En sådan här dag hade jag kunnat publicera hundra mejl eftersom det var många som hade synpunkter på min hårda text om Daniel Majstorovics agerande mot lagkamrater, tränare och klubb (jag beskrev det som ett svek och kallade Daniel för ”tjurig barnrumpa”).

Det märkliga är att ALLA håller med. Jag har nog aldrig tidigare varit med om en en sådan samstämmighet kring en glödhet fråga.

Fast jag ljög lite där. Alla håller förstås inte med. Ett av alla mejl är klart negativt, det kommer från Roland, 68, från Skåne:

”Snacka inte du om barnrumpa. Någon barnsligare och tramsigare journalist tror jag inte pressen har. Tänk att kunna uttala sig utan att veta den riktiga anledningen. Att jag köper AB, och det har jag gjort i 55 år, gör jag för att läsa om fotboll och inga larviga reportage. Skriv om matcher och fan inte något du inte har med att göra. Du får växa upp och det är en bra bit till. Fan vet var du vill komma. Ta du din basker för där är väl inbyggd åskledare i den – det kan behövas. Ut och gör reportage om lagen i div 4-allsvenskan. Skönast att sitta på häcken. Nu ger jag snart fan i Er papperstidning för det är väl det Ni vill på AB. 
Lär av Kvp Expressen där är kunskapen. Du ligger långt under dina kolleger och sådana sätter man på redaktionen för att larva sig.
MVH
Roland 68 år”.

Efter att Daniel Majstorovic först struntade i att komma till AIK:s match mot Mjällby, sedan dömde ut en lagkamrat (Niklas Backman) som sämre lämpad att starta, beskrev han sig själv:
– Jag är en professionell spelare och ställer inte till besvär.
Tidigare har AIK inte behövt Daniel Majstorovic på planen i varje match.
Med en så här snedvriden bild av vad lagidrott handlar om kan jag inte se varför de skulle behålla honom i truppen en enda dag till.

Det här med konkurrens inom lagidrotter är ett intressant område. I allsvenskan i fotboll består trupperna av drygt 20 spelare, 18 registreras för match och elva startar.
Fungerande startelvor vinner matcher – för att vinna titlar krävs fungerande trupper.
Därför är det absolut nödvändigt att gruppen accepterar tränarens beslut, annars blir det omöjligt att bedriva en verksamhet som utvecklas framåt över tid. Ett lag med för stora interna stridigheter vinner inga guld, kvalificerar sig inte för Europa utan riskerar i värsta fall att åka ur om man ska dra det till sin spets (så jämn är fotbollsallsvenskan).

Som spelare behöver du inte hålla med om tränarens motivering, du har rätt att vilja flytta till en annan förening för att få mer speltid – men du struntar inte att dyka upp till match bara för att du inte är uttagen i startelvan.
Det är ett agerande som inte hör hemma inom lagidrott, något som aldrig går att acceptera. Det ett finger i ansiktet på tränaren, ett svek mot lagkamraterna, framför allt de som sitter på bänken match efter match.
– Jag fick ingen förklaring innan matchen varför han inte kom, det är självklart dåligt, som tränaren Nebojsa Novakovic uttryckte saken i går.

Det händer förstås att spelare tjurar och krånglar, och så länge det handlar om yngre förmågor går det att förstå även om det inte kan accepteras. Det är fortfarande egoistiskt och respektlöst men kan åtminstone förklaras som en desperat handling av en ung människa som vill rädda en karriär och en dröm.

Daniel Majstorovic är 36 år. Han har redan upplevt mer än de flesta fotbollsspelare någonsin får uppleva. Han har tjänat stora pengar, spelat i landslag och ingått i mästerskapstrupper.
Han fick i hög fotbollsålder en svår och tragisk knäskada. Vi var många som led med Daniel i Zagreb där en given plats i Sveriges EM-elva förvandlades till en lång konvalescens.

De insatser han har gjort i AIK har inte alltid varit så dåliga som många velat hävda. Men de har varit långt ifrån så bra som han själv tycks anse.
Att mittbackar som Per Karlsson, Alexander Milosevic och Niklas Backman ibland har gått före är inte alls anmärkningsvärt. ”Maestro” har svarat för enkla misstag, inte lyckats väga upp sitt långsamma och relativt orörliga spelsätt med en tillräckligt klok fotbollshjärna. Han har helt enkelt inte presterat på samma nivå som han en gång gjorde i Blågult.
Att han själv inte vill inse detta gör honom till ett problem snarare än en tillgång för AIK, inte bara planen utan även i omklädningsrummet och på träningar.

När han värvades för en sign on-bonus i mångmiljonklassen för ett år sedan var det förstås en chansning rent sportsligt men jag tror inte att någon i AIK anade att landslagsveteranen skulle vara en så bristande lagspelare också. Tvärtom trodde jag att han skulle kunna bidra med en hel del utanför planen, tack var de erfarenheter han har gjort i fotbollsvärlden. I stället beter han sig nu som en tjurig barnrumpa.

Daniel Majstorovic sitter på ett kontrakt som kostar AIK pengar i 18 månader till men utifrån det som är känt i dag borde det rimligen ligga i båda parters intresse att gå skilda vägar så fort som möjligt. Frågan som hänger i luften är hur den ekonomiska delen ska lösas.

Det är en vanligt återkommande åsikt bland vissa supportrar att medierapporteringen skrämmer i väg folk från allsvenska läktare.

Det skrivs uppsatser om att det är fel att skriva ”fansen” där vi borde skriva ”ett antal fans”.

Det är rätt och riktigt i sak men jag saknar det helhjärtade engagemanget kring hur bomber och maskerade våldsmän påverkar publiktillströmningen till svensk fotboll.

För två veckor sedan publicerade Bajen Fans – de har 8000 medlemmar – ett inlägg som osade uppvigling. Jag påtalade detta och fick skit för det.

Men jag står kvar där jag stod då: I stället för att försöka dämpa den uppretade stämning som Djurgårdens testmatch hade skapat eldade de på och hänvisade till något som de kallar ”Defend Söderort”. Det insåg de själva till viss del, för de tog bort den här biten:

…inlägget som blev kvar ska ses mot en bakgrund av att Bajen Fans har nästan 8000 medlemmar. Det ska ses mot att Djurgårdare attackerades av maskerade män på väg till gårdagens plojmatch. Det ska ses mot att en låda märkt ”BOMB” hittades på Tele 2 Arena och Djurgårdens plojmatch fick ställas in.

Bajen Fans censurerade inlägget, de tog bort den delen jag citerar ovan men de höll liv i den tonårsromantiska kampanjen  ”Defend Söderort” och de tycks inte vilja att Djurgården ska spela på Tele 2 Arena. Det är ett rakt i genom obegripligt resonemang då allsvenskan och svensk elitfotboll behöver öka stt åskådarantal, inte skrämma iväg folk.

Bajen Fans har inte skapat den situation som uppstått, de är inte ansvariga för enskilda, kriminella brottslingars aktion men de har bidragit till en stämning där dårar kan känna sig sanktionerade att agera, uppmuntrade av den stora massan. De har hjälpt till att skapa en atmosfär där något sådant här är berättigat.

Bajen Fans hade ett val att agera annorlunda, de kunde ha försökt tona ner den uppeldade stämningen men de valde att slänga bensin på brasan.

Hur de tänkte vet vi inte, de bojkottar Sportbladet, oklart varför.

Vi ska inte dra alla över en kam här, många supporterorganisationer bedriver i dag en bra och viktig kamp för sina medlemmar. Men då talar jag om organisationer kring Djurgården och IFK Göteborg med flera. Bajen Fans retorik i det här fallet sticker ut och de påminner mer om en Firma än en organisation som vill skapa en positiv supporterkultur kring svensk fotboll.

Det ska sägas att vi inte med säkerhet kan veta att en Hammarbyare placerade ut bomben eller att de maskerade män som attackerade Djurgårdare är en del av Bajen Fans. Det ska också sägas att Bajen Fans har tagit avstånd från det som hänt och erkänt att retoriken var onödigt hård, det är positivt, det är ett steg i en sund riktning.

AIK:s tränare Andreas Alm visades upp på läktaren mot Helsingborg för att han protesterade mot ett domslut.
– Det är klart det inte är bra. Men jag kunde inte stoppa mig. Och det har inte hänt förut, sa Alm.

Det är den kortare versionen. Den censurerade.

Här på bloggen får ni den långa. The extended version.

Alm reagerade alltså på att HIF:s Alejandro Bedoya gick hårt åt Celso Borges, sedan rök han inom loppet av två minuter ihop med fem personer – och en skopåse.

Här är Alms sex strider med hans egna kommentarer:

1. Alm vs Bedoya.
– Jag tyckte att det var en ful tackling. Jag reagerade på hela situationen. Sedan såg jag att det inte var någon fara med Celso men jag tycker ändå att det var en väldigt ful tackling.

2. Alm vs domaren Martin Strömbergsson:
– Jag var nog lite väl påstridig där. Jag krävde en annan färg på kortet och han sa till mig: ”Sätt dig nu annars hamnar du där uppe”.

3. Alm vs Skopåsen:
– Jag var ju på väg tillbaka till bänken men då låg Skopåsen där och…då träffade jag den ganska bra. Det var en bra träff.
En vrist, alltså?
– Det var faktiskt en vrist. Det var en bra träff. Om jag sparkat i luften hade jag nog klarat mig. Jag hade svårt att stoppa mig själv.

4. Alm vs Fjärdedomaren:
– Han tyckte att det blev för mycket.

5. Alm vs HIF-supportern på läktaren:
– Det var naivt av mig att tjafsa där. Vi var alla upprörda. Det är väl också passion på något sätt, från dem och från mig.

6. Alm vs ordningsvakten:
– Han sa att jag hade en anvisad plats. Först ville jag säta mig bredvid Helsingborgarna som skrek. Det hade ju varit lite roligt ändå, skulle de fortsätta skrika eller tystna? Men han pekade åt något annat håll. Då satt det två herrar med årskort där, vi hade väldigt trevligt. Vi pratade om matchen och allt som skett. Jag får tacka dem för det.

Ordningsvakten kommenterade också händelsen efteråt:
– Han blev uppvisad på läktaren eftersom Skopåsen träffade en av funktionärerna. Och det vet vet jag att den gjorde, för den träffade mig.

Biljetterna är inhandlade, klockan 18.00 är det dags – Man of Steel.

Har egentligen inte särskilt mycket till övers för Stålmannen – den kristna varianten av Batman – men två saker tvingar mig till premiären:

1. Christopher Nolan är producent och har varit med att skriva manus.

2. Filmer om superhjältar kan aldrig räknas bort på förhand.

Lagom till vi vet om Man of Steel är något att ha börjar Brasilien-Uruguay i Confederations Cup, denna träningsturnering som faktiskt varit intressant att följa. Ni som tror på en promenadseger för Brasilien riskerar att bli besvikna, respekten för Uruguay är stor sedan Maracanazo, matchen från VM 1950 inför drygt 200 000 åskådare på Maracanã-stadion där oavgjort räckte för hemmaguld men Uruguay vann med 2-1 och blev världsmästare för andra gången. Det sägs ha blivit knäpptyst inne på den enorma arenan och sedan dess har Brasilien aldrig spelat i helvita matchdräkter igen.

En bra kväll som ni hör, och i morgon fortsätter äventyret i Helsingborg: stormatchen HIF-AIK.

Ni som inte ska på Man of Steel kan värma upp med Sportbladets podd om fotbollsallsvenskan med Madame Amanda, EP-Månsson och undertecknad.

I går hade vi den märkliga situationen med att Kalmar, som spelat tre matcher på en vecka, mötte Helsingborg som gjorde första matchen på tre veckor.

Ett lag med matchtempot uppe, möjligen något slitet, mot ett lag som var kvar i solstolarna första halvlek.

I dag möts AIK och Brommapojkarna, AIK har inte spelat match sedan slutet av maj, BP skakade semestern ur benen mot Halmstad i onsdags (1-1).

Spelschemat är fullt av sådana här exempel, IFK Norrköping och IFK Göteborg spelar tre matcher på en vecka för att sedan bli lediga i två veckor när de nyligen varit lediga i just två veckor på grund av VM-kvaluppehållet.

Anledningen är dam-EM. Enligt Uefas regler är arenor som Gamla Ullevi, Guldfågeln, Nya Parken, Örjans Vall och Friends låsta under hela tiden mästerskapet pågår (trots att det på Friends bara spelas en match, finalen 28 juli).

Självklart hade det gått att hitta en lösning allsvenskan spelades mellan mästerskapsmatcherna men Svenska Fotbollförbundet har glatt tagit på sig arrangemanget utan att ställa som motkrav till Uefa att den inhemska herrligan måste kunna löpa som vanligt.

Spelschemat är inte i balans förrän någon gång till hösten, och ytterligare oreda skapar det för IFK Göteborg och Häckens kvalspel till Europa League. Under förutsättning att Häcken kan byta och spela borta-hemma i stället för hemma-borta tycks lösningen bli att Blåvitt Europakvalar på Olympia i Helsingborg (!) och Häcken på Nya Ullevi. Häckens elände ska dock inte skyllas på dam-EM eftersom deras arena Rambergsvallen inte är godkänd av Uefa och reservarenan Ullevi är upptagen av Robbie Williams.

Dam-EM skapar ändå rejäl oreda men det ska inte ses som någon könsfråga som vissa vill göra det till – jag är taggad till tänderna för att följa damernas öden och äventyr. Det är ingen motsättning mellan herr- och damfotboll. Men det ska ses mot bakgrund av att allsvenskan redan brottas med utspridda speldagar vilket är ett stort irritationsmoment för alla som följer serien.

I det läget får man ställa frågan om Sverige verkligen hade resurser att ta på sig dam-EM. Som det är nu påverkar arrangemangen varandra negativt. Bara en sådan sak om att det spelas två allsvenska matcher samma dag som Sverige förhoppningsvis lirar EM-final på Friends.

Plötsligt stod den bara där på Borås Arenas konstgräs.
Från långsida till långsida, bred och till synes ogenomtränglig.
Den raka fembackslinjen.
/////////
Som så mycket annat i vår värld har också fotbollsvärlden kommit att bli allt mer likriktad och globaliserad. Fyrbackslinje är normen jorden runt även om det finns klubblag i exempelvis Tyskland, Italien och Sydamerika som förlitar sig på trebackslinje, precis som ett och annat landslag.
Spelsystemet 5-3-2 är ännu mer sällsynt.
Vi såg det i EM 2004 där Grekland under förbundskaptenen Otto Rehagel vann guld med en ”man-mot-man”-inspirerad defensiv. Men där ”Kung Otto” använde sig av fyra försvarare framför en libero ställde Pelle Olssons Gefle igår upp med en rak fembackslinje.
Tre mittbackar flankerade av en högerback och en vänsterback som ytterst sällan fyllde på framåt.
Tillsammans bildade de den rakaste och bredaste backlinje jag hittills har sett.
Det var en vacker syn.

90 minuter senare hade Gefle spelat 0-0 mot regerande mästarna Elfsborg.
Visserligen berodde detta till stor del på att hemmalaget saknade kvaliteten i avsluten i första halvlek, för att sedan tappa tålamodet i andra:
* I första halvlek hade Elfsborg 13 avslut varav fem på mål.
* I andra halvlek hade de fem avslut varav noll på mål.
* Gefle hade bara tre avslut under hela matchen men kan fira midsommar med en poäng mer än vad lag normalt tar på Borås Arena.
Till analysen bör läggas att målvakten Mattias Hugosson storspelade och att Anders Svensson var avstängd.

Jag säger inte att fembackslinjen är vägen framåt vare sig för Gefle eller svensk fotboll men mot Elfsborgs vassa kanter och konsekventa spelvändningar passade det utmärkt.
Att just Pelle Olsson – tränaren som skulle kunna få en hockeyfemma att rada upp sig enligt 4-4-2 – är hjärnan bakom är smått chockerande.
I våras spelade Gefle in en reklamfilm där Pelle satt med pannan i djupa veck och skissade på diverse taktiska formationer. För att sedan riva allt och rita upp 4-4-2 för den här säsongen också.
Mycket riktigt inledde Gefle årets allsvenska enligt 4-4-2.
Men när ordinarie yttrarna Daniel Bernhardsson och Jonas Lantto blev skadade kom Olsson fram till att spelarmaterialet utnyttjas bäst med tre mittbackar, Mikael Dahlberg på centralt mittfält och Jakob Orlov och Johan Oremo längst fram. Så har Gefle spelat ett antal matcher och hållit nollan i de två senaste.

2011 bytte Pelle Olsson från träningsoverall till kostym.
2013 övergav han 4-4-2 för den raka fembackslinjen.
48 000-kronorsfrågan i går var således:
Vad gjorde mest ont?
– Ska jag komma med på din årslista nu igen? svarade Pelle med ett skratt.
– Nej men jag tycker faktiskt det här känns större. Vi har kört så otroligt länge med fyrbackslinje. Så länge man kan minnas. Men metoderna och principerna är fortfarande de samma. Jag tycker det är bra att vi kan spela på två olika sätt. Vi ska kvala till Europa League snart också, då kan det här vara en bra lösning i vissa matcher, menar Pelle Olsson.
Övriga fotbollsvärlden härmed förvarnad.

Spanjoren drar loss en liten bomb så här på tisdagskvällen: David Moberg Karlsson, 19 – IFK Göteborgs vindsnabbe forward – köps av Premier League-klubben Sunderland.

DMK befinner sig enligt Spanjorens uppgifter i England för läkarundersökning, klubbarna sägs redan vara överens och utifrån hur historien utvecklar sig ska det bli intressant att höra vad Blåvitts chefer och direktörer har att säga fortsättningsvis.

I Spanjorens artikel säger Håkan Mild att DMK inte tränade på grund av ”privata skäl”.
Är han och träffar någon klubb?
– Inte vad jag vet, men jag hade inte sagt det till dig ändå, svarar Håkan med ett skratt.

Sportchefen vet alltså inte att en av deras spelare träffar en Premier League-klubb?

Klubbdirektören Martin Kurzwelly på samma fråga:
– Det här var nyheter för mig också. Jag vet ingenting om det.
Borde inte du känna till om en av era spelare är på väg till Premier League?
– Jo, det kan man ju tycka kanske, men jag har suttit i möten hela dagen.

Har de styrande i IFK Göteborg verkligen så usel koll på verksamheten?

Vilka har i så fall skött förhandlingen då klubbarna redan uppges vara överens?

Det lär visa sig vad som är sant och inte, under tiden kan vi fundera på vad DMK ska göra i Premier League. Jag tror att det kan ligga till så här: grabben har en spetskvalitet i löpsteget även om han saknar en hel del annat. Sunderland köper billigt (med deras mått mätt) men för Blåvitt innebär det ett antal fina miljoner. Skulle gissa att övergångssumman ligger på en halv till en miljon pund (DMK betraktas knappast som en färdig spelare).

Sunderland har det visserligen tunt på forwardsfronten men mer troligt är att DMK får hålla till i utvecklingstruppen för att senare lånas ut till en klubb i The Championship. SAFC hoppas på god utveckling (DMK är nyligen 19 fyllda) och om alla bitar faller på plats har man en färdig spelare om ett år eller två med en viktig spetsegenskap – snabbheten.

Som någon påpekade här i kommentarsfältet: det skeppas iväg en hel del svenska 16-17-åringar utomlands, en hel del 21-22-åringar – men inte särskilt många går i just den här åldern vad jag kan påminna mig? Eller vad har vi för spelare som gått när de är 19? Branimir Hrgota – mer?

Ungefär så, kanske. Time will tell.

Under onsdagen får vi också svar på om klubbdirektören spelade teater vad gäller den danske högeryttern Lars Vibe som är på ingång till Blåvitt.
– Jasså, kommer han i morgon? var Martin Kurzwellys kommentar på det påståendet.

Man kan förstås tycka vad man vill om att svensk fotboll har ett regelverk som bestraffar föreningar ekonomiskt för vad deras supportrar gör när Svenska Fotbollförbundet själva inte klarar att upprätthålla säkerheten.
Det är en debatt som knappast kommer att tystna, tvärtom.
Med det sagt blev det förhållandevis låga böter till IFK Göteborg och Djurgården efter cupskandalen på Friends. 
Disciplinnämnden lägger i stället det största ansvaret på SvFF.

Vid det här laget borde alla fotbollssupportrar rimligen vara fullt medvetna om att bengalbränning och planstormning innebär böter. Det rörde sig heller inte om en liten klick, om än en minoritet av den totala publiken.
Uppskattningsvis 1500 Blåvitt-fans sprang in på Friends Arena, många tilläts att ta sig hela vägen fram till motståndarsupportrarna på andra sidan planen. Denna huvudlösa provokation kunde urartat i något långt mycket värre.
Där har vi grundproblemet i den här historien.

Planinvasionen kostar IFK Göteborg 80 000 kronor. Pyroteknikanvändningen, omfattande i båda läger, kostar 70 000 kronor för respektive förening. Och den kriminelle IFK Göteborg-ligistens beslut att kasta en brinnande bengal på åskådare på Djurgårdsläktaren bedöms som allra allvarligast, det kostar Göteborg 100 000 kronor.
Enligt regelverket är det här inga konstigheter, som det är utformat har föreningarna ansvaret för supportrarna även när Svenska Fotbollförbundet står som arrangör.
250 000 kronor i böter för Blåvitt, 70 000 kronor för Djurgården.

Men Disciplinnämnden konstaterar samtidigt att SvFF har brustit i säkerhetsarbetet. Eftersom förbundet inte kan bötfälla sig själva minskas i stället IFK Göteborgs och Djurgårdens bötesbelopp med den summa som SvFFs arrangemangsbrister skulle ha kostat (150 000 kronor).
Vi landar därmed på totalt 130 000 kronor till IFK Göteborg och totalt 40 000 kronor till Djurgården.

Exakt hur Disciplinnämnden räknar framgår inte av domen, det anges inte heller var i regelverket det finns stöd för denna tillämpning. Det tycks helt enkelt ha gjorts en bedömning som anses rimlig i det enskilda fallet.

Det kommer säkert att tyckas på sina håll att klubbarna har kommit ”billigt undan” och dras paralleller till tidigare fall men som jag läser domen beror alltså de lägre slutsummorna på att SvFF har brustit som arrangör.
Utan att hylla Disciplinnämnden för mycket kan vi väl kalla det för en ganska kreativ kompromiss med rådande regelverk (om resonemanget skulle hålla vid en eventuell överklagan till Besvärsnämnden är jag dock inte helt säker på). Att reglerna ses över i samband med höstens representantskapsmöte borde vid det här laget ses som en självklarhet av alla i ”fotbollsfamiljen”.

Att SvFF inte straffas ekonomiskt bottnar i att det inte är tillåtet enligt Riksidrottsförbundets regler då enbart föreningar och enskilda personer kan straffas.

Vad gäller den stol som kastades från Djurgårdsläktaren i huvudet på en ordningsvakt berörs den överhuvudtaget inte i domen, oklart varför. Men i den specifika situationen, precis som vad gäller ”Bengalkastaren”, är förstås det allra viktigaste att dessa individer kan identifieras och åtalas, straffas och stängas av från arenorna. Att bötfälla klubbarna har testats ett tag utan större framgång.

Häromveckan presenterades en kandidatuppsats i journalistik gjord av Christian Naumanen och Fredrik Stjernström vid Göteborgs universitet – ”Klacken utan röst”.

Den handlar om hur fotbollssupportrar beskrivs i medierna, och författarnas allvarligaste kritik av sportjournalister är att fansen sällan får komma till tals i frågor som berör dem själva. Så här skriver Naumanen och Stjernström:

…jag skriver under på det. Tyvärr saknas naturliga kontaktytor mellan medier och supporterorganisationer i många fall (även om det har börjat förbättras). Dessutom kommer klubbledare alltid till tals, klubbledare som är tillsatta av en styrelse som är vald av medlemmarna på demokratisk väg. Med det sagt: Kontaktytorna mellan medier och supporterorganisationer bör förbättras.

Vidare konstateras i uppsatsen att det inte är särskilt anmärkningsvärt att våld på idrottsevenemang anses ha ett stort nyhetsvärde…

…jag köper det också men tycker – tvärtemot många supportrar som diskuterat uppsatsen – inte att det bör införas någon ”Bruce Springsteen”-fansjournalistik på sportsidorna. Däremot ska vi fortsätta att ta upp supporterfrågor som engagerar, exempelvis om ståplats eller 51-procentsregeln.

Mest kontroversiellt i uppsatsen är uträkningen att i 56 procent av de 700 undersökta artiklarna framställs kollektivet som ansvarigt för handlingen snarare än de individer som begått den…

…samtidigt påpekar författarna att siffran inte är helt pålitlig…

…jag hade lite problem med att förstå det här så jag kontaktade Christian Naumanen och bad honom skicka artiklar som exemplifierar, på vilket sätt menar han att tidningsartiklarna håller kollektivet ansvarigt?

Naumanen svarade med ett antal exempel på formuleringar som hamnade bland de 56 procenten:

1. ”Det retade upp AIK-fansen bakom Millers mål, och i turbulensen efter utvisningen så small plötsligt ett knallskott tätt intill den assisterande domaren Daniel Wärnmark. Denne tog sig för öronen och flydde in på planen, och Martin Strömbergsson kallade då omedelbart samtliga aktörer av planen när knallskotten fortsatte att smälla.” (GT)

2. ”Det var som vanligt vid ett kvällsderby på Råsunda. Boxning mellan fansen på vägen dit, stopp i tunnelbanan och väl inne på arenan bjöd klackarna på en uppvisning i alla möjliga lag- och regelöverträdelser.” (TT)

Dessa artiklar kan sägas utgöra exempel på artiklar som får underkänt medan följande anses beskriva verkligheten på ett tydligare sätt:

3. ”Cirka 100 Bajen-fans sparkade in en grind och smet gratis in på arenan.” (GT)

4. ”För två supportrar bakom tränarbänkarna blev underläget mot serieledarna för mycket att hantera. I den 59:e minuten gick de fram bakom tränarbåset och den ena började skrika på Hammarbytränaren Gregg Berhalter som snabbt vände sig om och gav svar på tal.” (AB)

Det är värt att ta till sig av, att formulera sig tydligare. I exempel 1 borde det skrivits ”ett antal AIK-fans” i stället för ”AIK-fansen”. Samma i exempel 2 där skribenten kunde använt sig av ”ett antal personer i klackarna”.

Samtidigt undrar jag om det har någon avgörande betydelse för publiktillströmningen. Alla som någon gång har varit på fotboll vet att majoriteten av fansen sköter sig. För folk som inte är intresserade av fotboll, och därmed inte besöker matcher, gör det knappast någon större skillnad om det står ”fansen” eller ”ett antal fans” i den snabba nyhetsrapporteringen. Den som är nyfiken på fotboll och planerar att se en första match undersöker rimligen mer noggrant hur det förhåller sig.

Tänk att du planerar att resa nånstans men läser i medierna att där både rånas och mördas folk, vad gör du? Jo du undersöker resmålet i detalj. Jag har aldrig läst en fotbollsjournalist som beskriver det som generellt farligt att besöka en allsvensk fotbollsmatch.

Men vad som är farligt är i grunden väldigt individuellt. Vissa tycker det är farligt att hoppa i vattnet från bryggan, själv har jag hoppat från den 23 meter höga klippavsatsen ”Enen” ner i kanalen i Jonsered upprepade gånger utan att få så mycket som en skråma. Jag har gått på fotboll i 30 år och bara känt mig otrygg någon enstaka gång men har den största förståelse för människor som upplever obehag och rädsla när de hamnar i flaskregn och annat stök.

Men rätt ska vara rätt, sportjournalisterna bör formulera sig tydligare.

Eller f’låt…de sportjournalister som inte formulerar sig tydligt bör formulera sig tydligt.

Sammanfattningsvis är min bedömning att kandidatuppsatsen inte tillför särskilt mycket nytt. Den föranleder enligt min mening inte heller medierna att förändra journalistiken om supportrarna utöver på de punkter jag redan har nämnt.

Här kan ni läsa hela uppsatsen och bilda er en egen uppfattning.