– Jakob är grymt stark alltså. Som jag ser det, just nu, är han en av allsvenskans bästa spelare.
(Mikael Stahre hyllar formstarke mittfältaren Jakob Johansson).

– Nej.
(Tobias Hysén på frågan om han slår nästa straff).

– Inte när man har missat två på raken.
(”Tobbe” igen).

– Jag hade blivit besviken om de inte hånat eller buat åt mig. Jag trivs med det. Vi har en en hatkärlek-relation, det har vi haft under många år.
(Bojan Djordjic om Blåvittfansens burop).

– Jag var en spelande supporter i AIK. De såg en AIK-supporter med matchtröja som sprang runt och spelade. Jag älskar att vara tillbaka på den här scenen med BP. Att få möta rivalerna från min tid i AIK. Djurgården och Göteborg med flera.
(Bojan igen).

– Det var fint. Det finns en värme. Det värmer ett Gnagarhjärta att man får applåder på Gamla Ullevi. Fansen vet att profiler behövs i allsvenskan.
(Och Bojan en gång till apropå att han fick applåder av Blåvittfansen efter matchen).

– Det är klart att man passar på. Om en boxare får ett blodigt ögonbryn ska man inte slå honom i magen utan fortsätta slå mot huvudet så att man får en knockout.
(Stahre om den vilda coachingen för att Blåvitt skulle anfalla när BP:s mittback Pontus Segerström fick läkarbehandling vid sidan av planen).

– Skönt för honom att äntligen göra mål. Han har haft en jävla massa chanser, nu kan han släppa det. Egentligen är avslut hans grej, han har gjort några fruktansvärda mål i U21.
(Stahre om David Moberg Karlsson som gjorde sitt första allsvenska mål och fick en kram av tränaren).

– Jag tror inte att de kommer ha några hånramsor. De vet vad jag har gjort för klubben, de vet vad jag känner för klubben. Jag sticker inte under stol med att jag så klart är gnagare men min prioritet nummer ett är att jag hjälper BP att klara allsvenskt kontrakt så att du och jag kan sätta oss och ta en middag med din basker.
(Bojan en sista gång på frågan hur han tror att AIK-fansen tar emot honom på Friends).

Matchen slutade 2-0 till IFK Göteborg och jag avslutar blogginlägget med en länk till en fin gammal sång.

En hektisk arbetsvecka tar slut, en ny börjar direkt: ikväll blir det Åtvidaberg-Malmö FF på Kopparvallen, sedan vidare mot Göteborg och Blåvitts hemmapremiär mot Brommapojkarna.

Fördelen med det upplägget: du får två dagar på framsidan.

Nackdelen: du missar AIK:s premiär på Friends.

Jag har dock dragit mitt förhandsstrå till stacken, vi diskuterar AIK-Syrianska en hel del i veckans avsnitt av Bollklubben, tränaren Andreas Alm har en lite annorlunda inställning till fajten, kolla gärna en halvtimme in i programmet…

…vi tittar också på märkliga frisparksvarianter, fotbollsrobotar, stjärtchocker och diskuterar hur den ekonomiska krisen påverkar fotbollen i Spanien och Frankrike. Gäster i studion: Fröken Frändén och mr Bank.

Men allsvenskan var det ja…veckans fredagssida ägnar jag åt Alejandro Bedoyas utspel om ”tråkiga Blåvitt” och jag ställer frågan när fotbollsspelare ska lära sig att fotboll handlar om att vinna och ta poäng?

I veckan hade vi på Sportbladet besök av en reporter från P1:s utmärkta program Medierna, det är förstås glädjande att de uppmärksammar och granskar sportjournalistiken, däremot kan jag tycka att frågeställningen ”Varför skriver ni så lite om damfotboll?” känns uttjatad och besvarad.

Dels handlar det om normal nyhetsvärdering, det är väldigt sällan damallsvenskan är det största som händer i idrottsvärlden (och det är det vi som kommersiell, rikstäckande tidning måste fokusera på). Dels skriver vi väldigt mycket om damlandslaget när det drar sig mot mästerskap, jag är helt övertygad om att rapporteringen från hemma-EM i sommar kommer att tapetsera tidningssidorna. Och dels har jag aldrig förstått varför just damfotbollen – som inte lockar särskilt mycket publik på klubblagssidan – ska lyftas mer än låt säga innebandy, ridsport, handboll eller andra, mindre idrotter.

…för det kan vi verkligen bli bättre på, en större mix i Sportbladet där de stora nyhetshändelserna blandas upp med reportage från andra delar av idrotts-Sverige. Dock inte nödvändigtvis damallsvenskan. Ansvaret att lyfta damallsvenskan vilar på förbundet och klubbarna själva, vi är en dagstidning, inte en PR-byrå.

Men vi får väl se vad Medierna kommer fram till i morgon klockan 11.00 i P1.

Nu hög tid att hoppa in i den sexväxlade Robmobilen med backkamera och sätta autoplioten på Kopparvallen.

Med all respekt för övriga 14 lag:
Allsvenskan 2013 började på Borås Arena.
Och som den började.

När Elfsborg och AIK vandrade ut från spelargången möttes de av en fullsatt Borås Arena, två gulsvarta väggar, en inramning och en ljudkuliss som i andra sammanhang hade klassats som ett arbetsmiljöproblem.
Elfsborg-AIK var sist ut av den första omgångens åtta matcher och hälsningen till konkurrenternas tillställningar var tydlig:
– Tack för förfesten, nu öppnar nattklubben.
När Mohamed Bangura byttes in i 78:e minuten vrålade reportern Michael Wagner i mitt öra:
– Det känns som en guldfinal!
– Vad sa du? vrålade jag tillbaka.
På den ljudnivån var det.

Mindre imponerande att AIK-klacken (eller delar av den) inte hade mer finess än att ropa ”Visa pattarna” åt en kvinnlig sjukvårdare som hjälpte Elfsborgs Marcus Rohdén med en skada. Eller det alltid lika tröttsamma ”hora”-skanderandet.

Men det var enstaka plumpar i en i övrigt berusande läktarupplevelse som i kombination med intensiteten och nerven nere på konstgräset skapade exakt den känsla som kollegan Wagner försökte beskriva: det var som att SM-guldet stod på spel direkt.
Och för all del, Elfsborg och AIK är två lag som de flesta har tippat i den absoluta toppen i år.
Vi som inte har gjort det fick en del fundera på.

Elfsborg, som vanligt anförda av Anders Svensson men nu också med en begåvad norrman bredvid honom, markerade revir centralt och sårade AIK med hotande passningar framåt, mot den högra kanten i första halvlek, mot den vänstra i andra.
Det var ofta så det såg ut: om AIK täppte till en yta, hittade Elfsborg fram på en annan.
Att Gnaget ändå var närmast ett ledningsmål innan halvtidsvilan – Kennedy Igboananikes skott i underliggaren – framstod där och då som en tillfällighet. AIK anföll egentligen bara med två man, fler spelare hann inte upp innan Elfsborg vunnit tillbaka bollen.

Men Igboananikes avslut i straffområdet var ingen slump skulle det visa sig. För när AIK väl lyckades ta sig hela vägen fram var Elfsborgs försvarsspel påtagligt passivt och obeslutsamt. Vid Nabil Bahouis 1-0 hade Joackim Jörgensen eller Andreas Klarström enkelt kunnat hålla Henok Goitom felvänd i förstaläget men tvekade vem som skulle gå dit. Vid 2-1 var Elfsborg två-mot-en i straffområdet men Goitom fick avsluta i fred.
– Vi har två mittbackar där Jörgensen tränat mittfältare alla träningar fram till denna veckan och snabbt fick vikariera. Jon Jönsson har bara spelat 45 minuter sedan november, sa Jörgen Lennartsson som ändå påstod sig vara nöjd med försvarsinsatsen.
Det kan man kanske förstå mot nämnda bakgrund, men en samspelad backlinje hade knappast släppt in två mål på AIK:s fåmansattacker.

Utöver osäkerheten i eget straffområde imponerade Elfsborg alldeles oerhört i perioder, speciellt med tanke på att Viktor Claesson, Mohamed Bangura och Niklas Hult började på bänken, David Elm var sjuk och Tom Söderberg skadad.
Två gånger kom de tillbaka från underlägen, båda gångerna genom högklassiga prestationer av James Keene som oväntat la beslag på huvudrollen i matchen. Båda målen möjliggjordes av centrala bollvinster och AIK kommer att må bra av att få tillbaka Celso Borges där.
– Att de får stå så fria och slå bollen gör det svårt för oss där bak, sa Alexander Milosevic om Keenes 2-2-kvittering.

Som ni hör är jag inte lika imponerad av AIK:s prestation men vi ska komma ihåg ett par saker:
Gnaget är trögstartade av naturen, Elfsborg på Borås Arena är allsvenskans svåraste bortamatch, AIK tog en poäng, var nära att ta tre och fick igång Henok Goitoms målskytte direkt. Det är en start som det här laget och deras supporters kommer att växa av, närmast på Friends Arena nu på söndag.
Stackars Syrianska.

Allsvenskan är i gång och första dagen är lätt att sammanfatta:
Alla matcher slutade 3-0.
Två guldutmanare satte ner foten direkt.

De flesta guldtips inför årets säsong har handlat om Elfsborg, Malmö och AIK, något enstaka om Häcken.
Få eller inga har tippat IFK Göteborg och Helsingborg högst upp.
Först ut med en replik på det var Blåvitt.
På Ullevis golfgreen till gräsmatta försökte Häcken såga sig framåt centralt med fjolårets vägvinnande kortpassningskoncept men där var det stängt. Jakob Johansson och Philip Haglund tog bort det mesta, och när de råkade bli överspelade stod Mattias Bjärsmyr och Kjetil Waehler redo att ta nästa duell.
I första halvlek såg det nästan komiskt ut när Häcken spelade bollen rakt in de ytor där Blåvitt hade som mest folk utan att Moestafa El Kabir ens försökte gå i djupled. IFK släppte kanterna, slapp titta över axeln, klev upp i rygg och kunde vända på spelet när de vann bollen.
Då är det väldigt bekvämt att spela fotboll.
Men den tryggheten i ryggen vågade Jakob Johansson prova skott från 30 meter, Sam Larsson slå tunnlar och Philip Haglund storma fram i effektiva djupledslöpningar.
Fjolårets defensiva ängslighet som spred sig hela vägen fram till Tobias Hyséns avslut var borta i samma stund Stefan Johannesson blåste igång allsvenskan 2013. I nästa omgång väntar nykomlingen Brommapojkarna hemma på Gamla Ullevi och kanske har Blåvitt sedan fått den positiva öppning de har jagat utan framgång senaste tre säsongerna.
* * *
Häcken då – är det roliga över nu?
Nej, men det fanns ett tydligt systemfel som tränaren Peter Gerhardsson behöver korrigera. För om inte El Kabir kan erbjuda ett djupledsspel riskerar de att gå in i väggen mot fler motståndare, då finns det helt enkelt inga bra, centrala ytor att trilla boll på.
Ett större problem är Häckens målvaktssituation.
En kedja är aldrig starkare än den svagaste länken och i Häcken handlar det om målvakten Christoffer Källqvist som är en säkerhetsrisk. I går bjöd han på Göteborgs tidiga 1-0-mål och det var inte Källqvists första tabbe i matchen.
Om Häcken ska ta nästa steg – det vill säga vinna guld – är det en förutsättning att de lärt av fjolårets misstag. Av premiären att döma har de inte gjort det.
* * *
I stället var det IFK Göteborg som satte ner foten och visade att de kan bli att räkna med i år, precis som Helsingborg gjorde på Olympia. Nye tränaren Roar Hansen har pratat om ett mer passningsorienterat HIF och spelarna har sannerligen lyssnat noga under försäsongen – tolv passningar inom laget föregick David Accams vackra 2-0-mål.
Att det stod 3-0 efter 45 minuter förklaras enklast av det ett rörligt HIF mot ett oorganiserat Djurgården där tio spelare är nya jämfört med premiären mot Elfsborg 2012, endast Peter Nymann är kvar.
Med 3-0 i ryggen kunde Helsingborg ägna andra halvlek åt att träna försvarsspel och även om Erton Fejzullahu skapade ett par halvchanser var segern aldrig i närheten av hotad.
HIF kan titta framåt mot en säsong som har förutsättningar bli bättre än många trodde på förhand, Djurgården behöver titta närmre på om de verkligen har en tillräckligt bra backlinje för att vara så offensivt balanserade.
* * *
I Södertälje visade Kalmar skillnaden mellan ett mittenlag och bottenlag när de tryckte tillbaka Syrianska med 3-0 på bortaplan. Viktigt för KFF var att anfallarna Jonathan McDonald och Måns Söderqvist gjorde mål eftersom laget saknar en pålitlig målskytt, i alla fall på papperet.

…med senaste Bollklubben som gästas av Sportbladets Simon Bank och Blåvitts Mikael Stahre – två män som utger sig för att förstå Göteborg men inte ens drar på smilbanden åt min briljanta GBG-vits i början av programmet…

…orkar ni inte kolla på det, kan ni alltid repetera de allsvenska budorden som jag instiftade häromdagen:

1. Du ska inte ha andra ligor vid sidan av allsvenskan, då kommer du att bli besviken på kvaliteten.

2. Du ska inte protestera mot SvFF med plakat eller ramsor, ty SvFF kommer inte att lämna din förening ostraffad om du missbrukar SvFF:s namn.

3. Tänk på att hålla fredagen, lördagen, söndagen, måndagen, tisdagen, onsdagen och torsdagen heliga, ty allsvenska fotbollsmatcher kan spelas precis när fan som helst (så länge de inte krockar med Champions League).

4. Visa aktning för konstgräset, då har din förening kanske råd att bygga en ny arena.

5. Du ska inte drälla med bollen i april, ty inget lag som förlorat de två första matcherna har någonsin vunnit SM-guld.

6. Du ska stötta ditt lag i nöd och lust, för utan publiken är svensk fotboll blott en idrott bland andra.

7. Du ska ­inte stjäla Lennart Johanssons pokal två år i rad, för då är allsvenskan inte längre världens mest oförutsägbara och spännande fotbollsliga.

8. Du ska inte byta från en storklubb till en annan, då får du utstå hot och hat av fansen.

9. Du ska inte ha begär till de andra lagens stjärnspelare.

10. Du ska inte ha begär till de andra lagens stjärnspelare, inte heller till deras tränare eller egna kapital, ty om du värvar för mycket kommer du att kallas Real och utses till favorit, och då går allt garanterat åt helvete.

Det är sannerligen nya tider.

Visst fanns det ett och annat webb tv-team på den allsvenska upptaktsträffen i Helsingborg i fjol. I år, på Norra Latin i Stockholm, gick det det knappat att vända sig om utan att du stirrade rakt in i en kameralins. Det har hänt mycket på bara ett år.

Själv stod jag i Aftonbladets LIVE-studio mellan tio och tre och kommenterade vad tränarna sa på scen. Sedan knallade jag över till Norra Latin när det var dags för medierna att göra intervjuer.

…givetvis med en rosa mick och ett kamerateam i släptåg.

Nya tider, som sagt.

På scen var däremot allt som vanligt. Nanne Bergstrand och Henrik Rydström var fem plus, resten ganska jämngrå. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: duon skulle kunna uppträda i parkerna. Kanske från 2014, då är ingen av dem kvar i KFF?

Topp fem-citat från scen:

Nanne Bergstrand om frustrationen bland fansen 2012:
– Vi räddade många äktenskap i fjol. Det var många som kom hem till sin fru efter matcherna och hade fått ut sin frustration på Guldfågeln Arena.

Henrik Rydström om att han blev petad en match i fjol:
– Jag har ju alltid spelat, i 18 år, och så gör man inte det plötsligt. Man har förknippat sig själv med Kalmar och tänkt att ’spelar inte jag så spelar inte Kalmar FF’. Men det gjorde de, och publiken var där, så det var nog bra för mitt ego, att inse att det spelas matcher även utan mig.

Andreas Alms passning till Elfsborg som värvade Mohamed Bangura:
– De tog fel Bangura. Den andre (Teteh) gjorde fler mål.

Rikard Norling om Malmö FF:s talanger:
– Man kan säga att i Malmö FF poppar det upp spelare hela tiden; på sensommaren brukar de poppa upp som svampar. När man plockar fina primörer finns det bara plats för ett visst antal i korgen. Och i och med att det kommer upp så fina hela tiden så är det viktigt att man tillagar dem lite fint också så man får plats för nya.

Mikael Stahre om att vakna upp dagen efter en förlust:
– Det finns gånger man önskar att man var busschaufför istället.

Jag tyckte att Djurgårdens Magnus Pehrsson gjorde ett tydligt och bra framträdande, inte särskilt humoristiskt, men vi lärde oss något nytt om Djurgården och nånstans är det ju det allt går ut på.

Mer då? Tja, Jörgen Lennartsson lanserade ordet ”motgångsberedskap” (det hade en träff på Google innan i dag), Roar Hansen pratade om att även spelare med ”julgransfötter” kan bli bra passningsspelare om de rör sig rätt, Andreas Thomsson myntade målsättningen ”topp tolv”, Peter Gerhardsson avslöjade att han heter Kurt-Peter och Henok Goitom bröt mest mot klädkoden.

Som vanligt är Elfsborg guldfavorit, tätt följda av Malmö FF, så här såg det ut när tränare, sportchefer, spelare och journalister svarade på frågan ”Vilket lag blir svenska mästare?”…

1. Elfsborg – 29,7 %
2. Malmö – 22,4%
3. AIK – 14,5%
4. Häcken – 13,9%
5. Djurgården – 5,5%
6. Göteborg – 4,8%
6. Helsingborg – 4,8%
8. Brommapojkarna – 1,8%
9. Åtvidaberg – 1,2%

…övriga lag fick inga guldröster och hur Brommapojkarna lyckades få 1,8 procent begriper jag inte riktigt. Hur många mentometerapparter hade klubbdirektören Ola Danhard plockat på sig?

Mer om upptaktsträffen blir det i fredagens Bollklubben då vi gästas av en allsvensk guldtränare, dock inte de regerande mästarnas.

…under tiden kan ni värma upp med säsongspremiären av Sportbladets fotbollspodd om allsvenskan.

Eller senaste Bollklubben där Erkan Zengin testar vårens solbrillor om ni missat det…

Björn Erikssons rapport ”Mera glädje för pengarna” är klar och kan laddas ner på länken ovan.

När delbetänkandet kom i fjol sammanfattade jag det i en krönika, de delarna finns kvar i den fullständiga rapporten som också går på djupet kring ett område som bara berördes kort första vändan: den kriminella infiltrationen i storklubbarna i allmänhet och Stockholmsklubbarna i synnerhet.

Med hjälp av bland annat anonyma intervjuer målas en bild upp som sammanfattas så här av en idrottsledare:
”Det finns klubbar där kriminella nästlat sig in. De onda krafterna har kapat föreningar. Nu har vi grupperingar som vill ta över hela klubben. Varför ska en VD, sportchef, klubbdirektör eller liknande riskera sin familjs säkerhet, eller ännu värre, en oavlönad styrelseledamot? Det finns en tendens att förskjuta gränsen för vad som är OK”.

Enligt Björn Erikssons rapport är kriminell infiltration en realitet i dag. För att komma åt problemet föreslår han att polisen uppför ”10-i-topplistor” med de med mest drivande i respektive firmor.

Utredningen menar att det finns cirka 650-700 firmamedlemmar i Sverige. Att jämföra med cirka 20 000 organiserade medlemmar i supporterföreningarna. Det är alltså förhållandevis väldigt få personer som utgör ett stort problem, enligt Eriksson. Av dessa 650-700 firmamedlemmar finns cirka 400 i Stockholm, 175 i Göteborg, 50 i Helsingborg och 50 i Malmö. Det positiva enligt rapporten är att nyrekryteringen har bromsats upp senaste åren, samt att våldet har minskat.

Några av riskerna Eriksson målar upp med den kriminella infiltrationen är att det kan föra med sig att exempelvis ”motorcykelgäng” och ”annan organiserad brottslighet” i direkt anslutning till idrottsklubbarnas verksamheter bedriver såväl narkotikahandel som illegalt spel och kontanthandel (pengatvätt). Vilket vore förödande för idrottens gynnade ställning i samhället om det får ett utbrett fäste.

Samtliga 60 förslag i den 380 sidor långa rapporten är sammanfattade här, det innehåller allt från att vara mer restriktiv kring repriser på storbildsskärmar till att bengaler ska tillåtas i organiserad form och via ett ansökningsförfarande.

Polisnotorna skrev jag en artikel om i dagens tidning, som också berör infiltrationsproblematiken.

Alexander Gerndt tackar nej till landslaget. Han motiverar det på Svenska Fotbollförbundets hemsida:
– På grund av den negativa uppmärksamheten kring min person klarar jag just nu inte av att delta. Därför är det bättre att jag lämnar återbud redan nu och jag vädjar om förståelse för mitt beslut.

Förbundskapten Erik Hamrén lägger ansvaret för den uppkomna situationen på Alexander:
– Jag förstod att det skulle bli reaktioner på uttagningen av honom. Det var också därför jag ville prata med honom i förväg. Han sa då att han var redo och att han var beredd på att det kunde väcka en hel del uppmärksamhet. Men i efterdyningarna av presskonferensen har han mått dåligt. Han känner nu att han inte kan komma hem till Sverige och prestera vad som krävs av honom i landslaget.

Jag tycker att man måste se detta i ett längre perspektiv. Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, uttryckte det bra på fotbollskanalen.se i tisdags efter presskonferensen:
– Det jag varit kritisk mot är egentligen inte att man tar ut honom till landslaget. Däremot har inte fotbollförbundet följt någon klar linje genom det här. De har ändrat besluten flera gånger.
– Mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga inom idrotten och hela samhället och då måste man hantera den på ett mycket tydligare sätt. Istället för att ducka undan kunde man ha startat ett förebyggande arbete och även erbjudit programverksamhet för att hjälpa den enskilde spelaren.
– Man måste göra något mer aktivt än att uttala sitt stöd för svensk lagstiftning, sa Carina Ohlsson.

Hon har naturligtvis rätt. Alla kommer aldrig att bli helt överens om den för kvinnomisshandel dömde Gerndt skulle varit avstängd från landslaget i en månad, fyra månader, tolv månader, 24 månader (som den villkorliga domens prövotid är på) eller som vissa tycker; att han har förbrukat sin rätt att bära den gulblåa dressen för all framtid.

Här tycker människor olika och det får man ha respekt för.

Det handlar snarare om hur landslagsledningen och förbundet hanterat frågan under tiden. De har inte skött den bra, milt uttryckt. Jag har skrivit om turerna vid ett antal tillfällen, den bisarra presskonferensen inför Brasilien-landskampen i höstas där alla duckade diskussionen totalt, eller den nästan lika märkliga pk:n inför Argentina-matchen förra månaden när Gerndt ställdes utanför av ”sportsliga skäl”.

Svenska Fotbollförbundet med ordförande Karl-Erik Nilsson i spetsen var inte ens på plats i tisdags när Alexander Gerndt togs ut igen. SvFF agerar som ett multinationellt bolag som släppt 20 hektar olja i havet och som gör allt för att rädda aktiekursen eller undvika skadeståndskrav: de ägnar sig åt någon form av damage control, försöker undvika att svara, tysta ner, inte låtsas om debatten som pågår runtomkring dem.

Så bör inte ett idrottsförbund – Sveriges största och viktigaste – agera i en samhällsfråga som inte bara handlar om juridik kontra fotbollsresultat, utan lika mycket om förebilder och ansvar.

Det är ytterst illa skött.

Att Nilsson sedan hävdar att han inte kände till att Gerndt skulle bli uttagen tycker jag egentligen inte spelar någon roll. Det är hans skyldighet att ha en landslagsorganisation som inser vikten av att informera på förhand i sådana här frågor. Samtidigt visar det hur dåligt införstådda i ämnets sprängkraft förbundskapten och landslagschef är som aldrig informerade högsta ort.

Jag tror att reaktionerna på Gerndts comeback hade blivit annorlunda om det i grunden fanns ett förbund och en landslagsledning som visade att de tog frågan på allvar, likt Malmö FF direkt gjorde efter domen mot Miiko Albornoz där spelaren skulle skickas ut i skolor och inför ungdomslag som en del i ett förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar fotbollsstjärnor har.

Tanken verkar inte ens ha föresvävat förbundet utifrån den information som är känd.

SvFF kunde gjort tusen saker – jag kan just nu inte påminna mig om att de gjort en enda utöver avstängningen för ett drygt år sedan. I artikeln på förbundets hemsida om Gerndts nej nämns inte med ett ord vad han är dömd för, vad den ”negativa uppmärksamheten” handlar om. Ofattbart av ett stort idrottsförbund som har en gynnad och påverkande roll i samhället.

Erik Hamrén svarade på frågor på presskonferensen i tisdags, det var bra, men den kritik jag riktade mot honom i onsdagens krönika – att Gerndt borde blivit uttagen till träningslandskampen mot Argentina för en månad sedan – träffar ännu mer rätt med tanke på den situation som nu har uppstått. Då hade hela den här händelsekedjan inte rullats upp inför ett viktigt VM-kval utan för en månad sedan. Men kanske ville man inte störa biljettförsäljningen inför jippomötet med Leo Messi?

Den självinsikten borde Hamrén haft innan han skickade över allt ansvar på spelaren. Vad är det för ledarskap? kan man fråga sig.

Med tanke på anfallskrisen i landslaget hade Gerndt troligen gått rakt in i startelvan, Johan Elmander är ju skadad och Ola Toivonen har bara gjort två inhopp efter skadan. Nu lutar det åt att Sverige får möta Irland med Tobias Hysén på topp framför Zlatan Ibrahimovic. ”Tobbe” är visserligen i fin form, gjorde det bra mot Argentina, men känns väl tunn i ett tufft VM-kval.

Alternativen bakom imponerar inte:

Marcus Berg och Markus Rosenberg har inte gjort mål på hela säsongen, Denni Avdic har gjort sju för holländska Zwolle men gått mållös den senaste tiden och aldrig varit med i en riktig landslagstrupp. Samuel Armenteros platsar inte i Anderlecht, Mervan Celik har tappat sin plats i Pescara och inte gjort mål på två månader, John Guidetti är inte ens aktuell för U21-landslaget på grund av skadehistoriken och Erton Fejzullahu är för oprövad.

Mathias Ranégie? Han är numera en ”före detta landslagsspelare”, enligt landslagschefen Lars Richt.

Eller så får Erik Hamrén helt enkelt peta upp Zlatan till en spetsroll och spela med en mittfältare som tia. En roll som både Pontus Wernbloom och Kim Källström skulle klara.

Men att kalla den uppkomna situationen anfallskris, det är knappast att överdriva.

Till sist måste jag säga, mot bakgrund av huvudpersonens roll i det hela, att han är dömd mot sitt nekande för ett allvarligt brott av två instanser, så kraftfulla har väl reaktionerna inte varit på comebacken? På sociala medier, visst, men de flesta artiklar, uttalanden och krönikor har ändå stått bakom Erik Hamréns resonemang om ”en andra chans”, däribland undertecknad som drivit samma linje ett bra tag. Trodde Gerndt att Göta Lejons ungdomsorkester skulle möta upp vid Arlanda? Hans reaktion förefaller drastisk när landslaget faktiskt var i stort behov av hans tjänster. Vilket får mig att undra: hur gick samtalet mellan Hamrén och Gerndt inför uttagningen? Har förbundskaptenen missbedömt även detta och ingjutit en falsk förhoppning hos Gerndt om att det inte skulle bli några reaktioner överhuvudtaget?

Men visst: om Alexander inte anser sig kunna prestera under rådande omständigheter, då ska han inte heller vara med. Någon tredje chans lär inte bli aktuell efter denna cirkus, vilket gör en på alla sätt sorglig historia ännu lite sorgligare.