Läs den här kommentaren från en Häckensupporter apropå min blogg om att jag var imponerad av Djurgårdsklacken som stod kvar ute i regnet och hoppade och sjöng långt efter att matchen var slut och deras lag fått stryk med 3-0. Men det fick man tydligen inte vara, enligt denna enögde Hisingsbo:

”Angående Laul som anser att det är högre klass på supportrar som sjunger i iskallt höstregn efter en 0-3 förlust än de 18 som fattade att matchen är slut, det är dags att dra sig hemåt till Hisingen…. Kan man bara konstatera att Laul är efterbliven. 

När Laul jämför Häckens i hans tycke usla bortafölje med Djurgårdens klack stannar hans matematiska och helhetssyn att peka och räkna. 18 personer måste räknas ur Häckens befintliga klack, visst ibland är det 100 pers som åker men % sett en fredagskväll är detta inte dåligt, för att vara häcken. Laul kunde valt att lyfta fram dessa 18,, nu sågade han. 

Laul hade tydligen inte ögon att se att stadion var rätt tom i övrigt, bara 5400 personer. Men där kom det ingen reflektion. 

Så här är det Laul. Häcken har allsvenskans mest trogna publik. Det är supportrar som kommer i med och motgång, det diffar inte så mycket som de större lagen. Skriv om det istället eller så kan nästa år och ännu mer när den nya arenan byggts skriva och såga getingarna när läktarna fylls för att vara medgångssupportrar”.

Har han rätt?

Det kom 18 Häckensupportrar till Stockholms Stadion. Fyra kämpade tiden ut i vätan intill den gula HISINGEN-banderollen, 14 tog tidigt skydd under tak.

Djurgårdssupportrarna?

Tja, när presskonferensen började en kvart efter slutsignal stod de fortfarande kvar ute i regnet och sjöng – trots 0-3. Imponerande.

Klasskillnad på läktaren, alltså – nere på planen hade Djurgården inte en chans.

Jag skrev om Häcken i dagens tidning. Jag filosoferade kring varför alla plötsligt håller på Häcken i guldstriden. Jag nämnde förklaringar som att Häcken är underdogs, att det saknas uppbyggd rivalitet, att andra lags supportrar inte ser Häcken som ett hot.

På Stadion i går insåg jag att jag glömt att nämna några faktorer – deras fotboll, deras spelare.

Vem vi ska börja med är inte svårt.

Den lille Oscar Lewicki, en i raden av dessa ultrabegåvade -92:or. En mittfältare med en skrämmande välutvecklad spelförståelse redan under första allsvenska säsongen – igår dessutom som mittback i 80 minuter. Tänk då på att Lewicki inte platsar i U21-landslagets startelva och ni förstår att rätt skött är det här en generation som kommer att nå långt. -92:ornas kval börjar först hösten 2013. Det nu pågående kvalet/playoffet är -90/-91:ornas. Även om startelvan och truppen innehåller flera -92:or.

Nåväl, Häcken var det.

Waris Majeed är förstås härlig att se med farten, mottagningarna och ödmjukheten mot lagkamraterna. Till och med Patrick Vieira blev imponerad i går. Jodå, Vieira var på plats för Manchester Citys räkning och jag frågade Patrick vad han tyckte om Majeed:
– In swedish? föreslog Vieira stillsamt.
You talk swedish!? svarade jag förvånat.
Han log.
Jag dog.
Och vi fortsatte på engelska:
– Det är första gången jag ser Majeed spela så jag har inte så mycket information. Jag har inte sett tillräckligt många matcher för att kunna uttala mig, sa Vieira.

Men efter matchen gick Vieira ändå fram till Majeed för att skaka hand och önska honom lycka till framöver. Återstår att se om det betyder något mer.

Huvudorsaken till Manchester City-scoutens besök var att diskutera ett samarbete med Djurgården som går ut på att City plockar spelare från akademin ”Right to dream” i Ghana (där Häcken hämtat Majeed och Nasiru Mohammed) som sedan placeras i Dif. De som utvecklas till landslagsspelare och deltar i 75 procent av Ghanas landskamper kan gå vidare till Premier League (sådana är reglerna i England), antingen till City eller säljas till andra klubbar. De som inte utvecklas på samma sätt blir Djurgårdens spelare. Ungefär så.

Häcken, ja. Vi har Martin Ericsson som haft Skandinaviens svängigaste formkurva i 32 år och nu plötsligt är fyra plus i match efter match. Eller Dioh Williams, så bekväm på små ytor att han hade kunnat bosätta sig på toppen av en flaggstång. Kari Arkivou, den enda finländaren i världen som kan göra snurrfinten i hög fart (Jari Litmanen inräknad som hade för bra spelsinne för att behöva springa snabbt). Mohammed Ali Kahn, allsvenskans häftigaste namn. Dominic Chatto som tränat motlägg mot Björn Borgs garagevägg. René Makondele som, utan att jag har räknat, måste ha allsvenskans högsta poängsnitt senaste åren.

Deras tränare, gamle Hammarbyforwarden Peter Gerhardsson, är en skön filur. I går bad han att få bli fotograferad tillsammans med Patrick Vieira utanför Stadion. Gerhardsson är Arsenal-supporter och efteråt sken han som om han precis klivit in på Gröne Jägaren.

…Gerhardsson alltså, inte Vieira. Han tog möjligen sikte på Café Opera.

På presskonferensen frågade jag vad Gerhardsson tycker om att vara allsvensk serieledare. Det tänkte han inte så mycket på, sa han.
– De andra ska ju spela också. Men jag kanske knappar fram sidan 343 på text tv och har den på under natten. 

Man kanske skulle ta och göra det samma. Det är inte varje dag Häcken leder allsvenskan. Men det är nog fan inte sista heller.

I går vann AIK Stockholmsderbyt mot Djurgården med klara 3-0. Samtidigt förlorade Elfsborg borta mot IFK Göteborg med 2-1 vilket innebar att toppstriden tajtades till ordentligt.

I kväll hade Malmö FF och Häcken chansen att göra den alldeles oerhört jämn.

Så blev det.

Häcken klara 2-0 borta mot Gefle – MFF 1-0 borta mot Åtvidaberg efter vissa besvär och en tveksamt dömd straff även om domaren knappast kan klandras: Tokelo Rantie är oerhört snabb och Jesper Arvidsson har sitt ben utsträckt. Det Michael Lerjéus i så fall skulle sett är att Rantie ramlar precis innan och det kan man inte riktigt begära, tycker jag.

Malmö hade problem i första halvlek mot Åtvidabergs snabba och raka djupledsspel. I andra beordrade Rikard Norling en högre press och förändrade matchbilden helt. Det var en tränarseger mer än något annat.

Med åtta matcher kvar har vi fyra lag inom två poäng och det går inte annat än att älska situationen:

1. Elfsborg 44.
2. Häcken 42.
3. Malmö 42.
4. AIK 42.

Med tanke på hur lagens säsonger sett ut, vilka trupper de har, tror jag att alla hänger i ett bra tag till. Vet inte inte riktigt vad som talar för att något av lagen skulle falla igenom helt.

Vi pratar alltså om en guldstrid som är på väg att bli en av de häftigaste under 2000-talet.

2001 är kanske den man först tänker på annars: dels slutade fem lag inom sex poäng, dels var det tredje gången i historien som ettan (Hammarby), tvåan (Djurgården) och trean (AIK) kom från samma stad (det hände i Göteborg två gånger på 1920-talet också). Men faktumet att serien avgjordes i näst sista omgången drar ner guldstridsbetyget.

2004 kämpade Malmö, Halmstad och IFK Göteborg om guldet in i det längsta. HBK hade pokalen till 53:e minuten i sista omgången när Malmö gick förbi.

2007 slutade tre lag inom tre poäng – IFK Göteborg (49), Kalmar (48) och Djurgården (46).

2009 stod kampen mellan två lag och allt avgjordes i en sällan skådat dramatisk guldfinal i sista omgången mellan IFK Göteborg och AIK på Gamla Ullevi i Göteborg. Gnaget vann med 2-1.

Just nu måste jag säga att AIK och Häcken känns starkast rent trygghets- och kvalitetsmässigt. AIK ska inom loppet av allsvenskans sista månad möta samtliga tre toppkonkurrenter – däribland Malmö FF på Råsunda i sista jävla omgången. Det är alltså bara Elfsborg och AIK som har guldet i egna fötter.

Men jag tippade Malmö FF och innan det tipset är kört kan jag inte gärna ändra mig. Även om det starkaste innermittfältet brukar vinna och det har Elfsborg.

Det där var vad man kan kalla en helgardering. Å andra sidan är det inte läge att ta ut något i förskott med 24 poäng kvar att spela om.

En halvtimme försenat började det till slut, det historiska, sista derbyt på Råsunda, Djurgården-AIK. Förseningen berodde på stopp i tunnelbanan och det var smått kaotiskt med folk som sprang längs spåren.

Vi som var på plats på Råsunda fick uppleva tifon när de är som mest genomarbetade. AIK:s såg ut så här, med Samuel Ayorinde i mitten, det sades att han satt en bit ovanför duken med sin son för att se matchen men missade att han själv spelade en av huvudrollerna inför avspark…

…på södra läktaren kontrade Djurgården med följande trestegsraket…

…sedan började matchen och undantaget ljudkulissen höll den inte samma klass. Spelkvaliteten var låg, och första 20 minuterna kom AIK så fel med sitt mittfält att det inte ens blev tal om någon derbykamp. Daniel Sjölund och Simon Tibbling kunde plocka upp andrabollarna och fördela vidare ut på Kasper Hämäläinen och Peter Nymann Mikkelsen. Det hängde ett djurgårdsmål i luften.

Men till slut insåg Helgi Daníelsson och Celso Borges vartåt det barkade och korrigerade sina positioner, tog tag i duellspelet och vände bollar på Martin Mutumba som tryckte bak Djurgården genom att utmana, avsluta och hota med löpningar. När det var dags för halvtidsvila hade AIK tagit över helt.

Andra halvleken blev också försenad då bengalerna brann i båda klackarna. Det skulle bli upprepade avbrott under andra halvlek och efteråt sa domaren Jonas Eriksson att reglerna kanske är för svartvita, att det borde finnas utrymme för bedömningar, brinner det en eller två bengaler – är det verkligen nödvändigt att stoppa spelet då?

Att det inte går att spela just när det ser ut så här är en annan sak…

…AIK hanterade avbrotten bättre och fortsatte på den inslagna vägen från första halvlek, den här gången med skillnaden att i stället för Mutumba och Daniel Gustavsson, var det Kwame Karikari, Mohamed Bangura och Celso Borges som fick lägena – då satt 1-0, 2-0 och till slut 3-0. Gnagets största derbyseger på över tjugo år var ett faktum.

Diskussionen efteråt handlade om eldandet och regeringens samordnare Björn Eriksson beskrev det som ”fotbollens största problem” i Sverige. Hans väg verkar vara att hitta nya metoder att stoppa införseln av pyroteknik.

Jag förstår de fans som förespråkar organiserad, tillåten bränning – det är en fråga supporterorganisationen SFSU driver på ett klokt sätt – men i dagsläget är det förbjudet och ingen kan i långa loppet vilja ha det som i går.

Man ska också ha i åtanke att om bengalerna nu är svensk fotbolls största problem, så mår svensk fotboll trots allt rätt bra, även om det är ett gissel som kostar vissa klubbar en del pengar.

En modern tradition i samband med tvillingderbyt är att AIK:s Andreas Alm och Dif:s Magnus Pehrsson tjafsar med varandra efteråt. Jodå, i går också:

– För övrigt är jag riktigt nöjd med att Kennedy inte spelade matchen. Den kvicka lilla spelaren är skön att slippa, sa Alm efter presskonferensen apropå att anfallaren inte ens var med i Djurgårdens trupp.

Som journalist kunde man naturligtvis inte undgå att tolka detta som att AIK-tränaren tyckte att Magnus Pehrsson tagit ut fel lag, och resten av storyn var enkel att dra hem.

Tränarna gör sitt för att hålla rivaliteten vid liv även om Pehrsson inte var lika pratglad just i går som retstickan Alm.

En väldigt viktig match för Malmö FF på Swedbank i går men tränaren Rikard Norling sjönk ändå inte ner till nivån att han trixade med det officiella startelvspapperet – det var helt korrekt, precis som den elva Sören Åkeby lämnade.

Att döma av vissa kommentarer jag har fått till mitt tidigare inlägg gjorde varken Norling eller Åkeby därmed ”allt som står i deras makt” för att vinna matchen och då ska de sågas och kritiseras. Vilken supporter vill ha en tränare som inte gör allt för att vinna?

Jag skojar. Det tror jag de flesta inser.

Startelvstrixandet visar nog mest på dåligt självförtroende. Att man inte riktigt litar på sin egen förmåga. I går såg vi två tränare och två lag med bra självförtroende. ”Giffarna” var länge värda poäng men MFF:s avslutning var mäktig.

Nåväl, nog om detta.

Efter Häcken-Elfsborg skrev jag en krönika som bland annat innehöll följande rader:

”I går vann Lewicki (vilken utvecklingskurva den pojken har haft i år) och Chatto meter med raka passningar på mötande forwards, de växlade kant och Elfsborg fick jaga och jaga och till slut blev det för jobbigt. Framför allt då boråsarna är vana vid sitt konstgräs och inte en mer tungsprungen gräsmatta som Rambergsvallens.
– Vi försökte flytta bollen så att de fick springa mycket. När det gäller underlagsbytet kan det var en idé att vrida och vända, låta de springa, och till slut få utdelning, sa tränaren Peter Gerhardsson.

Jörgen Lennartsson håller envist fast vid att underlaget inte är en faktor för resultat men fakta är att Elfsborg bara tagit en poäng av 15 möjliga på naturgräs. Och mönstret är det samma gång på gång: av nio insläppta mål har sju kommit i andra halvlek, ofta sista kvarten, när det mer sugande underlaget gör sig påmint i spelarnas ben. En tredjedel av Elfsborgs gula kort är från deras fem gräsmatcher, samt båda utvisningarna”.

Matchen på Swedbank blev en bekräftelse på just den teorin – konstgräslaget Gif Sundsvall tog slut omkring 60-70:e minuten på naturgräset, Malmö gjorde mål i 87:e och 89:e minuten och Sören Åkeby var ärlig på presskonferensen:

– Vi var förbannat trötta. Man måste skilja på konstgräs och vanligt gräs. Vi orkar löpa mer på konstgräs. Planen sög på oss. Det är ingen ursäkt men en förklaring.

Rikard Norling fyllde i med att konstgräslagens anfallsspel blir lidande på naturgräs, speciellt sista passningen nära mål:

– Det blir inte samma exakthet i insticken, menade MFF-tränaren.

Lagkaptenen Jiloan Hamad gick ännu längre, han vill att SvFF förbjuder konstgräs:

– Det ska vara ett krav i elitlicensen från förbundet att alla ska spela på naturgräs: Sköt din gräsplan! Man har ju fyra månader på sig att fixa planen fram till premiären, sa Hamad och fortsatte apropå Elfsborgs gräsliga svit:

– Det är själva omställningen som gör att det blir svårt för dem, inte att det är riktigt gräs för det är jätteduktiga spelare allihop.

Nåja, så långt som till ett förbud ska vi väl inte dra det. Samtidigt vann exempelvis Syrianska borta mot Mjällby. Underlaget är bara en av många faktorer som påverkar resultatet och det är långt ifrån den mest avgörande.

Ja förutom för konstgrässpecialisterna från Borås då.

Nog om detta också.

Läste en notis i Kvällsposten att IFK Göteborgs tränare Mikael Stahre efter förlusten mot Kalmar tacklat till journalisten Göran OT Dahlberg, 73, för att denne intervjuade Daniel Sobralense direkt efter slutsignalen.

– Han tryckte till mig i sidan och föste sedan Daniel med fruktkorg och allt in i spelargången, berättar OT.

Vad som hände med fruktkorgen framgår inte av artikeln men good old OT hävdar vidare att han aldrig upplevt något liknande, inte ens under sina 40 år som skolchef på Öland.

…detta vårdslösa beteende mot en äldre man säger väl något om hur pressad Stahre är. Enligt ett ögonvittne på Twitter har Jack Nicholson rådjursögon i ”The Shining” vid en jämförelse med IFK-tränarens blick där och då. 

Samtidigt har Stahre bara sig själv att skylla för att läget är som det är. Det är snudd på obegripligt att han och sportchefen Håkan Mild inte har agerat mer för att förstärka defensiven. Jag behövde en match på mig för att se att backlinjen kunde bli ett problem för Blåvitt i år men för firma Stahre och Mild tog det 20 innan de kontaktade Mathias Bjärsmyr.

(Sedan att jag tippade IFK som tvåa…eh…det behöver ni kanske inte berätta för någon?).

I dag är det presskonferens på Råsunda. Erik Hamrén ska presentera första VM-kvaltruppen. Hur blir det med Alexander Gerndt som är skadefri och spelade i helgen, orkar landslaget med nya reaktioner på en sådan uttagning? Orkar Alexander själv med det? Alexander Kacaniklic eller Tobias Sana, vilken vänsterytter kommer med? Experten Markus Johannesson lanserade plötsligt Niklas Hult i Fotbollskväll i går. Det var lite oväntat med tanke på att du nästan alltid måste bli utlandsproffs i en bättre liga innan du kommer med i Blågult.

Var på plats på Rambergsvallen för toppmötet BK Häcken-Elfsborg och det blev lite förvirrat i inledningen.

Den officiella laguppställning alla lag måste lämna en timme före avspark såg nämligen ut så här för Elfsborg…

…pilarna är förstås mina, för när matchen började visade det sig att Elfsborg inte alls spelade som det stod på papperet. Daniel Mobaeck spelade inte innermittfältare, han spelade högerback och Johan Larsson var högerytter. Stefan Ishizaki gick till vänster, Niklas Hult bildade anfallspar med David Elm och Marcus Rohdén var inte forward utan återfanns bredvid Anders Svensson på mitten.

Så jag frågade Elfsborgstränaren Jörgen Lennartsson på presskonferensen om han försökte lura Peter Gerhardsson eller om det var tekniken som strulat (AIK:s Andreas Alm brukar skylla på kopieringsapparaten):

– Jag vet inte vad det var, om det var tekniskt eller så, sa Lennartsson.

Du hade satt Mobaeck på mitten bland annat. Han spelade högerback.

– Det blev så i dag.

Var det medvetet?

– Det blev så i dag.

Var det medvetet?

– Ja, det var medvetet (skratt).

För att?

– Vi ville väl inte skylta alltför mycket med hur vi skulle formera laget nu när vi hade så många omkastningar i startelvan.

Ordet över till Peter Gerhardsson, således – blev han lurad?

– Nej, vår taktik handlade om att Waris Majeed och Dioh Williams skulle hålla sig nära Andreas Augustsson, och han spelade där han satt på papperet. Sedan när vi såg att Hult spelade forward…det la vi ingen kraft på. Om Augustsson spelat forward hade jag blivit konfunderad, sa Gerhardsson.

Men sedan smet jag in i Häckens omklädningsrum och hittade deras taktiktavla…

…och se på tusan, de hade haft matchgenomgång efter att startelvorna blivit officiella och köpt Lennartssons bluff rakt av!

– Klassisk AIK-taktik, flinade målvakten Christoffer Källqvist och det flinet hade han råd att bjuda på, Häcken vann ju matchen ändå.

Men om inte sir Alex eller José Mourinho, Massimo Allegri eller Vincente del Bosque, behöver använda journalistiskt arbetsmaterial till förvilla motståndaren och därmed vilseleda publik, fans och tv-tittare – varför ska då vissa allsvenska tränarjönsar göra det?

I en mästerskapsmatch eller i Champions League finns det inte på kartan visa sådan brist på respekt mot övriga som jobbar runt fotbollen eller följer den.

Om man ska dra det till sin spets så devalverar det värdet på allsvenskan, det blir en mindre professionell produkt, för att använda sådana termer.

Om Jörgen Lennartsson någon gång blir förbundskapten och leder Sverige till ett mästerskap kan jag garantera att han aldrig skulle våga lura arrangören för att bluffa motståndaren. Alla försnack i tv-studior världen över skulle bygga på felaktig information. Men här i allsvenskan (där det inte är så noga, eller hur resonerar han?) spelar Lennartsson gärna Tuffe Uffe.

Därför var det bra att Elfsborg förlorade i går så att Jörgen Lennartsson fick stå i skamvrån på presskonferensen.

Min krönika i papperstidningen i dag ledde till debatt, så varför inte fortsätta på det spåret.

Jag tror inte heller att förklaringen bakom Elfsborgs serieledning stavas konstgräs. De har en av allsvenskans bredaste trupper, en skicklig tränare och den bästa mixen mellan gammalt och ungt. Och jag förstår också att ”hemma-borta”-faktorn ska räknas in i ekvationen.

Men det går inte att komma ifrån att Boråslagets resultat är märkliga och att underlaget kan ha bidragit.

Eller hur ska man förklara att…

…borta på konstgräs har Elfsborg tagit tolv av 15 möjliga poäng.

…borta på naturgräs har Elfsborg tagit en av tolv möjliga poäng.

…hemma på konstgräset har Elfsborg nio segrar och ett kryss.

Elfsborg är ett mycket starkt hemmalag, ett normalstarkt bortalag (fyra vinster, ett kryss och fyra förluster) men framför allt är de ett heluselt naturgräslag utifrån resultaten hittills.

Nu väntar fem bortamatcher på vanligt gräs innan allsvenskan är färdigspelad, till att börja med Häcken nästa söndag, och jag är inte beredd att hugga något annat i sten än att det ska bli spännande att se vad den här gåtan får för svar.

För övrigt anser jag att Viktor Claesson, 20, kan bli precis så bra som vi önskar och hoppas. Värnamos ”Zidane” hade lekstuga med Helsingborg under inhoppet i går. Oscar Hiljemark, 20, är på väg att göra en hel säsong utan återkommande svackor vilket är ovanligt för en så ung spelare. Det talas om att de största, svenska talangerna numera finns i utlandet – Alexander Kacaniklic med flera – men det finns några i Elfsborg också, den saken är klar.

Underlaget till trots.

Det var så klart glada miner i MFF-lägret efter 1-0 på serieledaren Elfsborg. Lego och jag skulle precis börja intervjua Simon Thern när Mathias Ranégie kom loss från en annan intervju och knallade mot friheten utanför Swedbank. Lego och jag släppte Thern direkt och rusade efter matchhjälten som tittade på den ensamme Thern och sa:

– Din tid kommer.

Spelet i den mixade zonen är ibland lika resultatorienterat som spelet ute på plan.

I pausen hörde jag en historia från Sportbladets expert på skånska:

Det var på den tiden Jonas Wirmola spelade i MFF och telefonen ringde i omklädningsrummet. Wirmola svarade ”Daniel Andersson” och det var Expressen som bad om en intervju. Wirmola fortsatte låtsas att han var ”Danne” och fick till slut frågan ”Vem tar du helst med dig på en öde ö?” och svarade ”Gudrun och en sjuttifemma”.

…det här var på den tiden V-ledaren var på tapeten av andra orsaker än politik och citatet gick förstås rakt i tryck, ”Anderssons” mest kontroversiella nånsin.

Nåväl, Malmö räddade spänningen i allsvenskan i andra halvlek och allt om matchen läser ni här.

Det blev ingen klassiker i hockey-VM. (Det är sällan kvartsfinaler blir det i hockey-VM). Journalisterna som har bevakat VM får titta sig i spegeln även om det är för jävla trist med tidig sorti för Tre Kronor.

…bara kepsen finns kvar.

Men snart är det VM, då försöker vi igen, som Nationalteatern sjöng.

…det är fördelen med hockey, efter en dålig sommar och en svinkall vinter är det snart dags för VM-känslor igen.

Den allsvenska guldstriden lever i allra högsta grad även om Elfsborg förstås kan vinna med 21 segrar på konstgräs och 63 poäng.

I botten var Djurgårdens 1-1 mot Gefle inte vad Magnus Pehrsson behövde…och vad jag hör är Kasper Hämäläinen och Joona Toivio på väg bort…precis som Ivo Pekalski, Daniel Larsson och Jimmy Durmaz i MFF. I dagens blaska listar jag tio spelare som kan säljas under sommarfönstret.

IFK Göteborg och Mjällby spelade 1-1, all cred till Mjällby men deras lag ser inte likadant ut efter EM-uppehållet, man ska inte glömma det. Kan sportchefen Borstam leverera vidare?

…jag tror däremot inte att Waris Majeed lämnar Häcken. Guldstrid + rik klubb + långt kontrakt + kort leveranstid = stora pengar och färre intressenter.

Oscar Hiljemark är den tyngsta övergång som kan bli verklighet i sommar även om jag bedömmer det som 70-30 att han stannar i Elfsborg.

En sista grej apropå Elfsborg: var det bara jag som trodde att Jörgen Lennartsson skulle skicka in Jon Jönsson på planen igen trots att han hade burits ut på bår med stödkrage? Lex Robin Söder?

Gais är allsvenskans hittills största flopp efter möjligen ”Real Göteborg”-satsningen men medan Blåvitt bygger nytt med framtidstro har Gais samma lag, samma tränare, sämre ekonomi – men kan någon förklara hur det kan skilja så mycket i prestation mot i fjol? Jag har inte lyckats räkna ut det.

…till sist kan vi konstatera att konstgräsdebatten går vidare.

Det var en sådan dag.

Du vaknade upp med att Golden Hits, Spy Bar och himlen hade landat i huvudet på dig.

Den här bloggen har ju ganska unga läsare och jag kan förvarna om att känns mer med åren.

Herregud, Malin Roos, vilken kvinna. Jag såg henne på hörnet till 7Eleven och hon var så vacker.

Jag kände mig lite ensam kvar.

Nåväl.

Jag hade en rolig konversation med Djurgårdens Magnus Pehrsson på presskonferensen efter Djurgården-Åtvidaberg och jag tar det fulla ansvaret för att det blev snurrigt.

Bakgrunden: Djurgården bytte in anfallaren Ricardo Santos i 80:e minuten mot mittfältaren Peter Nymann Mikkelsen. Santos gjorde mål typ 20 sekunder senare.

Här får ni det ordagrant:

All cred till ditt byte, Magnus, det blir ju mål på Santos, men om du byter in en anfallare med tio minuter kvar mot en mittfältare är det ju för att få in fler offensiva spelare på planen, bytet signalerar inte att du tror på Santos…som spelare?
– Nu…nu…en gång till så jag förstår frågan rätt. Vad är frågan?
Ja du…
(Här tänkte jag säga ”skit samma, jag är bakis” men tog ny sats).
Nä men…eh…du byter in Santos…eh…all cred till det bytet, det får ju effekt, men du tar ut en mittfältare, sätter in en anfallare för att få fler offensiva spelare på planen antar jag, men när du väntar så länge med att ta in just Santos, personen Santos, spelaren Santos, så signalerar inte det bytet att du tror på honom som spelare speciellt mycket?
– Ja, så kan man ju tolka det men vi har några spelare på planen som har diverse problem som gör att vi kan inte göra bytet, vårt sista byte, så tidigt. Vi ville få in ”Sebbe” (Rajalakso) tidigare, det är valet att göra det bytet tidigare, vi har Philip (Hellquist) som har problem, Peter Nymann har problem, därför vågar jag inte göra det bytet med risk att tappa en spelare. Sedan kändes det att nu var det dags, det var anledningen.

Hänger ni med?

Efter frågade jag EP-Månsson om jag var så jävla otydlig och det var jag tydligen.

Vad jag ville få sagt var:
Bytet kom i 80:e minuten mot en mittfältare som var helt slut (Peter Nymann Mikkelsen). Syftet var alltså att få in fler offensiva spelare på planen, inte att få in just Santos. I så fall hade Pehrsson tagit in honom mot Philip Hellquist redan i paus.

Nya tag.

Frågade även Pehrsson:
Vad vill du ha ut av Philip Hellquist när du sätter honom i ”nummer tio”-rollen? Vilka kvaliteter är det du ser att han har för att fungera i den rollen?
– Att ha Philip som tia var att se till göra ett djupledshot ordentligt, framför allt i vårt etablerade anfallsspel. Där är han ganska skicklig. 

Jag tycker att Hellquist sprang en hel del i djupled, om han var något hot är jag inte lika säker på. Får en känsla av att hans lagkamrater inte riktigt tror på att slå bollen på honom? Ungefär som när man lirar med polarna på jobbet och det har halkat med nån lök som inte gör tre på foten som du lika gärna kan ge fan i att passa bollen till.

Lätt överdrivet.

1-1 blev det och all cred till Åtvidaberg som kom till Stadion för att ta en poäng efter fem raka torskar och åkte hem med en poäng.

Petrit Zhubi – en artist på och utanför planen. Skönt gäng ”Åtvid”. Missa inte knäcket i tidningen i dag om deras interna ”förnedringskrig”. Bland de bättre vi har haft på ett tag.

Söndagen blir det Borås och Elfsborg-AIK. Låter som ett kryss.

Stockholms fotbollssupportrar visade upp sig från sin absolut bästa sida på gårdagens derby. Det var en fröjd för ögat, kolla bara norra stå…

…eller Järnkaminerna…

…norra…

…Järnkaminerna…

…dessutom inte särskilt många hatramsor – om ens några? – däremot supporterhån på exakt rätt nivå till exempel när AIK-klacken skanderade välsynkroniserat mellan sektionerna ”Challe Berglunds Järnkaminer – Challe Berglunds Järnkaminer”.

…Challes gulrödblåa hockeykillar ramlade ju som bekant ur elitserien tidigare i våras.

Vi fick ännu ett exempel på Self–policing, alltså att supportrarna själva löser eventuella problem på läktaren. Det är inte helt enkelt att förhålla sig till men när det tändes en bengal i AIK-klacken åkte han som tände den ut snabbare än kvickt och jag hoppas att han mår bra i dag. Jag hoppas verkligen det och Self–policing är inte så enkelt som det låter och frågan är om det är att föredra.

Matchen?

Nja.

Det var låg spelkvalitet som inte bara går att härleda till intensitet för så hög var den inte, däremot möttes två lag som inte riktigt behärskar att spela konstruktiv fotboll i högre tempo än den normala allsvenska lunken erbjuder.

Andreas Alm sa:

– Jag tror det finns många människor som funderar på om de ska gå på bio med THX-ljud eller om de ska se en allsvensk match. I dag handlade det om inramning, då är det gratis, men i en vanlig allsvensk match, då påverkar säkert passningsspel, om det är underhållning eller inte.

Värt att fundera på, och utvecklas här.

Spelare som ändå gjorde det bra:

Peter Nymann Mikkelsen i Djurgården och Martin Lorentszon i AIK.

Men den här kvällen var det fansen som imponerade, det var inte ens särskilt stökigt utanför Råsunda vad jag hörde.

Arvid, 9, såg sitt första Stockholmsderby och förutom att AIK kvitterade var han egentligen bara besviken över en sak – att Djurgårdsklacken inte sjöng ”Solna centrum står i lågor, hoppas hela skiten brinner ner”.

Tydligen är nioåringarna svensk fotbolls största supporterrelaterade problem just nu.