Under en arbetsresa med svenska fotbollslandslaget i Costa Rica blev jag bjuden på middag hemma hos en högt uppsatt politiker. Hon tillhörde dåvarande presidenten Oscar Arias innersta krets och över nationalrätten Arroz con pollo lärde jag mig en del om det centralamerikanska landet. Fattigdomsrelaterade samhällsproblem och kriminalitet diskuterades ofta och gärna utifrån ett ”vi och dom”-perspektiv. Både politiker och vanligt folk pekade på människor från Nicaragua, Panama och Colombia som troll och häxor.
”Utan Dom har Vi egentligen inga problem”, tycktes man anse.

Jag tyckte att resonemanget lät ogenomtänkt. Låt säga att Costa Rica hade deporterat varenda colombian redan påföljande eftermiddag (vilket omedelbart lett till en rad negativa effekter), så skulle det fortfarande krävas enorma ansträngningar innan landet närmade sig Sverige vad gäller levnadsstandard och brottslighetsnivå.

Väl hemma skrev jag en krönika i Aftonbladets numera insomnade sportmagasin S. Ingen märkvärdig text, bara en ögonvittnesskildring om att det överallt i världen verkar finnas ett behov att skylla länders problem på människor med annan nationalitet, religion eller kultur. Jag beskrev synsättet som ”omodernt och förlegat” och ondgjorde mig över att ”vi och dom”-perspektivet även vädras av ett fåtal moderata och folkpartistiska politiker, samt förstås av sverigedemokrater men de hölls utanför debatten på den här tiden.
Året var 2008.

Inte ens i min vildaste fantasi anade jag hur det skulle låta fem år senare. Nu ställer statstelevisionens tyngsta samhällsprogram frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” och migrationsministern menar att ”volymen av invandrare bör minskas”. Ett främlingsfientligt riksdagsparti får tio procent i opinionsmätningarna trots att det bygger hela sin politik på ett ”vi och dom”-perspektiv. Och trots att dess företrädare om och om igen avslöjas som rasister.

Sveriges och Costa Ricas samhällsproblem är väsensskilda, det inser alla – ändå drar fler och fler i Sverige plötsligt samma slutsats som i Costa Rica, det vill säga att även här är invandringen roten till grundläggande problem. I Costa Rica skylls det på människor från Nicaragua, Panama och Colombia – i Sverige på muslimer och somalier med flera.

Jag har funderat på vad det är som gör att jag själv aldrig har känt behovet att skylla på ”dom”, och det kan ha med fotbollen att göra. Jag är uppvuxen i den, uppfostrad av den och har levt helt hela mitt yrkesliv med den. Lagidrott är främlingsfientlighetens och rasismens motvikt. På planen har du inte tid att fundera över var folk kommer ifrån. För att nå framgång måste alla resurser utnyttjas. I omklädningsrummet gör gemenskapen dig färgblind. En gång fick jag frågan ”Men har du spelat i ett ’invandrarlag’ då?”. Jodå, tre säsonger i Arameiska Syrianska i Botkyrka och jag var den ende som inte hade utländskt påbrå. Vi var grymma.

Ibland tänker jag att Sverigedemokraternas framgångar hänger ihop med just det här. I dagens allt mer individualistiska Sverige tycks färre och färre se samhället som ett lag där alla behövs och kan fylla en funktion som gör kollektivet bättre och starkare. I stället handlar retoriken om att ”vi måste våga prata om problemen med invandrarna”.

När jag tittar på mina juggegrannar ser jag inte dem som ett problem. Den ene är tränare för Assyriska, den andra sitter i kassan på Bromma flygplats. Deras grabb går i samma klass som min ex-flickväns tioårige son. Är hans bästa kompis ett problem? Bör vi i Solna, där folk från alla håll och kanter samlas och samsas, lära barnen i skolan att vissa av dem är ett problem för att de har en annan hudfärg eller kommer från en annan kultur? Jag tycker inte det.

Däremot har jag inga svårigheter att se svenska hustrumisshandlare och ekobrottslingar som ett samhällsproblem, som kriminella som bör buras in i fängelse. Men inte heller det får mig att fundera i termer ”Hur många gifta män tål Sverige?” eller att ”Volymen av ekonomer måste minskas”.
ROBERT LAUL

(Texten publicerades i tidningen Expo i våras. Den är först ut i en serie artiklar jag har skrivit under 2013 som kan vara värda att damma av på nytt så här när året lider mot sitt slut).

Som vanligt när jag satt i min bil i dag så lyssnade jag på P1. Jag älskar P1, det beror kanske på att jag börjar bli gammal. Eller på att jag egentligen skulle vilja vara lastbilschaufför. Jag vet inte riktigt.

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri pratade om kulturjournalistik men hon kunde lika gärna pratat om nyhets- eller sportjournalistik.

Hon pratade om mediehusens jakt på Facebook-delningar och annat socialt kvitter. Det som sprids mest och bäst är det enkla tyckandet, inte kunskapen:

– Vi ska inte eftersträva att göra världen mindre komplicerad, tvärtom.
– För om vi blir alltför desperata i den jakten och framhäver hårdvinklade, personliga, klickvänliga krönikor som det viktigaste vi har att erbjuda – då kommer vi sakta men säkert att underminera vår egen ställning.

Jag förstår vad hon menar. Vi lever i en tid där det uppmuntras ovanifrån och ses som en kvalitetsstämpel med många delningar på Facebook, många klick.

Ett konkret exempel: Senast jag fick beröm för något var när jag på uppmaning tyckte till om ”Idol-Kevin” och en flyttad superettanmatch. Jag skrev krönikan på en kvart på pressläktaren inför en allsvensk match. Den var mest läst på sportsajten ett tag och fick en helvetes massa ”delningar”.

Texten om den allsvenska matchen ett halvt dygn senare? Den var ambitiöst författad, med kommentarer från tränare, spelare och ledare, skriven av en journalist på plats med tolv års erfarenhet av att bevaka allsvenskan. Mig veterligen har den aldrig lästs av någon chef. Den fick inte värst många ”delningar” heller.

Jag befinner mig alltså mitt i en sådan konflikt som Rakel Chukri beskriver. Och jag inser att jag kommer att förlora den.

Hur hamnade vi här?

När jag började på Sportbladet fanns bara papperstidningen. Det var en enkel tid där en nyhet hade ett värde, där en krönika skulle vara genomtänkt och noggrant skriven.

Sedan kom nätet. Gradvis flyttades nyheterna från papper till nät där de snart blev allmängods. I dag finns inte längre något större värde – varken för de enskilda journalisterna eller mediehusen – att dra fram nyheter. De hamnar blixtsnabbt på alla andra sajter också.

Någonstans en tråkig men ändå logisk och acceptabel utveckling. Nätet är ett passande forum för det snabba, för nyhetsförmedlingen.

Vad som nu håller på att hända – och som Chukri träffande beskriver – är ungefär samma sak fast med krönikor, betraktelser, analyser.

Från en uttalad tanke om att papperstidningen skulle fungera som en plattform för den mer genomtänkta matchanalysen (om vi håller oss till sport då) har det helt förändrats bara under 2013.

I dag är kravet ovanifrån att krönikan helst ska levereras till nätet på slutsignal (det har till och med framförts önskemål om halvtidskrönikor).

De eftertänksamma ska vara levererat strax innan skribenten har hunnit börja tänka efter.

Ungefär så här kan en SMS-konversation se ut mellan mig och någon överordnad:
När kan du lämna i kväll?
– Ju tidigare, desto sämre.
Men fler som läser!
– Fler som klagar och tycker det är dåligt.
Desto fler kommentarer!

…ungefär så.

När jag i går av tidsskäl inte hann från Göteborg till Friends (vilket delvis hängde ihop med att de inte har lyckats skaka fram en pressparkering ännu, ska det vara så svårt?) så betraktas inte det som något större problem ovanifrån utan snarare som en fördel – det innebär nämligen att krönikan lämnas snabbare. Framför TV:n finns ingen presskonferens att besöka, ingen att ställa frågorna till. Ungefär så som den internationella klubblagsfotbollen bevakas från många svenska redaktioner.

Direktivet ovanifrån är att det är viktigare att krönikan kommer tätt på matchslutet än att jag och andra hinner lyssna vad som sägs på presskonferensen efteråt, på vad spelarna tycker för att sedan sätta sig ner och foga ihop delarna och därmed utnyttja det mervärde man kan ge läsaren utifrån att vara på plats, nära händelsen.

När jag läser intervjun med idrottsforskaren Torbjörn Andersson i Göteborgs-Posten inser jag hur allt hänger ihop.

Andersson beskriver TV:s och kvällstidningarnas bevakning av den internationella klubblagsfotbollen som ”grotesk”.
– Sedan tv-kanalerna släpptes fria och började kommersialisera på utländska ligor har det nästan pågått en hjärntvätt – nu ska man gilla de här klubbarna. Detaljerade reportage om turkiska lag hade varit bisarrt för några år sedan, säger han och fortsätter:

– Fotboll går ut på att skapa gemenskap. Att sitta i Göteborg och påstå att man håller på Arsenal är en konstruktion. Är man IFK-supporter har man ett mer kvalitativt vardags­liv – man kan följa laget från läktaren, delta i tifon och besöka träningar.

Närhet blir mindre och mindre intressant. Verkligheten finns inte där ute längre, den finns på nätet. Och snabbt ska det gå.

Ni vet väl vad Zhou Enlai, Maos närmaste man, svarade när en fransk journalist ville veta vad den franska revolutionen haft för betydelse för världen, med nästan 200 års distans?
– Det är alldeles för tidigt att svara på.

I dag hade han avkrävts en snabb analys innan första huvudet föll på Bastiljen.

En av flera lediga dagar den här veckan. Lugnet före stormen. Lugnet före SUPERVECKAN.

Lämpligt nog släpptes Lars Winnerbäcks nya album Hosianna i dag. Winnerbäck är en liten favorit i min bok, inte på Stefan Sundströms, Håkan Hellströms eller Joakim Thåströms nivå (framför allt inte på Pimmes nivå).

Men när Vinterdäck släpper nytt, då kollar jag i alla fall upp det.

Vad jag tycker? Nja, L L L. Där finns guldkorn – Skolklockan, Ett slags liv och titelspåret – men också bottennapp av episka mått där Larsa tycks försöka låta som just Thåström (som ju medverkar på en av låtarna).

Huvva.

Dessutom tappar Winnerbäck det lite i texterna ibland, hör jag. Eller vad tycker ni om formuleringar som ”Du är kalven som alla ska mjölka” eller ”Vi åkte aldrig ut till havet, men en gång satt vi fast i ett dike, där ville hjulen inte greppa och alla andra körde förbi”.

Jag vet inte, men jag får känslan att det är ungefär så det skulle se ut om man gjorde parodi på hans texter.

Tacka vet jag tandläkarväder och en valpropagande lika billig som reklam, vi vill ha ett bättre Sverige…o fan.

Vilket leder oss vidare i det här blogginlägget.

De pratas ju mycket politik så här i budgettider. Borgarna lanserar nya skattesänkningar och igår twittrade jag att jag tycker att de borde höja skatten i stället, åtminstone för sådana som mig som tjänar alldeles för mycket pengar (45k/m).

…det blev en del ilskna reaktioner på det, folk tycker jag ska skänka till välgörande ändamål. Men välgörenhet är disco, skatt är rock n’ roll. Höj den gärna, i alla fall för oss som tjänar mer än tillräckligt.

Ironi i text är svårt, för att inte säga omöjligt, det är jag medveten om och det är sedan gammalt. Att inte alla skulle begripa mitt inlägg om Lasse Lava var väntat. Det är inga problem.

…men en reflektion jag gör allt oftare är hur svårt många har att acceptera att det går att ha två tankar i huvudet i samtidigt:

Det går att tycka att Lars Lagerbäck är en grymt skicklig förbundskapten när det kommer till taktik, laguttagningar och matchcoaching – det går samtidigt att tycka att han efter sitt journalisthatiska Sommar i P1 blir en hycklare när han själv spekulerar hej vilt i tv så länge det ger bra cash.

Det går att tycka att tycka att Disciplinnämnden tar konstiga beslut ibland – det går att tycka att åsikten att de gör det för att gynna AIK är helt befängd.

Det går att tycka att Miiko Albornoz har gjort sig skyldig till ett vidrigt brott och utnyttjat sin position som idol för unga människor på ett oacceptabelt sätt – det går samtidigt att känna stort obehag över dödsramsorna och pedofilsångerna samt den allmänt spridda åsikten att Tingsrättens dom inte var tillräcklig trots att åklagare/målsägande aldrig överklagade den till Hovrätten.

Det går att tycka att ett par låtar är riktigt bra på Winnerbäcks senaste platta – det går samtidigt att tycka att ett par är skit.

När blev det så här? Och varför? Krävs det en fullständig redovisning kring varje ämne, måste man upprepa allt som redan har skrivits i varje enskild fråga? Det skulle bli enorma textmassor varje gång man snuddar vid ett känsligt ämne.

Ett sådant handlar om idrottens inkilningar. Jag har varit utsatt för tuffa inkilningar, jag har arrangerat tuffa inkilningar. Jag har alltid tyckt att de lett till att spelarna lärde känna varandra bättre. Ett tillfälle för nyförvärv och uppflyttade juniorer att komma in i gänget. En normal inkilning är inte helt olik en kick off på ett företag.

I de elitföreningar jag har representerat – Jonsereds IF och Ljungskile – handlade det exempelvis om att bada isvak (kallt), sätta upp teaterpjäser (skämmigt), hålla föreläsningar för lagkamraterna (ännu skämmigare), dricka sprit (spydde) – och jag ansåg aldrig att det gick över gränsen och hörde aldrig någon som tyckte det.

Däremot vet jag att det har gått över gränsen i vissa klubbar genom åren. Spelare har bakbundits och slängts ner i vattnet från bryggan för att känna en sekunds dödsskräck innan de insåg att de bottnade.

Det handlar, som allt annat, om gränsdragning. Men i grunden är inkilningen ett positivt laddat ord för mig, något man såg fram emot, både som ny i laget och om man hade varit i klubben ett tag.

Körde bil från Solna till Halmstad i går. Jag mötte hösten på vägen.

Det blev temat på matchkrönikan från Örjans Vall: Hösten har svept in över den allsvenska guldstriden.

Blåvitt stod stadigt mot HBK, AIK svajade åter på Friends, Helsingborg rasade ännu en gång på Hisingen.

I kväll rullar Robmobilen vidare mot Malmö, MFF-Djurgården, men så långt söderut är det kanske sommar fortfarande?

Egentligen borde min kollega Simon Bank fått skriva HBK-Blåvitt. Bank är krönikören som aldrig missar en regndroppe, han går ner i spagat av ett väderomslag och han hade gått upp i brygga över att få beskriva ett årstidsskifte.

…Bank kan mycket väl ha varit meteorolog i ett tidigare liv, eller så heter hans pappa inte alls Ulf utan John.

Två starka centrallinjer ställdes mot varandra på Örjans Vall, Andreas Landgren och Mikael Boman var bäst i HBK, men det var Mikael Stahres val att byta in Sam Larsson som till slut avgjorde. Det – och Tobias Hyséns högklassiga lilla nicktouch.

– Sedan lämnade Sam posten i rätt brevlåda, som Stahre uttryckte det.

Det spelades en förmatch också, Halmstads guldlag från 1997 mötte ett kändisgäng med ”Bjärred” och ”Sudden” med flera. Bakom projektet stod Fredrik Ljungberg och tanken var att dra in pengar till Halmstad. En snygg gest av den gamle HBK-liraren som blev brutalt kapad av Håkan Mild under spelet. Domaren Martin Ingvarsson friade dock och Mild tyckte förstås inte det var så mycket att diskutera.
– Jag måste bli tuffare där, jag borde tag tagit honom ännu mer.
Fredrik sa att du har kollat för mycket på Mats Sundin och ishockey…?
– Nä, det var ingen fara. Han reste ju på sig med ett leende.
Nöjd med kryss?
– Det får vi vara, det var ju bortaplan, sa IFK Göteborg-sportchefen om matchen som slutade 1-1 efter mål av Mikael Rosén och Kennet Andersson (straff).

Gjorde en längre intervju med Ljungberg efteråt som ni kan läsa i dagens tidning, jag tycker att den blev helt okej även om Nattchefen noterade att jag helt hade bommat att fråga Ljungberg om livet som nybliven pappa…den frågan skulle jag förstås ha ställt.

…i stället frågade jag vad Fredrik tyckte om Özils insats mot Sunderland, han jobbar ju som ambassadör för Arsenal numera (Ljungberg alltså, inte Özil):
– Rent fysiskt blir det en omställning för honom. I vissa situationer var han säker på att få frispark, som han fick i Spanien, men det får han inte nu. Det får han lära sig lite grand, sa Freddie och flinade.

…han hyllade också, det ska tilläggas.

Nåväl.

Är förklaringen bakom Elfsborgs plötsliga uppvaknande så enkel som att de är ett bättre lag med Mohamed Bangura på bänken? Det skulle i så fall rasera allt jag har lärt mig om fotboll. I min värld gör bra spelare lag bättre och inte tvärtom.

Går det att få fram statistik över vilka tränare som blivit uppvisade flest gånger på läktaren? Och finns det någon som helst möjlighet att Party-Janne inte toppar den listan?

Mattias Metes van Basten-volley eller Kennedy Igboananikes van Basten-bicycleta – det är väl där vi står i Årets Mål-diskussionen just nu. Eller vilka har jag glömt?

…annars var ju Melker Hallbergs stolpskott värt ett bättre öde.

Häckens 18-åring Simon Gustafsson är verkligen på väg att bli den nye ”Kim Källström”. De har samma förmåga att äga ett allsvenskt mittfält redan i ung ålder. Simon blir spännande att följa under januariturnén om några månader, tillsammans med Hallberg, Sam Larsson och…ja vilka vill ni mer se när Erik Hamrén tar ut truppen under förbundets julbord i december?

Det är lite synd att Branimir Hrgota inte kan testas då men han måste vara ett av de första namnen Hamrén ringer upp inför nästa träningsfajt.

Hoppas anfallaren tackar ja då så att vi inte har en till Loret Sadiku-situation här.

En poäng mot Irland, tre mot Kazakhstan. Det är vad Sverige måste göra.

Gärna mer förstås, absolut inte mindre.

När landslaget mötte medierna frågade jag Martin Olsson hur han ser på förutsättningarna – och han höll inte riktigt med:

– Vi måste ta två segrar. Jag tror inte att vi ska dra till Irland och försöka få kryss. 

Förstås inte. Men VM-drömmen lever vidare vid kryss mot Irland och tre poäng i Kazakhstan också.

Det är inget omöjligt uppdrag, snarare ett ganska troligt scenario. Vi vet att Zlatan Ibrahimovic är i form, och på träningarna har samarbetet med Johan Elmander sett ovanligt fint ut.

Annat att rapportera från landslagssamlingens första dagar:

Erkan Zengin ville inte bli filmad och fotograferad från vänster utan bad alla ställa sig till höger om honom. Anledningen?
– Näsan blir för stor från den sidan.

…inte för att vara näsvis men…lite fåfängt, eller?

Och hur kan en näsa se större ut från andra sidan?

Ola Toivonen blev kvar i PSV och i dag berättade han om hur transferfönstret varit:
– Det är inga klubbar som har hört av sig på hela sommaren.

Ola öppnade för att förlänga, eller så flyttar han i januari i stället, trodde han.

Han duckade frågan om PSV är en särskilt besvärlig klubb, Andreas Isaksson hamnade ju i frysboxen där också. Fast sedan la Ola till ”De är holländare. Tror de är experter på allt”.

Även Johan Elmander fnös lite åt sin klubbledning. Galatasarays sportchef Bulent Tuluns uttalande från häromveckan – ”Det verkar som att han väntar på Real Madrid eller Barcelona” – tyckte Elmander var ”respektlöst”.

– Speciellt som de visste att jag förhandlade med en annan klubb då, sa Elmander och syftade på Norwich som han senare lånades ut till.

Efter gårdagens presskonferens skrev kollegan Olof Lundh på TV4 i bloggen på fotbollskanalen.se:
”Erik Hamrén gav ovanligt korta svar till mediarepresentant som i förra veckan gick hårt åt förbundskaptenen”.

Jag frågade Olof om det var mig han syftade på och jodå, det var det. Det är bara att konstatera att Lundh är rätt på det, jag reagerade också på att Hamrén svarade kort och ganska motvilligt på mina frågor. Det kan jag förstå. I en webb tv-intervju svingade jag vilt över Hamréns och Marcus Allbäcks experiment med Ola Toivonen som vänsterytter och menade att tror man på den idén bara för att det gick bra mot ett lökigt Kroatien i en träningsmatch kan vi lika gärna skicka ner två gubbar från läktaren för att coacha.

Ibland tar man i för mycket, ibland för lite. I sak har jag rätt och det går väl över från Hamréns sida.

Mikael Lustig har kastat kryckorna men ser inte fräsch ut. Ytterst tveksamt om han spelar på fredag.

…läge att ringa Alexander Östlund för att jobba hem rubriken: ”ÖSTLUND: SÅ LÖSER VI HÖGERBACKSKRISEN I DUBLIN”?

Senast jag såg Östlund, i onsdags, hade han ett skägg som närmade sig L L L L L.

…även Per Nilsson har klivit av dagens träning (ska röntga vänster fot i eftermiddag), Rasmus Bengtsson har problem med låret, Martin Olsson satt på läktaren för Norwich senast…har Sverige nån backlinje kvar?

Dags för Sebastian Larsson att kliva ner som högerback igen – eller litar Hamrén på Adam Johansson?

Andreas Isaksson vred höger knä för en vecka sedan och klev av dagens träning av säkerhetsskäl. ”Ska inte vara någon fara”, enligt Bodells Brifieng.

Mot slutet lämnade också Elmander Stockholms Stadions fina matta med motiveringen: ”Jag var trött och sugen på en kiwi”.

…jo, det är faktiskt sant.

Elmander måste ha varit FRUKTansvärt trött.

…handbollskeepern Johan Sjöstrand hade aldrig vikt ner sig lika lätt.

Fortsätter det så här är kryss i Dublin inte bara ett troligt scenario utan ett bra resultat, även om jag tror att Zlatan och Elmander kan lösa en seger.

…men snart är det fan läge att skicka en reporter till Obamas presskonferens för att fråga hur Sverige löser försvarskrisen, som TT-Skiöld uttryckte det.

Skrev till tidningen i dag att Anders Svensson bör starta som läget är, det är min åsikt, jag är inte alls säker på att Hamrén resonerar likadant. Däremot tror jag att Pontus Wernbloom är med i startelvan, med tanke på hur starka Irland är på fasta situationer, de gör över 60 procent av målen där.

Men startelvan på dagens träning:

Adam Johansson-Mikael Antonsson-Jonas Olsson-Martin Olsson
Sebastian Larsson-Anders Svensson-Albin Ekdal-Alexander Kacaniklic
Johan Elmander-Zlatan Ibrahimovic

…kan se annorlunda ut på morgondagens stängda pass även om Hamrén gnuggade denna elva hårt i spel och fasta situationer på träningen.

Just det, jag har ju en blogg som varit igång sedan 2005.

Lätt att att glömma efter en bättre semester som innehållit rehab på Stenungsbaden Yacht Club, tre oförglömliga dygn på Way out West, fotboll som en helt vanlig läktarbanan och en och annan runda på Avenyn.

Ungefär så.

Jag har försökt hålla mig borta från tidningar och medier i den mån det har gått men allt har jag inte missat: Percy Nilssons borrattack på Glassbilen är bland det roligaste jag har hört talas om. Percy tog miljoner människors frustration som legat och pyrt i 40 år på sina axlar – och agerade. Sedan förnekade han allt.

Nästan lika underhållande var Patrick Ekwalls desperata försök att brotta ner Simon Bank intellektuellt i en fråga om förebilder, fotboll och homosexualitet. Ekwall kom fram till att någon minsann hade ”pissat på” honom igen och sedan var den matchen över, säsongens säkraste spel.

…”pissat på” är ett uttryck som Ekwall, Broder Birro och en del andra TV-profiler använder när de utsätts för samma typ av kritik som de själva har betalt för att utsätta andra för i sina bloggar, texter och TV-program.

Det är lite Lars Lagerbäck över det hela: ena dagen ägnar han ett helt sommarprogram åt att vara bitter över spekulerande medier, nästa dag är han själv en del av det spekulerande mediedrevet i Viasat-studion och cashar in tungt för besväret. Hur han får ihop ekvationen vet jag inte men det står kanske i Pärmen.

Beskedet att Zach Snyder ska regissera en film med både Superman och Batman tog jag emot med blandade känslor. Snyders Man of Steel blev ett haveri medan Christopher Nolans Dark Knight-trilogi är ett av den moderna filmhistoriens mästerverk. Kan något gott kan komma ur detta? Jag är kluven till projektet, dessutom ska Ben Affleck spela Bruce Wayne och om ni undrar hur Christian Bale reagerade på nyheten har ni det här…

…jag gillade Affleck i The Town och Argo men är han mogen Batmandräkten? Vi får se.

Många funderar på hur en man-to-man mellan Superman och Batman skulle sluta, faktum är att de möts i en serietidning från 1986 av Frank Miller (The Dark Knight Returns)…

…Batman besegrar Superman medan han levererar den klassiska monologen:
– You’re beginning to get the idea, Clark. This is the end for both of us. We could have changed the world, now look at us, I’ve become a political liability and you…You’re a joke. I want you to remember, Clark…in all the years to come…in your most private moments…I want you to remember my hand at your throat. I want you to remember the one man who beat you.

Det finns potential till en bra film här, så klart, men jag är som sagt skeptisk till att det är vad Zach Snyder levererar.

Första dagen på jobbet handlade annars om Halmstad mot AIK. HBK:s 1-0-seger kom inte helt överraskande (analys här). Gnagets upphämtningen efter den misslyckade våren har inneburit ett stort mentalt kraftuttag. Förlusten i svenska cupen mot division ett-laget Sandviken var ett första tecken på att just nu orkar AIK inte upp på den högstanivå som krävs för att vinna de täta och jämna matcher allsvenskan domineras av. Ett konkret exempel är att giganterna från Häcken-matchen (där jag såg AIK senast), Kennedy Igboananike och Martin Mutumba, nu byttes ut efter svaga insatser.

…mer överraskande är Andreas Alms agerande mot Daniel Majstorovic som åkte med truppen till Halmstad men sedan placerades på läktaren till förmån för Anton Saletros, född 1996, som fick mittbacksplatsen på bänken. Alm tycks försöka göra fotbollslivet så obekvämt som möjligt för Majstorovic, och i botten finns säkert en förhoppning om att han ska be att få bryta kontraktet för att spela någon annanstans.

I och med att Malmö vann toppmötet mot IFK Göteborg förefaller guldet utom räckhåll för AIK (sex poäng skiljer). Själv räknade jag bort Gnaget redan efter våren så osvuret kanske är bäst den här gången. Snart kommer nämligen ett längre landslagsuppehåll som bör gynna just Gnaget.

I Halmstad imponerade Gudjón Baldvinsson och Antonio Rojas stort men trots den viktiga segern är tabelläget fortsatt bekymmersamt. Men HBK visade – inte minst för sig själva – att det finns tillräckligt med kvalitet i startelvan för att ta de tre segrar till som brukar krävas för att undvika direktnedflyttning (30 poäng). Kampen om kvalplatsen är det för tidigt att tro sig veta något om alls.

…men tänk att fjolårstvåan Häcken faktiskt riskerar att få kvala, i värsta fall åka ur. Och tänk att det fanns stolpskott som hade Häcken som guldtips. Och tänk att jag var ett av dem.

MFF-Blåvitt följde jag från TV:n och trots Robin Söders fina ledningsmål upplevde jag Malmö som numret större i den intensiva kraftmätningen inför utsålda läktare. I fjol förlorade Rikard Norlings gäng guldet när Mathias Ranégie och Jimmy Durmaz såldes, i år ser inget ut att kunna stoppa MFF. Ändå sägs styrelsen vilja göra sig av med Norling.

…apropå stolpskott, tänker jag.

Bäst mot de bästa är annars Malmös signum i år. Intressant statistik finns på sajten www.forbannadfotboll.com.

Helsingborg lider förstås tungt av att Alejandro Bedoya har lämnat och att May Mahlangu är skadad, därför imponerar bortasegern mot Gefle, och i nästa omgång väntar Brommapojkarna hemma. Det kan bli ett sjuhelvetes skånederby på Olympia 25 september. Två dagar tidigare ska Blåvitt och AIK mötas på Gamla Ullevi, vi får se hur tabellen ser ut då.

Pablo Pinones-Arce har man knappt hört talas om sedan han hyschade Bajen-klacken på Grimsta i superettan i fjol (och fick ett välförtjänt andra gult kort för hjärnsläppet) men nu slog han alltså till med fyra mål på Borås Arena mot regerande mästarna Elfsborg.

Traditionens makt är som bekant stor i allsvenskan – det är inte serien du vinner två år i rad. Men att Elfsborg skulle falla igenom så här tungt hade jag inte räknat med. Trodde på en fjärdeplats men Mohamed Bangura är (så här långt) årets fiaskovärvning sett till vad lånet kostade och kontraktstjafset mellan Jörgen Lennartsson och Anders Svensson var onödigt. Sedan verkar det finnas i dricksvattnet i Borås att stadens fotbollslag inte klarar att hantera favoritskap.

Måndag betyder Södertälje, Syrianska-Djurgården. Dags att se vad superbantaren Aleksandar Prijovic går för.

Jag twittrade i dag att det är ledsamt att Ivan Turinas änka Senka känner sig sviken av AIK som hon ger uttryck för i en intervju med Expressen. För jag tycker verkligen det är tråkigt att det har tagit den här utvecklingen.

Jag fick ganska många aggressiva svar från AIK-fans som tycks anse att Expressen inte borde ha gjort någon intervju med en sörjande änka i en så här känslig fråga.

Allra mest upprörda är fansen på att AIK framstår som giriga och anklagas för att ha försökt blåsa Senka på pengar från Ivan Turinas minnesmatch.

Jag förstår den senare reaktionen. Inte ens i min vildaste fantasi tror jag att AIK har försökt utnyttja minnesmatchen till att roffa sig åt sig ett par extra hundra tusen. Snarare har någon form av missförstånd uppstått kring redovisningen.

Då blir frågan: Skulle Expressen avstått från att publicera den här artikeln, den från dag ett?

Det är en svår publicistisk fråga. Expressen har försetts med dokument som visar på ett antal avdrag som AIK-ordföranden Johan Segui konfronteras med och kommenterar som ”lite konstiga”. Samtidigt säger Segui att ”Det där inte är klart ännu”. Det förefaller uppenbart att Expressens uppgiftslämnare har velat sätta AIK under press i en känslig fråga.

Jag tror att man får se det så här: Publiceringen väcker berättigade reaktioner och skapar frågetecken kring syftet att gå ut med uppgifterna där och då. Priset tidningen och de aktuella journalisterna betalar är att deras trovärdighet riskerar att få sig en törn.

Däremot har jag svårt att förstå varför Senka inte ska få komma till tals. Om Expressen frågar om en intervju, och hon tackar ja till att ställa upp, då gör Expressen inget fel som låter henne berätta hur hon ser på saken. Eller menar man att vissa saker inte får sägas i en tidning? Så är det visserligen men det finns lagar för sådant och jag kan inte se att Expressen bryter mot en enda med den aktuella intervjun där AIK själva väljer att inte bemöta anklagelserna.

Jag har min bild av hur AIK hanterade den mycket svåra situationen kring Ivan Turinas bortgång. Jag tyckte att de skötte allt på ett imponerande sätt. Det var ett skolexempel på krishantering i svårast tänkbara situation.

Men det är min bild. Senka ger i intervjun uttryck för en annan och tydligen finns olika uppfattningar kring om en bonus på 750 000 kronor ska betalas eller inte. AIK hänvisar till juridiken, Senka till ett moraliskt betalningsansvar.

På samma sätt, fast tvärtom, är det med Expressens publiceringar. För Expressen föreligger inga juridiska hinder att publicera artiklarna och intervjun, AIK-fansen hänvisar till etik och moral när de anser att tidningen borde ha avstått från artiklar och intervjuer.

Bilden av hur journalister jobbar kring nyheter är ganska snedvriden bland vissa fotbollsfans. En del tycks tro att journalister har olika agendor för att förstöra just för dem.

Ena dagen är Uppdrag Gransknings journalister ute efter IFK Göteborg, nästa dag är UG ute efter Leksand. Ena dagen är Aftonbladets reportrar ute efter Djurgården, nästa dag är de ute efter Hammarby. Ena dagen tror folk att medierna hoppas att landslaget ska förlora, nästa dag tycker folk att det skrivs för positivt om Zlatan. Nu är Expressen ute efter att smutskasta AIK, påstås det.

Utifrån är det enkelt att se, att den vars förening eller lag för tillfället är utsatt för mediernas granskning tappar förmågan att se hela bilden. Att det skjuts mot budbäraren i stället för på den uppenbara konflikten. För supportrar till vissa klubbar – exempelvis AIK som på gott och ont ständigt har medierna runt knuten – kan jag förstå att fansen ibland kippar efter luft. Men vad supportrar till storklubbar oftast glömmer är att de kan räkna in en omfattande rapportering efter varje allsvensk match medan lag som Kalmar och Åtvidaberg kan få nöja sig med en notis i rikspressen. Ett sådant medieutrymme är värt stora pengar när det kommer till förhandlingsbordet med sponsorerna.

Det hävdas att Expressens rapportering kring tvisten med Senka är för att sälja lösnummer och jaga klick. Visst, allt som står i en kvällstidning är för att sälja lösnummer och jaga klick (även mina allsvenska krönikor som ingen jävel läser). Men för den enskilda nyhetsjournalisten är det ingen skillnad om han eller hon kommer över en uppgift och jobbar för P4 Stockholm eller för Expressen. Man kollar om det är skrivet tidigare, man kollar så långt det är möjligt om det stämmer, man ger båda sidor chansen att uttala sig, sedan bestämmer cheferna om det ska publiceras och vilket utrymme det i så fall ska få. Att Expressen eller P4 Stockholm skulle ha agendor att förstöra för just AIK är lika absurt nu som alla andra gånger det påstås. Expressen är till råga på allt AIK:s mediepartner så där finns ett avtalsreglerat samarbete som sträcker sig så långt att det blev ett jäkla liv från Expressens marknadsavdelning när jag i höstas tog hjälp av Andreas Alm och några spelare för att göra ett inslag till Bollklubben.

Att klubbar och tidningar har marknadsavtal med varandra är mer anmärkningsvärt än att tidningar granskar klubbar. Aftonbladet och TV4 har avtal med Svenska Fotbollförbundet, och Expressen har det också med Djurgården och Hammarby.

Rasmus Elm avstod dagens träning, det var något med magen igen, vad vet jag inte riktigt, frågor om magen får som bekant inte ställas, det informerade presschefen Niklas Bodell om i samband med gårdagens pressträff:
– Då lämnar vi direkt, sa Bodell.

Det har varit en del strul med mediehanteringen senaste dagarna, utlovade intervjuer har ställts in, gällande avtal har inte respekterats, TV4:s fotbollschef bloggar om situationen här.

Jag ser det som ett tecken på att förlusten mot Österrike tog hårt. Men spelare och ledare måste ändå, på den här nivån, kunna vara professionella.

I alla fall, om Elm inte kan spela är Anders Svensson den naturlige ersättaren, Anders och Kim Källström på det centrala mittfältet. I övrigt hade jag i mångt och mycket spelat vidare med samma elva som mot Österrike så långt det är möjligt, alltså så här…

Hansson
Lustig, Granqvist, Olsson, Wendt
Larsson, Svensson, Källström, Kacaniklic
Toivonen, Ibrahimovic

…men Erik Hamrén är Erik Hamrén, det kan bli fler förändringar även om han ägnat senaste tiden åt att försöka skapa en grundtrygghet och kontinuitet som för eller senare borde ge resultat.

Zlatan gav landslagsledningen med Lasse Richt i spetsen en känga apropå att Zlatan inte känt till att han riskerar avstängning vid nästa kort och menade att det är ”dålig information”.

Hur Zlatan fick reda på det? Av medierna på dagens presskonferens.

…eller som Erik Hamrén uttryckte det:
– Det känns lite löjligt med de rubrikerna som var, att man inte vet hur det är och så vidare. Det måste jag säga. Men självklart så ska spelarna veta det innan match, för onödiga varningar – för snack till exempel – det vill man inte ha om man blir avstängd.
Men ni pratade inte om det inför Österrike-matchen?
– Nej, det gjorde vi inte.

Alltså var rubrikerna inte löjliga utan snarare…högst relevanta, eller hur?

Jag är nämligen helt på Zlatans sida här. Richt, Hamrén eller någon måste förstås informera om varningsläget, annars finns alltid risken att spelarna missar då de även har korten i klubblaget att hålla reda på.

Apropå vår förbundskapten spekulerar jag i dagens krönika att Per-Mathias Högmo kan vara en kandidat som efterträdare (om Sverige nu missar VM och Hamrén lämnar av en eller annan anledning). Det skulle åtminstone förklara varför Högmo tog det där Djurgårdsjobbet, han vill visa upp sig på bästa sändningstid.

Om Högmo skulle fungera? Tja, ännu så länge är det en tanke som jag inte känt på hela vägen men den är åtminstone värd att lyfta fram för att dissekera. Det lär bli anledning att återkomma i ämnet.

Förr eller senare.

Landslaget tränade på Söderstadion i dag, näst sista träningen inför VM-kvalet mot Österrike på fredag och Press-Kenta hade i enlighet med önskemålen skickat fram bland annat Pontus Wernbloom till pressen (det pratas nu om Bodelleffekten på sportredaktioner landet över).

Wernbloom, som alltid på gott humör, fick en fråga om utvisningen i den ryska cupfinalen. Han gjorde inga ansatser att förklara bort det röda kortet:
– Det var blodrött.

Sedan avslutade Wernbloom frågestunden med ett ”Ha det bra, media” och joggade in på planen.

Den som såg Zlatan Ibrahimovics presskonferens i går noterade att Zlatan mår bra. Efter dagens träning går det att fylla på med att landslaget mår bra. Kanske hänger det ihop.

Apropå Zlatan: Åtminstone två gånger under passet föll han ut i spontana ”Olé!”.
– Han fick med sig något från året i Barcelona, skrockade Bank där vi satt och njöt i solskenet på Bajens ståplatsläktare.

Lika nära till skrattet tycks en del av Sportbladets läsare inte ha. Jag gjorde en klackis på Zlatans klotter från gårdagens presskonferensen, bad konstnären Carl Johan De Geer göra en lättsam analys och skrev en humoristisk text om det hela.

Att läsa kommentarerna under artikeln, vissa reaktioner på Twitter och en del mejl är fascinerande. Människor är upprörda – på riktigt!

Jag brukar inte använda utropstecken men här kommer ett till!

Jag förstår att det mest handlar om 16-åriga grabbar men ännu mer häpnadsväckande är att även fullvuxna karlar hör av sig och utstöter bittra läten.

Herregud, ta det för vad det är, en klackis bland hundratals landslagsartiklar under en samling som handlar om spelsystem, passningsvägar och defensiva omställningar. Men de orkar ni kanske inte läsa?

Klaga gärna på humorn, klaga inte på publiceringen. Det är inte elakt mot någon, gör ingen skada och balanserades upp fint av Banks djupare dokument om svensk fotbolls Balkandominerade framtid (bara att tugga i sig, Jimmie). Högt och lågt, precis som det ska vara i en kvällstidning. Ibland får man helt enkelt konstatera att det är läsarna som har fel, åtminstone vissa av dem.

Då tycker jag att Fröken Frändéns farsa – han som kallas ”Groggen” – har en mer relevant poäng:
– Bra! Bildning behövs det mer och mer av. Nu när skolan misslyckas tar vi tacksamt emot hjälp från sportjournalisterna, skriver Groggen som är lärare till yrket.

Jag fick också mejl från Moderna Museet apropå min egen jämförelse med konstnären Hans Hartung. De skickade med en bild på ett av Hartungs mer berömda verk och helt snett på det är jag väl inte…

Hartung

Ibrahimovic

I morgon flyger vi till Österrike, sedan smäller det på fredag. I torsdagstidningen skriver jag att en svensk förlust faktiskt kan ses som något positivt.

Till sist: Dagens bästa citat kommer från Tord Grip i Krokodilens artikel om att Grip inte får hänga med ”Svennis” på Kina-äventyret:
När ska du prata med honom? frågar Krokodilen.
– Snart. Bara jag får reda på var fan han är, muttrar Grip, 75, som inte förefaller helt nöjd med att ha ställts åt sidan den här gången.

Frågan som hängde i luften efter Disciplinnämndens dom (i den avbrutna matchen Djurgården-Mjällby) var vilka ”särskilda skäl” som gjorde att matchen ska återupptas i stället för att Mjällby får segern med 3-0.

I dag kunde vi så läsa domen i sin helhet. Som ”särskilda skäl” anges att de saker som kastades in – petflaskor, mynt och ett päron – inte anses lika farliga som exempelvis pyroteknik.

Det väcker en rad frågor som vi försöker reda ut i veckans avsnitt av Sportbladet Fotbollspodd: vilka frukter är egentligen okej att kasta?

Om Gbenga Arokoyo hade träffats av en kiwano är det tveksamt om han hade rest sig igen. Denna dödsfrukt har stenhårt skal och vassa taggar.

Skämt åsido, jag förstår om Mjällby överklagar, jag är helt övertygad om att Djurgårdens Mats Jonsson hade gjort det om rollerna vore ombytta. Sedan är det bästa att matcher avgörs på planen men jag tror inte det är så Disciplinnämnden har resonerat. Deras perspektiv brukar vara strikt fotbollsjuridiskt.

Efter Alejandro Bedoyas kritik mot IFK Göteborg kommer Jonas Thern med en andraserve. ”Brottarfotboll”, kallar han Blåvitts spel.

Den här ständigt återkommande diskussionen har jag aldrig förstått. För det första handlar fotboll om att vinna eller ta poäng, inget annat. För det andra utvecklas fotbollen bäst av en mix av destruktiva och spelande lag. Om alla spelade som Häcken hade det blivit bandy av alltihop i stället. Inget bra.

…fast vad är egentligen brottarfotboll? ”Något primitivt”, trodde EP-Månsson.

Apropå Blåvitt skrev GP-Balkander en krönika som har diskuterats en del i medieankdammen i dag. Jag bjuder på ingressen:
”Månlandningen, Ingemar Johanssons VM-titel, Tjernobyl, mordet på Olof Palme – och 0-0 mellan Elfsborg och IFK Göteborg på Borås Arena i april 2013”.

Avd. att ta lite för mycket. Men det kan hända den bäste, GP-Balkander är en bra gubbe.