VMBLOGG14: Vad vill ni veta om Brasilien?

av Robbie Lauler

Den vanligaste reaktionen när folk hör att jag ska åka till VM i Brasilien är att de tycker det låter fantastiskt. Och det gör det ju.

Men ni ska veta att uppdraget kräver en jävla massa shopping.

I helgen fick jag klart med några grundläggande inköp:

Magväskan

bild-1

 

 

 

 

 

 

 

…en enkel och anspråkslös variant denna gång. Jag har i efterhand fått höra att det är en dammodell men det sa hon som sålde på mig den inget om. Med ett Batman-märke eller en dödskalle kan den lyfta.

Shorts med många fickor samt skor som klarar ett sambatåg

bild-1 kopia

 

 

 

 

 

 

 

…bildjäveln går inte att snurra av men här finns inte så mycket att klaga på: Shorts med många fickor, skor som klarar ett sambatåg.

Datorväska med plats för packning för två dygn som kan byggas om till ryggsäck eller dragväska

bild-1 kopia 2

 

 

 

 

 

 

…den här väskan har en mängd finesser vilket underlättar inrikesresor i Brasilien eftersom jag inte behöver vänta vid bandet på flygplatserna utan kan färdas med handbagage endast. Ner med dator, ett par kallingar och möjligen en reservstrumpa, sedan kan jag ta mig an São Paulo, Fortaleza, Brasilia och allt vad det nu blir.

På inköpslistan återstår dock följande förnödenheter:

1. Hawaiiskjortan. Har inte hittat någon ännu men som en klok man en gång sa: ”Spottar du inte en hawaiiskjorta på 50 meter är det inte en hawaiikjorta värd att köpa”. Jag spanar vidare.

2. Stringbadbyxorna. Alla vet att fotboll spelas bäst på Copacabana, och gärna då i string. Dock vet jag inte om stringbadbyxor är lagliga i Sverige, eller om det möjligen krävs specialtillstånd för att sälja här. Jag ska undersöka vad som finns på den svarta marknaden.

3. Stråhatten. Skyddar mot sol och får mig att smälta in i miljön.

4. Cigarrerna. Köps med fördel på plats.

Sedan ska jag nog överleva en månad i Neymars hasor.

Har ni förresten några frågor om a seleção? Ge mig så ska jag ställa om/när tillfället ges.

Men fortfarande återstår ett par dagar av allsvenskan. I kväll IFK Göteborg-IFK Norrköping, i morgon Malmö FF-AIK. Landslaget hoppar jag denna gång. Men intressant att inte text tv (eller svt.se) tar upp Anders Svenssons kritik mot Erik Hamrén. Har det med VM-studion att göra?

Champions League-finalen var underhållande och dramatisk. Rätt lag vann, var en en känsla jag fick under matchens gång. Länge var jag dock fascinerad över om det skulle gå att vinna en CL-final genom att skapa en halv målchans. Sagan om Atlético Madrid är en bra saga även om de nu förlorade finalen mot ett bättre – och dyrare – lag. Men att pengar styr det mesta i den internationella klubblagsfotbollen är inget nytt, och därför blir den allt mindre intressant, tycker jag. Enskilda uppstickare förändrar inte grundläggande faktum. Men som match betraktad var det 120 minuters god underhållning, sedan kan man återgå till att ägna sig åt väsentligare saker igen.

Som att rösta i EU-valet. Jag la min på Feministiskt Initiativ och Soraya Post som har romsk bakgrund och förhoppningsvis kan bli en stark röst för Europas mest utsatta och diskriminerade folkgrupp. Det innebär inte att jag kommer att rösta på feministerna i riksdagsvalet men så här i EU-valet kan man resonera lite smalare, anser jag.

Så många tankar om en fotbollsmatch

av Robbie Lauler

Ibland finns det så mycket att säga om en fotbollsmatch att man inte får med allt varken i snabbanalysen direkt efteråt, eller i papperstidningstyckaren som skrivs någon timme senare.

Djurgården-IFK Göteborg 0-0 var en sådan.

Jag tycker, till skillnad från resten av världen (verkar det som), att det var en ganska bra och intressant match.

Men ”resultatet styr tanken” som Mikael Stahre brukar säga, och när det blev 0-0 var allt skit, enligt de flesta.

Men i första halvlek spelade Blåvitt en väldigt positiv fotboll. Joel Allansson gjorde en snudd på sensationellt stark comeback både offensivt och defensivt, hittade triangelspel med Ludwig Augustinsson och Sam Larsson, och IFK forsade fram på vänsterkanten. Allansson i all ära, arkitekten bakom lösningarna framåt var ”Samba-Sam” vilket gick de flesta förbi som hyllade ”Ludde” i stället som självklart slog fina inlägg.

Men som Pelle Olsson sa efteråt, du måste spela mer fysiskt mot Sam Larsson annars  skapar han sig ytor med en av allsvenskans bästa förstatouchar.

Men IFK Göteborgs startelva höll bara till 9/11. Robin Söder är ingen anfallsspets utan bättre ihop med en djupledsgående forward. Och Emil Salomonsson ingen högerytter men där är Lasse Vibe snart tillbaka på allvar. Det krävs lite mer för att få Pelle Olssons organiserade försvarsspel ur positionerna, i synnerhet när Daniel Amartey spelar ett mittbacksspel som måste vara bland det bästa den här fotbollsserien skådat på länge. Om/när Blåvitt hittar en tydlig och fungerande lösning i den ensamma anfallsrollen har Blåvitt ett lag och en bredd som bör hänga med i guldracet, nu när laget tillåts (?) spela fotboll.

Djurgården tog över i andra halvlek, mycket beroende på att Aleksandar Prijovic kom in och fick fast bollen högre upp i planen. Dif:s grundläggande problem är att ytterbackarna är för svaga offensivt med boll vilket gör att Djurgården sällan eller aldrig får ut något när Stefan Karlsson och Vytautas Andriuskevicius fyller på framåt. Martin Broberg ser ut att helt sakna självförtroende, och utan Haris Radetinac undrar jag om inte Jawo till höger och Prijovic/Erton Fejzullahu på topp är en bättre lösning framöver.

Dessutom är det ovanligt att se ett innermittfält tappa bollen så ofta på egen planhalva som Yusif Chibsah (i första halvlek) och Andreas Johansson (i andra halvlek) gjorde. Här borde Olsson nog överväga att flytta in Simon Tibbling på mitten. Han ser ut att vara mogen uppgiften, han är mer löpstark och klok och med en hårt jobbande Alexander Faltsetas bredvid sig skulle det kunna bli riktigt bra. Med Mark Mayambela till vänster? Olsson behöver i alla fall hitta på något, som det är nu kommer lagt till alldeles för få chanser och då uteblir också målen.

Till sist tycker jag det var bra av Erton Fejzullahu att be om ursäkt. Det visar att han och Djurgården också tycker att en gräns passerades och då behöver vi åtminstone inte diskutera den saken längre.

Taggar allsvenskan

Vad gör Simon Gustafson i P19?

av Robbie Lauler

Att Simon Gustafson nobbas av U21-förbundskapten Håkan Ericson är ett mysterium.
19-åringen har inte kommit med sedan debuten i höstas där han gjorde mål direkt mot Turkiet.
Men behöver Simon gå den vägen? Eller är det läge för Erik Hamrén att ta med honom redan nu?

När A-landslaget samlas om en vecka för matcher mot Danmark och Belgien finns inga allsvenska spelare med enligt en överenskommelse mellan Svenska Fotbollförbundet och intresseföreningen Svensk Elitfotboll.
Paradoxalt nog försvinner ändå en del allsvenska nyckelspelare iväg på landslagsuppdrag, nämligen de som är uttagna till P19-landslagets EM-kval i Bulgarien.
Häckens Simon Gustafson och Carlos Strandberg är två, Kalmars Melker Hallberg en tredje och IFK Norrköpings Linus Wahlqvist en fjärde. Samtliga fyra finns med på Sportbladets lista över allsvenskans tio största talanger just nu (födda 1994 eller senare och publiceras i dagens tidning).
När det gäller Simon Gustafson kan man fråga sig vad han gör i ett P19-landslag. Han borde vara självskriven i en U21-trupp, kanske till och med redo att testas i Erik Hamréns riktiga landslag.
Jag är inte den som brukar försöka skriva in unga talanger i landslaget, allt har sin tid, det är enorm skillnad jämfört med allsvenskan. Men den offensive mittfältaren ser ut att vara redo att känna på en ny utmaning. 19 år gammal är han en av Häckens nyckelspelare och presterar på hög nivå i match efter match i allsvenskan. Eller ska Hamrén pressa iväg honom till en turkisk bottenklubb innan han anses redo?
För de största talangerna går det givetvis att göra undantag, det behöver inte bara gälla unge herr Gustafson. Speciellt om man tittar på den trupp Erik Hamrén har tagit ut: Det är Johan Elmander och Ola Toivonen och Marcus Berg och Kim Källström och det gamla gardet. Rasmus Elm har redan hoppat av, han vill ha semester i stället.
Det handlar inte om att kasta ut allt det gamla för att ta in mängder av nytt. Det handlar om att hitta en mix som driver utvecklingen framåt över tid. Just nu går det att ifrågasätta hur firma Ericson/Hamrén resonerar.
      ’
I går besegrade Häcken dittills obesegrade Kalmar med 4-1. Även om matchen var jämn i 60 minuter är slutintrycket en ganska så skoningslös överkörning från Häckens unga lag.
Matchens 2-1-mål är värt att nämna extra noggrant: Carlos Strandberg, född 1996, tog emot en långboll från egen målvakt, Simon Gustafson, född 1995, satte ut den till tvillingsbrorsan Samuel Gustafson, också född 1995, som hittade Nasiru Mohammed, född 1994, vid bortre stolpen.
Det var inte bara ett propagandamål för fotbollen, det var bollen ”på ett snöre” mellan fyra grabbar 18 och 19 år gamla.
Tänk om AIK eller IFK Göteborg hade haft de talangerna, och spelat den fotboll som Häcken spelar nu. Friends hade varit utsålt, Blåvitt hade fått flytta matcherna till Ullevi.
Nu pratar vi om Häcken, då kom knappt 3000 till Gamla Ullevi för att se fyra av allsvenskans största tonårstalanger rulla ut Kalmar fullständigt.
Efteråt frågade jag tränaren Peter Gerhardsson om Simon är att betrakta som allsvenskans just nu största talang. Gerhardsson menade att vi journalister som ser fler matcher med olika lag har bättre koll på det. Dessutom tycker han att Simon behöver tuffa till sig:
– Han måste bli tuffare och rejälare och förstå närkampsspelet bättre. Det har vi jobbat med individuellt, sa Häcken-tränaren.
Den tuffheten är knappast något Simon bygger upp i ett P19-landslag. Men tänk vilka läropengar han skulle göra bara genom att vara med på ett par landslagsträningar.

Är vinnaren alltid bäst?

av Robbie Lauler

AIK besegrade Elfsborg med 2-1 och efterspelet blev i det närmaste en filosofisk frågeställning.
Är det lag som gör flest mål alltid bäst?

I det korta perspektivet, i den enskilda matchen, är svaret på frågan tveklöst ja: Fotboll handlar om att vinna. Flest mål vinner. AIK gjorde två, Elfsborg ett. Tre poäng till AIK, noll till Elfsborg. Glädje i Solna, sorg i Borås.

AIK var – för att använda det synsätt som Häckens tränare Peter Gerhardsson alltid ser allt genom – skickligare framför mål. De handlar mycket sällan om tur och otur. Gnaget var helt enkelt skickligare på att ta tillvara på sina chanser. Nabil Bahoui med skottteknik, Kenny Pavey med kraft och fysik i duellen med mittbacken Daniel Mobaeck. Plus att AIK i Patrik Carlgren har en målvakt som i allt väsentligt överglänste kollegan Kevin Stuhr Ellegaard denna kväll.

AIK skapade chanser genom ta sig till inlägg, genom slå inläggen med kvalitet, genom att ha folk i och runt straffområdet vilket är en förutsättning för att komma till avslutslägen.

AIK är skickliga på det här, de har länge varit skickliga på det, det är kvaliteter som för att generera allsvenska poäng är lika värdefulla som andra sätt att göra mål och skapa chanser på. Elfsborg till exempel, de slog knappt ett inlägg på hela matchen.

Men när Anders Svensson mötte medierna efteråt var han inte särskilt nedslagen, tvärtom.
Anders sa:
– Vi äter upp dem fullständigt. Vi är helt dominanta mot AIK. Det är klart jag är jävligt besviken, man vill alltid vinna, men jag kan ändå känna en glädje och en stolthet för den fotboll vi spelar. De är bra på inlägg och fasta och gör två mål på inlägg. Vi spelar stundtals en fantastisk fotboll, sa Anders.

Veteranen har mängder av rutin men är förstås part i mål här. Han företräder en filosofi som handlar om att flytta bollen från egen backlinje, via marken, på spelare med fart i ytorna som uppstår mellan motståndarens lagdelar.
Det är inte många lag, om något, som gör det så snabbt som Elfsborg. Marcus Rohdén och Viktor Claesson har få övermän i allsvenskan vad gäller löpkapacitet och tajming i sina förflyttningar.

I perioder av matchen, framför allt när Claesson kom in, hängde AIK helt enkelt inte med. Det ledde till frilägen, det ledde till bra skottlägen men bara till ett mål. Samtidigt släppte de in två.

Elfsborg är på många sätt ett fotbollslag som försöker utveckla svensk fotboll till något svensk fotboll släpar efter på i en internationell jämförelse: Farten och bolltempot. Men de har vissa brister i båda straffområdena. Och det är som bekant viktiga områden i fotboll.

Med det sagt: Elfsborg saknade mittbacken Jon Jönsson, de saknade vänsterbacksyttern Niklas Hult medan Claesson och Viktor Prodell började på bänken då de också haft skadeproblem.
AIK startade med bästa laget (minus långtidsskadade Panajotis Dimitriadis) men inför nästa match, borta mot Malmö FF, saknas Celso Borges som är på väg till VM i Brasilien.

Om man mot den bakgrunden lyfter blicken förbi den enskilda matchen och i stället har den och tidigare matcher som utgångspunkt har jag svårt att se tydliga tecken på att Elfsborg skulle tappa positionen som ett topplag, även om de förlorade i går.

AIK är efter den traditionsenligt svaga våren med i toppstriden. Det är officiellt nu. Men om vi gör samma tankeexperiment med Gnaget är bilden att det fortfarande är för många lagdelar som inte når högsta nivå, dels kommer mittfältet att försvagas utan Celso Borges. Jag har svårt att se att kvaliteterna de visade i går, minus Borges, ska räcka för att besegra MFF borta.

Jag är helt enkelt inte övertygad ännu om att AIK är det guldlag jag tippade dem som inför säsongen, trots gårdagens tunga och viktiga skalp.

Om hot och föreningsdemokrati

av Robbie Lauler

Tystnaden som uppstod när Paul Myllenberg berättade om hot och bevakning av bostaden.
Hur ska den tolkas?
Att den som driver en linje – enligt många en överdrivet hård linje – får skylla sig själv?
Eller rycker vi på axlarna för att hoten har blivit vardag?

Jag vet inte hur det såg ut på andra redaktioner men dialogen på Sportbladet ger en ögonblicksbild. Framåt 19-tiden messade jag kvällschefen och frågade hur vi tänkte följa upp HD:s intervju med Helsingborgs klubbdirektör Paul Myllenberg där han berättar om polisanmälda hot och förstärkt bevakning av egna bostaden.
– Den som legat ute på vårt nät hela dagen? Inget vi pratat om att ta ett större grepp på. Läskigt egentligen, hur man lärt sig rycka på axlarna åt skiten, svarade chefen.

Det här är ingen kritik mot honom, eller mot mig själv som kom att tänka på saken först framåt kvällen, eller mot någon annan heller för den delen.
Exemplet visar var vi står.
En fotbollsledare upplever sig hotad, riksmedierna rycker på axlarna, Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson är tyst och det kommer inga pressmeddelanden från intresseorganisationen Svensk elitfotboll.
Kanske beror det på att hoten har blivit vardag.

När dåvarande regeringssamordnaren för idrottsrelaterat våld, Björn Eriksson, 2013 presenterade den så kallade Huliganutredningen (”Mer glädje för pengarna”) redovisades en undersökning om hot mot ledare inom fotboll och ishockey. 42 procent av de tillfrågade i gruppen VD/klubbdirektör/sportchef uppgav att de utsatts för våld, hot eller trakasserier.

Eller så är tystnaden kring Paul Myllenberg en reaktion på fjolåret där Djurgårdens tränare Magnus Pehrsson upplevde sig hotad och avgick, statsminister Fredrik Reinfeldt kallade till presskonferens men polisutredningen lades snabbt ner då brott inte gick att styrka.  Ännu vet vi väldigt lite om Paul Myllenbergs situation.

Fakta är att en Djurgårdssupporter dog inför en match på Olympia, och att en HIF-supporter i går åtalades för misshandel och vållande till annans död.
Fakta är att Helsingborg efteråt initierade ett ”supporterkontrakt” där några av punkterna har ifrågasatts på goda grunder och att detta ”kontrakt” togs fram utan dialog med supporterorganisationen Kärnan.
Fakta är att Paul Myllenberg var drivande från klubbledningen när spelarna inte tackade supportrarna efter cupsemin mot Malmö FF då det hade brunnit bengaler i klacken.

Men som lagkaptenen Pär Hansson sa i går:
– Det är ingen enmansshow. Vi (spelare) var högst delaktiga.

Personligen reagerar jag starkast på åsikten att Paul Myllenberg skulle agera i strid med föreningsdemokratin.
HIF:s styrelse är demokratiskt vald, styrelsens viktigaste uppgift är att tillsätta VD (klubbdirektör). Allt detta var avklarat enligt föreningstatuterna inför årets säsong.
Att de åtgärder som senare vidtogs är någon form av myllenbergskt enmansrace där styrelsen är överkörd och står handfallen, utan möjlighet att förhindra klubbdirektörens framfart, faller väl ändå på sin egen orimlighet?
Om åtgärderna inte vore förankrade i styrelsen, förutsätter jag att styrelsen hade sparkat bakut och beskurit klubbdirektörens handlingsutrymme kraftigt.

En så svår situation som den Helsingborg ställdes inför – alla detaljer är dessutom inte allmänt kända – kan omöjligen lösas så att alla blir nöjda. Men det är just det föreningsdemokratin handlar om: Att medlemsmajoriteten har givit styrelsen mandatet att sköta föreningen fram till nästa årsmöte eller ett extrainsatt
Helsingborgs styrelse och deras utnämnde klubbdirektör Paul Myllenberg har definitivt inte gjort allt rätt längs vägen men det allvarligaste problemet är om de tvingas böja sig för hot och inte får sköta föreningen efter egna huvuden. Det mandatet har medlemmarna givit dem enligt god demokratisk ordning (förutsatt de plötsligt inte ändrar några ”grundlagar” för att dra en parallell).

Därför kan det polisanmälda hotet betraktas inte bara som en oacceptabel markering mot Paul Myllenberg, utan som ett hot mot hela den föreningsdemokratiska tanken.
Och just föreningsdemokratin är något jag tycker att vi ska värna.

Taggar allsvenskan

Publiken sviker…eller?

av Robbie Lauler

Häcken förlorade med 1-0 mot Åtvidaberg men jag tänkte inte fördjupa mig så mycket i vare sig John Owoeris påpassliga mål eller Häckens förlorade effektivitet utan i stället titta på de allsvenska publiksiffrorna.
De dalar.
Eller gör de verkligen det?

Den där ingressen fick knappast redaktören att jubla. När det gäller publiksiffror kan det väl bara förhålla sig på två sätt och båda är rubrikvänliga:
Antingen ökar publiken eller så minskar den (visst, siffran kan ligga still men då är det knappast något att skriva om).
Så var står vi just nu – ökar eller minskar publiken?

Allsvenskan hade efter åtta omgångar tappat 318 personer per match jämfört med efter åtta omgångar i fjol. Då var snittet 7813 åskådare, nu låg det på 7495. Totalt 20 000 åskådare färre på matcherna i år, alltså.
Ungefär lika stort är tappet om man jämför snittet efter nio omgångar och snittet för hela 2013: Det skiljer drygt 400 åskådare/match.
Därmed finns tydliga tecken på att publiken sviker allsvenskan i år, varför inte bara hamra fast det med kraft?

Nja, det är inte riktigt så enkelt.

Om man tar regerande mästarna Malmö FF så är deras hemmasnitt efter nio omgångar visserligen över 2500 åskådare sämre jämfört med efter 30 omgångar i fjol (16 000 vs 13 400).
Men när ordföranden Håkan Jeppsson påpekade detta i en intervju med Sydsvenskan – ”Det är en tydlig trend att folk väljer bort att gå och se matcher i allsvenskan” – blev det livat bland fansen som menade att så går inte att resonera.
Sydsvenskan fördjupade sig i siffrorna och gav fansen rätt medan MFF-ordförandens utspel saknade stöd i statistiken. Dels har de stora publikmatcherna inte spelats på Swedbank ännu, dels visade inte ”veckodagsanalysen” någon trend.

Sveriges största publiklag AIK har lägre hemmasnitt, just nu ligger det på 17 300 mot 18 900 för 2013. Men i fjol lockade den unika och historiska första matchen på Friends över 43 000 åskådare. Dessutom spelas hemmaderbyt mot Djurgården först till hösten.
Med det sagt: I söndags kom knappt 12 000 till matchen mot Mjällby och ordföranden Johan Segui är lite förvånad över att så många årskortsinnehavare stannade hemma.
– Senast var det 4000 betalande åskådare som inte passerade vändkorsen, säger Segui och spekulerar i orsaker som söndagsmatch, rädsla för regn och de sportsliga resultaten.

Friends har möjlighet att stänga taket, det gjordes i söndags, bland annat efter diskussion med Andreas Alm kring att slippa få planen sönderregnad som under cupfinalen 2013 då det bildades stora pölar när vattnet rann längs balkar och tv-kuben.
– Nu började det i stället regna efter matchen men det är alltid lätt att vara efterklok när regnet kommer senare än väntat, menar Segui som tror att de protester som syntes via banderoller från delar av klacken (att taket ska vara öppet) är av övergående natur:
– Det är nog en vanesak. Om vi bara vinner våra matcher kommer folk inte att tänka så mycket på taket. Men om vi förlorat hade det väl varit takets fel, säger han.
Håller du med Håkan Jeppsson att känslan rent allmänt är att publiken sviker allsvenskan i år?
– Det är svårt det där. Efter premiären (tragedin i Helsingborg, reds. anm.) kände jag att många undrade ”Vad fan är det som händer?”. Men det är så många parametrar att ta hänsyn till, säger Segui.

När det gäller det olagliga bengaleldandet, det brändes en hel del på Friends mot Mjällby och är en fråga som splittrar fans i många publikklubbar, tycker Segui att eldarna skapar en bättre atmosfär men kostar för mycket pengar:
– Vi är av princip emot allt sådant som kostar oss pengar. Vi tror på dialog och samtal men kan inte bestämma vad individer väljer att göra. Det kanske gav en lite bättre atmosfär till en alldaglig allsvensk match, problemet är när det kostar oss 80 000 kronor, säger Johan Segui.

Djurgården, Kalmar och IFK Göteborg ligger bättre till jämfört med deras snitt efter 30 omgångar i fjol medan andra topplag som Elfsborg och Häcken är 1500 respektive 2000 åskådare sämre.
Häcken har aldrig varit något större publiklag och i år byggs Rambergsvallen om. I stället spelas hemmamatcherna på Gamla Ullevi som inte blivit någon magnet för Hisingsborna.

Det lär knappast komma fler utifrån gårdagens prestation där Simon Gustafson och Martin Ericsson missade givna mållägen. Trots ett rejält övertag var det Åtvidabergs John Owoeri som rullade in matchens enda mål efter passivt försvarsspel av Häckens backlinje.

2421 åskådare på Kopparvallen blev säkert blev imponerade över högerbacken Anton Tinnerholm (igen) som bland mycket annat retade gallfeber på Moestafa El Kabir. Vilken allsvensk storklubb ser till att Tinnerholm får spela inför en större hemmapublik framöver?

Taggar allsvenskan

Alm satte strålkastarljuset på AIK:s problem

av Robbie Lauler

En pressad tränare som vill försvara en spelidé?
Eller en tränare som håller på att ”tappa omklädningsrummet”?
Presskonferensen efter AIK:s 2-1 mot Mjälby blev en annorlunda tillställning.

Andreas Alm har under sina år som huvudtränare gjort sig känd för att gärna ta tillfället i akt att sätta journalister på plats.
Kritiska frågor kan bemötas med dryga svar. Ofta har Alm haft rätt, frågeställningarna har på goda grunder kunnat viftas bort men det är också själva anledningen till att de ställs: Eftersom han som tränare har insyn i verksamheten och kan ge svar.
Du hör sällan aldrig något liknande från en Pelle Olsson, en Nanne Bergstrand eller en Åge Hareide.

Det är förstås Andreas Alms ensak hur han vill besvara frågor, jag har inga problem med det. Hans uppdrag är att AIK ska ta så många poäng som möjligt och resultatraden 2-4-2 är svår att argumentera emot.
Under årets svaga inledning har Alm tagit taktiken ytterligare ett steg. Efter 2-1 mot Helsingborg publicerades en ”intervju” på AIK:s hemsida. Jag skriver ”intervju” inom citationstecken eftersom svaren är formulerade på ett sådant sätt att jag misstänker att Alm skrivit dem själv.
Läs bara:
– Till och med den gode Simon Bank, Aftonbladets krönikör, som är suverän på att fånga helheter i kvällstidningstempo hellre än snabbanalyser, slukades efteråt upp i sin stilistik av att vi var en spelare mer på planen och att vi var tröga och oroliga och han hittade de två bästa spelarna bland utespelarna i bortalaget, menade Andreas Alm.

På presskonferensen i går överraskade Alm på nytt, denna gång genom att såga sitt eget lag utan att han ens ha fått en fråga om det.
– Vår defensiv är inte bara en brist utan ett problem. Vi har släppt in 14 mål på nio omgångar. Om det är någon som vill analysera våra svagheter så är det defensiven. Vi har gjort 15 mål, det har Malmö också gjort, offensivt är det inga konstigheter, sa Alm och pekade på att självförtroendet har påverkats negativt av att laget ännu inte hållit nollan, svårigheterna med att förändra formationen för att stänga matcher och att det presspel som ger en bra defensiv ofta saknas.

Så jag frågade:
Men om ni saknar ett presspel, är det då spelarna som inte gör vad du säger åt dem eller är det du som inte kan sätta ihop ett presspel?
– Klart att jag har ansvaret om inte presspelet fungerar. Det gäller att hitta nivån på det, och när man ska göra det. Och det är alltid en balans med det offensiva spelet.  Det är något vi har jobbat med de senaste vårarna, sa Alm.

Jag blev nyfiken på varför Andreas Alm valde att ta upp det här på eget initiativ efter en match där AIK:s försvarsspel fungerade bra eller knappt ens sattes på några större prov. Efter Andreas Blomqvists vassa 1-0-avslut i sjunde minuten kom Mjällby knappt över halva planen. Gnaget vann till sist avslutsstatistiken med 24-3 men det krävdes en straff tio minuter från slutet för tre poäng (Celso Borges, 2-1).
Är AIK så påverkade av vad som skrivs och rapporteras i medier och på forum, eller vad handlar allt om? Efter presskonferensen frågade jag om det också.
– Jag tycker att man kan knuffa er i media åt ett håll, det har varit väldigt mycket prat om spelidén. Den är inte så svår, jag har varit tränare här i fyra år. Vi är bra i ytterzonerna, vi har två bra forwards, vi är det lag i allsvenskan som oftast har det offensivaste innermittfältet. Det finns en idé att utveckla sådant, det är det ingen annan i allsvenskan som gör. Men jag saknar kritiken utifrån det defensiva spelet, det är bara att läsa i tabellen, vi har 14 insläppta mål, det har ingen annan på övre halvan.
Är det så viktigt hur ni uppfattas utifrån att du måste ägna energi åt att sätta medierna på spåren vad du tycker att de bör kritisera?
– Ja herregud, ni driver ju en del av vår självbild. Jag är förvånad att ingen har pratat om vår defensiv. Jag kan inte förstå hur ni i media kan tycka det är bra att AIK har släppt in 14 mål, sa Andreas Alm.

Det är möjligt att Alm vill ha draghjälp av medierna för att väcka spelarna, få de att fokusera ännu mer på defensiven. Men att det kollektiva försvarsspelet – presspelet – inte fungerar kan lika gärna hänga ihop med Alms ständiga dribblande med startelvan. Igår var Kennedy Igboananike tillbaka igen (han var bra), precis som Ibrahim Moro medan Kenny Pavey gjorde sina första från start.

Det är också möjligt att det handlar om omklädningsrummet. Redan i andra omgången valde Igboananike att inte fira segermålet mot Gefle då han varit petad ur startelvan. Efter segern mot Helsingborg svarade Henok Goitiom kryptiskt att han ”inte ville säga för mycket i tidningarna”. Goitom dementerade senare att det skulle vara riktat mot Alm.

Efter matchen pratade jag med målvakten Kenny Stamatopolous. Jag kunde inte påminna mig om att jag har läst någon intervju med honom efter petningen. Kenny berättade att han blivit arg, att han inte tycker det var rättvist att han petades, något han framfört till Alm för att nu ”put my head down och jobba hårt för att försöka ta tillbaka platsen”.

En målvakt som känner sig orättvist behandlad, Celso Borges kan snart ha gjort sin sista match och ett oväntat tränarutspel om problemen med försvarsspelet.
Det är lätt att glömma bort att AIK faktiskt tog tre poäng i går, inte har förlorat på fyra matcher och har häng på toppstriden.
Just den här gången var det lagets tränare som ville sätta strålkastarljuset på problemen snarare än att lyfta fram det positiva.

Taggar allsvenskan

Sparka ut dem

av Robbie Lauler

Häromåret satt jag ner med Lennart Johansson. Det är alltid trevligt. Den gången pratade vi Financial Fair Play. Lennart fnös åt projektet:
– Jag tror varken resurserna eller kunskapen att efterleva det finns. Väldigt många av storklubbarna i Europa är på ruinens brant. Det är att kräva för mycket. Det är en noggranhet i kontrollen som är större än för ett vanligt företag. Det finns enklare sätt. Att leva efter de regler och lagar som finns.
Behövs det inte en ekonomisk styrning av fotbolls-Europa? undrade jag.
– Jo, men jag tror att man har tagit i för kraftigt. Jag tror inte många klarar av att orka uppfylla kraven.
Så vad händer med FFP?
– Jag tror att det dör ut, att det läggs ner. Det finns inte kapacitet att dra igenom, sa Lennart.

Detta är tre år sedan, nu är vi där. Financial Fair Play finns. Hävdas det i alla fall. Manchester City och Zlatan Ibrahimovics PSG är två av 20 klubbar där Uefa inte accepterat förklaringar om att klubbkassan fyllts genom sponsorpengar och andra godkända intäktsströmmar. Det är ägarna som skjutit till för mycket, menar Uefa, vilket är just det FFP är tänkt att reglera.

Men vad blir straffen? Det vet vi inte ännu.

Arsenals manager Arsene Wenger tror inte det blir särskilt kännbart. Fransmannen vill markera, han tycker att Uefa ska skicka ut City och PSG ur Champions League:
– Jag tycker att sanktionerna (mot PSG och City) är sofistikerade. Jag skulle vilja se enklare straff som är mer begripligt. Man hade ju kunnat tro att man är med i turneringen om man accepterar reglerna, eller så accepterar man inte reglerna och är därmed inte med i turneringen.

Jag håller med fransmannen här. Den internationella toppfotbollen och dess pengarullning är så sjuk att jag nästan helt har tröttnat på att följa själva matcherna.

Jag säger som Wenger: Om klubbarna bevisligen är ekonomiskt dopade – det är extremt viktigt att systemet är rättssäkert samt förenligt med EU-rätten där alla har rätt att disponera över sina tillgångar som de vill. Men om det nu är så, ja men sparka ut City och PSG från Champions League en säsong då. Det är inget som skadar vare sig turneringen, andra lag eller fotbollen, tvärtom. Det är självklart tråkigt för deras fans, absolut – men jag tror inte att riktiga fotbollsfans vill ha den här fotbollsvärlden i längden, de borde i alla fall inte vilja det.

Spelarna? Äh, det är ju till deras skyhöga löner de flesta miljoner går, spelarna är de sista som ska gnälla. Trist för alla svenskar som följer Zlatan men det känns inte direkt som ett argument man kan ta hänsyn till i sammanhanget.

Däremot skulle det nog få Lennart Johansson att sätta kaffet i fel strupe.

AIK & Blåvitt är efter i utvecklingen

av Robbie Lauler

En allsvensk tabell består inte bara av siffror.
Just nu, efter åtta omgångar, säger den en hel del om vilka lag som vill utveckla svensk fotboll i en snabbare, mer teknisk och offensiv riktning.
Det är inte AIK.
Och inte IFK Göteborg.

Ta en titt på tabellen.
På de tre översta platserna hittar vi Malmö FF, Elfsborg och Häcken.
Den som försöker hitta en röd tråd behöver inte leta länge.
Tre föreningar som konsekvent jobbar med spelidéer som uppmuntrar allt det där vi lite slarvigt brukar kalla teknisk, passningsorienterad och offensiv fotboll:
* Malmö FF med extremt deltagande ytterbackar som under guldåret 2013 knöt upp de flesta försvarsblock och som har inlett årets säsong på ett liknande sätt.
* Elfsborg som spelar allsvenskans snabbaste fotboll med blixtrande positionsbyten och spelarval som kan och tillåts – uppmuntras – att löpa framåt.
* Häcken som förmodligen är allsvenskans anfallsgladaste lag, med ett unikt tänk om hur bollen ska flyttas mellan lagdelarna vilket avspeglas inte minst i målprotokollet – Häcken har gjort flest mål (19) men också släppt in i paritet med ett bottenlag (12).

Jag minns när jag intervjuade Elfsborgsveteranen Anders Svensson i vintras, vi diskuterade att Jörgen Lennartsson fått lämna för att hans fotbollsfilosofi inte passade in i föreningen. Att spelarnas glädje försvunnit, att drivet att utvecklas mattats.
Vi kom in på U17-landslaget som precis hämtat hem ett VM-brons men Anders var skeptisk:
– Jag tycker att vi ska jobba med ett mer offensivt tänk i Sverige. Vi ska trycka ner motståndarna, vi ska dominera matcherna. Jag vill inte ta något ifrån U17-landslaget, deras framgång är sagolik, ett VM-brons är fantastisk. Jag tycker ändå att idén var att försvara sig, sedan gjordes målen på motståndarnas misstag. Jag vill egentligen inte kritisera men är det den utvecklingen vi vill ha i svensk fotboll?

Anders Elfsborg bestämde sig för att gå en annan väg.
Precis som Malmö gjort sedan flera år tillbaka.
Och Häcken.

Nu samsas de tre i toppen av allsvenskan och det är förstås alldeles för tidigt att göra den stora analysen – men det är intressant att stanna upp och studera den frysta bilden.
Har Malmö, Elfsborg och Häcken bättre trupper på papperet än låt säga AIK och IFK Göteborg?
Malmö kanske har det.
Men varken Elfsborg eller Häcken har backlinjer som är i närheten av den rutin och kunskap som AIK och Blåvitt kan ställa upp med.
Kanske förändras tabelläget under resans gång, det brukar ju vara så med allsvenskan att det man pekar på ena dagen, ser helt annorlunda ut till nästa.

Men här och nu, efter åtta omgångar, är det de offensiva satsningarna som har betalat sig bäst i poäng (om vi låter Kalmar vara undantaget som bekräftar regeln).
Ta bara gårdagens matcher.
AIK åkte till Halmstad och spelade 2-2 mot tabelljumbon – IFK Göteborg for till Gävle och fick 1-1 mot ett annat bottenlag.
AIK hade en forward i startelvan (Henok Goitom) och Blåvitt hade en (Robin Söder).
Båda lagens tränare valde varianter på 4-5-1-taktiken.
Både Andreas Alm och Mikael Stahre fick ändra om innan en halvtimme var spelad: Alm flyttade upp Nabil Bahoui på topp, Stahre skiftade position på May Mahlangu och Jakob Johansson så att sydafrikanen för första gången under den här säsongen fick spela på sin naturliga mittfältsposition medan ”JJ” flyttades upp för att hjälpa ensamme Söder.

I båda fallen ledde förändringarna till ett bättre spel men ändå bara en poäng. Vad är egentligen grundtanken och vad beror de defensiva valen på?
Har AIK och IFK Göteborg hamnat på efterkälken i den svenska fotbollsutvecklingen? Börjar de tunga maskinerna rosta? Eller är de gamla elefanterna så darriga över att förlora poäng att de förlorar poäng av ren rädsla?

För ärligt talat: Visst finns det i båda lagen spelare som skulle kunna bidra till en mer konstruktiv anfallsfotboll?
Varför satt Kennedy Igboananike på bänken i AIK? Och varför startade högerbacken Emil Salomonsson som ytter i IFK Göteborg?

Samtidigt, i Helsingborg, i skånederbyt på Olympia, spelade Malmö FF nästan hela andra halvlek med ett mittfält bestående av Guilermo Molins, Amin Nazari, Simon Thern och Emil Forsberg. De förlorade kanske mittfältskampen men vann matchen.

Det är så allsvenskan ser ut i maj 2014. Anfall är bästa försvar. Den som vågar vinner. Just nu är klyschorna alldeles sanna.

Taggar allsvenskan

Tråkiga Kalmar?

av Robbie Lauler

Efter 0-0 på Tele 2 Arena är det trångt på de anklagades bänk igen.
Brottsrubriceringen gäller tråkfotboll och skäligen misstänka är 14 spelare och en tränare i Kalmar FF.
Djurgårdens Pelle Olsson?
Han klackade sig fri från allt ansvar.

Ingen allsvenska utan en tråkfotbollsdebatt. Är det något du kan vara säker på, så är det att förr eller senare dyker den upp, år efter år. I fjol initierades den av Jonas Thern som ledsnade på IFK Göteborg och det han beskrev som ”brottarfotboll”. ”Tråkiga Gefle” känner ni också igen, liksom ”tråkiga Kalmar” för några år sedan. Efter åtta matcher utan förlust, en fjärdeplats i tabellen och tre raka nollor hängs epitet åter över KFF.

Erton Fejzullahu sade sig vara chockad över hur Kalmar kan vara obesegrade och menade att de inte kommer att vara ett topplag länge till.
– De kan säga att de är bra bakåt men det är de egentligen inte heller, sa Erton.

Jag har sett Kalmar ett par gånger i år utan att reagera på samma sätt. Jag har sett ett välorganiserat 4-4-2-lag, i grunden ganska likt Ertons eget Djurgården. Men extremt defensiva eller destruktiva?  Nja, jag kan inte påstå att jag håller med helt. Startelvorna har oftast bestått av allt för många konstruktiva spelartyper, som Ismael, Melker Hallberg och Tobias Eriksson för att nämna några.

Det är klart att Kalmars spelidé är en bra bit från Malmö FF:s, Häckens eller Elfsborgs men den är absolut inte extrem i andra riktningen. Ofta handlar den om att utnyttja mittfältets skickliga passningsfötter och Måns Söderqvists kloka djupledslöpningar. Varierat med en längre boll på David Elm eller ett kantgenombrott från Jonathan Ring.

Men visst, på bortaplan mot Djurgården chansade Kalmar inte. De fyllde sällan på med folk och betraktat utifrån såg det ut som att enda prioriteten var att se till att vara på rätt sida om bollen skulle gå förlorad.

På presskonferensen frågade jag Hans Eklund om just detta, om den defensiva spelidén gjorde det svårt att växla upp när Alexander Faltsetas visades ut och det numerära överläget uppstod?
– Nej, vi ville gå för tre poäng men tyvärr var Djurgården för bra. De tryckte tillbaka oss och vi kom aldrig upp i den nivån vi ville. Vi ville ha längre anfall och bättre djupledsspel. Sedan kan det vara som du säger, att när vi väl fick chansen så hade vi inte kvaliteten. Men så är det, vi bygger ett hus och håller på med grunden och ibland tar man ett steg tillbaka, sa Eklund som är inne på sitt första halvår som KFF-tränare.

Uttalandet om ”hus” gav upphov till följdfrågor och efteråt frågade jag om Eklunds hus möjligen påminner om Hamréns hus (förbundskaptenen brukar beskriva sitt lagbyggande just så)?
– Det är ett eget hus så klart. Det är lätt att man fuskar och hoppar över några delar. Ett hus måste byggas från grunden, man får lägga sten för sten. Jag trodde vi hade kommit lite längre.

Bredvid stod Pelle Olsson som under matchen tagit ner en förlupen boll med klacken vilket ledde till applåder från de drygt 10 000 på läktaren. Djurgårdstränaren hänvisade elegansen till sina mjuka leder.
– Det var många som blev imponerade förstår jag. Den var fantastiskt bra, tyckte Pelle själv.

Diskussioner om tråkig fotboll är det ingen som drar in honom i längre, däremot skulle han ha ett nytt samtal med Alexander Faltsetas om gula och röda kort.

Djurgården var som vanligt välorganiserade defensivt men till skillnad från Kalmar hände det oftast saker framåt.
Det tycks som att spelarna allt mer inser vad de ska göra i sina roller, det bästa exemplet är Simon Tibbling som utnyttjar sitt driv med bollen på ett sätt som gör att större klubbar snart lär få upp ögonen för honom. Daniel Amartey är redan välscoutad men visade för säkerhets skull hur en skyttekung ska plockas ner. Erton Fejzullahu växte ju längre matchen led, imponerande stark som ensam forward när Olsson gick över i ett 4-4-1 för att behålla formationen och försöka hantera det numerära underläget med omställningar. Något som så när höll på att lyckas.

Kylan i avsluten saknades vilket nog kan förklaras med att Djurgårdens anfall mot slutet var extremt snabba från försvar till mål, och tröttheten bör ha spelat in. Men de kan ta med sig en positiv insats så länge de inte lyfter blicken för högt i tabellen. Närmast ovanför, med tre poäng mer, ligger nämligen Kalmar.

Det vore ju tråkigt att se.

Taggar allsvenskan
Sida 20 av 397
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB