Fick ett mejl av Jan Mak, tidigare i Elfsborg och Gais, nu förbundskapten för Seychellerna, som hade läst gårdagens blogginlägg om hur förbundet straffar klubbar ekonomiskt när de själva erkänner att det inte går att garantera säkerheten.

Mak tycker sig ha en lösning på problemen och föreslår samtidigt att utvisningar (rött kort) bör avskaffas samt att fotbollen ska pröva ett nytt straffsparkssystem – håller ni med honom?

”Hej Robert!

Med facit i hand inser alla att det var en ganska harmlös händelse. Ett par kids rusar in på Swedbank i Malmö för att få en kram av Zlatan Ibrahimovic.

Men det spelar ingen roll.

Min poäng är att om det hade hänt i allsvenskan skulle den arrangerande föreningen fått böter.

Hur mycket? Ja, det vet vi aldrig riktigt men 50 000 kronor kanske. Eller 100 000. Jag vet inte, Disciplinnämndens tariffer är inte offentliga. Var pengarna går vet jag inte heller, det vill förbundet inte avslöja.

Jag tog upp det här i en krönika redan för några år sedan, jag skrev: ”Allsvenska fotbollsmatcher vilar på en grund där det inför alla matcher hålls ett säkerhetsmöte. Om inte säkerheten är tillfredsställande – ingen match. Ändå bestraffas föreningar för saker som händer under och efter matcher som de inte kan råda över”.

När SvFF för tredje gången på kort tid är inblandade i en arrangörsskandal (vi får väl kalla det så även om det som sagt var väldigt harmlöst) tänker jag att deras bestraffningssystem för allsvenska föreningar och klubbar blir allt mer ohållbart. Speciellt när säkerhetschefen Anders Sigurdson kommenterar det hela så här:
– Jag vet inte hur man ska göra. Det enda sättet är att sätta stängsel runt arenan så ingen kan komma in. Och det tror jag varken vi eller ni vill.

Tja, man kan alltid börja med att sluta bestraffa klubbar ekonomiskt som vidtagit alla överenskomna säkerhetsåtgärder på förhand.

Däremot vill jag vara tydlig med följande: Regelverket måste vara fortsatt stenhårt vid inkastade föremål. Det ska aldrig gå att ostraffat skrämma motståndarspelare eller domare genom att kasta skadliga föremål. I de fallen måste kollektiv bestraffning accepteras som det minst dåliga alternativet, precis som ett rött kort på planen straffar laget som får spela med en man mindre.

Nog om det.

Om matchen mot Makedonien:

* Sverige höll nollan för tredje gången i rad. Jag inbillar mig att det betyder något. Erik Hamrén har slutat att experimentera och det finns en hyfsat tydlig startelva att luta sig emot (även om förändringar lär ske på centralt mittfält). Om förbundskaptenen har dragit i nödbromsen i tid vet vi däremot inte förrän på fredag, det är mot Österrike allt ska klaffa.

* Alexander Kacaniklics intåg i landslaget påminner mycket om Fredrik Ljungbergs. Då tänker jag inte bara på positionen till vänster på mittfältet. ”Alex” har på kort tid och i ung ålder kommit in väldigt fint i Blågult, precis som ”Freddie” gjorde. Han är att betrakta som en helt ordinarie landslagsspelare nu, och det finns förstås mer att ta av.

* Det mest glädjande beskedet var ändå att Johan Elmander håller. Visst, han var ringrostig men bidrar med så mycket annat som kanske inte alltid syns. Johan skapar ytor och tar löpningar som ingen annan svensk forward klarar. Då kan jag leva med att alla bolltoucher inte var hundra i kväll.

* Mest oroande? Tja, jag litar inte på Andreas Granqvist, jag gör tyvärr inte det. Men att byta mittlås nu…nja, det vete fan. Men när ska i så fall någon ny spelas in bredvid Jonas Olsson? Och vem?

I gårdagens krönika, direkt efter skandalen på Friends Arena, skrev jag vad jag såg, kände och tyckte.

Nu har jag hunnit tänka och lyssna på andra också.

Det finns anledning att titta på ett par påståenden som cirkulerar. Det första gäller arrangörens ansvar (SvFF). Det påstås att arrangören alltid har ansvaret. Det är fel. Tänk såhär: Om det hade varit en allsvensk match på låt säga Stockholms Stadion med Djurgården som arrangör, och IFK Göteborgs supportrar skulle ha misskött sig, hade Djurgården då hållits ansvariga? Nej, självklart inte, så har det aldrig fungerat. Föreningarna är ansvariga för egna supportrarna. IFK Göteborg hade fått ta smällen för vad fansen ställt till med i denna hypotetiska liknelse.

Samma sak nu: Förbundet stod som arrangör för cupfinalen men föreningarna ansvarar för egna supportrarna, alltså är det Djurgården och IFK Göteborg som riskerar böter och bestraffning.

Det kan man förstås tycka vad man vill om men det är ganska glasklart enligt regelverket, åtminstone.

Med det klarlagt är det relevant att ställa frågan till polisen och SvFF som jag ställde redan i gårdagens krönika: ”Hur kunde IFK Göteborgs fans få ta sig hela vägen över planen utan att det ens gjordes försök att stoppa dem? Och vad blir konsekvenserna?”.

Som läget är nu skyller alla på alla: Djurgården skyller på SvFF som skyller på IFK Göteborg som tycker att de gjorde allt rätt – trots att det inför matchen hade bestämts att vinnande lag skulle stoppas vid halva planen. Det är inte acceptabelt om det blir sista ordet, och SvFF måste medverka till att reda upp sörjan, räta ut frågetecknen, ta sin del av ansvaret om de vill behålla någon form av trovärdighet i sådana här frågor. Förslagsvis genom att låta den fristående Disciplinnämnden granska eventuella arrangörsbrister. Hur ser man exempelvis på den uppenbart bristfälliga visiteringen som faller under SvFF:s ansvar?

Straffade blir SvFF redan, indirekt, eftersom detta får ringar på vattnet. Återigen såg vi att de inte klarade att hantera ett inhemskt arrangemang vilket försämrar chanserna att arrangera internationella stormatcher och söka mästerskap vilket är förbundets ambition.

Samtidigt finns uppgifter om att den bengalkastande brottslingen är identifierad. Därmed väntar en rättslig process och han kan stängas av från svensk fotboll under överskådlig framtid, och från IFK Göteborgs matcher i tre år.

Sedan återstår att även identifiera, lagföra och stänga av den kastare från Djurgårdsklacken som slungade en stol i skallen på en ordningsvakt.

Då har vi åtminstone två rötägg mindre på svenska fotbollsarenor den närmaste tiden.

Men det avgörande problemet i hela den här soppan – utöver de kriminella individernas brottsliga handlingar – är att så många IFK Göteborg-fans inte firade på läktaren eller åtminstone höll sig på den andra planhalvan, och att när mobben bestämde sig för att försöka provocera fram vad som kunde slutat i en riktig katastrof, gjordes inga försök från någon i den ännu icke utredda ansvarskedjan att stoppa dem.

Per-Mathias Høgmo, där har ni 53-åringen som ska rädda Djurgården kvar i allsvenskan.

Att tf sportchef Anders Grönhagen landar ett så tungt tränarnamn är imponerande. Med tanke på förutsättningar och bakgrund är det ett väldigt bra val på papperet. Sedan ska kemin fungera också, det är alltid vanskligt att sia om.

Høgmo är respekterad i Norge, både i förbundskorridorerna och bland klubblagen. Han nämns som efterträdare på förbundskaptensposten efter Drillo och bakgrunden påminner en del om Tord Grips, med både damlandslaget, flera U-landslag och förbundsuppdrag. Finns dock inga uppgifter om att Høgmo spelar dragspel, och någon norsk Svennis existerar ju inte heller. Jag ringde upp Tord och frågade vad han visste om Høgmo, och han bekräftade att det är en ansedd tränare.
– Han har nog mest och bäst utbildning i hela Norge. Det finns bara gott att säga om honom. Han är god vän med Tommy Svensson och har varit i U21 och jobbat med damlandslaget. Han är lite som jag, sa Tord och skrattade.
Det var faktiskt den rubriken jag tänkte sätta – men spelar han verkligen dragspel?
– Nä, det undrar jag. Det är inte så många som gör det. Men i Norge finns faktiskt ett par stycken, menade Tord utan att utveckla närmre.

Vi talar om en 4-4-2-teoretiker som doktorerar i fotboll vid universitet i Tromsø och som varit fotbollschef i norska förbundet (den roll Lasse Richt har i Sverige) men för den sakens skull ingen Lars Lagerbäck-kopia (även om de är goda vänner), åtminstone inte att döma av reaktionen vid det här målet.

På minussidan hittar vi att han brände ut sig under åren i Norges enda storklubb Rosenborg där han figurerade i olika roller. Høgmo var sjukskriven från jobbet som huvudtränare när ligaguldet 2006 säkrades, och där fungerade det aldrig riktigt – å andra sidan var det inte lätt att jobba i skuggan av Nils Arne Eggen. Men hur hanterar han pressen och trycket i Djurgården?

2009 klev han in i Tromsø och byggde snabbt en stark defensiv och hade ett par hyfsat framgångsrika år tillsammans med bland annat mittbacken Fredrik Björck (i dag i Häcken). 2012 slutade han tvärt för att ägna mer tid åt familjen och fotbollsstudierna, när han nu hoppar på Djurgården har han antingen fått snuskigt bra betalt eller att han funnit korttidskontraktet över 2013 mycket utmanande. Förmodligen en kombination.

Tyngre titlar saknas förutom OS-guldet med norska damerna 2000 men det är inte att plocka titlar som är hans huvudsakliga uppgift i Djurgården – den är att sätta defensiven och ta tillräckligt med poäng för att lämna det bottenträsk där laget egentligen inte hör hemma. Och kanske ett cupguld som en skön bonus på det.

Zlatan Ibrahimovic har på tolv år vunnit tio ligatitlar i fyra länder och med sex olika klubbar.

Det är imponerande. Eller, det är inte bara imponerande, det är ganska fantastiskt. Det kommer att ha en framskjuten plats i historieböckerna hundra år framöver. Åtminstone 50.

Zlatan är en av våra största, förmodligen den störste, men han blev det inte den här kvällen.

Att PSG vinner franska ligan är inte särskilt mycket att hetsa upp sig över även om det nu var 19 år sedan sist. Med Qatars statskassa i ryggen borde de avgjort den kvalitetsmässigt halvmediokra serien långt tidigare.

Jag gjorde misstaget att driva runt på sociala medier där ett överraskande stort antal färska (får man väl anta?), svenska PSG-fans jublade över ligatiteln som om de inte gjort annat än följt detta lag år ut och år in.

Det gjorde mig irriterad utan att jag har rätt att bli det.

Kanske är deras lycka äkta och innerlig. Kanske var det mest kul att skriva något på Twitter eller Facebook som många andra också skrev. Kanske hejar de på Zlatan och det får man förstås göra. Förr eller senare slutar han att spela fotboll. Var tar intresset då vägen? Det är intressant att fundera på. Vad ska den här kvällen då placeras bredvid? Ett gripande biobesök? En minnesvärd konsert? Eller bleknar den bort likt en festkväll bland andra?

Jag tänker att det är lite som med barn. De hejar på den som ligger överst i tabellen. Själv hade jag en period kring 1980 då jag hejade på Öster. Öster! Men Öster var bra då. Innan Blåvitt tog över vann Öster allsvenskan ett par år.

Zlatan har vunnit tio ligatitlar i fyra olika länder. Men han har aldrig vunnit allsvenskan. Här varken kan eller vill shejker från Qatar köpa några titlar. Ju mer jag tänker på det, desto mer sympatiskt framstår det systemet.

AIK hade chansen att kliva på längst bak i guldtåget.
Då smet Kalmar före.
Och kopplade loss sista vagnen.

Det talas gärna om måstematcher hit och och ödesmatcher dit, ofta överdrivet eftersom det svänger snabbt i fotbollsserien som ibland kallas all(a-slår-alla)svenskan.
Sex poäng kan gå fort att ta igen, nio pinnar är ingen omöjlighet att hämta upp.
Men den Gnagare som tar ett djupt andetag (jag rekommenderar verkligen det) och knappar in 343 på text tv:n för att slänga ett getöga på tabellen kommer snart upptäcka det verkliga problemet: AIK är inte bara åtta poäng bakom, det är framför allt åtta lag framför.
I kväll kan lagen vara ännu fler och poängskillnaden ännu större.
Att passera så många motståndare kräver en betydligt högre lägstanivå än AIK har visat upp hittills.
AIK behövde vinna.
AIK vann inte.
Ibland är det inte svårare än så.

Så vad hände på Guldfågeln Arena?
Framför allt mötte AIK en motståndare som imponerade. Det är en sak att vinna mittfältet i kraft av tre-mot-två samt utnyttja AIK:s felpassningar i uppbyggnadsfasen – en helt annan att hitta tajmingen i djupledsspelet som Kalmar gjorde.
Jonathan Ring kom på ena kanten, Romario på den andra, Måns Söderqvist på båda, Papa Diouf överallt och när det behövdes stack Melker Hallberg iväg. Fan vet om inte Nanne Bergstrand tog en diagonallöpning mot bortre hörnflaggan också.
Fotboll är som allra roligast när bollhållaren har ett framåtlöpande alternativ i nästan varje spelsekvens. För Kalmar FF och deras publik var det säsongens skojigaste match på Guldfågeln Arena. Första hemmasegern, en behaglig sjätteplats och gångavstånd till Europa(kval).
Samtidigt kopplade de loss AIK från guldtåget.

Daniel Majstorovic menade efteråt att det handlar om att klättra så mycket som möjligt innan uppehållet och sedan ta det vidare därifrån, Andreas Alm spekulerade i att AIK kan vara med i toppstriden fem omgångar från slutet.
Det förutsätter att något förbättras, därför frågade jag Alm om han ser en röd tråd i lagets prestationer som förklarar att de förlorar fler matcher än de vinner:
– Vi har skapat extremt mycket målchanser. Fler än AIK gjort sedan jag kom in i tränarrummet. I dag skapade vi fem och det var inga dåliga chanser, det var frilägen. Så det handlar om effektiviteten. Ineffektiviteten vid målchanser är nog det man kan peka på. Sedan släpper vi till för många chanser också.
Men det är just effektiviteten i avslutsfasen som är det största bekymret?
– Tillsammans med att vi släpper till målchanser. Vi hade fem emot oss i dag. Mot Göteborg hade vi 7-1. Innan det 9-7. Vi ligger på höga tal. Offensivt finns det där men vi slår dit bollen för sällan, sa Alm.
Men AIK har gjort elva mål i år. Serieledaren IFK Göteborg har gjort tolv. Tabelltrean Elfsborg 13. Det är inte där skon klämmer mest.
Snarare handlar det om defensiven (är Daniel Majstorovic verkligen bästa valet bredvid Per Karlsson?) plus att AIK framstår som ett lag som behöver lära sig att spela efter resurserna. Utan skadeförföljde Henok Goitom har de inte spelartyper för att dominera matchbilder mot medelbra till bra motstånd. Det visade sig vid 0-1 mot Åtvidaberg, det visade sig mot Kalmar.

Mot Nanne Bergstrands femmanna-mittfält valde Andreas Alm en 4-4-2-startelva med den bästa innermittfältaren i anfallet. Ändå envisades AIK med att försöka spela sig upp centralt vilket resulterade i de situationer där backlinjen i allmänhet och Majstorovic i synnerhet såg ut som om de hade gått vilse i en småländsk skog.
– Det blev en matchbild där vi skulle spelat lite rakare, inte så mycket via mittfältet, suckade ”Nisse” Johansson efteråt.
Det är alltid lätt att vara efterklok men man kan tycka att chefstränaren borde anat detta på förhand.
Å andra sidan var det inte Andreas Alms fel att Ibrahim Moro och Helgi Danielsson gjorde fler grova misstag på 28 minuter än vad ett fungerande innermittfältspar gör under en hel säsong.

Efter att segern mot Halmstad var säkrad föll Philip Haglund ihop till följd av vätskebrist och överansträngning och bars ut på bår.
IFK Göteborgs spel?
Det hade kollapsat långt tidigare.

Vi talar om de allsvenska serieledarna, då går det faktiskt att kräva mer än tre poäng. I alla fall när det ser ut som på Gamla Ullevi i dag.
För första gången den här säsongen valde Mikael Stahre en startelva med Tobias Hysén och Robin Söder på topp. Halmstad svarade med ett centralt mittfält som helt bjöd på ytan bakom sig. Blåvitt satte in bollarna på en droppande Söder som skarvade vidare på en löpande Hysén. På en timme hade anfallsparet fler lyckade kombinationer än Hysén och David Moberg Karlsson haft under hela säsongsinledningen. Den skadedrabbade 22-åringens bästa allsvenska insats i år.
– Robin är en smart spelare, ofta på rätt ställe, tänker fotboll på ett bra sätt. Då blir det lätt att spela med honom. Han kan droppa ner, jag kan gå i djupled, sa Tobias Hysén.
Det var precis så matchens enda mål kom till:
Daniel Sobralense vann boll (!), hittade Söder i hålet som släppte i djupled ögonblicket innan Hysén sprang offside. ”Tobbe” gjorde inget misstag mot duktige keepern Stojan Lukic.

Där och då var det lätt att imponeras av IFK Göteborg som såg ut att ha studsat rätt efter överkörningen på Friends Arena i måndags (1-3 mot AIK).
Men med ett par enkla, taktiska korrigeringar svängde HBK:s tränare Jens Gustafsson matchbilden i andra halvlek: han tog ut en chansspelande Antonio Rojas, flyttade in Kristoffer Fagercrantz för att balansera centralt och knuffade upp Andreas Landgren ett par meter.
Plötsligt sken sommarsolen på nykomlingen Halmstad i stället.
Blåvitt förlorade allt mer i andrabollsspelet, fick inte längre ytorna till skänks, inga chanspassningar att ställa om på och lyckades sällan låsa fast bollen offensivt. När Stahre bytte både Sam Larsson och Robin Söder blev det inte mycket kreativitet kvar i hemmalaget.
Eller ja…Jakob Johansson hade kunnat komma ut från en Slayer-konsert med bollen under kontroll men Jakob var i det läget av matchen tvungen att sätta hemjobbet främst.
IFK:s räddning var att HBK inte heller är laget som låser upp samlade försvar. De lever på Bomans & Baldvinssons riv och slit och ett sådant duellspel kan Mattias Bjärsmyr och Kjetil Waehler hantera i sömnen. Faktum är att jag inte räknade till en enda farlig kvitteringschans.
Det är förstås positivt ur serieledarnas perspektiv.

Mer oroande är hur lätt de tappade kontrollen över en match de inte lyckades stänga trots att både Hysén och Philip Haglund hade öppna lägen i straffområdet.
Haglund slet hårt, vann många närkamper, efteråt föll han ihop och bars ut på bår. Otäcka scener men mittfältaren var på fötter ganska snabbt.
Frågan är när IFK Göteborgs anfallsspel kvicknar till?
Även om Robin Söder gjorde en inspirerande insats kunde HBK enkelt ta bort honom i andra halvlek och om tränare Gustafsson valt rätt startelva från början är det tveksamt om Söder haft skickligheten och tajmingen att leverera på samma sätt.

Jag tror att sportchefen Håkan Mild är väldigt sugen på spelaren som besökte Gamla Ullevis läktare i går. Marcus Berg, 26, må ha haft ett par tunga år i Tyskland men ett halvår i Göteborg (på lån) vore inte bara en möjlighet att få fart på karriären – det hade också kunnat innebära en titel.
Halmstad står kvar på sju poäng och endast en seger, just i går bör nog tränarteamet rannsaka sig själva en del.

Annars var det mesta som vanligt på Gamla Ullevi: Stefan Selakovic hyllades av hemmapubliken inför avspark, anklagade sedan Martin Hansson för att vara feg och fick ett gult kort till svar. Enligt IFK-klackens banderoll är ”Sella för evigt en ängel”, frågan är om han tar sig förbi Sankte Per utan åtminstone en varning för tjöt.

I helgen rullar Robmobilen mot Göteborg (Blåvitt-Halmstad) och Kalmar (KFF-AIK). Som uppvärmning, eftersom det är fredag och Laulsvenskan i tidningen, kan ni läsa om ekonomin i allsvenskan…

…om inte det är nog, finns ett nytt avsnitt av Bollklubben ute. Missa inte Madame Amandas och Kirres oförglömliga möte med BP-supportern Anders Ung.

Dessutom, till min egen stora glädje, en djupdykning i Kloses fem mål mot Bologna.

Bollklubben hittar ni på nya tv-sajten tv.aftonbladet.se/webbtv

Besvärsnämnden upphäver Disciplinnämndens beslut och ger Mjällby segern med 3-0 mot Djurgården i den avbrutna matchen på Stockholms Stadion.

Rent fotbollsmässigt önskar förstås alla att matcher ska avgöras på planen, inte bakom skrivbordet.

Men det handlar också om juridik: vad säger gällande regelverk om påföljder vid matcher som avbryts på grund av ordningsstörningar?

I samband med att Djurgården-Mjällby avbröts läste jag förbundets regler noggrant och skrev i min krönika dagen efter (tisdag):

”SvFF:s regelverk innehåller två tänkbara scenarion:

* Antingen tilldöms Mjällby segern med 3-0.

* Eller så återupptas matchen vid ett senare tillfälle med ställningen 0-1 och från 38:e matchminuten (den möjligheten skrevs in i regelboken efter olycksåret 2011).

För att matchen ska återupptas krävs ”särskilda skäl” och de enda skäl jag kan tänka mig är att domaren Tobias Mattsson och matchdelegaterna anser att Mjällbys firande framför Djurgårdsklacken anses varit provocerande”.

Juridiskt handlade det alltså om det fanns några ”särskilda skäl” för att återuppta matchen.

När Disciplinnämndens dom kom fyra dagar senare (på fredagen), att matchen skulle återupptas, motiverades aldrig dessa ”särskilda skäl”. Disciplinnämndens ordförande Khennet Tallinger kunde heller inte motivera dem i samtal med medierna på fredag kväll.

Först efter helgen, i samband med att domen skrevs ut och publicerades, stod det klart vilka ”särskilda skäl” Disciplinnämnden lutade sig emot: de inkastade föremålen ansågs inte tillräckligt farliga:

”Härvid finner Disciplinnämnden att inkastandet av föremålen var förbjudna åtgärder. Det var dock inte av den karaktären att de kan klassificeras som så farliga som inkastande av exempelvis pyrotekniska pjäser som direkt kan förorsaka mycket allvarliga personskador. Det inkastade föremål som slutligen fick domaren att avbryta matchen var ett päron som träffade en Mjällbyspelare. Dessa omständigheter lägger Disciplinnämnden till grund för sin bedömning av ställningstagandet vad gäller beslut om matchresultatet”.

Mjällby överklagade till Besvärsnämnden som anser att dessa ”särskilda skäl” inte är tillräckliga:

”Besvärsnämnden finner inte heller att domaren skulle ha överdrivit ordningsstörningarnas karaktär. Det kan därvid framhållas att såväl mynt som andra här inkastade föremål mycket väl kan orsaka allvarlig personskada om de träffar olyckligt”.

Sammanfattningsvis: Mjällby får segern med 3-0 eftersom Besvärsnämnden gör en annan bedömning än Disciplinnämnden hur farliga de inkastade föremålen är (mynt, halvfulla petflaskor, ett päron). Några andra ”särskilda skäl” har Disciplinnämnden nämligen inte kunnat peka på.

Domaren Tobias Mattsson kritiserades av Djurgården för att ha hänvisat till en icke existerande policy när han bröt matchen. Men själva beslutet att avbryta anses ha stöd i regelverket (”Besvärs­nämnden konstaterar således att det, när domaren fattat sitt beslut, förelegat sådana omständig­heter som enligt gällande regelverk kan utgöra grund för att besluta att avbryta en match”). Det är alltså hur Mattsson motiverade att bryta som kan ifrågasättas, inte att han bröt enligt Besvärsnämnden.

Besvärsnämndens dom kan läsas som en svidande kritik mot Disciplinnämndens ordförande Khennet Tallinger som av allt att döma har hastat igenom ett beslut, utan att ha exakt koll på hur det (förvisso mycket luddiga) regelverket ska läsas. Min spekulation är att de missat hur tungt de ”särskilda skälen” väger. När de uppmärksammats på detta har de i efterhand försökt hitta en utväg (därav skrivelsen om att de inkastade föremålen inte var så farliga). Kanske var det för kort om tid, Disciplinnämnden klarade inte att på fyra dagar läsa de nya reglerna tillräckligt noggrant. För det får jag själv ta på mig lite ansvar då jag i en krönika önskade en snabb process. Nu blev den i stället väldigt utdragen i och med det ändrade beslutet.

Efterspelet bör kanske handla mindre om juridik, mer om hur svensk fotboll vill ha det: ska avbrutna matcher avgöras på planen till varje pris? Då måste regelverket ses över – igen. Rent juridiskt förefaller den här domen gedigen.

När rosorna låg på plats bakom målet, när AIK-klacken hade skickat upp det vackraste av tifon på nya norra, när fans och spelare förenats i den tystaste av minuter, då var det dags att få svar på frågan: 
Vad skulle det här egentligen bli för sorts fotbollsmatch?
Svaret: 
En match som inte liknade något annat.

Om fotbollsspelare sägs ofta att de är proffs på att stänga ute allt det där vi andra pratar om och funderar på. När domaren väl blåser i pipan finns bara fotbollen, brukar det heta. Men ibland är verkligheten för grym, den blir omöjlig att tänka bort.
Att en 32-årig målvakt, lagkamrat och familjefar plötsligt dör i sömnen är en sådan händelse.
Det är inte ofta du ser AIK inleda en fotbollsmatch med så lite energi som på Friends Arena i kväll.
IFK Göteborgs tränare Mikael Stahre gjorde vad han kunde för att dra fördel av situationen. Den första signalen från sidlinjen till spelarna var ”ta det lugnt”. En mindre intensiv matchbild skulle passa ett lågt och kompakt Blåvitt bättre.
Inledningen blev därefter, avslaget på planen medan hyllningarna till Ivan Turina fortsatte att rulla från läktarna.
Att det här inte var någon vanlig fotbollsmatch stod helt klart efter 18 minuter. Då hade domaren Stefan Johannesson blåst två straffar till AIK på en minut – inte någon av dem gick i mål. John Alvbåge räddade Henok Goitoms vid stolpen, Daniel Majstorovic träffade ribbans underkant.
AIK:s motgångar tog inte slut med det.
Fem minuter senare blåste Johannesson kvällens tredje straff – och Philip Haglund sköt 1-0 till Blåvitt.

Där och då var det som att AIK bestämde sig för att nu får det vara slut på eländet. AIK började göra det de är bra på, att utnyttja planens bredd. Celso Borges ökade tempot centralt, Martin Mutumba växlade upp till vänster, Nabil Bahoui skulle senare göra det samma till höger.
* Vid 1-1-målet efter en dryg halvtimme trampade Mutumba runt på kanten, släppte bollen snett-inåt-bakåt och Kennedy Igboananike sköt kvitteringen från straffpunkten.
* Efter pausvilan kom AIK ut med den energi vi är vana att se dem med. Bahoui klev förbi till höger och Borges tog en idiotlöpning mot bortre stolpen där han stötte in 2-1 efter passivt försvarsspel av Mattias Bjärsmyr.
Om någon tvivlade på vad målet betydde för AIK räckte det med att se Borges firande med fansen efteråt.

Mutumba och Borges – det var de som lyfte AIK på planen den här kvällen – fick med lagkamraterna och ett tag i andra halvlek forsade Gnaget fram i anfallsvåg efter anfallsvåg. Om Ivan Turina följde matchen från där han nu befinner sig hade han garanterat inte mycket att klaga på.

Tio minuter från slutet avgjorde Martin Mutumba matchen efter en kontring, ett vänsterskott som John Alvbåge inte nådde helt. Mutumba föll nere på knä med fingrarna mot skyn och någonstans där knöts allt ihop. Sorgeceremonin inför avspark, när AIK:s och Blåvitts spelare stod arm i arm framför AIK-klacken, och hela Friends enades i en knäpptyst minut, kan knappast ha lämnat någon oberörd. Det skedde i samband med ett av svensk fotbolls största ”hatmöten” och kanske har något förändrats i grunden.
Världen blev garanterat en sämre plats när Ivan Turina lämnade den.
Men det kanske gjorde fotbolls-Sverige till en bättre.