. En roll som både Pontus Wernbloom och Kim Källström skulle klara.

Men att kalla den uppkomna situationen anfallskris, det är knappast att överdriva.

Till sist måste jag säga, mot bakgrund av huvudpersonens roll i det hela, att han är dömd mot sitt nekande för ett allvarligt brott av två instanser, så kraftfulla har väl reaktionerna inte varit på comebacken? På sociala medier, visst, men de flesta artiklar, uttalanden och krönikor har ändå stått bakom Erik Hamréns resonemang om ”en andra chans”, däribland undertecknad som drivit samma linje ett bra tag. Trodde Gerndt att Göta Lejons ungdomsorkester skulle möta upp vid Arlanda? Hans reaktion förefaller drastisk när landslaget faktiskt var i stort behov av hans tjänster. Vilket får mig att undra: hur gick samtalet mellan Hamrén och Gerndt inför uttagningen? Har förbundskaptenen missbedömt även detta och ingjutit en falsk förhoppning hos Gerndt om att det inte skulle bli några reaktioner överhuvudtaget?

Men visst: om Alexander inte anser sig kunna prestera under rådande omständigheter, då ska han inte heller vara med. Någon tredje chans lär inte bli aktuell efter denna cirkus, vilket gör en på alla sätt sorglig historia ännu lite sorgligare.

Svenska Fotbollförbundet hade kallat till presskonferens i den nya tröjsponsorns lokaler ett Rasmus Elm-inkast från Friends Arena. Eftersom jag var tidigt på plats noterade jag ett antal färdigtryckta namnbrickor i entrén (av någon anledning måste alla presskonferensdeltagare bära namnbricka nuförtiden). På en av brickorna stod det Niklas Bodell, min före detta nyhetschef på Sportbladet.

Hoppsan.

Bodell ny presschef för Zlatan & Co?

Jag frågade kommunkationschefen Camilla Hagman som duckade.

Några minuter senare presenterades Bodell som ny presschef.

Förhoppningsvis kan den erfarne journalisten, informationschefen och Bajen-supportern förändra ryggradsreflexen inom SvFF att inte ens kunna svara ”Ja” på något som ska presenteras två minuter senare. En öppnare attityd skulle inte skada förbundet, tvärtom.

Nu blev Bodells första drag i stället att snacka in ex-Hammarbyaren Erkan Zengin i VM-kvaltruppen.

Skämt åsido, att Zengin är med handlar varken om presschefens grönvita hjärta eller tunneln på Didier Drogba, snarare var det ett sätt att parera flörten från Turkiets landslag. Både Alexander Kacaniklic och Jimmy Durmaz ligger före i kampen om vänsterkanten mot Irland, däremot kan Zengin säkert luftas i den efterföljande träningsmatchen borta mot Slovakien.

Däremot lär Alexander Gerndt sannolikt gå rakt in i VM-kvalstartelvan om en och en halv vecka. Så djup är landslagets anfallskris – mer om det i papperstidningen.

Gerndt-frågan har hela tiden handlat om samma sak: att Svenska Fotbollförbundet måste markera kraftfullt och trovärdigt mot brottet han är dömd för, kvinnomisshandel. Något SvFF gjorde först efter många turer de där decemberdagarna när domen föll för snart ett och ett halvt år sedan.

Nästa fråga: Skulle Gerndts avstängning varit på en månad, sex månader, tolv månader, 24 månader (som prövotiden är på) eller en livstidsavstängning från svenska landslaget? Där kommer alla aldrig att bli helt överens.

Jag kan hålla med de som tycker att fyra månader var överraskande kort tid och jag har själv drivit debatten att förbundet hanterat frågan på ett fegt och bristfälligt sätt.

Den här diskussionen har pågått i snart ett års tid.

Att Alexander Gerndt spelar landslagsfotboll igen, ett och ett halvt år efter domen i Helsingborgs tingsrätt och ett halvår efter domen i Hovrätten, tycker jag inte är någon ”skandal” som vissa menar.

Det är klart att idrottsförbunden kan införa nolltolerans för tid och evighet mot alla idrottsmän- och kvinnor som döms till villkorliga fängelsestraff. Men vill vi verkligen det?

Eller ska livstidssförbud för landslagsutövning för villkorligt dömda idrottsmän bara gälla vid misshandelsdomar eller kanske mer specifikt då kvinnomisshandelsdomar?

Om man tycker det, och det har jag full respekt för att man gör, men då är det snarare rättsväsendets syn på det aktuella brottet som bör angripas, eller själva straffskalan.

Och det kan man självklart kritisera indirekt genom att kräva mer av idrottsförbunden när förebilder är inblandade i sådana brott. Vi ställer högre moraliska krav på idrottsstjärnorna genom deras gynnade och påverkande position i samhället. Därför ser jag kritiken mot förbundet som naturlig och viktig, samtidigt som jag tror på tanken om en andra chans efter en villkorlig fängelsedom och avklarad landslagsavstängning.

Går mot mållinjen i arbetet med den allsvenska fotbollsbibeln och även om min insats är rätt begränsad, är det i alla fall ett par dagars hårt slit.

De flesta uppskattar bibeln för vad den är, men en hel del reagerar också på startelvor, hur många plus spelarna får, vad det står i kommentarerna med mera.

Inget konstigt med det.

Men av någon anledning vänder sig många till mig med kritiken trots att det i första hand är en fråga för chefredaktören Jan Helin, i andra hand sportchefen Håkan Andreasson, i tredje hand bilageredaktör Mattias Andersson och i fjärde hand de tre-fyra reportrar som gör jobbet (de lägger ner ett jävla slit ska ni veta).

Men visst, jag brukar svara. Det gör jag på de flesta mejl, tweets och kommentarer jag får dumt nog, det tar mycket tid och något chefstillägg har jag ju inte heller.

I alla fall. För att inte behöva svara på samma sak tusen gånger, läs det här innan ni skjuter i väg era frågor:

Vanlig fråga: Hur kunde han få tre plus men han bara två plus?
Svar: Reportrarna gjorde bedömningen att den ene spelaren var värd tre plus och att den andra spelaren var värd två plus.

Vanlig fråga: Har du satt plusen?
Svar: Nej. Inte i år heller.

Vanlig fråga: Tycker du att ni bör ha plus på spelarna?
Svar: Hell no! Det hade gjort mitt liv till en dans på rosor i jämförelse mot nu.

Vanlig fråga: Sätter samma reporter alla plus?
Svar: Nej. Det är olika reportrar som jobbar med olika lag och som i all annan form av betygsättning på jordklotet något mått av subjektiv bedömning.

Vanlig fråga: Hur kan den spelaren stå med i startelvan, han blev skadad för en vecka sedan?
Svar: Stämmer bra. Men bibeln gick till tryck för två veckor sedan.

Vanlig fråga: Hur kan den spelaren vara med i truppen, han lånades ut till Väsby i går?
Svar: Jag vet. Men bibeln gick fortfarande till tryck för två veckor sedan.

Vanlig fråga: Varför är inte Joona Toivio med i Djurgårdens startelva?
Svar: För att Managern satsade på andra spelare under försäsongen. När vi gick i tryck lutade det åt att Toivio skulle säljas.

Vanlig fråga: Hur kan ni skriva att Alvaro Santos väger 180 kilo?
Svar: Där får vi be om ursäkt. Tryckfelsnisse måste varit framme.

Vanlig fråga: Ska Anders Svensson verkligen ha fem plus?
Svar: Hittills har han varit värd det i de allsvenskor jag har kollat. Vi får se om han håller samma klass i år.

Vanlig fråga: Den här killen (valfri talang), hur fan kan ni bara ge honom två plus???
Svar: Grabben har precis fyllt sjutton och gjorde två allsvenska inhopp i fjol. Visst, han kan bli jättebra men det vet vi inte ännu.

Vanlig fråga: Hur motiverar ni trean på Henrik Rydström?
Svar: Okej, vi kunde satt en fyra på honom.

Vanlig fråga: Hur i helvete kan ni sätta en fyra på Henrik Rydström???
Svar: Okej, vi kunde satt en trea på honom.

Om ni har några andra frågor ska jag försöka svara på dem när bilagan kommer, sista veckan i mars.

Dagens mejl kommer från MFF-supportern Tony Ernst som även är relativt färsk ordförande i SFSU. Han mejlade apropå mitt senaste inlägg om Buffalo Madsens oväntade comeback. Tony Ernst skrev:

”Bara en kortis: vi lyckades i fredags få MFF:s vanligtvis tungrodda årsmöte i att backa IFK Göteborg i deras motion om att bevara 51-procentsregeln på RF-nivå. Jag gick upp på scenen och höll, vad Max Wiman på Sydis kallade, ett ’brandtal’. I alla fall, i mitt tal läste jag innantill ur det brev som Bengt Madsen skickat till Lars-Åke Lagrell 2009, som jag hittat på din blogg. Jag ställde frågan vad som hänt sedan sist som fått Malmö FF:s styrelse att ändra inställning? Det kunde de inte svara på. 

Se där: Lauls fotbollsblogg hjälper till att stödja föreningsdemokratin och rösta rätt på MFF:s årsmöte! Jag tror inte att vi hade vunnit annars”.

Så sällade sig alltså MFF till skaran storklubbar som vänder sig emot Svenska Fotbollförbundet i 51-procentsfrågan. Sedan tidigare finns Blåvitt, Öis, Helsingborg, AIK, Hammarby, Djurgården och Elfsborg där och kanske några till som jag har glömt.

SvFF kan knappast längre påstå att fotobllen står enad i den här frågan?

Fitness och jag tar ett nytt grepp på 51-procentsfrågan i dagens tidning med anledning av att flera storklubbar nu via årsmötsbeslut vänder sig emot Svenska Fotbollförbundets ja till att släppa på grundskyddet för föreningsdemokratin.

Min krönika handlar om hur SvFF hanterat frågan från första motionen 2009 fram till i dag. Intressant läsning om jag får säga det själv.

Nog med skryt, det jag skulle vilja lyfta fram i det här forumet är att det visar sig att gamle Bengt Buffalo Madsen kan komma att spela en viss roll i historieskrivningen.

Här är brevet som Buffalo skickade till Lars-Åke Lagrell i januari 2009…

…flera av skälen Buffalo anger till att ta det försiktigt med att riva upp 51-procentsregeln används flitigt i dagens debatt.

Nu är det visserligen bara fyra år sedan, så mycket har inte hunnit hända men intressant ändå.

Buffalo fick skit från alla möjliga och omöjliga håll under tiden som pamp på dubbla stolar men här stod han helt klart på föreningsmedlemmarnas sida.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Annars då? Tja, vi har spelat in veckans Bollklubben där Niva och jag återförenades med Simon Bank som är tillbaka i tjänst efter den årliga ostronodyssén på franska rivieran.

…solbränd som värsta TV4-doktorn var han också.

Bank alltså, på Niva biter inga solstrålar.

Blev ett riktigt bra program, ute från fredag 10.00.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Till skillnad från reportaget om skiddopning på -90-talet som hade för många brister gillade jag Uppdrag Gransknings grävjobb kring kommunens stöd till Leksands IF.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Var länge inne på att köpa en Nissan Qashqai…nu har jag svängt till Subaru XV, boxerdieseln på 147 hästar. En gråsvart. Kan bli affär i helgen.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Händer en hel del i IFK Göteborg.

När nye klubbdirektören Martin Kurzwelly presenterades hävdade han att han inte såg några större hinder för att IFK Göteborg skulle vinna Europa League inom överskådlig framtid:
– Jag är helt övertygad om att IFK Göteborg kan nå upp till den nivån. Det handlar inte bara om pengar. Om att alla i ett lag, både spelare och alla runt omkring, gör det lilla extra. En säljare gör det där extra besöket. Spelaren tränar lite extra. Det är den där lilla lilla marginalen som krävs. Vi vann Uefacupen 1982 och 1987. Då kan vi göra det igen.

Ett uttalande som konkurrerar om utmärkelsen ”Årets dummaste citat” med mötesordföranden Jörgen Linder som under Blåvitts årsmöte sa att  ”Nu får vi ha en flicka som drar lotten” och kallade upp Cecilia Andersson, 42, rektor på Änglagårdsskolan.

…vart tog den goa lilla gubben vägen?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Mitt engagemang i Aftonbladets webb tv-program om vikt och hälsa Pepp lider mot sitt slut. Resultatet hittills är fem kilo ner and counting. Blir perfekt när vårsäsongen startar då jag förmodligen byter fotbollslag från Vasasällskapet till Kalle Kobras storsatsande gäng Gamla Karlbergare.

…jag har tre krav för att skriva på: tröja 10, nummer tio-rollen och straffarna. Jag har fått igenom ett – straffarna. Vi får se hur det blir med resten.

Det här laget spelar i sexan, därmed har jag lirat i superettan, söderettan, division II, division III, division IV, division V och snart alltså division VI.

…bara sjuan och allsvenskan kvar.

Landslagschefen Lasse Richt är värre. Han hävdar att han spelat i alla divisioner från allsvenskan till åttan. Dock har han aldrig lirat i superettan som inte fanns på den tiden Richts vänsterfot var fotbollsduglig.

Utvisning eller inte? Diskussionen fortsätter.

Här på Sportbladet har snacket gått ungefär så här:

Spelarperspektivet – Kalle Kobra.
Kalle menar att utvisningen är felaktig. Han betraktar det ur spelarens perspektiv och resonerar kring att det inte finns någon avsikt, att Nani aldrig ser Arbeloa: ”Hur förvånad hade man inte blivit om man försökt göra en nedtagning och sedan fått rött kort?”, säger Kalle. Det är en poäng.

Supporterperspektivet – Wenmman den Store.
Wennman menar att utvisningen är ett sabotage mot fotbollen och driver en tes i dagens krönika att domarna borde döma utifrån någon slags systematiserad inkonsekvens: ”När det spelas en avgörande Champions League-match mellan två klassiker som Man United och Real Madrid, när det sitter 75 000 på läktarna och 200 MILJONER människor runt världen framför tv-apparaterna då måste även en domare begripa att hans ska använda regelboken…vad ska vi säga…lite annorlunda”. Känslomässigt håller jag med, det känns tråkigt att det inte fick avgöras man-mot-man så att säga.

Domarperspektivet – Robert Laul.
Jag menar att domaren har stöd i regelverket att visa det röda kortet. Därefter blir det en bedömningssituation som egentligen är ganska ointressant. Cüneyt Cakir tog beslutet kring en händelse som sker under bråkdelen av en sekund och jag kan inte säga att det är fel. Hårt dömt och stora konsekvenser men inte ett felaktigt domslut, ingen skandal. Jag vänder mig också mot att spelaren ofta ”kommer undan” i sådana här situationer: Den spelare som med fart hoppar framåt med ena benet utsträckt och foten vinklad uppåt utan koll på omgivningen riskerar alltid att bli utvisad om han träffar en motspelare. Hur lite ”meningen” det än är. Ungefär som vid en glidtackling med dobbarna före där motståndaren kommer in från sidan och hinner före och får sulorna över smalbenen. Detta vet Nani.

Gamblerperspektivet – Janne Flash.
Sportbladets redaktionschef tycker att domaren förstörde för alla gamblers som hade satsat pengar på 1-1 och att United skulle gå vidare. ”Det var bästa spelet i Sportbladets spelservice i går. Och det såg så bra ut fram till utvisningen…”, säger Janne Flash som menar att utvisningen därmed var totalt felaktig. Det är tveksamt om Flash har någon poäng.

Här kan ni se vår LIVE-sändningen om gårdagens och kvällens Champions League-åttondelsfinaler…vad viskade egentligen Mourinho till sir Alex?

Kalla mig gärna nörd men jag älskar matcher som Manchester United-Real Madrid. När fotbollen verkligen blir det där schackpartiet mellan tränarna vars olika drag besvaras med ett mer eller mindre lyckat motdrag.

Schackliknelsen används ofta slarvigt – i första halvlek var den så relevant den kan bli.

Inspirerad av andra halvlek på Bernabéu där Manchester United fick bra kontroll på Real Madrid valde Alex Ferguson att bänka Wayne Rooney som under de flesta omständigheter är självskriven i vilket fotbollslag som helst i världen. Danny Welbeck tog den släpande anfallsrollen och Ryan Giggs var placerad till höger (!).

Med det skickade sir Alex först och främst en stressande signal till Real Madrid att ”Det är ni som måste göra målen, vi är vidare”. Spelmässigt fick det effekten att Welbeck screenade bort Xabi Alonso som inte kunde vända bollar ut till vänster. Om han ändå lyckades såg gamle Giggs till att det dubblades på Ronaldo snart sagt varje gång. Därmed var Reals två viktigaste pjäser bortplockade. Laget som var tvingade att göra mål kom ingenstans.

Det var inte bara ett taktiskt genidrag av sir Alex – han fick även spelarna att förstå och utföra ordern exakt enligt plan.

Kunde José Mourinho svara i andra halvlek?

Inte till en början.

I stället kom Uniteds ledningsmål som en logisk konsekvens av att de skapade något på nästan varje omställning – 1-0 efter att Sergio Ramos styrt ett inlägg i eget mål.

Matchens mest avgörande beslut togs nu varken av Mourinho eller sir Alex utan av Nani och domaren Cüneyt Cakir. Nani hoppade efter en boll och satte dobbarna rakt i magen på Arbeloa – Cakir visade det röda kortet.

Å ena sidan var det farligt spel som riskerade att skada vilket är utvisning enligt reglerna. Å andra sidan var det oavsiktligt eftersom Nani inte ens såg Arbeloa. Domaren hade att göra en bedömning, det var möjligen hårt dömt, men går inte att säga att det var fel enligt reglerna som tittar på ”brutaliteten” och om ”motståndarens säkerhet riskeras” (se nedan).

…det är lite luddigt formulerat, det kan jag hålla med om, men regelverket kan inte heller beskriva varenda tänkbar situation i detalj som kan uppstå på en fotbollsplan. 42:an i kistan på en motspelaren är rätt brutalt.

Så här: den spelare som med fart hoppar framåt med ena benet utsträckt och foten vinklad uppåt utan koll på omgivningen riskerar alltid att bli utvisad om han träffar en motspelare. Hur lite ”meningen” det än är. Ungefär som vid en glidtackling med dobbarna före där motståndaren kommer in från sidan och hinner före och får sulorna över smalbenen.

José Mourinho fick läge att agera och det gjorde han utan att tveka och han gjorde det direkt. Ut med Arbeloa, in med Luka Modric som öppnade upp United med ett exakt och markvinnande passningsspel. Några minuter efter inhoppet tryckte Modric in 1-1 via ett klassavslut från distans. När Ronaldo senare rullade in 2-1 i öppet mål utan att fira hjälpte inte ens sir Alex sista rockad – att byta in Wayne Rooney. United med tio man behövde göra två mål och de gjorde inte ens ett på duktige reservkeepern Diego Lopez.

Real Madrid till kvartsfinal efter en på många sätt fantastisk matchserie där en utvisning blev extremt avgörande, det går tyvärr inte att bortse från det.

Så är premiäromgången av nya svenska cupen avklarad och även om det är svårt att tala om succé tycker jag att vi kan sammanfatta det som ett fall framåt…

Malmö-Öster (1-1) – 4 531 åskådare.

AIK-Halmstad (1-2) – 3 753 åskådare.

Helsingborg-Assyriska (1-1) – 3 493 åskådare.

IFK Göteborg-Brage (2-0) – 2 120 åskådare.

Erton Fejzullahu-Umeå (3-0) – 1 840 åskådare.

IFK Norrköping-Landskrona Bois (0-0) – 1 453 åskådare.

Örebro-Värnamo (2-0) – 1 012 åskådare.

Öis-Syrianska (2-1) – 958 åskådare.

Elfsborg-Ljungskile (5-1) – 670 åskådare.

Häcken-Falkenberg (1-2) – 477 åskådare.

…högsta betyg för Helsingborg, Malmö och AIK klart godkända, Djurgården, IFK Norrköping och IFK Göteborg knappt godkända, Elfsborg direkt underkända och vad gäller Häcken är siffran naturligtvis för låg men så ligger deras allsvenska hemmasnitt inte högre än drygt 4 000 heller.

Jag talar alltså om supporteruppslutningen, inte lagens insatser.

* HIF drog nästan hälften av sitt allsvenska hemmasnitt.

* MFF och AIK lockade omkring en fjärdedel (på Malmö Stadion respektive fullsatta miniarenan Skytteholms IP).

* Djurgården (på reservarenan Grimsta) och Kamratföreningarna en femtedel (Blåvitt spelade på lilla Valhalla IP).

* Elfsborg nådde inte ens en tiondel av fjolårets hemmasnitt (på ordinarie Borås Arena).

I lördags skrev jag en krönika om att det är nu eller aldrig för svenska cupen, om inte detta upplägg får fart på turneringen lär inget få det.

Samma dag fick jag ett mejl från Stefan Lundin, intresseorganisationen Svensk elitfotbolls (Sef) sportdirektör och en av arkitekterna bakom upplägget (tillsammans med Elfsborgs klubbdirektör Stefan Andreasson men det fick jag inte skriva så säg inte det till honom).

Direktörernas tanke med upplägget är i första hand sportslig, menar Lundin:
– Det är viktigt att huvudmålet för cupens utformning är att förlänga säsongen. Så att Sverige lämnar den pinsamma skaran av länder som inte har tävlings/seriespel i mars månad. Men eftersom intresset är stort i mars för den inhemska fotbollen så hoppas vi ändå att publiken skall komma till arenorna, men låt oss inte tro att vi får allsvenska siffror och låt oss inte nedslås om inte blir så. Kan vi få till bra matcher med nerv så kommer supportrarna.
– Dessutom skall det bli spännande att se om det lag som vinner SC har någorlunda samma spelartrupp när de sedan går in i EL:s kvalspel, tillägger Stefan Lundin.

…å ena sidan är det lite talande för hur det brukar resoneras kring svensk klubblagsfotboll: fokus är att utveckla det sportsliga mot bättre resultat i Europa snarare än att ha perspektivet på händelsen, arrangemanget, matchen. Att ge upplevelsen ett värde i sig.

I det här fallet tycker jag dock inte att världarna kolliderar, jag tror att startpunkten – mars månad då det bubblar av förväntningar – kan bli en vårtradition om det hanteras på rätt sätt (här är SVT:s roll viktig).

Många supportrar har reagerat på biljettpriserna på runt 150 kronor vilket är mer än det kostar att se en match i dam-EM till sommaren. En 50-lapp hade kanske gjort valet enklare för familjer och andra. Värt att se över.

Tills vidare kan vi ändå se premiäromgången som ett försiktigt steg i rätt riktning och fortsättningen blir intressant att följa: från nästa helg kliver SVT in vilket lär innebära en större medierapportering från andra redaktioner och mer snack på stan. Det är klart att några alltid väljer att se sitt lag på tv i stället för att ta sig till arenan men alla matcher visas inte och i ett större perspektiv är jag övertygad om att det är bättre med tv-bevakning för att få upp intresset än ingen tv-bevakning alls. Av det har vi många exempel i den moderna historien, som Palme sa.