L L L L L
Spanien. Det pågår en obegriplig debatt om att deras passningsorienterade innehavsfotboll är för tråkig (vad nu ”tråkig fotboll” är?). Men varför ska de spela på ett annat sätt när idrott handlar om att vinna? De har två raka mästerskapsguld och är i sin tredje raka final. Men så här var det på 1980-talet också, när CCCP:s hockeylag dominerade som bäst. Tiden kommer att visa Spanien i ett annat ljus, den här dominansen ska det talas om i 250 år och Xavi och Iniesta kommer beskrivas med samma myter och beundran som Krutov–Larionov–Makarov.
Då är det många som får anledning att fundera över sina gamla uttalanden. Det Spanien nu har gjort med två raka guld plus ny final är (delat) världsrekord. 

L L L L
Om vi prisade Andrea Pirlo för en chipp häromdagen måste vi naturligtvis lyfta Sergio Ramos nu. Tio meter lång ansats, väl framme vid punkten släpade han bollen i nät. Men nu får stjärnorna lugna sig, snart börjar väl folk tycka att ”sådana där chipp-straffar, fy fan vad tråkiga de är”.
Annars tror jag så här: om Pirlo är det chippande geniet, är Ramos den chippande galningen. Gränsen är, som det heter, hårfin…

L L L
Portugal ändå. De hade knappt ett skott på mål men spelade tillräckligt destruktivt för att få Spanien ur kurs med hög press, disciplinerat positionsspel och raka bollar framåt (för några år sedan hade folk kallat det tråkigt). Det fungerade i första halvlek.
I andra började Spanien ta över och i förlängningen var de överlägsna mot ett Portugal som försvarade sig tätt kring eget straffområde (för några månader sedan tyckte folk att det var tråkigt när Chelsea spelade så).
I straffläggningen var det aldrig något snack.

L L
Straffar är prima underhållning, absolut, men jag tillhör den gamla stammen: en äkta fotbollsklassiker avgörs under 90 minuter eller möjligen i förlängning. Straffar är kul för stunden men inte vid en historisk tillbakablick. I morgon är det Tyskland-Italien och då kan vi vara säkra på att det inte behövs några straffar för att få till ett avgörande. Och skulle det ändå gå så långt, ja då vet vi åtminstone vilka som vinner.

L
Varför fick inte Ronaldo slå en straff? Normalt skickar man fram sin bästa först och så vidare. Men Ronaldo var kvar till sist. Med facit i hand kan det ha varit en blunder.

Årets EM har fått sin första riktiga fotbollsdebatt. Den om tråkiga Spanien.

Jag gillar inte heller Spanien men det har inte så mycket med deras fotboll att göra.

Det handlar mest om att de skickade Danmark ur Mexiko-VM 1986, i en åttondelsfinal som spelades mitt i natten svensk tid.

Ni minns säkert hur danskarnas rödvita gäng tog ledningen med 1-0 genom en iskall straff av Jesper Olsen, samme Olsen som minuten innan halvtidsvilan slog en huvudlös passning i eget straffområde som Emilio Butragueño snappade upp och kvitterade på. 

Butragueño gjorde tre mål till i andra halvlek, Spanien vann med 5-1, Danmark var utslaget. Sedan dess har jag haft svårt för tjurfäktarna.

Debatten om deras ”tråkfotboll” är däremot intressant. Faktum är att alla fotbollslag i hela världen eftersträvar att spela som Spanien. Sedan inser de flesta att de inte har spelarmaterialet för det, att det skulle vara naivt och kontraproduktivt att försöka sig på det i anfall efter anfall. Därför kommer den längre och rakare bollen för eller senare, det blir fler – men mer chansartade – möjligheter att komma till det som alla anfallsförsök handlar om – avslut. Att undvika att motståndaren tar bollen innan den skjutits i mål, över mål, utanför mål, eller resulterat i straff, hörna eller frispark.

Den rakare fotbollen är kanske mer underhållande att titta på men den bottnar i att inget lag är lika skickliga som Spanien (och Barcelona) på att trötta ut sin motståndare.

Faktum är att Spanien har gjort näst flest mål i detta EM (åtta mot Tysklands nio) och kommit till näst flest avslut (59 mot Italiens 61 men då ska man komma ihåg att över hälften av Italiens avslut kom i en och samma match, mot England).

Det är Spaniens spel alla försöker uppnå. Varje fotbollslag, på alla elitnivåer, går varje dag ut till träningen med en ambition att utveckla sitt passningsspel i den riktningen.

Att klara att hålla bollen inom laget som Spanien gör, att samtidigt ta sig till avslutningslägen, att inte tappa bollen i känsliga zoner…jag tror till och med Drillo skulle spela så om han fick chansen att leda ett fotbollslag med så skickliga spelare.

…eller ja, kanske inte Drillo men resten av världen.

Sedan hoppas jag också att något av de lag som spelar med lägre svårighetsgrad genom att vara rakare, ta fler djupledslöpningar och högre fart framåt – Portugal, Italien och Tyskland till exempel – lyckas besegra Spanien den här gången. Men jag ser det som en ren hämnd för 1986 och inget annat.

Och lik förbannat – om de här tre lagen hade klarat att spela som Spanien i 90 minuter hade de också gjort det.

L L L L L L
Andrea Pirlos straff. I underläge vände han hela straffläggningen – med en chipp. Det där finns ju egentligen inte. Under matchen svarade han för EM:s bästa, enskilda insats så här långt i konkurrens med Ronaldos mot Tjeckien. Italien-England är turneringens hittills bästa match.

L L L L L
Semifinalerna. Turneringens fyra bästa lag är sist kvar, inte alltid det blir så. Längtar till onsdag.

L L L L
Mario Balotelli. Han bommade visserligen en hel del chanser på grund av felbeslut men att skapa så mycket mot ett så samlat försvar är imponerande. Starkt att få in straffen också när han stannade upp utan att Joe Hart gjorde sitt drag.

L L L
Alessandro Diamanti. Där fick man lära sig ett nytt fotbollsnamn. Iskall i avgörandet stund.

L L
EM känns på många sätt som ett fiasko ur supporterperspektiv även om de svenska – och irländska – fansen förtjänar högsta betyg. Men att det bara var ett fåtal tusen engelsmän och italienare på plats är trist.

L
England kan verkligen inte vinna en straffläggning och inget lag från den grupp Sverige slutade sist i gick alltså till semifinal.

L L L L L
Klose!

L L L L
Sami!

L L L
Bastian!

L L
Lahm!

L
Bojan!

L L L L L
Cristiano Ronaldo. Efter Portugals två senaste matcher har världens näst bäste fotbollsspelare klivit fram och tagit sitt ansvar som EM:s störste stjärna. Ronaldo prickade stolpen efter ett dribblingsnummer, han prickade stolpen med en frispark, han höll på att hänga in en bicycleta och han avgjorde med en fantastisk nick. Det är väldigt enkelt att beskriva hans storhet med ett ord – komplett.

L L L L
Portugal. Förstod inte varför ”experterna” klagade så mycket efter första halvlek, det syntes ju tydligt att det fanns något i deras spel som skulle betala sig och då tänker jag inte bara på Ronaldo: Portugal har ett välorganiserat försvarsspel och deras tempoväxlingar och gungbrädsfotboll kan mycket väl ställa till det för Spanien också. Jag blir inte förvånad om Portugal går till final.

L L L
EM – i nickmål. 18 stycken hittills vilket redan är nytt EM-rekord trots att det återstår sex matcher. Lägg därtill de mål som gjorts med fötterna efter inspel från kanten och det går redan nu att säga att efteranalysen av det här mästerskapet delvis kommer handla om att bra kantspel/starka huvudspelare betalade sig.

L L
Njöt min första match från tv-soffan och förstår att jag är sen på den här bollen men jag tycker Daniel Nannskog var klok och underhållande i SVT:s studio. Men vad är grejen med Arne? Och vad är grejen med publik? I dag får jag se vad TV4 har att erbjuda.

L
Portugals forwardsförbannelse. Visst, Hugo Almeida är inte förstavalet men Helder Postiga imponerade inte heller innan han gick sönder. Tänk det laget med låt säga Mario Gomez på topp, de hade vunnit EM.

EM är över, Sverige gjorde en storartad avslutningsinsats mot Frankrike, seger 2-0 efter tajt försvarsspel och ett blixtrande anfallsspel i andra halvlek när ”Chippen” byttes in och skapade alternativ i djupled i ett inhopp som snuddade vid fem plus.

Vi trodde på ”Chippen” i startelvan redan mot England, så blev det inte, kanske borde han startat den matchen men det är förstås väldigt lätt att vara efterklok.

Tog det sista snacket med Olof Mellberg, han berättade att han pratat med Erik Hamrén och sagt att det till 99 procents säkerhet är över. Jag tror inte att Olof spelar mer i landslaget vilket förstås är synd då han visade mot Frankrike att han fortfarande håller på högsta nivån. I arbetet mot oss i medierna har Olof alltid varit en hedersman, han gillar inte intervjuerna men han ställer upp utan att gnälla och jag kan inte påminna mig några större kontroverser.

Det sista som hände innan landslaget lämnade Olympiastadion var det här, Sportbladets Kaninen dröjde kvar med Kim Källström, en inte helt ovanlig syn…

…mer glöd där än hos Konkurrentens ende krönikör som plötsligt somnade i presscentret…

…och här har vi (före detta) TT-Johansson som sliter mot en redan passerad deadline från ett golv i något av medieutrymmenas hörn…

…Erik Hamrén höll en sista presskonferens på Platium Hotel, han var stolt över spelarnas insats men kunde inte kalla att åka ur gruppen för godkänt. Jag håller inte med, jag tycker att Sveriges EM är godkänt, jag hade inte förväntat mig att de skulle gå vidare men jag hade inte förväntat mig att de skulle slå Frankrike heller. Däremot tycker jag att förbundskaptenen är underkänd som inte gav sina spelare bästa förutsättningarna genom konstiga laguttagningar och mycket experimenterande, i synnerhet då under genrepen och de två första matcherna.

Hamrén själv ansåg – lite oväntat – att kritiken mot honom i medierna varit nyanserad och saklig, han hade inget att anmärka på trots att både Simon Bank och jag gått ganska hårt fram. Hamrén levererade ett antal förklaringar till att Sverige inte lyckades ta poäng mot Ukraina och England, han återkom han flera gånger till Elmanders skadade fot, samt mål som inte borde ha släppts in. Annars var det här en presskonferens där det var mer intressant att notera sådant Hamrén knappt sa ett ord om – nämligen sina laguttagningar och experimenterandet.

Hamrén och Informationschef Nystedt hängde slutligen ut Expressen som respektlösa då en av deras fotografer häckat i vassen och smygfotograferat spelarhotellets trädgård, bland annat när fruarna var där, plus rövbombningshaveriet och även att Expressen fått ”gult kort” av Uefa då de olovligen filmat en presskonferens.

Enligt Nystedt måste landslaget ta ett möte med Expressens ledning eftersom tidningen varit ensamma om den här typen av journalistisk. Det var länge sedan jag hörde ett landslag formulera en mediakritik så öppet och skarpt.

Till sist är det bara att konstatera att EM är slut för min del, skägget är borta, i morgon åker jag hem och kör ett race till innan semestern och jag följer givetvis Lasse Sandlins gamla devis: efter ett mästerskap måste man jobba på den första allsvenska matchen. För att inte sväva iväg, tro att man är något utan ner på jorden direkt.

Skakade hand med landslagschefen Lasse ”Tick-tack” Richt efter ännu ett mästerskap och vi var som vanligt överens om att det här var det sista.

– Och du måste klippa dig, sa ”Tick-tack”.

Nåja, tack och hej säger…

…Lauler…

…och Nolte…

…den hittar ni här.

Bara en månad kvar till premiären nu.

Efter segern på WO mot England var det dags för Sverige-Frankrike i journalistgruppspelet. Fransoserna hade vunnit över just England med 6-1 och Ukraina med 11-4…gruppfinal, med andra ord.

Frankrike, med Robert Pirès som lagkapten, tog kommandot direkt och besegrade mig i slantsinglingen. Fransmännen ledde också med 2-1 i paus innan Ekwall, Bank och jag slog våra kloka huvuden ihop och ändrade taktiken.

Vi flyttade upp yttrarna Johansson och Sennewald på topp, petade ner Sjögren till höger, själv släppte jag nummer tio-rollen och tog en Elm-roll till vänster men ändå centralt bredvid Ekwall och Bank. Sedan satte vi bollar bakom fransmännens tröga backlinje på våra forwards. På en kvart gick vi från 1-2 till 4-2 innan Pirès petade in tröstmålet. I allt övrigt stoppades han av mannen som nu går under namnet Pirès-dödaren på Koncha Zaspa, vår keeper Johan Flinck…

…här har ni båda lagen, som ni ser hade vi en betydligt större bänk än Frankrike och det ska inte förringas i värmen, detta var en lagseger…

…och här har vi de svenska hjältar som försvarade färgerna i Kiev…

…målskyttar: Sennewald 2, Johansson 1, Disco 1.

PS Om ni sitter på bilder från själva matchen – eller Ekwalls lyckade rövbombning av Sennewald på uppmvärmningsgrisen – är det bara att mejla till robert.laul@aftonbladet.se så fyller vi på här.

Det blev ett konstigt svensk-EM på det sättet.

Vi gick in med låga förväntningar och i och med att det blev förlust direkt mot Ukraina – ”Vår joker är bränd”, som Kim Källström uttryckte det dagen efter – så hann det aldrig byggas upp en tro på avancemang, i alla fall inte hos mig.

Därför inte den sedvanliga mästerskapsdepressionen, och förutom hos Anders Svensson upplevde jag inte besvikelsen särskilt stor hos spelarna eller förbundskapten Erik Hamrén heller. Då var det mer nedstämt efter Ukraina-matchen.

Kanske hade de samma känsla som vi som följt laget på nära håll: med den svåra gruppen, alla problem på vägen, en orutinerad förbundskapten och så många mästerskapsdebutanter hade det krävts ett litet mirakel för att gå vidare – men det dök ens aldrig upp en anledning att tro på ett.

När det kommer till spelarinsatser var det väl egentligen inte någon spelare som gjorde två riktigt bra insatser. Zlatan var riktigt bra i första matchen, Mellberg och Isaksson i andra, Kim var okej i båda, Anders gjorde ett bra inhop och en bra förstahalvlek mot England, Rasmus Elm en bra andra mot Ukraina…jag vet inte om det var så mycket mer?

Erik Hamréns misstag har jag pekat på i ett tidigare inlägg, han var inte godkänd men det var hans mästerskapsdebut så det finns en förklaring.

Nu blir det till att raka av sig Nolte-skägget och ta en ledig söndag. Jag skippar Zlatans presskonferens och tänkte ta mig till Tjernobyl-området, det är trots allt bara tio mil härifrån.

Sedan får man väl försöka skrämma upp någon form av vinkel inför Frankrike och jag lider med alla fans som är kvar i Kiev för detta och dem som laddat för att åka hit och nu får se en för svensk del betydelselös match.

På tisdag ska vi spela journalistlandskamp mot fransosernas murvlar som kommer med bland andra Robert Pirès. Blir det inga ändringar är det Koncha Zaspas konstgräs som gäller och avspark vid 11.00.

1. Startelvan mot Ukraina. Sverige klev in i EM-premiären med fem mästerskapsdebutanter, totalt sju spelare som aldrig startat en mästerskapsmatch, däribland Ola Toivonen på en ovan position men rutinerade Anders Svensson på bänken. Inte ens de journalister som brukar yla om ”rolig och offensiv fotboll” hade kommit fram till en så chansartad laguttagning. Jag är på fullt allvar helt övertygad om att jag själv hade tagit ut elva spelare som gett Sverige större chans att fixa tre poäng eller åtminstone en.

2. Zlatans nummer tio-roll. Mot England blev det särskilt tydligt – Zlatan var för långt ifrån målet men utan att kunna påverka anfallsuppbyggnaden på samma sätt som i betydelselösa träningslandskamper med stora ytor och gott om tid med bollen. Mot Ukraina var Zlatan bra men han hade även i den matchen gjort ännu mer nytta nära mål då Sverige valde att spela mycket långbollar mot ensam Markus Rosenberg. En av världens bästa nior spelade i princip som mittfältare i två matcher som Sverige behövde vinna. Det finns många som har anledning att rannsaka sig själva här men framför allt förbundskaptenen. Varför skickade han inte fram Zlatan mot England? Det hade räckt att vinka till sig honom för att säga fem ord: ”Upp med dig 30 meter”. Zlatans brister i det defensiva arbetet avslöjades när han stod still tio meter från Steven Gerrard som tog in en besvärlig höjdboll med höger fot bakom vänster stödjeben, la den tillrätta och sedan slog inlägget som Andy Carroll nickade in. Det hade räckt med fyra snabba steg i Gerrards riktning för att Zlatan skulle stört honom tillräckligt för att undvika det första baklängesmålet.

3. Velandet med backlinjen. Fram till EM-genrepet mot Serbien hade Jonas Olsson spelat mittback i sju av de åtta senaste träningsmatchhalvlekarna. Men plötsligt petades Olsson och Andreas Granqvist kastades in. Visst, det fanns inte något tryggt alternativ bredvid Olof Mellberg efter Daniel Majstorovics skada men att Hamrén inte lyckades identfiera en linje och gå på den fullt ut utan fortsatte velandet ända till gårdagens match mot England gav Sverige sämre förutsättningar att lyckas än om han hade bestämt sig för en linje från början.