”Men den där Lasse Anrell, alltså. Är han inte en jävla sopa?”.

Jag har fått frågan fler gånger än jag kan räkna till.  För folk utanför branschen låter det som en sågning. Vi som lever i den vet att det är den största hyllning du kan få som krönikör.

Gemensamt för alla som jobbar med journalistik är att bli läst, sedd, hörd. Lasse Anrell är läst mer än någon annan på Aftonbladet skulle jag tro, möjligen undantaget Jan Guillou när han bemödar sig.

Det betyder något eftersom ord betyder något.

Jag anar redan invändningarna kring Anrell: ”Vem blir inte läst om man bara försöker provocera?”. Det är en myt. Läsarna tröttnar snabbt på den som vecka efter vecka provocerar för provocerandets skull. Du måste veta när du ska vässa pennan, var den ska sättas ner extra hårt men framför allt: texten måste alltid vila på ett fundament av relevans, om än bara ett litet korn som inte går att sprätta bort och som resonemanget sedan funderar och raljerar kring.

Jag skulle vilja påstå att Lasse Anrell – hur jävla högtravande det än låter – är näst intill överlägsen i svensk press på detta.

Men en stor tidning som Aftonbladet kan inte bara bestå av Lasse Anrells. Den kan inte heller bara bestå av nyhetsjägare som Michael Wagner och Tomas Ros, stilister som Simon Bank, unikum som Erik Niva, genier som Peter Wennman eller vanliga, hederliga idrottskännare som Stefan Alfelt och Mats Wennerholm.

Tidningen lever på mixen.

Med Lasse Anrell försvinner en ingrediens som jag aldrig har kunnat motstå när jag slår mig ner i soffan om söndagarna. Det är inte alltid jag efteråt förstår varför jag egentligen läste just den krönikan. Men jag vet en sak, och det är att jag inte kunde låta bli att läsa.

Inte för att det kommer behövas men: lycka till framöver, Lasse. Jag hoppas att Söderstadion är bokad för avskedsfesten.

Och Globen för efterfesten.

En 43 år lång svit är bruten – än sen då?

Ungefär så reagerade förbundskapten Erik Hamrén efter 0-1 mot England. 

– Jag gråter, sa Hamrén ironiskt på presskonferensen.

Visst, det är förstås inte hela världen. Men man behöver kanske inte raljera om det.

Sveriges lagkapten Zlatan Ibrahimovic knallade rakt igenom mixade zonen med en enda kommentar:

– Jag ska med ett flyg.

Kanske hade han kunnat gå ut i mixade zonen två minuter tidigare i så fall? Tiden fanns, Zlatan blev utbytt redan i paus.

Ändå hade både Pontus Wernbloom, Kim Källström och Sebastian Larsson stått och snackat i mixade ett tag innan Zlatan släntrade förbi.

Slött och slarvigt, så klart. Han såg inte ut att ha särskilt bråttom, kändes mer som ”Jag skiter i alla fans som är nyfikna på vad jag har att säga”.

Matchen?

Tja, inte riktigt så dåligt som många vill få det till. Men det är klart, det var trots allt ett engelskt B-landslag som stod för motståndet. Kanske är Sverige inte bättre än så här, vi har sett tendenserna under hösten, undantaget mirakelmatchen mot Holland.

England hade bytt ut större delen av laget jämfört med sin segermatch mot Spanien i lördags och öste på bra i första halvlek men i takt med fler och fler byten drogs tempot ner. Andra halvlek blev som så ofta i träningsmatchsammanhang: något av en icke-halvlek.

Lärdomarna, det är trots allt så man får se det, gjorde Sverige första 45 minuterna. 

De var en hel del:
* Mikael Lustig blev totalt avklädd på sin högerkant. Eftersom det inte finns något riktigt alternativ (Sebastian Larsson vill inte spela där) är det ett problem Sverige lär få leva med.
* Sverige saknade helt offensivt djupledsspel, då är det väldigt lätt att försvara sig som motståndare. Så kan Sverige inte agera i ett EM-slutspel.
* Varken Daniel Majstorovic eller Jonas Olsson känns klockren bredvid Olof Mellberg. Men ”Maestro” stärkte i alla fall inte sina chanser.
* Anfallsparet Zlatan Ibrahimovic och Johan Elmander fungerar fortfarande inte bra ihop men ingen kan påstå att det blev bättre när Ola Toivonen kom in.

Eller jo, det tyckte föresten Elmander att det blev:
– Det var bättre spel i andra halvlek. Vi tog flera steg upp jämfört med Danmarksmatchen. Det var stor skillnad, framför allt i andra halvlek spelade vi en roligare fotboll, vi fick upp bollen, höll i bollen och emellanåt var det riktigt fina kombinationer. 

Ville Elmander säga något med det där?

Allt var inte negativt.

Anders Svensson visade med sitt inhopp att han ska vara på planen utan att varken Kim Källström eller Pontus ”blod-blod” Wernbloom för den sakens skull gjorde bort sig.

Christian ”Chippen” Wilhelmsson må ha sina brister men han bryter åtminstone mönster och är ett i sämsta fall ett bra inhoppsvapen.

Slutsatsen blir ungefär som efter Danmarksmatchen i fredags: det är sju månader kvar till EM och Sverige har fortfarande mycket att jobba med. Framför allt offensivt.

Anlände till First Hotel i Köpenhamn i dag på eftermiddagen, var tvungen att resa senare än övriga styrkan eftersom jag hade ett ”Oj vilken vecka” att spela in i förmiddags.

Strax innan jag klev på flyget hörde resume.se av sig med frågor apropå Zlatan Ibrahimovics bokcitat ”Jag ville sänka den jäveln” som även uppmärksammas i dagens Sportbladet. Reportern Magnus Helander hade några frågor om hur det där kändes och jag svarade efter bästa förmåga, artikel här.

Även herr Härd på G-P tar upp ”kontaktannonsen” i sin krönika i dag och skriver vasst och lite elakt om undertecknad, precis som det ska vara…

…artikeln som ligger till grund för allt detta är från hösten 2003 – Zlatan: Jag vill ha en flickvän… – men i nätversionen är den så kallade kontaktannonsen inte med eftersom det i själva verket var en treradig bildtext, formulerad som följer:

”VILL DU VINNA CHAMPIONS LEAGUE MED MIG?
Atletisk kille på 21 år, 192/84, med mörkt hår och mörka ögon söker kvinna i lämplig ålder för seriöst förhållande. Jag är rök- och spritfri, mina intressen är fotboll och fräcka bilar. Gillar barn. Jag finns i Amsterdam, var finns Du?
Svar till: Svenska Fotbollsförbundet, 08-735 09 00.”

För säkerhets skull vill jag poängtera att den är på skämt, så inte folk hör av av sig till SvFF igen…

Vad jag tycker om allt detta i dag? Tja, det är det jag svarar på i Resumés artikel.

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Köpenhamn var det alltså. När jag letade efter mitt hotellrum upptäckte jag att jag bor i en labyrint.

Häng med nu:

Jag fick rum nummer 365 och så långt inga stora oklarheter när jag såg skylten utanför hissen på tredje våningen…

…jag förstod ganska snabbt att jag skulle åt vänster, in här…

…döm om min glädje när den första dörren i korridoren är 366, då är vi snart framme…

…men säg den lycka som varar för evigt, på dörren mittemot stod 395…

…jag fortsatte således framåt i korridoren…

…tills jag kom till nästa skylt…

…här uppstod viss förvirring, så jag gick rakt fram, jag skulle givetvis tagit till vänster i min jakt på 365 – vilket jag gjorde efter den lilla omvägen…

…en bit bort möttes jag av ännu en skylt…

…hmm…mycket siffror nu, jag tog vänster på ren rutin och traskade på i goda minuten innan korridoren tog slut vid ett nummer som inte alls var i närheten av 365.

Jag fick gå tillbaka och ta rakt fram i stället, mot fönstret, och titta där, likt färden mot rengbågens slut – 365…

…sammanlagt tog det ungefär fyra gånger så lång tid som att hitta sin hytt på Viking Line 03.30 efter ett vargtass-race med tre män från Saarijärvi.

Nu återstår bara ett problem: att hitta ut innan avsparken mot danskjävlarna i morgon 19.00…

Zlatan på topp och det blir ett utmärkt tillfälle för honom att spotta in ett par mål och täppa till truten på landslagskritikerna också, nu när han har både sportjournalisterna och kulturetablissemanget i sin hand.

Annars får jag väl sänka den jäveln.

Zlatans bok har blivit en följetong i tidningarna men jag skulle vilja säga att det är först i dag som de riktigt tunga delarna tas upp.

Det är först nu medierna har fått tillgång till hela Zibeln och först i dag vanligt folk får sina beställda exemplar. Jag får själv ett genom en ohelig allians med twittraren Ralf Träskman.

Aftonbladets Karin Magnusson och andra reportrar på andra medier har lusläst boken och gjort längre intervjuer med Zlatan som publiceras i dag (Karins utmärkta här).

Nu handlar mycket om det Zlatan själv beskriver är det viktiga: uppväxten där han som liten gick hungrig och blev slagen. Möten med socialtjänstens utredare. Lärare som ville placera honom i särskola. Fattigdomen – utanförskapet.

I ett kapitel berättar han hur hans mamma Jurka slog honom med en slev så att den gick sönder och att han som straff fick gå för att köpa en ny.
– Men det var omtanke också. Fast på ett annat sätt. Det är viktigt att man förstår det. Man behöver inte visa att man älskar någon bara genom att säga det, liksom, säger Zlatan till TT.

Zlatan skriver om det tomma kylskåpet hemma hos pappa Sefik:
”Jag kunde söka igenom varenda låda, varenda vrå, för en enda makaron eller köttbulle. Jag åt mig mätt på rostade mackor. Jag kunde smälla i mig en hel limpa, eller så sprang jag över till morsan. Det var inte alltid öppna famnen”.

– Det är kanske inte mitt budskap till alla ungdomar, men man kan lyckas även om man inte är som alla andra. Det är viktigt, säger Zlatan i TT:s intervju.

Jag skrev i ett blogginlägg häromdagen (som bland annat DN:s Johan Croneman kritiserade) att jag älskade Zlatan Ibrahimovic:

”Zlatan Ibrahimovic, jag älskar dig för vad du har gjort men framför allt för hur du och David Lagerkrantz berättar det. Den här boken kommer att öka läskunnigheten i Sverige. För in den i skolornas scheman, använd den under kidsens träningar, läs högt för de gamla på hemmet”.

Jag står för det.

Det Zlatan gör är i alla delar unikt, en världsstjärna på hans nivå har aldrig skrivit en så öppenhärtig bok i det här skedet av livet.

Jag kan beundra honom för det utan att hålla med hur han motiverar alla beslut han tagit under sin karriär, långt ifrån. Man behöver inte bestämma sig för eller emot Zlatan. Varför skulle man? Som med en fotbollsmatch: första halvlek kan vara bra, andra usel. Måste jag stämpla den?

Diskussionen kring Zlatan i kommentarsfält och sociala medier har visat att kvällstidningarna, som tidigare beskylldes för att dela upp världen i svart eller vitt, har blivit av med den rollen (om vi nånsin haft den) till ett hav av högljudda nätdebattörer som i vissa fall har väldigt svårt för nyanser.

Jag kan tycka si om det ena, så om det andra. Jag beundrar Zlatan för hans berättelse, samtidigt tycker jag att Kim Källström skulle haft Guldbollen och tycker att Zlatan, då 28, betedde sig som en trotsig tonåring i Barcelona.

Jag kan självklart småle och ta det med en klackspark att han kallar mig ”Kalle Anka” i boken när jag och sportchefen åker ner till Turin för att ”bygga broar” (det var så agenten Mino Raiola la upp det) under Zlatans mest mediekrigiska fas 2004. Mötet i ett rum på Le Méridien har beskrivits tidigare i Sportbladet och Jennifer Wegerups Zlatan-bok, men nu är det med Z:s egna ord, det gör det ännu mer intressant.

Bara en korrigering om hotelldramat: Zlatan skriver att han kastade en vattenflaska i huvudet på vår sportchef.

Jag vet inte om det är minnet som sviker, Zlatan, men du missade. Den träffade soffan.

Tur du inte satsade på handboll.

Grattis till Zlatanboll…f’låt Guldbollen, Zlatan.
Sjätte totalt, femte raka och ny historia skriven.
Min invändning?
Jag hade gett den till Kim Källström i stället – det hade triggat Zlatan inför EM.

Mycket reaktioner på mitt senaste blogginlägg om Zlatan. Vissa förstod det, andra inte.

Det Zlatan gör – att skriva en bok rakt från hjärtat om hur han är, hur han tänkt, vad han gjort, vad som hänt – är det jag älskar och beundrar.

Sedan håller jag förstås med om att Zlatan i många av de situationer som han beskriver agerar som ett barn, eller rättare sagt: som en upprorisk tonåring. Han resonerar som en tjurig egoist utan förmåga till reflektion.

Men det spelar ingen roll.

Det här handlar inte om att stämpla Zlatan som människa. Han har gjort något unikt, ärligt och modigt – det är det jag hyllar.

Däremot kan det räcka med förhandsartiklar i tidningarna nu. Man vill ha något kvar att läsa.

Det är självklart inte okomplicerat att vara så öppen – hur reagerar landslagskompisarna, vad vågar förbundskapten Erik Hamrén säga i omklädningsrummet i fortsättningen? Ur mitt perspektiv som journalist välkomnar jag självklart öppenhet framför slutenhet och kan bara applådera och hoppas att fler tar efter.

Det mest fascinerande är ändå omvärldens tolkning av Zlatan-journalistiken. Under många många år beskylldes sportmedierna för att vara rasistiska (!), för att vi bara vinklade på det negativa kring Zlatan. Vi är samma människor som skriver i dag, rasistisk har journalistiken kring Zlatan aldrig varit (herregud så dumt) men vi vinklar fortfarande ofta på det negativa (rubrikerna från boken handlar ju mest om Zlatans bråk) men när vi gör det nu, slickar vi i stället Zlatans röv heter det enligt till exempel Johan Croneman.

Alltså: när vi skrev om Zlatans bråk för fem-tio år sedan var det Zlatan-hat, när vi skriver om Zlatans bråk nu är det Zlatan-fjäsk. Hur ska ni ha det?

Ingenting har alltså hänt med journalistiken, det som hänt är att Zlatan släppt en bok som är helt unik i sitt slag. Att Croneman & kompani tycker av vi borde såga boken visar mest att han saknar insyn i den internationella toppfotbollen.

Det är också fascinerande att vissa inte tycks kunna hålla två saker i huvudet samtidigt: man kan älska att Zlatan har skrivit en bok utan censur, man kan tycka att han beter sig som en idiot emellanåt ändå. Är det verkligen så svårt att hålla två saker i huvudet samtidigt?

I tio år har jag blivit kallad Zlatan-hatare, nu slickar jag tydligen hans röv. Ändå skriver jag precis samma sak som tidigare: jag hyllar öppenhet, jag går igång på skandaler och bråk (annars ska man inte jobba på en kvällstidning).

Det är rätt uppenbart att det är perspektivet utifrån som har förändrats snarare än journalistiken kring Zlatan. Vi sportjournalister som skriver har inga dolda agendor även om jag börjar lära mig att till och med andra journalister tror det (läs; Croneman). Så starka känslor väcker alltså Zlatan.

Varför skulle det inte gå att tycka ett par-tre olika saker om Zlatan, måste man antingen vara för eller emot, välja sida? Jag är oberoende journalist, vissa saker gillar jag med Zlatan, andra gillar jag inte. Det är inte svårare än så.

Croneman & kompani borde läsa mitt blogginlägg från när Zlatan blev klar för Milan.

Att påstå att jag slickat röv för Zlatan, det är som att påstå att jag slickar röv för Lasse Lava också. Påståendet är lika absurt. Men visst, om Lava tar Island till VM-guld, då kommer jag att hylla honom och då kommer Croneman komma farande med att jag slickat Lavas röv sedan Sverige fick stryk mot Spanien med 4-0 i den där träningslandskampen.

Men nog om boken nu.

I stället rekommenderar jag Banks och min intervju med Lennart Johansson. Vi träffade honom i veckan och han levererar också.

Det mest intressanta är att han inte tror på Michel Platinis baby Financial Fair Play:
”– Jag tror varken resurserna eller kunskapen att efterleva det finns. Väldigt många av storklubbarna i Europa är på ruinens brant. Det är att kräva för mycket. Det är en noggranhet i kontrollen som är större än för ett vanligt företag. Det finns enklare sätt. Att leva efter de regler och lagar som finns.
Behövs det inte en ekonomisk styrning av fotbolls-Europa?
– Jo, men jag tror att man har tagit i för kraftigt. Jag tror inte många klarar av att orka uppfylla kraven.
Så vad händer med FFP?
– Jag tror att det dör ut, att det läggs ner. Det finns inte kapacitet att dra igenom”.

Vad gäller cupfinalen mellan Helsingborg-Kalmar (3-1) är den första reflektionen:
Har Mikael Stahre och Håkan Mild verkligen gjort läxan ordentligt, Daniel Sobralense ska spela i IFK Göteborg nästa säsong. I går skämde han ut sig rejält i sin sista match för Kalmar.

Den andra är:
Helsingborgs historiska trippel – eller kvadrupel – ger en bra bild av svensk klubblagsfotboll 2011: den domineras av Helsingborgs IF och Helsingborgs IF endast. De har gjort något som går att kopiera men inte att göra bättre.

Mer om finalen här.

I övrigt är jag krasslig och har legat hemma några dagar, vi får se man hinner repa sig till morgondagens fotbollsgala.

Alltså, alla vet att Zlatans relation med medierna i allmänhet och mig i synnerhet har varit lite ansträngd.

Den bombmatta av rubriker som nu portioneras ut från hans självbiografi är helt unik. Har det skrivits en liknande bok av en aktiv idrottsman? Det här är unikt. Ingen annan idrottsperson kan ha gett ut en så avklädd självbiografi mitt under karriären.

Jag har läst de första kapitlen. Det är roligt. Det är spännande. Det är avslöjande. Det är briljant.

”Du kan ta killen från ghetto men aldrig ghettot från killen”.

Zlatan Ibrahimovic, jag älskar dig för vad du har gjort men framför allt för hur du och David Lagerkrantz berättar det.

Den här boken kommer att öka läskunnigheten i Sverige. För in den i skolornas scheman, använd den under kidsens träningar, läs högt för de gamla på hemmet.

”Du kan ta killen från ghetto men aldrig ghettot från killen”.

Så sammanfattar han konflikten med Pep Guardiola och det är klart att Zlatan har fel, han beter sig som ett tjurigt barn, han har aldrig blivit petad tidigare, han riskerar att förstöra en hel generations unga fotbollsspelare, Zlatans budskap är att du ska ställa till ett helvete med hjälp av din agent om du inte får spela från start, där har han fel, där måste efterdebatten sätta ner foten och vara tydlig: så här kan du inte agera bara för att du är petad. I så fall kommer hela den svenska modellen raseras.

Är du på Zlatans nivå, okej då, då kan vi delvis köpa det, då kan du bråka (lite).

Men ta dig dit först.

Som jag har tjatat om så jävla många gånger och försökt hamra in: det var när Messi ville ha en annan roll som Zlatans och Guardiolas relation brakade ihop. Det hände under vintern 2010. Jag hörde det på Zlatan redan under första presskonferensen i Sverige för mer än ett år sedan, men fick inget gehör för min känsla, fokus hamnade på annat.

Zlatan kommer att såga Lars Lagerbäck i boken, han kommer att spotta på Fredrik Ljungberg, han kommer kanske slakta mig också, men jag är osäker på att han vill ge mig den uppmärksamheten. I det här läget är all publicitet bra publicitet, hur förlöjligad man än skulle bi.

Att Zlatan samarbetar med Mino Raiola framgår tydligt, han bekräftar att när han skulle bort från Barcelona, då la han och agenten upp mentalsjukhus-planen:
”Därför talade jag med Mino förstås. Vi planerar alltid de smarta och fula tricken ihop”.

Så ni behöver inte hoppa på mig längre när jag säger att det Mino säger, det har Zlatan sanktionerat.

Intressant är också att Zlatan använder uttrycket ”bajsa ner sig” om Guardiola, det är samma uttryck som han använde om Anders Svensson när jag träffade Zlatan i Turin 2004: ”Jag är inte nån Anders Svensson som bajsar ner mig när jag får kritik”.

Vi får se om det kommer med i boken.

Vad gäller bojkotten av svenska medier, framför allt Aftonbladet, under ett par år (inte nu längre) tror jag att kontaktannonsen har fått en för stor roll i historieskrivningen. Zlatan säger i boken:
”Jag triggas av hat och revansch”.

Svenska medier, framför allt Aftonbladet, fick agera symboler ett tag när Zlatan var i behov av fiender och indirekt kan man alltså säga att vi bidrog till att Zlatan blev en bättre fotbollsspelare då han ”triggas av hat och revansch”.

Det är november och då brukar det gå ganska fort sedan: snart sitter man där vid julbordet och grämer sig över att jeansen spänner redan efter första tallriken – varför lämnade man inte lite att växa i?

Därför: inga kanelbullar på landslagets presskonferens. Jag tittade inte ens i korgen…eller jo, det gjorde jag, det var de där exklusiva med kardemumma och mormors hosta…men jag stålsatte mig.

Förbundsordföranden Lars-Åke Lagrell inledde med att summera säsongen. Det kan inte ha varit speciellt roligt, Lagrell redovisade mest bakläxa:
– Matcher ska slutföras. Det är förbundsstyrelsens linje. Domarna ska få nya direktiv.
– Handläggningstiderna ska kortas. Vi ska träffa nämnderna och diskutera detta. Kanske anställa någon till här på kansliet.

Debatten kring nya nationalarenan ville Lagrell inte säga så mycket om, han gav en känga till ”en bloggare” (utmärkte Dan Persson på Idrottens Affärer som jag upplever som påläst och kunnig) apropå driftskostnaderna:
– Omöjlig diskussion nu, om tio år vet vi, sa Lagrell.

Informationschef Nystedt tog vid för att meddela att José Mourinho tackat nej till Fotbollsgalan. Det räknades ut med röva o en krita redan då Nystedt lyfte tanken härom månaden. Däremot kommer Uefa-bossen Michel Platini.

Det här gäller för EM-biljetter…

Förbundskapten Erik Hamrén presenterade en trupp som vissa menar är tråkig, jag hyllar den i dagens blaska. Med tanke på den stora oredan och röran under kvalet där spelare petades till höger och vänster är det klokt att dra i bromsen, sätta ner foten, tänka mer kontinuitet och taktik, mindre på vems bröstkorg som var mest framskjuten senaste träningen.

…Hamrén berättade också om ett möte med danske kollegan Morten Olsen som tydligen hävdar att han aldrig varit med att förlora mot Sverige – Olsen räknar helt enkelt inte 0-3-resultatet efter fyllskallen som sprang in på Parken som en förlust ”annat än på papperet”.

…har Olsen glömt att det stod 3-3 och att Fredrik Ljungberg precis skulle lägga upp bollen på straffpunkten?

Januariturnén 2012 går till Qatar, VM-arrangören 2022. När det meddelades handlade en av många debatter om att homosexualitet inte är tillåtet i landet, det bestraffas med fängelse. Jag frågade Hamrén hur han ser på att Sverige åker dit:
– Det har jag inga funderingar kring. Jag spelar i de länder vi får möjlighet att spela i och där Svenska Fotbollförbundet har en policy att spela i. Några andra funderingar har jag inte, du får fråga förbundet om policyn i så fall.

Landslagschefen Lasse Richt kände inte till Qatars lagar kring homosexuella:
– När man väljer olika länder finns det olika kulturer. Det får man ta ställning till. Vi har inte sett detta som ett land vi inte ska välja. Det här visste jag inte om.
Hur gör ni när ni väljer vilka länder ni åker till?
– När vi anser att det är ett frågetecken kring ett land tar vi alltid kontakt med UD för att höra deras åsikt. Det har vi inte gjort i det här fallet. Vi har inte ansett det nödvändigt. 

…det är tur att det är Tobias Hysén och inte hans brorsa Anton som är aktuell för den här januariturnén.

Samtidigt förstår jag nånstans idrottens principiella linje: de länder Sverige väljer att ha handelsutbyte med måste också idrotten kunna ha ett utbyte med. Och det finns alltså inga handelsblockader mot Qatar. Nu styrde Kentaro (som köpt TV-rätten till svensk fotboll) januariresan till Qatar, då är det bara att åka med, så fungerar det kring landslaget i dag, oavsett vi gillar det eller inte. Men man kan önska att landslagsföreträdare öppnade munnen angående det tragiskt i att vissa länder har kvar en stenålderssyn på det mänskliga livet. 

Framåt kvällen var det dags för den traditionstyngda Guldbollen-middagen där representanter för Aftonbladet/Sportbladet, SvFF och landslagsledningen träffas mellan skål och väg och en sex personer stark jury senare utser vinnaren. Jag brukar passa på att intervjua Lennart Johansson innan middagen börjar, den här gången var Bank med också, vi satt i en timme och tio minuter på hotel Diplomat och lyssnade på Den Gamle, sedan anlände övriga högdjur och tidningschefer som tillsammans med bättre ansedda fotbollskrönikörer tog plats i en finare salong för att smörja kråset medan jag lommade tillbaka till redaktionen.

…med en bombmatta av bra Lennart-citat, det ska erkännas. Nu har jag inte lyssnat igenom bandet men om jag inte hörde fel så hävdade 82-åringen (han fyller år på lördag) att han fortfarande tar 90 kilo i bänkpress, senast vid gårdagens besök hos sjukgymnasten.

Guldbollen? Ingen aning, jag är inte betrodd i det här läget men Kim Källström är min man. Lennart var mer inne på Andreas Isaksson.

Till sist: är helt såld på Jo Nesbøs nya, Huvudjägarna. Snacka om smart story. Går snart upp på bio så försöker ta boken i veckan.

Efter min krönika och alla andra artiklar om efterspelet till Syrianska-Ängelholm kan jag nu lägga fram bevis varför man som sportjournalist inte kan lyssna till alla er som mejlar och har synpunkter – vi måste ta våra egna beslut. Jag menar, vem ska vi annars lyssna på?

Å ena sidan skriver nämligen Gabriel…

”Väldigt tråkigt att behöva läsa din artikel om Syrianska. Den bekräftar inte minst att du har lite kunskap om läget i denna förening.
Till att börja med lyfter du det negativa först och skapar enorma rubriker ur inget. Ska du skriva, var objektiv.
Vill du framstå som en seriös journalist framöver bör du också tänka på att syrianer är ett folk som hela Sverige har varit emot hela året.
Som journalist har du enorm makt, media kan vinkla och skapa opinioner. Du är en av dem som just nu klankar ner på syrianska”.

…å andra sidan skriver Roger…

”Inte första gången Södertälje-pojkarna kaosar. 0-3-förlust? Nä, då är det rasistiskt. Ni skriver knappt om det, inga krigsrubriker för då kan ni bli kallade rasister. Illa att samhället är sådant. Ni är livrädda för ’rasiststämpeln’ som ni tyvärr skulle få om ni kritiserar en klubb som Syrianska. Ni journalister trippar runt på äggskal för denna förening”.

Nu har vi det svart på rosa. Det finns inga glasklara rätt och fel, det finns bara olika tolkningar, journalistik handlar inte om att göra folk nöjda utan om att göra en så objektiv tolkning av en händelse som möjligt. Att döma av reaktionerna lyckades vi ganska bra – vår rapportering retade upp båda läger lika mycket. Vi låg alltså mittemellan ytterligheterna.

I augusti var jag på Strandvallen och såg Mjällby-Malmö FF spela 1-1. På presskonferensen efteråt frågade jag MFF-tränaren Rikard Norling hur han jobbar med att motivera spelarna för den allsvenska lunken mellan stormatcherna i Europa:

Norling, 40, svarade:

– Det handlar om att trycka på rätt knappar. Inför en allsvensk match räcker inte att säga ”nu går vi ut och jobbar hårt”. Det är inte konstigt att vissa lag vill ha tränare som är 50 år och har erfarenhet av toppfotboll. Jag börjar verkligen förstå det. Ibland är man halvnaken och står i kalsongerna.

Döm om min förvåning när jag såg Sportbladets etta i dag…

…Zlatan Ibrahimovic säger alltså (om sin självbiografi):

– Det var kul att prata men samtidigt var det också så att man tog upp vissa saker som man hållit hemligt och inte velat snacka om, nu har man berättat allting. Nu går man naken på stan i kalsongerna… Ni får läsa och se!

…då undrar jag: är detta någon form av uttryck för någonting? Eller har Zlatan bara lyssnat för mycket på Norling? Ni har väl tänkt på hur Z uttrycker sig nuförtiden, på ett väldigt…resonerande sätt. Jag tror mycket på hans (och David Lagercrantz) bok, så länge jag själv inte åker på alltför många käftsmällar…

…för då står man där, naken i sina kalsonger.

PS Spana in den här Zlatan-imitatören, klockren. 

PS2 Det här är intressant, med tanke på populist- och assisterandedebatten kring Erik Hamrén…Lasse Lava tror på Tom Prahl som förbundskapten.

PS3 …har jag lånat hem, måste öva upp mig på Fifa 12 inför en spelmässa där jag ska representera i en monter. Det kan dessvärre ta sin lilla tid.