I hela mitt liv har jag kunnat luta mig mot fotbollen.

Fotbollen har alltid funnits där på ett eller annat sätt.

Ibland som en krycka, ibland som en språngbräda.

Men den har alltid funnit där. Oavsett vad som hänt i mitt liv, runt omkring mig eller ute i världen har bollarna rullat som vanligt på asfalterade skolgårdar, hårda grusplaner, gropiga gräsmattor eller nuförtiden allt oftare på släta konstgräsplaner från norr till söder.

Fotbollen fanns där när jag sökte mig bort från alkoholisthemmets opålitliga dimma. När jag hängde upp hela tillvaron kring idoler som Brasilien och Zico, IFK Göteborg och Torbjörn Nilsson. När kompisgänget samlades framför gamla VHS-krönikor från Maradona-VM eller -94-sommaren. När jag som spelare själv levde för att förverkliga en dröm. Och tills sist när jag tog klivet in i vuxenvärlden och byggde upp det yrkesliv som har gett mig en god och fungerande vardag (om än med vissa gupp längs vägen).

Naturligtvis är coronakrisens verkliga offer de människor som dör och blir svårt sjuka samt deras anhöriga. De som varslas och sägs upp när företag hackar. Och de som i detta nu, världen över, sliter ut sig inom vården för att försöka hjälpa så många av oss andra som möjligt. Om det ska komma något gott ur detta, utöver de klimatvinster som kan bli ett resultat, så hoppas jag att det leder till en naturlig omprioritering av lönesättningen mellan olika yrkesgrupper. Hur kan exempelvis en sportjournalist tjäna dubbelt så mycket som en sjuksköterska? Hur hamnade vi ens där?

Idrotten, utövarna och publiken är inga offer på det sättet. Idrotten agerar just nu utifrån sunt förnuft. Olika insatser krävs för att sprida ut smittspridningen över tid, enligt de som vet bättre, och då måste idrotten följa. Det är en självklarhet. Men det skapar en situation som jag aldrig riktigt trodde kunde inträffa – en vardag utan fotboll.

Nu finns det för första gången ingen fotboll nånstans. Ungdomsmatcherna som brukar avlösa varandra nere på Skytteholms IP här i Solna är inställda. Det är ingen Premier League klockan 16.00. Ingen svenska cupen i morgon och när allsvenskan kan starta är det ingen som vet.

Vid andra kriser eller tillvarorubbningar brukar jag gå till fotbollen för att uppleva någon slags trygghet mitt i allt elände. Jag har kunnat fängslas av en ung talang, njuta av ett vackert anfall, försvinna iväg i en dramatisk upplösning, för att gå därifrån med skingrade tankar, ny kraft, nytt hopp och en känslan av ”jag har i alla fall fotbollen”.

Men vad har vi nu? Vart går vi nu?

Idrotten och fotbollen är inte coronakrisens första eller största offer. Men det väcker en existentiell fråga. Det är av yttersta vikt att idrotten och fotbollen kan släppas på igen så snart det bedöms som möjligt utan att det förvärrar eller bidrar till coronakrisen.

Jag är orolig för att vi hamnar i ett utdraget läge där idrotten används och utnyttjas som ett sätt för makthavare och beslutsfattare att visa handlingskraft.

Jag påstår inte att vi är där, tvärtom har jag stor tilltro till de åtgärder som just har vidtagits från myndigheternas sida, men jag tycker det är min skyldighet som fotbollsälskare att påminna om att fotbollens och idrottens roll inte är en fråga att ta lätt på. Det är beslut som ständigt måste omprövas och alltid baseras på all tillgängliga fakta och de mest relevanta prognoserna, snarare än populism och krafttagsretorik.

När Alexander Isak gjorde två mål mot Real Madrid i veckan var det Sportbladet Plus som hade rättigheterna att visa matchen. När Armand Duplantis satte nytt världsrekord i stavhopp på 6,17 var det Sportbladet Plus som hade rättigheterna att visa galan. Jag har inte mandat att slänga upp några siffror, men ni förstår själva vad det innebar för vår Plus-försäljning…?⚡️ ☄️ ?.

Det var bland annat det här jag syftade på när jag skrev att ”det är nu tåget går” i en uppmärksammad tweet i veckan.

I princip alla medier satsar idag på betaljournalistik. Just nu ser vi det särskilt bland mindre fotbollssajter. Det kallas ”satsningar” men är en konsekvens av en förändrad annonsmarknad. Det görs av överlevnadsskäl. Och för vissa kommer det att vara dödsrosslingar. Fotbolldirekt lär exempelvis ha lyckats skrapa ihop drygt 300 prenumeranter sedan i höstas. Täcker det ens kostnaden för en enskild Ekwall-krönika? Fotboll Sthlm (och Fotboll Skåne) har en klart skarpare idé, jag tror på Månsson & Co. men de behöver en stark(are) ägare, vem köper?

Dobb? Nja…

Vår före detta stora konkurrent Expressen tvingas spara 115 miljoner, samtidigt ska de – 15 år senare – börja ta ta betalt för sin journalistik. Men det är svårt att backa in i en satsning.

Sportbladet Plus har gett mig och Bohman (som jobbar med allsvenskan) en möjlighet att göra genomarbetad journalistik. Guldplan 2020, Talang 2020 och Scout 2020 är bara några exempel. Lägg därtill vårt fokus på fotbollsekonomi i serien Miljonspelet i allsvenskan.

Det handlar inte om att Bohman och jag är bättre än andra som jobbar med allsvenskan – det handlar om att vi får tid. Vi hinner ringa samtalen. Vi hinner lägga en extra touch på texten. Betalningsviljan skapar en win-win-situation. Och detta märker givetvis läsarna.

De som inte betalar för journalistiken märker det inte eftersom de inte läser det. Men de som läser registrerar. Och beviset är att folk i slutänden faktiskt betalar för Sportbladet Plus.

Personligen ser jag två fördelar: i stället för att vara i händerna på spelbolagens annonsvilja är jag i händerna på läsarnas betalningsvilja. Det passar mig bra. Att dra klick är det enklaste som finns, det kräver ingenting och som vår chefredaktör Lena K Samuelsson nyligen konstaterade: klick är inte den vinnande affärsmodellen.

Att hitta det material folk faktiskt är beredda att betala för i en stenhård konkurrens är den mest kittlande utmaning (sport)journalistiken erbjuder just nu. Det slår förstås mot ens eget varumärke, men det var länge sedan jag slutade bry mig om sådant.

Sportbladet fyller 20 år i år och den obrutna framgångssagan handlar med några få undantag om att det varit ett lagarbete. Varför ändra på ett vinnande koncept?

Grattis alla allsvenska fans, ni får tampas med Generalen ytterligare ett decennium!

Efter en rekordlång semester och tidernas mjukstart har jag kommit överens med nye sportchefen om årets säsongsupplägg.

Jag är peppad och motiverad, hedrad och tacksam över att kunna fortsätta på samma sätt som i fjol, men med en effektivare schemaläggning och ett nytt fokus som kommer bidra till att Sportbladets allsvenska fotbollsbevakning tar nästa journalistiska steg. Mer info om det kommer.

Redan idag smygstartar firma Bohman & Laul med en modern, allsvensk försäsongsklassiker – den flytande listan över bästa värvningarna.

Hittills inför säsongen 2020 det gjorts 40 värvningar till allsvenska klubbar och vi har valt ut 24 stycken som vi tycker att det finns något relevant att säga om. Sedan har vi rangordnat dessa från plats 1 till 24. Min favorit hittills? Plats 18: late bloomern Kristoffer Khazeni, 24, som IFK Norrköping hämtat från IF Sylvia. Kanske den mest spännande fotbollssagan i år. Som spelare påminner Khazeni inte så lite om en ung Kaká när det kommer till drivet med boll.

Listan är som sagt rörlig och uppdateras under våren när nya namn presenteras.

Så det är bara att åka med.

Nytt årtionde, nya tag.

Nu gör vi 2020!

När jag lanserade min bok (Alkisbarn // Fotboll, fylla och fajt) i våras lovade jag att fem kronor per sålt exemplar under 2018 skulle tillfalla Bris, Barnens rätt i samhället. Boken trycktes i 3000 inbundna exemplar och majoriteten är vad jag förstår sålda. Någon ny upplaga är inte planerad, däremot kommer boken ut som pocket i april.

Det dröjer tydligen tills alla returer är räknade osv innan det går att veta exakt hur många inbundna ex som såldes under 2018. Men skit samma: Jag chansar på att resten blir sålda på ett eller annat sätt framöver. Jag har därför swishat 15 000 kronor till Bris enligt överenskommelsen med mig själv.