Jag skriver mer om själva matchen Brommapojkarna-Hammarby 2-1 på annat håll, i papperstidningen, men artiklarna kommer väl ut på nätet vad det lider.

Här tänkte jag filosofera lite kring att BP:s Pablo Piñones-Arce fick gult kort, hans andra, vilket innebar utvisning sedan han firat ett fantastiskt hörnmål framför Bajen-fansen.

Det första man alltid måste nämna i sådana här situationer – det var samma visa när John Guidetti fick ett andra gult kort efter ett straffmål i våras där han drog av sig tröjan i glädjeyran – är att spelarna får skylla sig själva, det är klantigt och onödigt eftersom reglerna har funnits där ganska länge nu.

Reglerna finns där, då finns alltid risken att kortet kommer upp.

Risken? undrar ni.

Ja, risken.

Det är som med alla andra domslut, en bedömning här också.

Den som drar av sig tröjan har visserligen inte så mycket att be för, det är undantagslöst varning enligt regelverket. Som jag har fått det förklarat för mig handlar det inte om sponsorerna utan hänger samman med att det även är förbjudet att visa undertröjor (eller kalsonger) med ”politiska, religiösa eller personliga uttryck” vilket sedan inte är domarens sak att bestraffa utan förbundens.

När det gäller Pablo Piñones-Arces gula kort mot Hammarby gjorde domaren Magnus Ahlsén bedömningen att det var gult kort eftersom han ansåg att Pablo uppviglade mot Bajen-fansen genom att sätta händerna bakom öronen i en så kallad ”Vad sa ni nu då?”-gest. Pablo hade kunnat få gult kort även utan just den gesten eftersom det också kan bedömas som en provokation att fira framför motståndarfansen…

…i Stockholmsderbyt på Råsunda tog Mohamed Bangura och Kwame Kariakari en snabb svängom framför Dif-klacken – de slapp varning.
Kalmars Daniel Mendes satte fingrarna mot himlen och tackade högre makter framför Dif-klacken på Stockholms Stadion – han blev varnad.

Bedömningarna blir olika eftersom det är olika situationer, olika domare, olika matcher, olika stämningar, olika arenor. Jag kan ha en personlig åsikt i vart och enskilt fall: rätt med kort för Pablos gester, fel att varna den bedjande Mendes, rätt att fria de dansande AIK:arna.

Men vad jag tycker är inte intressant överhuvudtaget, jag var inte domare i någon av matcherna och millimeterrättvisa mellan fotbollens alla situationer har aldrig existerat och kan aldrig existera.

Orden i regelverket domaren ska ta ställning till är om firandet och gesterna är ”provokativa, förlöjligande eller uppviglande”, därigenom uppstår ett utrymme för tolkningar precis som i de flesta domslut på fotbollsplanen.

I grund och botten tycker jag det är rätt att det finns ett utrymme i regelverket att spelare som provocerar eller uppviglar motståndarsupportrar kan bestraffas. Det är fullt rimligt att det ställs högre krav på ledare-tränare-spelare än på publiken i detta hänseende. Naturligtvis har Pablo en poäng när han lyfter frågan om vad en spelare ska tvingas höra för okvädingsord på sin arbetsplats men 1) hur ska domarna kunna ta ställning till det? och 2) publiken betalar för att komma till arenorna, de aktiva får betalt för att komma dit. Därför en logisk ansvarsfördelning att spelarna måste tåla mer än publiken även om man självklart önskar att de slapp otrevliga, verbala påhopp. Dessutom kan fansen straffas (bland annat genom böter till klubbarna) vid rasistiska slagord och sånger, dessbättre förekommer det sällan eller aldrig på svenska läktare men väl i exempelvis Ryssland som vi minns från AIK:s möte med CSKA Moskva.

Ett gult kort är inget hårt straff, det går att undvika hur mycket känslomänniska man än råkar vara, speciellt om man vet med sig att man redan har en varning. Det påverkar heller inte fotbollen negativt att spelarna måste undvika hångesterna samt fira sina mål en bit från motståndarfansens läktare.

Sedan måste domaren naturligtvis ha med i bedömningen att i de fall ett bortalag gör mål på en arena fylld till bredden med hemmafans (eller vice versa), någonstans måste spelarna kunna fira och kramas och dansa. Det var bland annat det som var tokigt när Daniel Mendes fick sitt kort på Stadion.

I går vann AIK Stockholmsderbyt mot Djurgården med klara 3-0. Samtidigt förlorade Elfsborg borta mot IFK Göteborg med 2-1 vilket innebar att toppstriden tajtades till ordentligt.

I kväll hade Malmö FF och Häcken chansen att göra den alldeles oerhört jämn.

Så blev det.

Häcken klara 2-0 borta mot Gefle – MFF 1-0 borta mot Åtvidaberg efter vissa besvär och en tveksamt dömd straff även om domaren knappast kan klandras: Tokelo Rantie är oerhört snabb och Jesper Arvidsson har sitt ben utsträckt. Det Michael Lerjéus i så fall skulle sett är att Rantie ramlar precis innan och det kan man inte riktigt begära, tycker jag.

Malmö hade problem i första halvlek mot Åtvidabergs snabba och raka djupledsspel. I andra beordrade Rikard Norling en högre press och förändrade matchbilden helt. Det var en tränarseger mer än något annat.

Med åtta matcher kvar har vi fyra lag inom två poäng och det går inte annat än att älska situationen:

1. Elfsborg 44.
2. Häcken 42.
3. Malmö 42.
4. AIK 42.

Med tanke på hur lagens säsonger sett ut, vilka trupper de har, tror jag att alla hänger i ett bra tag till. Vet inte inte riktigt vad som talar för att något av lagen skulle falla igenom helt.

Vi pratar alltså om en guldstrid som är på väg att bli en av de häftigaste under 2000-talet.

2001 är kanske den man först tänker på annars: dels slutade fem lag inom sex poäng, dels var det tredje gången i historien som ettan (Hammarby), tvåan (Djurgården) och trean (AIK) kom från samma stad (det hände i Göteborg två gånger på 1920-talet också). Men faktumet att serien avgjordes i näst sista omgången drar ner guldstridsbetyget.

2004 kämpade Malmö, Halmstad och IFK Göteborg om guldet in i det längsta. HBK hade pokalen till 53:e minuten i sista omgången när Malmö gick förbi.

2007 slutade tre lag inom tre poäng – IFK Göteborg (49), Kalmar (48) och Djurgården (46).

2009 stod kampen mellan två lag och allt avgjordes i en sällan skådat dramatisk guldfinal i sista omgången mellan IFK Göteborg och AIK på Gamla Ullevi i Göteborg. Gnaget vann med 2-1.

Just nu måste jag säga att AIK och Häcken känns starkast rent trygghets- och kvalitetsmässigt. AIK ska inom loppet av allsvenskans sista månad möta samtliga tre toppkonkurrenter – däribland Malmö FF på Råsunda i sista jävla omgången. Det är alltså bara Elfsborg och AIK som har guldet i egna fötter.

Men jag tippade Malmö FF och innan det tipset är kört kan jag inte gärna ändra mig. Även om det starkaste innermittfältet brukar vinna och det har Elfsborg.

Det där var vad man kan kalla en helgardering. Å andra sidan är det inte läge att ta ut något i förskott med 24 poäng kvar att spela om.

En halvtimme försenat började det till slut, det historiska, sista derbyt på Råsunda, Djurgården-AIK. Förseningen berodde på stopp i tunnelbanan och det var smått kaotiskt med folk som sprang längs spåren.

Vi som var på plats på Råsunda fick uppleva tifon när de är som mest genomarbetade. AIK:s såg ut så här, med Samuel Ayorinde i mitten, det sades att han satt en bit ovanför duken med sin son för att se matchen men missade att han själv spelade en av huvudrollerna inför avspark…

…på södra läktaren kontrade Djurgården med följande trestegsraket…

…sedan började matchen och undantaget ljudkulissen höll den inte samma klass. Spelkvaliteten var låg, och första 20 minuterna kom AIK så fel med sitt mittfält att det inte ens blev tal om någon derbykamp. Daniel Sjölund och Simon Tibbling kunde plocka upp andrabollarna och fördela vidare ut på Kasper Hämäläinen och Peter Nymann Mikkelsen. Det hängde ett djurgårdsmål i luften.

Men till slut insåg Helgi Daníelsson och Celso Borges vartåt det barkade och korrigerade sina positioner, tog tag i duellspelet och vände bollar på Martin Mutumba som tryckte bak Djurgården genom att utmana, avsluta och hota med löpningar. När det var dags för halvtidsvila hade AIK tagit över helt.

Andra halvleken blev också försenad då bengalerna brann i båda klackarna. Det skulle bli upprepade avbrott under andra halvlek och efteråt sa domaren Jonas Eriksson att reglerna kanske är för svartvita, att det borde finnas utrymme för bedömningar, brinner det en eller två bengaler – är det verkligen nödvändigt att stoppa spelet då?

Att det inte går att spela just när det ser ut så här är en annan sak…

…AIK hanterade avbrotten bättre och fortsatte på den inslagna vägen från första halvlek, den här gången med skillnaden att i stället för Mutumba och Daniel Gustavsson, var det Kwame Karikari, Mohamed Bangura och Celso Borges som fick lägena – då satt 1-0, 2-0 och till slut 3-0. Gnagets största derbyseger på över tjugo år var ett faktum.

Diskussionen efteråt handlade om eldandet och regeringens samordnare Björn Eriksson beskrev det som ”fotbollens största problem” i Sverige. Hans väg verkar vara att hitta nya metoder att stoppa införseln av pyroteknik.

Jag förstår de fans som förespråkar organiserad, tillåten bränning – det är en fråga supporterorganisationen SFSU driver på ett klokt sätt – men i dagsläget är det förbjudet och ingen kan i långa loppet vilja ha det som i går.

Man ska också ha i åtanke att om bengalerna nu är svensk fotbolls största problem, så mår svensk fotboll trots allt rätt bra, även om det är ett gissel som kostar vissa klubbar en del pengar.

En modern tradition i samband med tvillingderbyt är att AIK:s Andreas Alm och Dif:s Magnus Pehrsson tjafsar med varandra efteråt. Jodå, i går också:

– För övrigt är jag riktigt nöjd med att Kennedy inte spelade matchen. Den kvicka lilla spelaren är skön att slippa, sa Alm efter presskonferensen apropå att anfallaren inte ens var med i Djurgårdens trupp.

Som journalist kunde man naturligtvis inte undgå att tolka detta som att AIK-tränaren tyckte att Magnus Pehrsson tagit ut fel lag, och resten av storyn var enkel att dra hem.

Tränarna gör sitt för att hålla rivaliteten vid liv även om Pehrsson inte var lika pratglad just i går som retstickan Alm.

1979 hade Sveriges förre statsminister Olof Palme och Batman en konferens på Djurö utanför Stockholm. Palme ville värva Batman som ersättare till Leif GW Persson som justitiedepartementets sakkunnige. Men Palme var tveksam om Batman var den ädla riddare som det påstods. Bloggen har tagit del av Alfreds memoarer:

Batman: It’s not who I am underneath, but what I do that defines me.

Palme: Din satans mördare.

Batman: No killing!

Palme: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyn, Lidice, Sharpeville, Treblinka.

Batman: Together we can stand for justice.

Palme: Som jag sa till Fälldin: vad vill du?

Batman: You’re practice.

Palme: Var är du?

Batman: Here.

Palme: Vad är du?

Batman: I´m Batman.

Palme: Eftersom vi är dömda att leva på den här jorden, måste vi göra livet så anständigt som möjligt.

Batman: The people of Gotham deserves better.

Palme: Vi har stöttat GNC i många år och vi fortsätter stödet. Men nu har förhållandena förvärrats, dessutom känner vi oss inspirerade av din aktion. Därför beslöt regeringen i går att satsa fem miljoner extra direkt på stödet till ditt humanitära arbete.

Batman: Does it come in black?

Palme: Låt mig få göra ett principiellt tillägg. Ja, jag är demokratisk socialist.

Batman: I won’t be an executor.

Palme: Jag blev det när jag for omkring i Indien och såg den fruktansvärda fattigdomen fast en del var oerhört rika.

Batman: I have lived with Ra’s al Ghul in Nepal.

Palme: Jag såg en ännu mer förnedrande fattigdom i förenta staterna.

Batman: Come on, my parents were shot to death in Gotham.

Palme: I was shot to death.

Batman: You should have talk to mr Earl.

Palme: Snus är snus och strunt är strunt om än i polisiära promemorior.

Batman: Not in Jim Gordons.

Palme: Varför dricker Alfred Fernet?

Batman: He’s psychotic pedofil who tries to relieve his conscience after raping me for over 30 years.

Palme: Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom faller hård över den som burit ansvaret. Nu fogas ett nytt namn till raden.

Batman: It’s time my enemies share my dread.

Palme: Jag har aldrig funderat på hur jag ska bli ihågkommen. Den dagen folk börjar göra det, då blir man rädd, man vågar inte göra saker, man förlorar sin vitalitet.

Batman: People need dramatic examples to shake them out of apathy and you can’t do that as Olof Palme. As a man of flesh and blood you can be ignored, you can be destroyed but as a symbol, as a symbol you can be incorruptible, you can be everlasting.

Palme: Gött.

…då kan man alltid kolla på denna härliga musikvideo för att få lite energi…

…eller varför inte dra på bio och se Palme…

…och duger inte det heller så har vi kört igång en ny säsong av ”Oj vilken vecka”…

…där vi bland annat diskuterar Erik Hamrén men mina tre förslag på vilka som kan bli aktuella att ta över om VM-kvalet skulle gå åt skogen klipptes bort – nämligen Hans Backe, Jörgen Lennartsson och outsidern Peter Gerhardsson. Dit är det ännu ett tag kvar och förhoppningsvis når vi åtminstone playoff även om jag är långt ifrån säker på det.

Efter Sverige-Kazakstan 2-0 gick det verkligen inte att hitta en enda människa som hade något positivt att säga om det svenska spelet.

Publiken busvisslade, Kazakstans förbundskapten Miroslav Beránek menade att Zlatan var enda skillnaden mellan 18:e rankade Sverige och hans 142-rankade kazaker och Erik Hamrén sågade insatsen på ett sätt jag aldrig hört honom vara i närheten av förut. Ingen av spelarna protesterade, de sågade sig själva.

Alla tycker samma lika – men ingen kan/vill/vågar sätta fingret på vad problemet är i ett större prespektiv.

Vilket kanske är det största bekymret.

Något är uppenbarligen ruttet i det svenska landslaget just nu. För många bra spelare lyckas med för få saker.

Jag tror det beror på att det saknas ett innött grundspel, en grundtrygghet och att vi ser resultatet av en lång tid av ständiga ommöbleringar, experimenterade och laborerande med startelvor. Bland annat därför har Sverige inte kommit längre trots att man jobbat med en mer offensiv och passningsinriktad fotboll i snart tre år nu.

Har Sverige egentligen utvecklat landslagsfotbollen under Erik Hamrén?

Jag frågade Fitness-Wagner vad han tyckte klockan tre i natt:
– De har försökt att utvecklas.
Är det utveckling?
– Det är ett försök till utveckling, sa Fitness-Wagner och gäspade.

Vi kom inte längre där och då.

…men det blev en rolig dialog.

Dock inte lika rolig som den mellan mr Flinch och Zlatan i mixade zonen när mr Flinch undrade:
Du drog iväg bollen vid halvtidssignalen. Var du frustrerad då?
– Det såg du va? sa Zlatan.
Jadå, sa mr Flinch.
– Men du såg inte det andra eller?
Jodå, jag såg framspelningen till 2-0.
– Bra. Då säger vi så, sa Zlatan och gick.

I alla fall.

Jag funderade ju kring det här med Anders Svenssons utspel i förra veckan, att det kunde ses som en första spricka i fasaden mellan spelare och Erik Hamrén. Anders visade med sitt inhopp att han behövs i en svensk startelva, Erik visade med sin laguttagning att han inte begriper det – och jag undrar vad spelarna egentligen tycker om den massiva kritik de fick av förbundskaptenen på gårdagens presskonferens?

Kanske något i stil med ”Kunde han inte försökt att linda in det lite mer? Fan, här blir vi utbuade av publiken och sågade i medierna – och vår coach står på första parkett?”.

Hamrén fick ingen fråga om sin egen roll men det är just när man är så hård mot spelarna, som det också är viktigt att inte själv glömma bort att nämna vem som är ytterst ansvarig.

Isaksson
Lustig, Granqvist, Olsson, Safari
Wernbloom, Elm
Larsson, Ibrahimovic, Toivonen
Elmander

Så ser det alltså ut när Sverige går in i VM-kvalet mot Kazakstan. Det är en väntad startelva där det största frågetecknet var om Anders Svensson skulle spela i stället för Wernbloom eller Elm.

Det gör han inte, och om det kan man säga två saker: här håller Erik Hamrén åtminstone någon sorts linje utifrån hur han jobbat i de senaste två träningsfajterna. Det har förbundskaptenen inte varit känd för tidigare.

Ser man till det faktum att Sverige möter en motståndare som inte alls är så fysisk och tuff som det påstås och där det svenska bolltempot är den klart viktigaste nyckeln, kan man åter ifrågasätta varför Sveriges bästa passningsspelare och tempostyrare inte har en plats i elvan.

Nu ska det förstås att gå vägen ändå, så egentligen är det inte så mycket att tjafsa om den här gången. Normalt kan man kräva att Sverige, om de följer sin matchplan, ska göra ett mål var 20:e minut mot kazakerna.

Man kan också konstatera att det där två månaderna från insatserna i Ukraina inte har varit till Anders Svenssons fördel, direkt. Det resonemanget är fortfarande väldigt konstigt.

På sikt tror jag att Rasmus Elm kan kliva över den mentala barriär som gör att han ännu inte presterat i Blågult på det sätt vi vet att han kan. I dag kunde mittfältet varit Svensson/Wernbloom och sedan Rasmus till vänster, eller så hade man helt enkelt vilat Pontus och spelat Anders och Elm ihop centralt, det är snabba passningsfötter som ska ta Sverige till tre poäng och helst fyra-fem mål också. Det är ändå inte att så att Elm/Wernbloom är ett mittfältspar som är tänkt att spelas ihop för resten av kvalet, när Kim Källström är tillbaka har ju han en given plats.

Jag fick ett mejl i kväll.

Det var från Informationschef Nystedt. Han ville dementera. Det är jag glad för, den dementin går nämligen till historien.

Nystedts mejl:

Du är rolig du. Jag sa till dig och Simon:
”Ni kan väl vara artiga och vara med på presskonferensen med Kinas förbundskapten, det är ändå 100 miljoner presumtiva tv-tittare som kanske sett matchen i Kina”.
Det är byggt på den info vi får från tv-folket inför matchen, sändande bolag som var bla CCTV (damlandslagets match mot Japan i juni sågs i Japan av över 50 miljoner tv-tittare e.u från bolagen).
Ös på du Robban.

Presumtiva!

Jag älskar redan ordet.

Det är exakt den tydlighet man kan förvänta sig från en informationschef för Svenska Fotbollförbundet.

För första gången skakar det lite i Erik Hamréns lagbygge. Hamrén har jobbat mycket och bra med att skapa en god stämning, och god stämning är det fortfarande, det är jag övertygad om, men turerna kring Anders Svensson visar åtminstone en liten spricka i fasaden, eller möjligen ett embryo till en förtroendekris där spelarna – likt oss som bevakar landslaget – ibland ställer sig frågande till förbundskaptenens agerande, hur hans linje ser ut.

Det började med att jag frågade Hamrén så här på presskonferensen efter Kina-matchen:

Mot bakgrund av vad Anders Svensson gjorde under EM: han har väl knappast tappat det på två månader? Ur det perspektivet borde han vara given i ett svenskt landslag på sin position?
– Två månader kan vara lång tid i fotboll. Du har spelat själv, två månader kan gå fort. Man får ha respekt för tidens tand. Anders tillför mycket till det här laget. Han coachar de här yngre spelarna, precis som han gjort under alla januariturnéer. Han tar ett stort ansvar och accepterar sin roll. Om jag inte tycker att han ska spela från start så accepterar han det. Vi har ett par som kan bli riktigt, riktigt bra och ska ta över så småningom. Jag är jätteglad att Anders vill köra på ett tag till även om han just nu inte har en säker, ordinarie plats, svarade Erik Hamrén.

Detta är ordagrant från inspelningen (alla är välkomna att lyssna) och Anders blev förvånad när han fick reda på vad förbundskaptenen sagt.

Jag frågade Anders om så mycket kan förändras på två månader och det tyckte han inte:
– Jag har inte fått spela mer än 25 minuter på två matcher så det får stå för honom. Samtidigt är det många duktiga innermittfältare också. Det beror på vad Erik vill ha för spelartyp men jag är inte en sämre fotbollsspelare nu än jag var under EM, absolut inte.
– Vi får se på tisdag hur Erik tänker. Men känner Erik att han har Rasmus, Pontus och Kim (Källström) framför mig så är det bättre att fjärdealternativet är en ung framtidsman, då är det ingen idé för mig att fortsätta.

Svensson, som alltid har nära till leendet, avslutade med en skämtsam passning till kompisen Marcus Allbäck:
– Jag vill inte vara med för att vara en go gubbe eller players manager eller något sånt löjligt.

…den formuleringen log han själv åt hela vägen från mixade zonen in i spelarbussen.

I förmiddags var det dags för en ny pressträff och lagkamraterna var ganska snabba att ta Svenssons sida:
– Jag vet inte hur det har vinklats men det är klart att Anders inte har blivit sämre sedan EM, så mycket kan man väl säga. Det är fortfarande en väldigt duktig fotbollsspelare, som har gjort oerhört mycket för svenska landslaget, sa Albin Ekdal.

Pontus Wernbloom tyckte visserligen att vi i medierna ”letar skit” men sa:
– Jag tycker inte att han är sämre. Det tror jag inte. Då är ju jag också två månader sämre. Då är jag också för gammal.

Sedan var det alltså dags för Erik Hamrén att kliva upp på podiet. Hamrén ville förtydliga att han aldrig sagt att Svensson är sämre nu men det är det heller ingen som påstått att han sagt och det förändrar inget i sak: det Hamrén sa var att saker kan förändras på två månader, och att det som har hänt under de månaderna (vad det nu skulle kunna vara) innebär att Anders inte längre har en plats i laget, trots den fina insatsen i EM. Hamrén hade pratat med Anders på morgonen och sa apropå Anders ovilja att vara fjärdealternativ framför en yngre spelare:
– Det kan väl vara en klok uppfattning, jag kanske har en annan. Det finns många olika uppfattningar hur man tolkar saker och ting.

Bottom line av allt detta?

Hamrén uttryckte sig klumpigt, Svensson tog tillfället att skicka en signal att han vill konkurrera på lika villkor trots sin ålder. Får han inte starta mot Kazakstan – som han är kvalificerad att göra, det är inte direkt så att han har spelat bort sig eller att någon annan visat sådana framfötter att de ska gå före här och nu – och blir sittande på bänken flera matcher efter det, ja, då tror jag Anders skiter i det, att han säger tack och hej.

Eftersom jag inte är förbundskapten är det ganska ointressant hur jag hade gjort men någon kommer säkert att ställa frågan så lika bra att svara här och nu: jag hade spelat Anders från start ihop med Wernbloom och haft Rasmus Elm till vänster. Både Zlatan Ibrahimovic och Johan Elmander har ont i fötter och då kan en fräsch Ola Toivonen behövas på bänken vid ett eventuellt krisläge (som inte kommer att uppstå om nu inte Sverige skulle underprestera något ohyggligt). Går allt enligt planerna kan Albin Ekdal få en halvtimme på slutet i stället för Svensson, då har Sverige utnyttjat resurserna och förberett sig för kommande och betydligt tuffare VM-kvalmatcher på ett balanserat sätt.

Simon Bank har tagit över landslagstyckandet och analyserandet efter att jag styrt skutan i några dagar. Å andra sidan hade jag inte haft så mycket att säga om Sverige-Kina i Helsingborg. Inramningsmässigt den tråkigaste landskamp jag någonsin varit på (vissa januariturnématcher borträknade). Emellanåt var det så tyst på Olympia att du kunde höra ett riskorn falla.

Fotbollsmässigt kan man lugnt säga att Erik Hamréns plan sprack direkt. EM-efteranalysen handlade om att bli bättre i de avgörande situationerna, i spelet i och kring straffområdena. Defensivt klarade Kina aldrig av att testa Sverige, offensivt hade hade Johan Elmander & Co. 17 avslut, tio på mål, två i stolpen, åtta klara målchanser och sex hörnor som slogs bort utan att det blev något av det.

Ett ynka mål.

Mer var det inte.

Kina saknade åtminstone fyra-fem ordinarie spelare och var klart sämre än jag trodde på förhand. Kazakstan-klass, typ. Så det ska förstås gå vägen på tisdag också, även om det var dåligt i går.

…men den som drömmer om fotbolls-VM 2014 i Brasilien sover fortfarande inte särskilt gott.

Nä, det som är värt att nämna hände efter matchen. Då kom Informationschef Nystedt upp på pressläktaren med en kinesisk delegation i hasorna:

– Av artighet börjar vi presskonferensen med Kinas förbundskaptenen. Det är hundra miljoner kineser som ser detta på tv, sa informationschefen bestämt.

Nog för att klockan var fyra på natten på andra sidan jordklotet, men visst, hundra miljoner kineser finns det trots allt gott om.

Det dröjde inte länge innan dessa hundra miljoner kineser måste ha tuggat fradga framför tv-apparaterna. När förbundskapten José Antonio Camacho – ni minns säkert honom för LP-skivorna under armarna VM 2002 – drog den hett emotsedda matchanalysen på podiet fanns inte en enda påslagen tv-kamera i presskonferenssalen.

Enligt uppgifter till bloggen är Informationschef Nystedt nu en jagad man då hundra miljoner kineser anser att han blåste dem på konfekten. På Himmelska fridens torg samlades kort efter slutsignal en uppretad folkmobb men tack vare Svenska Fotbollförbundets goda relationer med diktaturer i allmänhet och kommunistiska diktaturer i synnerhet slogs demonstrationen snabbt ner.

To be continued.