Enskilda domslut avgör sällan matcher

av Robbie Lauler

Min erfarenhet är att enskilda domslut sällan avgör en fotbollsmatch.

Det finns naturligtvis sådana som gör det. 0-0 över två möten, förlängning, domartabbe, straff i 115:e, mål, slut. Eller för den delen 1-0 i 5:e minuten efter en domartavla, inga fler mål.

Men inte ens i de exemplen måste det vara  rätt att tala om att domaren avgjorde matchen – även om det kan vara relevant att göra det. Exakt all logik talar ju för att man också måste ta med i beräkningen hur matchen i övrigt har sett ut. Om det förlorande laget bommar tre frilägen – saknar det betydelse bara för att domaren gjorde ett misstag? Är det rimligt att ropa efter domare som aldrig gör fel? Är det konstruktivt att fokusera kraft på eventuella domarmisstag? Är det bra för fotbollen? Leder det till bättre regler – eller skapar det en större osäkerhet? Ökar det intresset för sporten – eller minskar det intresset?

I bakvattnet finns en potentiell orättvisa att ju hårdare tryck, ju mer uppiskad stämning, desto mer kommer storklubbarna att gynnas. Den teorin är inte lika relevant i Champions League som i de nationella ligorna men det är klart att det blir jobbigare för en domare att döma fel mot mitt kära gamla Liverpool än Hull. Eller om ni så vill: IFK Göteborg jämfört med Mjällby. Det här inser förstås både supportrar och klubbledare och en och annan spelare. För det är ju en del av själva tävlingen att engagera stora och högljudda följeskaror, och det är där det journalistiska ansvaret kommer in – att inte enbart betrakta matcher utifrån ett eventuellt domarmisstag, att vi inte ständigt och jämt blir populistiska temperaturuppskruvare.

Att svenske domaren Jonas Eriksson avgjorde Manchester City-Barcelona köper jag helt enkelt inte. Det finns förmodligen 50 orsaker som är mer eller åtminstone lika relevanta för det första mötets utgång och det andra har inte ens börjat ännu: Spelarmaterial, erfarenhet av Champions League-slutspel, andra domslut som inte upplevs lika avgörande eftersom beslutet var att fria i stället för att fälla men kan vara lika fel, lika avgörande, men blåser över, glöms bort.

Bara en sådan sak som att försvarsspel också är en skicklighet, att inte gå in så klumpigt som Demichelis gjorde, att inte läsa spelet så dåligt som Arsenals målvakt Szczesny gjorde mot bakgrund av gällande regelverk. Eller vänd på det: Den oerhörda fotbollsskicklighet bakom Toni Kroos chipp som friställde Robben vars snabbhet och tajming tog honom först in i situationen. Mertesackers förvirrade försvarsspel vid Bayerns 2-0 – eller var det Müllers smarta, pigga hjärna som tog honom till målnickarytan som precis uppstått?

Man kan kräva tv-kameror ena dagen – Jonas Eriksson och Pellegrini skulle lik förbannat inte vara överens om situationen som ”förstörde” för Manchester City. De hade antagligen stått kvar och tjafsat fortfarande utan att bli överens. Eftersom det också ibland – givetvis – är tränartaktik inför ett returmöte att lägga ansvaret på domaren och hålla moralen uppe hos spelarna. Eller för att rikta supportrarnas missnöje på något annat, mot någon annan.

Det är så mycket som aldrig nämns, aldrig tas upp, aldrig analyseras i den internationella fotbollens neverending domardebatt (och för all del även i allsvenskan där man hellre vill ha de domare som emellanåt skälls ut internationellt).

Man kan kräva tv-kameror ena dagen, regeländringar nästa dag, men jag tror att domardebatterna skulle leva vidare, för de upprätthålls lika ofta av helt andra orsaker.

Det här är förstås inte vad besvikna Arsenal-supportrar vill läsa direkt efter att ha skadeskjutits hårt av den trippla bestraffning de precis åkt på. Kanske är det så att det faktiskt är supportrarna själva – det är ju för dem fotbollen finns till – måste tröttna på mediernas extrema jakt på domarsituationer innan vi ser en förändring till att fokusera på mer eller minst lika relevanta delar av ett fotbollsmöte över 90 eller 180 minuter mellan två ibland spelarmaterialmässigt jämna lag, ibland två mindre jämna.

Jag undrar om det någonsin kommer att hända?

Det brukar ju sägas att matchreferatets tid är förbi men kanske saknas det mer än någonsin, åtminstone när det går att kombinera med en fotbollsanalytisk förmåga likt den Telegraphs erkänt skicklige fotbollsexpert Henry Winter visar upp här två timmar efter matchslut.

NÖRDFEST: C-J:s CL-analys

av Robbie Lauler

Här har du lite att kika på:
Hur står sig PSG mot Barcelona just nu?

Skärmavbild 2014-02-19 kl. 11.53.14

 

Skärmavbild 2014-02-19 kl. 11.53.31Barca mot Manchester City: Passningssäkerhet: 838/959 = 87,3%.

PSG mot Bayer Leverkusen: Passningssäkerhet: 749/874 = 85,7%.

Alltså, Barca slår alltså 9,7% fler passningar än PSG (959 vs 874) och man gör detta med 1,6 procentenheter bättre passningssäkerhet. Denna jämförelse är dessutom ganska rättvis: båda lagen spelade borta, dessutom fick hemmalagen varsin spelare utvisad och man hade nästan identiskt bollinnehav (59–62 procent). Men sist så kanske man ändå vågar sig på att ranka Man City som ett betydligt tuffare motstånd än Leverkusen (klubben som köpte Fredrik Stenman från Djurgården i slutet av 2005). Barcas passningsspel är imponerande.

Barca slog alltså 10,7 passningar per minut i snitt, eller var 5,6:e sekund (mot storsatsningen Man City, ska man hålla i minnet). Om man inte tar hänsyn till stopptiden. Med hänsyn till stopptiden så blir statistiken “sämre” såklart. PSG slog 9,7 passningar per minut, eller var 6,2:a sekund. I snitt.

Spelarna som slog flest passningar i PSG och Barca:

Motta: 90,8% av hans 131 passningar gick fram.

Xavi: 93,6% av hans 140 passningar gick fram.

Barca hade FYRA spelare som slog över 100 passningar. PSG hade bara 2 såna spelare. Zlatan slog hela 98 passningar, vilket kan jämföras med Messis 86. Zlatans säkerhet var 83,7%, medan Messi nådde 87,2%.

Zlatan: 50% av skotten blev mål (2/4), och 50% av skotten PÅ mål blev mål (2/4).

Messi: 17% av skotten blev mål (1/6), och 20% av skotten PÅ mål blev mål (1/5).

Stjärnmittbackarnas passningssäkerhet då?

Pique: 59 av 67 passningar gick fram = 88,1%.

Silva: 64 av 72 passningar gick fram = 88,9%.

Kontentan: “relativt hyfsat” (för att låna Lagerbäcks uttryck) jämnt där.

Barcas mittfältare håller verkligen en klass för sig när alla är med och är formtoppade, det vill säga Iniesta, Xavi, Sergio med flera. Skulle vara kul att få se Messi i ett lag som saknar dessa mittfältare.

Barca gjorde “bara” två mål igår. Men jag tycker nog ändå att deras passningsspel är mer imponerande än vad PSG har. Nu med facit i hand så känns det verkligen som att PSG drog vinstott när dom fick Leverkusen.

Skytteligan i CL nu:

Skärmavbild 2014-02-19 kl. 11.47.57

 

 

 

 

 

 

 

Tacka Johan Wiland att Ronaldo inte står på 10 🙂 Wiland räddade ju en straff från Ronaldo i sista matchen i gruppspelet, om du minns?

Spelmål: Zlatan 9, Ronaldo 8 (en match mindre spelad), Messi 6.

Senaste årens skytteligavinnare:

Skärmavbild 2014-02-19 kl. 11.49.06

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är bara 4 ggr som någon vunnit med fler än 10 mål som Zlatan just nu står på. Nistelrooy, Messi och Ronaldo är det som vunnit med >10 mål. Zlatan har nu tangerat Del Pieros personbästa i CL, samt Kaká. Zlatan har nog även gjort fler CL-mål på en säsong nu än vad Brasse-Ronaldo gjort.

Detta diagram visar verkligen vilken kanonsäsong som Zlatan gör, men även att Ronaldo och Messi också gör varsin kanonsäsong:

Skärmavbild 2014-02-19 kl. 11.50.03

 

 

 

 

 

 

 

Man kan ju jämföra Kalla med Zlatan bäst man vill, men OS är att pricka in en formtopp under en tvåveckorsperiod. “Fucking Champions” handlar om att leverera ALLTID på världsklassnivå. Och det är ju inte bara under CL som Zlatan levererar just nu, utan det är ju överlag han levererar i PSG, se detta diagram:

Skärmavbild 2014-02-19 kl. 11.46.38

 

 

 

 

 

 

 

Diagrammet ovan inkluderar alltså alla tävlingsmatcher: ligan, CL/EL (inkl kval), nationella cuper, supercuper och klubblags-VM osv. Dock ej träningsmatcher. Här ser vi hur bra Zlatan har levererat målmässigt denna säsong. Låt vara att Ronaldo har varit så här bra eller bättre i 5 säsonger i rad nu, men Zlatan gör det otroligt bra nu.

På något sätt känns det som att Zlatans säsong i Barca (2009-10) kan ha varit otroligt nyttig. Bara att kolla hans utveckling efter den säsongen.

Målsnittsmässigt är ju Zlatan nummer två nu i denna trio.

Och där var Sverige klart för semi i OS-käppakriget.

/C-J A.K.A. Leifbys förstemejlare

Ett steg i riktning offentliga övergångssummor?

av Robbie Lauler

Tillsammans med Fitness-Wagner avslöjade jag i dagens papper att agentlicensen slopas. Nyheten blev mindre omdebatterad än jag trodde.

Däremot följdes den upp bra.

På fotbollskanalen.se hyllade agenten Hasan Cetinkaya förändringen – på fotbolldirekt.se sågades den av agenten Nenad Lukic.

I Sportbladets artikel var de tillfrågade kritiska: Agenten, klubbledaren, förbundsjuristen.

Mina reflektioner är följande: Detta är en omfattande förändring. Hur det blir i framtiden vet ingen i dag. Det kommer att krävas många och långa diskussioner som innefattar alla parter – klubbar, förbund, spelare, agenter – innan det blir klart hur Sverige och alla andra världens fotbollsländer ska hantera den nya verkligheten.

Jag har begärt in mer fakta i målet för att kunna uttala mig trovärdigare. Det nya reglementet träder i kraft 1 februari 2015. Enligt Anders Jemail, ordförande i Svenska Fotbollsagentföreningen, är den största förändringen följande:
– Den stora nyheten är att alla krav på agenterna själva slopas (inklusive licensen) och övervältras istället på klubbarna, spelarna och i viss mån de nationella förbunden.

Agentbegreppet byts mot ”mellanhand” eller ”rådgivare”. Det kan vara vem som helst men:
– Alla mellanhänder som används ska registreras. De ska ha ”impecable reputation” och det får inte föreligga någon intressekonflikt, menar Anders Jemail.

Vidare kommer spelare och klubbar – men inte agenter – kunna straffas utifall Fifas nya planerade minimiregler  inte följs.
– Det finns fortfarande krav på att det ska finnas avtal och vad de minst ska innehålla men det är inte lika uppstyrt längre, enligt Anders Jemail.

Uppgifterna som florerat om en maxprovision på tre procent stämmer inte, säger Anders Jemail. Det låg i ett tidigare, avvecklat förslag:
– Däremot finns ett förbud att betala ersättningar för minderåriga spelare och alla ersättningar som betalas ska registreras och publiceras av de nationella förbunden på aggregerad nivåAlla mellanhänder och vilka affärer de är med och genomför ska också publiceras. Rapportskyldigheten ligger på klubb och spelare.

Det understrukna tyckte jag lät intressant ur ett journalist- och supporterperspektiv: Kan det innebära ett steg mot att övergångssummor för spelaraffärer världen över blir offentliga? Det vore i så fall en lysande sidoeffekt ur ett transparens- och öppenhetsperspektiv.

Jag menar…om det publiceras att ”mellanhanden” fick 500 000 kronor vid en affär, då kommer ju klubbarna hamna under ett helt annat tryck att faktiskt berätta exakt vad de själva har pungat ut med eller har fått?

Men nja, Anders Jemail svarar så här:
– Som det ser ut nu ska de nationella förbunden minst en gång om året publicera vad spelare respektive klubbar totalt sett betalat till mellanhänder. Förbundet kommer dock att sitta på mer detaljerad info. Vilka enskilda övergångar olika mellanhänder deltar i förstår jag det dock som att de kommer publicera (utan belopp).

Jag frågade också om stycket om ”minderåriga spelare”:
– När det gäller ”minors” är det enligt definition i Fifa-statuten. Har för mig att det är 18 år. Och det innebär att inga betalningar får ske till mellanhänder för dessa spelare. Utbildnings- och sol. ersättning gäller som vanligt. Vad jag förstår kommer dessa minimiregler gälla worldwide.

Det är vad vi vet här och nu.

Lars-Åke Lagrells branta passning till Karl-Erik Nilsson

av Robbie Lauler

På nyårsafton (av alla lediga dagar) skrev jag ett skarpt blogginlägg med anledning av Zlatan Ibrahimovics nedvärderande utläggning om damfotboll. Inlägget handlade lika mycket om Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilssons hantering av den frågan och andra:

”Svensk fotboll förtjänar en ordförande som brinner till hundra procent för svensk fotboll och allt som hör svensk fotboll till. Den ordförande de har nu verkar vara mer eller mindre ointresserad av alla frågor som tenderar att bli lite besvärliga, och en sådan ordförande bör svensk fotboll inte ha under 2014”.

Två veckor senare skrev ordförande Nilsson så här om saken på sin bloggen på svenskfotboll.se:

”Julfirandet innehöll också oväntat mycket mediakontakter och det är att konstatera att när helst det händer saker inom fotbollen så får det, på gott och ont, oerhört mycket uppmärksamhet. När man är mitt i stormens öga så reflekterar man ibland över om detta verkligen var det man tänkt sig när man engagerade sig som idrottsledare för ett antal decennier sedan…”.

I förra veckan intervjuade jag så Nilssons företrädare, Lars-Åke Lagrell, i dag hedersordförande i SvFF och berättade om Nilssons förvåning över vad uppdraget innebär.

Lagrells reaktion var rak:

– Där har han och jag olika uppfattningar. Det enda man kan vara säker på i en sådan här folkrörelse, är att det alltid är liv och rörelse.
– Det är alldeles frivilligt att ställa sig i spetsen för Svenska Fotbollförbundet. Jag visste ju till exempel när jag efterträdde Lennart (Johansson) att det var jävlar inte lätt att efterträda honom. Strängt taget skulle man kunna säga att Lennart Johansson kan man inte efterträda. Men när man väl har bestämt sig för att göra det, måste man också bestämma sig för att inte hålla på med massa hämndaktioner och liknande om någon har synpunkter. Man företräder ett förbund och de åsikter en styrelse har beslutat att föra fram.
– Det finns ju många exempel genom åren på folk som har tjurat till men man får aldrig glömma en sak: När till exempel du ringde mig i en fråga var du intresserad av att höra vad jag tyckte men jag var också intresserad av att påverka dig och se till att våra synpunkter kom fram. Därför hade det värsta som skett varit att du inte hade ringt men skrivit ändå. Nu fick man alltid möjligheten att komma till tals och det gäller båda kvällstidningarna, de var vi beroende av. Vi fick alltid möjligheten att framföra våra synpunkter.
– Jag har aldrig sagt att jag är felciterad, sedan en del av det man fick läsa gillade man inte men det är en annan sak. Men vi är beroende av en kanal som når ut till fotbollsrörelsen. Det sliter naturligtvis lite grand på en och det är väl också ett av skälen till att du kan inte vara kvar hur länge som helst.
* Ska detta tolkas som kritik mot hur Karl-Erik Nilsson hanterar sitt uppdrag?
– Nej, för jag kan inte bedöma hur han hanterar det. Där har du en sådan fråga som du kan bedöma bättre än vad jag kan. Det jag ser är att han har lyckats bra in mot fotbollsrörelsen och det är ju en del. Den andra är att sedan ta tillvara på fotbollsrörelsens angelägenheter i olika frågor och den kan jag inte bedöma, det kan du bedöma bättre.

Min bedömning, utöver den ni läste i inledningen, är att Lars-Åke Lagrell säger självklarheter och att det är märkligt att Karl-Erik Nilsson inte tycks begripa detta. Något att fundera på inför det stundande årsmötet.

Den ännu modernare journalistiken

av Robbie Lauler

Ni kanske har noterat att jag har gjort en hel del längre saker senaste tiden.

Jag har diskuterat rasism med Lennart Johansson, damfotboll med Anders Svensson, motivation med Rikard Norling, rotat i John Guidettis sjukdom, snackat Zlatan med Therese Sjögran och mordhot med Malmö FF. I morgondagens papper blir det Friends Arena med Lars-Åke Lagrell.

Det är ett svar på snuttifiering och webb tv-satsningar. Vi har fortfarande en papperstidning – låt oss använda den till mer genomarbetad läsning. De långa artiklarna har visat sig gå bra när de läggs ut på nätet också.

Jag tror mig ha uppfunnit en ny genre här. Jag har inget bra namn på genren ännu (uppsamlingsreportage?) men man kan se det som en blandning av nyhet-dokument-personintervju. En majoritet av följande punkter ska vara uppfyllda:

* Mellan 6 000 och 12 000 tecken långt beroende på utrymmet i tidningen (ett uppslag, tre sidor eller två uppslag alltså).

* Det måste innehålla minst en nyhetsstöt, gärna fler. Att det är förstahandsinformation är självklart.

* De viktigaste ingredienserna är en idrottprofil eller idrottsmakthavare som varit i centrum för en uppmärksammad nyhetshändelse som man nu sammanfattar och går på djupet med (åtminstone försöker). Det viktiga är att det finns plats för BÅDE bakgrundshistorien samt initierade och framåtblickande frågor.

* Utöver det är det viktigt att få veta lite mer om intervjuobjektet, vilket gärna kan göras i tilläggsform typ LARS-ÅKE LAGRELL OM…följt av ett antal aktuella frågor som inte nödvändigtvis har med huvudämnet att göra.

* Det krävs åtminstone ett personligt möte, gärna med fotograf för att utnyttja bildjournalistiken.

Jag tror att den här journalistiken behövs, och den borde rimligen ha en framtid med tanke på det medieklimat som i dag portionerar ut småsaker i strid ström. Det här är ett sätt att åtminstone försöka ge en tydlig helhet – en uppsamling.

Kanske är jag något på spåren.

Kanske är jag snett på det igen.

Det är i så fall inte första gången.

Taggar journalistik

Därför är jag demokratisk feminist

av Robbie Lauler

Jag skulle bara vilja göra ett principiellt tillägg här.

Belinda Olsson har nu tjatat på mig om att jag ska tala om varför jag är feminist.

Och jag är en demokratisk feminist.

Med stolthet.

Och med glädje.

Jag blev det när jag lyssnade på Maria Svelands sommarprat och hörde om det fruktansvärda hatet mot kvinnor fast männen var oerhört undantagna.

När jag farit runt på sociala medier har jag sett ett ännu värre hat, och som journalist har jag kommit öga mot öga med patriarkatets förtryck och människoförföljelse i de demokratiska staterna.

Jag blev det när jag kom till männens bastuklubbar och fick se hatlistorna på feminister och andra engagerade.

Jag blev det när jag fick klart för mig att det var feminismen som bröt marken för demokratin i Sverige, när jag fick klart för mig att det var feminismen som lyfte halva landet ur fattigdom och arbetslöshet under -70-talets frigörelsepolitik.

Jag blev det efter många år av samarbete med Johanna Frändén där jag lärde mig vad feminism och humanism är, och med nära vänner som Simon Bank, Kalle Smalben och Linda Isaksson som riskerar sömnen i kampen för människovärdet.

Men viktigare är: Jag bestyrks i min övertygelse när jag ser ut över världen, när jag ser krigen och kapprustningen och ojämlikheten och klyftorna mellan människor. Jag bestyrks i min övertygelse när jag i mitt eget land ser ser orättvisorna öka, jämställdheten dala, näthat och påhopp gripa kring. När jag ser hur patriarkatet i land efter land ställer människor emot varandra, slår sönder tryggheten men ändå inte löser de ekonomiska problemen. Och när jag ser in i den framtid patriarkatet tydligen har att erbjuda, där kvinnorna ska bli fattigare och männen rikare och rikare. Där kvinnorna blir bräckligare och lyxbåtarna fler och fler. Där solidariteten blir svagare och egoismen starkare. Där männen kan ta för sig och kvinnorna får ta skeden i vacker hand.

Visst är jag en demokratisk feminist.

Jag är det med stolthet över vad denna demokratiska feminism har uträttat i vårt land. Jag är det med glädje för jag vet att vi har viktiga arbetsuppgifter framför oss efter männens vanstyre i 125 000 år. Jag är det med tillförsikt, för människor vet vad som händer med kvinnor, trygghet och stabilitet när männen får ansvaret.

Jag är det på sätt och vis med ett roat leende, för jag vet att den moderna, svenska historien är full av värdefulla reformer som ni har skildrat som elak feminism, sedan slåss ni om att ta äran för reformerna när männen får erfarenhet av de betyder.

Så visst, Belinda Olsson, är jag en demokratisk feminist. Som Fredrika Bremer när hon genomförde rösträtten, som Simone de Beauvoir när hon gjorde upp med normer på 1950-talet, som Mariann Andersson när hon bekämpade arbetslösheten på -70-talet eller Gudryn Schyman när hon byggde ut den feministiska vetskapen på -90-talet för det handlar om solidaritet och omtanke människor emellan.

Vad är egentligen Belinda Olsson?

Taggar kuriosa

Den goda saken är överordnad det kommersiella

av Robbie Lauler

Film- och musikskribenten Jan Gradvall har för DI Weekend intervjuat Zlatan Ibrahimovic över nio sidor. Reportaget inleds med att Gradvall reser med Zlatan från en fotbollsmatch i Paris till Gällivare. Ett filmteam bestående av 50-60 personer fortsätter sedan in i en av naturlandskapet Laponias snötäckta nationalparker. Här ska delar till en reklamfilm för Volvo spelas in. Idéen att göra reklam för Volvo föddes under ett samtal mellan Zlatan och Chippens pappa Tomas Wilhelmsson för flera år sedan. Nu var det dags.

Men det är egentligen inte grejen.

Grejen är det Gradvall beskriver så här i DI Weekend-reportaget:

”Det större sammanhanget man dockar in Zlatan-kampanjen är Sverige 2014. Ett land präglat av politiska diskussioner, främlingsfientlighet och kommande riksdagsval. Att detta år göra en film där en person med namnet Zlatan Ibrahimovic framför nationalsången gör att filmen också kommer att bli en politisk diskussion. Zlatan framför nationalsången. Kan det bli mer omtalat. Går det att få större populärkulturell uppmärksamhet än så?”.

Max Martin har gjort musiken, och han säger själv i reportaget att Zlatan bad honom om det, därför gjorde han det.
– Jag har ingen relation alls (till nationalsången). Just därför vill jag ta tillbaka den. Och att en kille från Rosengård framför nationalsången säger något om Sverige. Jag vill ha ett samhälle där alla får vara med, säger Max Martin.

Det är samma melodi, samma text, men stycket ”Jag vill leva, jag vill dö i Norden” har byts ut till ”Jag vill leva, jag vill dö i Sverige”. I rubben till DI Weekend-reportaget skrivs det som ”Jag vill leva, jag vill dö i Zverige”.

Zlatan har genom åren kritiserats för att han aldrig sjunger nationalsången i samband med landskamper. Han har tuggat tuggummi eller stått där med sammanbiten mun – precis som Tobias Linderoth och många andra spelare före honom. Skillnaden är att Zlatan fått mängder med skit för det – det fick aldrig aldrig Linderoth eller någon annan. Den som ser ”svensk” ut får göra som han vill medan ”blatten” minsann ska visa att han är stolt över sitt land. Det är en unken nationalism som gör skillnad på folk och folk beroende på deras hudfärg och ursprung.

I Gradvalls långa intervju, som i ärlighetens namn inte är särskilt märkvärdig, säger Zlatan:
– Det är vad jag kan bidra med. Göra allt för att det ska bli till en positiv sak. För det är så här det är. Det här är så Sverige ser ut 2014. Jag pratar inte perfekt svenska, men det är så det är. Blandningar överallt. Jag kan vara svensk ändå. Vi är alla olika men ändå lika. Pappa är från Bosnien och muslim. Mamma är från Kroatien och katolik. Men jag är född i Sverige och svensk medborgare. Det går inte att ändra på det. Det är bara att gilla läget och acceptera det.

Det räcker.

Det går aldrig att kräva av någon – hur känd och berömd och rik och mäktig han eller hon nu är – ska vara en förebild för en god sak. Men det går att lyfta på baskern för den som väljer att vara det.

Vad är en god sak? Det beror på vem du frågar men där Sverigedemokrater och nazister försöker söndra och splittra och ställa människor emot varandra, där Sverigedemokrater och nazister sorterar ut vissa människor som problem, säger Zlatan det som även i min värld borde vara självklart för alla människor: Vi är olika men ändå lika.

I början av 1990-talet – då det senast blåste en rasistisk vind genom Sverige – gjorde det nationalistiska musikbandet Ultima Thule en rockversion av nationalsången som blev populär i breda kretsar. 2014 gör Zlatan Ibrahimovic och Max Martin sin grej. Även om den nu är sponsrad av Volvo och ett led i en reklamkampanj för att kränga fler bilar – vilket förstås är problematiskt när man närmar sig historien från ett journalistiskt perspektiv – väljer jag den kommersiella varianten alla dagar i veckan.

Intelligenstestet Wennman – prova du också

av Robbie Lauler

I onsdags började jag fila på ett dokument om John Guidettis sjukdom och skada. Det skulle vara klart fredag och 19.55 lämnade jag – med god marginal till På Spåret.

Det blev helt okej. Ett par dagar till hade inte skadat, å andra sidan är jag inte bortskämd med att få jobba tre dagar på ett knäck.

Jag fick förstås kritik från vissa som menade: Men vad är nytt?

Det mesta, skulle jag säga.

I Skavlan från hösten 2012 säger John Guidetti visserligen att det är Guillain-Barrés syndrom han har haft (2.58 in i klippet). Men dels säger han det så fort att du knappt uppfattar det, dels är intervjun på engelska och Guillain-Barrés kommer aldrig med i textningen, antagligen för att människorna som textar tv-program (finns det en titel för sådana förresten?) inte uppfattar vad John säger.

Så jag vill nog hävda att nyhetsvärdet är tungt, dessutom när det sätts i sammanhanget hur ovanlig, allvarlig och lömsk sjukdomen är. Vidare levereras en alternativ och bredare bild av varför John fick GBS. Förgiftad av en dålig kyckling, har det ju länge hetat. Men det finns en bakomliggande historia av sjukdomar och infektioner som aldrig kopplats ihop tidigare.

Till sist ger jag en bild av varför det var sånt hysch-hysch kring Guidetti – det pågick helt enkelt djupa förhandlingar om att sälja honom från City och locket låg på så hårt att till och med landslaget vilseleddes.

Nåväl, i lördags var jag på Selhurst Park där Crystal Palace besegrade Stoke med 1-0. Det var ingen match att skriva hem om men Guidettis inhopp lovade gott. Jag blev förvånad över rappheten i steget och hur bekväm han är med bollen. Tänk på att han inte spelat en seniorfotbollsmatch på nästan två år.

Intervjuerna efteråt flöt fint, John stannade och tog sig tid (vilket inte är helt vanligt i Premier League) för mig och Expressens utsände Carl Juborg. Även Viasat hade en journalist på plats men vi tre var de enda från Sverige.

Innan John hoppade in i spelarbussen gav jag honom Sportbladet och sa att han kunde läsa om sin väg tillbaka där.
– Jag har redan läst, sa han.

Guidetti är lite som Zlatan, kanske…full koll på allt som rapporteras om sin person.

På kvällen mötte jag upp Sportbladets Peter Wennman, eller Wennman den Store som han heter på bloggen. Wennman den Store var ledig för att fira sin 60-årsdag, och framåt kvällen gjorde jag honom sällskap på en brittisk pub. Vid ena bordet satt ett gäng och spelade frågespelet Trivial Pursuit, vid det andra hängde förtjusande gaypar. Vi samspråkade med bögarna en stund och vid ett tillfälle stack en av dem in sitt finger i mig.

Ja, i mitt öra, alltså. Var trodde ni?

Kvällen rundades av i Wennman den stores lägenhet över en flaska vitt vin eller två (det var två om jag ska vara ärlig). Där avhandlades anekdoter som hade fått kontinentalplattor att svikta om de skulle komma till allmän kännedom.

Trogna bloggläsare vet att Wennman den Store är den krönikör jag håller högst, inte bara på Sportbladet utan på hela Aftonbladet. Ja möjligen i hela Sverige, kanske till och med Europa, ja varför inte hela världen.

Även Wennman den Store får dock sin beskärda del av näthat, hån och snarstuckna kommentarer men jag brukar säga att man ska se hans krönikor som ett intelligenstest. Att läsa Wennman den Store kräver nämligen en del av dig som läsare, och de som tycker att han är en idiot, de är helt enkelt inte särskilt intelligenta, är min teori.

Så här enkelt gör du ”Intelligenstestet Wennman” i fyra steg:

1. Leta rätt på valfri krönika av Aftonbladets Peter Wennman.
2. Läs den.
3. Bestäm vad du tycker om den.
4. Om du tycker den är dålig, och att Peter Wennman är en idiot, då är det hög tid att börja äta fisk.

Dagen efter tog jag mig mot flygplatsen med stapplande steg. Jag förvirrade mig i tunnelbanesystemet, hamnade i nån avkrok nånstans och rusade upp för att få tag på en taxi. Jag stoppade en som redan hade passagerare, förklarade mitt prekära läge och taxichauffören gjorde det enda raka: Han bad sin kund kliva ur bilen för att göra plats för mig.

Jag har egentligen inget emot London men allt är så stort, och det är långt till allting överallt. Om någon säger ”Det ligger runt hörnet”, bli inte bli förvånad om det innebär att du måste ta dig över två berg, en sjö och ett par parker innan du är framme. Vilket förstås är extra besvärligt om du har varit på vinprovning hos Wennman den Store kvällen innan.

Väl på flygplatsen möttes jag av beskedet att jag var placerad på väntelistan eftersom de var oroliga att planet skulle bli för tungt lastat (startbanan på London City Airport är nämligen extremt kort). Jag försökte att inte ta det personligt.

Tillsammans med tre bastanta karlar, en formstark kvinna och en felplacerad kines kastades jag mellan hopp och förtvivlan vid gaten innan beskedet ropades ut i högtalarna: Ni är feta men inte så feta – stig på.

En timmes akutbantning hade gjort susen.

På måndag morgon går tåget mot Malmö för ett nytt, spännande journalistiskt uppdrag. Vi får se vad det ger.

PS Undrar ni varför mannen stack in sitt finger i mitt öra? Han ville känna om jag hade hår i mitt öra. Det hade jag inte, sa han.

Ett tips till upprörda golfare

av Robbie Lauler

Ett par rader om det märkliga i att Zlatan Ibrahimovic först hyllades på den internationella fotbollsgalan för att sedan gå helt prislös från den svenska Idrottsgalan.

Det gör lite ont att se att en sådan simpel  krönika har delats över 4000 gånger på Facebook och Twitter, har över 500 kommentarer och för ovanlighetens skull regnar även mejlen in i strid ström (jag vill dock påpeka att tonen från golfarna är mycket god och att reaktionerna känns ärliga och spontana, snarare än det organiserade hat man kan få stå ut med i andra sammanhang).

Här följer några exempel:

”Tjena!
Inte dags att komma ur din lilla fotbollsbubbla snart? *skrattar* Det Henrik Stenson gjort (själv) i år gör att Zlatan framstår som en parantes. Men den som inte tänker utanför bubblan blir aldrig särskilt upplyst. Lite dåligt dock att inte veta nåt om en så stor världssport som golf. Skyll på otur:-)
/Mats.

”Hej Robert
Blir ledsen att du inte kan glädjas åt Henriks fantastiska år och vill informera dig om att Stenson är världstrea i golf bakom Tiger Woods och Adam Scott och förlåt mig men större än Tiger Woods är det väldigt svårt att bli. Så i detta perspektiv är nog Henriks bedrift större.
/Björn.
”Tycker du glömmer bort en viktig detalj i detta fall angående Jerringpriset!
Det är svenska folket som röstar fram vinnaren och då spelar det ingen roll hur stor sporten är i världen! Jag tycker årets vinnare är väl värd utmärkelsen och Zlatan får skylla sig själv att han inte på det personliga planet går hem riktigt i stugorna.
/Arne.

Men vad skrev jag egentligen? Jo, jag ifrågasatte att Sveriges största namn i idrottsvärlden, som precis gjort sin bästa säsong rent individuellt, inte belönades med ett enda individuellt pris på den svenska Idrottsgalan.

Mer? Jag hävdade att Sportbladets Sifo är en mer relevant mätmetod än Jerringpriset med sina ständigt återkommande röstkupper (i Sifon får varje uppringd person nämna tre svenska idrottare utan inbördes ordning som de anser varit bäst under 2013). Zlatan nämndes av 60 procent, Johan Olsson av 13 procent och Henrik Stensson av åtta procent. Charlotte Kalla var tvåa på 45 procent och att summan överstiger 100 procent är inte konstigt alls med tanke på att varje svarande ombeds lyfta fram tre personer, här har ni hela listan.

Till sist levererade jag en personlig åsikt – ”i min bok” – där jag anser att om Sverige har en av världens bästa utövare i världens största idrott så väger det tungt. Att behöva argumentera varför fotboll är en större och viktigare idrott än golf är egentligen att sänka debatten för lågt, det säger ju sig självt. Det spelar ingen roll hur man jämför eller mäter – svaret är att fotbollen är större och viktigare i dag, historiskt och inom överskådlig framtid. Testa själva. Hela idrottsvärlden stannar upp den månad ett VM pågår, vi har fotbollsmatcher som avbrutit krig, det är drömmen om ett bättre liv för varje liten pojke världen över och med tiden förhoppningsvis alla flickor också. Vi kan mäta antal utövare, supportrar, tv-tittare, mediebevakning – fotbollen vinner, jag lovar.

Menar jag då att fotbollsspelare alltid bör vinna individuella priser före andra idrottare på den svenska galan? Nej, självklart inte. Men världens fjärde bästa spelare bör rimligen uppmärksammas mer än av en blek imitatör med ett pinsamt manus.

Föreställ er följande hypotetiska exempel: Två timmar innan Idrottsgalan utses Zlatan Ibrahimovic till världens bästa fotbollsspelare. På Idrottsgalan kammar han noll. Det var faktiskt inte så långt borta som det låter. Det kunde ha hänt.

Menar jag att fotbollen – framför allt den moderna, internationella klubblagsfotbollen – är fri från problem? Backar jag upp Zlatans illastinkande uttalanden om damfotboll genom att backa upp honom i den här frågan? Nej, det går faktiskt att ha två tankar i huvudet samtidigt. Vilket uttrycks klart och tydligt i min senaste nyårskrönika.

Så ett tips till alla upprörda golfare där ute: Lyft blicken och läs mig innan ni dömer mig.

Så röstade Lagerbäck & Co.

av Robbie Lauler

Fifas årliga fotbollsgala var inte mer upphetsande än den brukar vara. Det vill säga inte särskilt upphetsande alls.

Vad gäller pristagarna köper jag det mesta: Zlatans mål var i en klass för sig – Ronaldo är den spelare som imponerat mest under 2013.

Det riktigt intressanta brukar vara läsningen efteråt, hur lagkaptener och förbundskaptener röstade.

Vi kan konstatera att varken Ibrahimovic eller Hamrén höll Ronaldo högst:

Zlatan röstade på Ribéry (5p), Messi (3p) och Ronaldo (1p). Hamrén: Zlatan (5p), Messi (3p) och Ronaldo (1p).

Tidningen Offside, som har Sveriges medieröst, var mer ”rätt” på det: Ronaldo (5p), Messi (3p) och Zlatan (1p). Så hade nog jag själv också röstat, möjligen tryckt in Philip Lahm i stället för Messi. Men om man bara hade räknat mediernas röster, hade Ribery vunnit. Och han vill man ju också ha med…lurigt.

Och världslaget…vad hände där? Fyra Barcelonaspelare mot tre från Bayern München – slutade inte dubbelmötet i våras 7-0 till Bayern?

När det gäller coacher röstade Sverige så här:

Zlatan – Jupp Heynckes (5p), Jürgen Klopp (3p) och Carlo Ancelotti (1p).
Hamrén – Heynckes, Klopp och Sir Alex.
Offside – Heynckes, Klopp och Sir Alex.

…inga konstigheter.

Lasse Lagerbäck hade för övrigt Zlatan etta, precis som Morten Olsen och Belgiens förbundskapten Marc Wilmtos. Totalt slutade Zlatan fyra, hans bästa placering nånsin, hur stort som helst: 1. Ronaldo. 2. Messi. 3 Ribery. 4. Zlatan. 5. Neymar. 6. Iniesta.

Vad hittar ni mer för roligt i dokumenten?

Sida 25 av 397
  • Tjänstgörande sportredaktör: Christoffer Glader
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB