Nattchefen hörde av sig tidigare i dag och ville att Sportbladets profiler skulle sätta ihop en topp tio-lista över Sveriges bästa spelare genom tiderna.

Det är alltid jävligt svårt. Ska man gå efter personlig smak och egna upplevelser, spelarnas meriter, rena kvaliteter (fast hur värderar man då en målvakt mot en forward)?

Ett mission impossible.

Men ändå kul.

Jag hade inte så mycket tid att fundera, och en stund senare stektes idén eftersom det bara var Sportbladets expert på skånska, Wennman den Store och jag som behagade besvara chefens mejl (det var fredag eftermiddag så inte så konstigt kanske).

I alla fall, så här såg listan ut som jag slängde ihop:

1. Gunnar Gren.
2. Gunnar Nordahl.
3. Nils Liedholm.
4. Kurt Hamrin.
5. Zlatan Ibrahimovic.
6. Henrik Larsson.
7. Tomas Brolin.
8. Torbjörn Nilsson.
9. Patrik ”Bjärred” Andersson.
10. Bosse Larsson.

Jag blandade högt och lågt – meriter, George Raynors åsikt att Gre var överlägsen både No och Li, jag tog med en personlig favorit, Torbjörn, trots att Ralf kanske skulle varit med också, men glöm inte Torbjörn som blev Europacupens skyttekung två gånger om, vann Uefacupen och gick till semifinal i Europacupen med ett svenskt lag, jag våndades över att inte ha en målvakt på listan (Ronnie eller Rio-Kalle?) och ville förstås få in Jonas Thern.

Det går att fundera vidare på det här men det vete fan om Fredrik Ljungberg får plats hur man än vänder och vrider på det?

Dagens mest oväntade fotbollsnyhet med svenskanknytning är tveklöst att Villarreals Olof Mellberg gjort en 180-gradersvändning och nu öppnar för en comeback i allsvenskan i allmänhet och AIK i synnerhet.

– Ja, jag känner lojalitet med AIK, säger Mellberg till konkurrenten där han poserar med ett ståtligare skägg än det han bar under EM. Bara en sådan sak.

Först Daniel Majstorovic, alltså. Nästa sommar kanske Olof Mellberg. Sedan kommer Zlatan och ”Chippen” till 2015? I så fall är hela gänget samlat och möjligen skulle Gnaget då fylla den nya jättearenan trots allt.

Dagens största fotbollsnyhet med svenskanknytning är att Fredrik Ljungberg har tagit ett definitivt beslut att inte spela mer fotboll. Om detta skojas det friskt på sociala medier…”Trodde han slutade 2005, hö hö”…”När lägger Ralf av, ho ho” och så vidare.

Det är sant att Fredrik Ljungberg inte tillhört toppfotbollen sedan 2008, och att han inte satte några större avtryck under åren i USA, Skottland och Japan.

Men spelat fotboll har han ändå gjort fram till i vintras då han bröt med Shimizu S-Pulse och ryktades vara på väg till Sydafrika eller möjligen Australien. Jag skrev en krönika om att Freddies karriär visserligen var död – men att han gjorde helt rätt som fortsatte skaffa sig erfarenheter från fotbollsvärldens skuggsidor:

”Man kan förstås tycka att det är en ovärdig avslutning på en stor karriär med inte bara Champions League-final utan även tre FA-cuptitlar och två Premier League-titlar med Arsenal. Bland annat var Freddie ordinarie i laget som förblev obesegrade 2003/04, the Invincibles. Den ligasäsongen startade han fler matcher än Patrick Vieira och Dennis Bergkamp.

Eller så kan man gå till sig själv: vad hade du gjort om du fick chansen att lära dig fotbollskulturen i en fjärde världsdel och dessutom få bra betalt för det?

Mitt svar är givet: när går båten?”.

Fredrik Ljungberg gjorde under många år skillnad i ett av den tidens bästa klubblag Arsenal. Han spelade en avgörande roll när Sveriges landslag gick till mästerskap och överlevde gruppspel. Han är en av våra största. Jag skrattar inte åt de skrockande hån som verkar bygga på okunskap eller möjligen brist på förståelse för idrottens tjusning oavsett nivå. Det var annat med Henke Larsson som hängde kvar i Blågult ett par år för länge.

Med tiden blev Fredrik Ljungberg allt mer hänsynslös när det kom till att skydda sitt varumärke, i somras dök det exempelvis upp en intervju med honom i Dagens Industri som gränsade till historieförvanskning. Men det är egentligen det enda negativa jag har att säga om Ljungberg, vill folk posera i kalsonger kan jag inte klandra dem, jag hade själv ett eget kalsongmärke en gång i tiden.

Mitt bästa Ljungberg-minne är tveklöst 1-0 mot Paraguay i VM 2006 där han själv nickade in matchens enda mål en minut från slutet på Olympiastadion i Berlin inför 50 000 svenska fans. Mitt sämsta Ljungberg-minne är när HBK skickade Jonsereds IF ur svenska cupen 1995, Fredrik satte två och jag bommade ett friläge.

Vad som händer med Fredrik nu vete fan, han har förstås en ocean av kunskap att dela med sig av om han fortsätter inom fotbollen i en ledarroll. Men han känns inte som typen, han har i stället bäddat ganska bra för sitt nya liv i London som affärsman inom fastighetsbranschen till att börja med.

Exakt vad det innebär återstår väl att se men det lär inte gå någon nöd på Fredrik Ljungberg i alla fall.

Till sist: grattis, Kim Källström – 30 år i dag. Snart börjar eländet.

Min krönika i papperstidningen i dag ledde till debatt, så varför inte fortsätta på det spåret.

Jag tror inte heller att förklaringen bakom Elfsborgs serieledning stavas konstgräs. De har en av allsvenskans bredaste trupper, en skicklig tränare och den bästa mixen mellan gammalt och ungt. Och jag förstår också att ”hemma-borta”-faktorn ska räknas in i ekvationen.

Men det går inte att komma ifrån att Boråslagets resultat är märkliga och att underlaget kan ha bidragit.

Eller hur ska man förklara att…

…borta på konstgräs har Elfsborg tagit tolv av 15 möjliga poäng.

…borta på naturgräs har Elfsborg tagit en av tolv möjliga poäng.

…hemma på konstgräset har Elfsborg nio segrar och ett kryss.

Elfsborg är ett mycket starkt hemmalag, ett normalstarkt bortalag (fyra vinster, ett kryss och fyra förluster) men framför allt är de ett heluselt naturgräslag utifrån resultaten hittills.

Nu väntar fem bortamatcher på vanligt gräs innan allsvenskan är färdigspelad, till att börja med Häcken nästa söndag, och jag är inte beredd att hugga något annat i sten än att det ska bli spännande att se vad den här gåtan får för svar.

För övrigt anser jag att Viktor Claesson, 20, kan bli precis så bra som vi önskar och hoppas. Värnamos ”Zidane” hade lekstuga med Helsingborg under inhoppet i går. Oscar Hiljemark, 20, är på väg att göra en hel säsong utan återkommande svackor vilket är ovanligt för en så ung spelare. Det talas om att de största, svenska talangerna numera finns i utlandet – Alexander Kacaniklic med flera – men det finns några i Elfsborg också, den saken är klar.

Underlaget till trots.

Så blev det alltså en landskamp där man satt på läktaren, efter att Marcus Berg misslyckats med en tredje mottagning på kort tid, och tänkte: ”Var är Ranégie”?

Nu drar jag inga större växlar på storförlusten på Brasilien, och det är naturligtvis massa spelare före MFF-forwarden i kön som inte kunde vara med i onsdags men jag tror nog att Sverige hade hotat brassarna lite bättre om vi lyckats behålla bollen där uppe några sekunder i alla fall. Det dröjde till en bit in i andra halvlek, tror jag, innan Sverige kom upp i en sekvens där de hade bollen inom laget över tio passningar.

…annars var passningsspelet bedrövligt, rent ut sagt.

Men jag drar alltså inga större växlar, det var för många ordinarie som saknades och utan dem är Sverige inte bättre än så här, precis som jag inte drog några större växlar av segern mot Frankrike i EM.

Ni får rätta mig om jag har fel men jag tror inte att Sverige vunnit en enda match under Erik Hamrén där motståndarna varit bättre på papperet och santidigt haft något att spela för. Frankrike? Visst, men de var redan klara för EM-kvarten. Holland? Ja, men de var redan klara för EM.

Nåväl, försvarsspelet var inte så illa ändå trots tre insläppta. Organisationen satt bra, Andreas Granqvist var trygg och vårdad. Men Jonas Olsson tappade bort Leandro Damiao vid 0-1-målet, det var mindre bra, och Sebastian Larsson lät Neymar skicka in det där inlägget lite väl ostörd, det var också mindre bra.

Å andra sidan – Damiao och Neymar var brassarnas bästa och förr eller senare lyckas de naturligtvis såra ett lag som Sverige. Ingen kan vara förvånad över det.

Behrang Safari gjorde en helt okej insats till vänster och vi ska inte glömma, att det faktiskt inte släpptes in något mål på hörna.

Andreas Isaksson, för dagen lagkapten, var arg som jag aldrig sett honom förrut när Brasiilien fick (en feldömd) straff. I vredesmod sparkade målvakten iväg bollen som gick hela vägen över Råsundas tak och landade nånstans i närheten av den nya spårvagnsstationen. Andreas blev därmed den andra spelaren i världshistorien (?) att lyckas skicka ut en boll från Råsunda. Den förste ska ha varit Pontus Kåmark med sin första rensning för AIK. Detta påstår i alla fall (fd) TT-Johansson.

…historiskt arg var han i alla fall.

Ja, Isaksson alltså. (fd) TT-Johansson har jag egentligen bara sett arg en gång och det var när han skulle framföra ett officiellt klagomål från TT till presschefen Hans Hultman när vi inte fick tala med landslagsläkaren Leif Swärd under förlägret på Gotland.

(Fast jag vet inte om (fd) TT-Johansson var så arg egentligen, han var mest officiell).

I övrigt?

Nja, inte mycket. Tobias Hysén gjorde ett snyggt inhopp.

Sverige har bara förlorat med större eller liknande siffror två gånger tidigare på Råsunda: 1974 mot Holland (1-5) och 1958 mot Brasilien (2-5). Ödets ironi att det hände igen i just avskedsmatchen.

Pelé visade ett lätt steg på innerplan inför avspark när han sprang ett litet ärevarv och gjorde en mycket oväntad high five med svenska landslagsläkaren Anders Vallentin som var snabb att få upp näven.

Annars fanns inte så mycket att skriva hem om efteråt, ett tag mot slutet av matchen hade jag inte ens underlag att få ihop till en tweet, då är det illa.

Sedan började vågen rulla och då fanns det åtminstone anledning att be folk att sätta sig ner.

Till slut gick vi på ”Wernbloom vs Neymar”- spåret till papperstidningen och det funkade även om Pontus var lite ovillig att prata om sina kapningar. Och det är klart, den stämpeln vill du kanske inte ha – spelaren som sparkade sönder världens just nu största fotbollstalang. Nu var det nog ingen fara med brassestjärnan även om han tydligen var för illa tilltygad för att ta sig ut i intervjuzonen.

Sebastian Larsson var åter tydlig med att han inte vill spela högerback, när Krokodilen frågade vad det är som inte är roligt med att spela högerback svarade Sebastian:

– Allt.

Knepigt läge, så klart, men om Hamrén anser att ”Seb” är bästa högerbackslösningen för laget, då tycker jag nog att han får rätta in sig i ledet och göra jobbet.

Att det ska vara så svårt att få fram högerbackar i det här landet? Även Mikael Nilsson var ju en mittfältare som skolades om.

Nya tag mot Kina på Olympia, sedan börjar VM-kvalet mot Kazakstan på Swedbank några dagar senare. Däremellan ska jag hinna ut en sväng i skog och mark på den här nyligen inhandlade rackaren…

…Miss Modin har redan döpt henne till Crossolina, och det hela var faktiskt Fröken Frändéns idé. Under ett samtal om livet härom dagen sa hon till mig att bejaka mina intressen. Sådana har man ju inte så många men cross är ett av dem så varför inte ta upp det igen.

När är Novemberkåsan?

Tog med Bank på The Dark Knight Rises i går kväll och efteråt spelade han oberörd men jag hur det lyste i ögonen. I dag ska jag vara med i en paneldebatt om filmen som är tänkt att mynna ut i någon slags podcast, det känns som att det kan sluta precis hur som helst.

…eller det blåser åtminstone uppfriskande vindar kring landslaget. Då syftar jag inte bara på att Alexander Kacaniklic är med i truppen mot Brasilien.

Förbundskaptenen nobbar Mathias Ranégie igen och den här gången tänder MFF-anfallaren på alla cylindrar (jag håller på att köpa en cross och ber om ursäkt för liknelsen).

Först via traditionella medier, sedan via Twitter där Ranegie länkar det där Youtube-klippet från Ukraina när Sverige precis åkt ur EM och Erik Hamrén förklarar på svengelska att han hejar på England nu. 

Inte alls smart av Ranégie om han vill bli uttagen i landslaget i framtiden men i sak är jag på spelarens sida: dels har 28-åringen gjort sig förtjänt av en chans utifrån vad han har levererat i allsvenskan under lång tid, dels är förbundskaptenens förklaring märklig:

Plötsligt är Zlatan Ibrahimovic och Ola Toivonen så cementerade som ”tior” att det inte finns anledning att testa någon annan. Uppenbarligen har Hamrén gett upp EM-idén med Toivonen som vänsterytter och det kan väl tyckas klokt. Men han har samtidigt bestämt sig för att Zlatan bara kan användas i en enda roll – som nummer tio.

Det här får jag inte ihop.

Vår förbundskapten är, mig veterligen, den enda coach i Ibrahimovics karriär som konsekvent väljer att använda en av världens bästa ”nior” som offensiv mittfältare, eller ”tia” som det kallas. Eftersom Zlatan är en sällsynt gudabenådad fotbollsspelare gör han strålande ifrån sig där också men det bästa för landslaget inför VM-kvalet vore att hitta en spelare som fungerar som ”tia” medan Zlatan kan hålla sig där han gör mest nytta – nära motståndarens mål. Fri att vandra neråt i planen, naturligtvis, men det är trots allt nära mål som Sverige – och PSG och alla andra lag Zlatan spelat i – fått ut mest av honom. Det var i närheten av motståndarmålet Zlatan gjorde sina poäng under EM.

Ta EM-premiären mot Ukraina. Det hade väl ändå varit bättre att skicka omöjliga bollar på Zlatan, än att skicka omöjliga bollar över Zlatan, på Markus Rosenberg? Den dagen Sveriges landslag är så skickligt att inga motståndare lyckas störa oss till att i vissa matcher knacka långt, då ändrar jag mig gärna. Men när den dagen kommer – om den kommer – har Zlatan sedan länge gått i pension.

Ja ja, jag vet att ingen jävel håller med mig men alla har rätt till en åsikt, eller hur?

Att Zlatan själv vill spela ”tia” är inte konstigt. Han gillar att styra och dominera spelet när han kommer hem till sitt landslag och för all del, det är en rolig position. Inte lika bökigt och stökigt som längst fram där du kan bli isolerad.

Det är modigt av Mathias Ranégie att riva upp himmel och hav och med full kraft sätta strålkastarljuset på Erik Hamréns märkliga resonemang. Att Zlatan ska spela alla matcher från start är en självklarhet – tro inte att jag tycker något annat – men när det kommer till vilken position måste förbundskaptenen ta beslut som är bäst för laget. Och det kan omöjligen i alla lägen vara Zlatan som offensiv mittfältare. Alltså hade det funnits anledning att ge Mathias Ranégie chansen nu när fyra forwards lämnade återbud på grund av skador.

Framför allt då Ranégie inte är aktuell som vare sig nia, tia eller startspelare, utan vid skadekriser, som inhoppare när Sverige jagar mål och lyfter långt. Det kan komma ett läge då landslaget behöver just en sådan spelare.

EM är över, Sverige gjorde en storartad avslutningsinsats mot Frankrike, seger 2-0 efter tajt försvarsspel och ett blixtrande anfallsspel i andra halvlek när ”Chippen” byttes in och skapade alternativ i djupled i ett inhopp som snuddade vid fem plus.

Vi trodde på ”Chippen” i startelvan redan mot England, så blev det inte, kanske borde han startat den matchen men det är förstås väldigt lätt att vara efterklok.

Tog det sista snacket med Olof Mellberg, han berättade att han pratat med Erik Hamrén och sagt att det till 99 procents säkerhet är över. Jag tror inte att Olof spelar mer i landslaget vilket förstås är synd då han visade mot Frankrike att han fortfarande håller på högsta nivån. I arbetet mot oss i medierna har Olof alltid varit en hedersman, han gillar inte intervjuerna men han ställer upp utan att gnälla och jag kan inte påminna mig några större kontroverser.

Det sista som hände innan landslaget lämnade Olympiastadion var det här, Sportbladets Kaninen dröjde kvar med Kim Källström, en inte helt ovanlig syn…

…mer glöd där än hos Konkurrentens ende krönikör som plötsligt somnade i presscentret…

…och här har vi (före detta) TT-Johansson som sliter mot en redan passerad deadline från ett golv i något av medieutrymmenas hörn…

…Erik Hamrén höll en sista presskonferens på Platium Hotel, han var stolt över spelarnas insats men kunde inte kalla att åka ur gruppen för godkänt. Jag håller inte med, jag tycker att Sveriges EM är godkänt, jag hade inte förväntat mig att de skulle gå vidare men jag hade inte förväntat mig att de skulle slå Frankrike heller. Däremot tycker jag att förbundskaptenen är underkänd som inte gav sina spelare bästa förutsättningarna genom konstiga laguttagningar och mycket experimenterande, i synnerhet då under genrepen och de två första matcherna.

Hamrén själv ansåg – lite oväntat – att kritiken mot honom i medierna varit nyanserad och saklig, han hade inget att anmärka på trots att både Simon Bank och jag gått ganska hårt fram. Hamrén levererade ett antal förklaringar till att Sverige inte lyckades ta poäng mot Ukraina och England, han återkom han flera gånger till Elmanders skadade fot, samt mål som inte borde ha släppts in. Annars var det här en presskonferens där det var mer intressant att notera sådant Hamrén knappt sa ett ord om – nämligen sina laguttagningar och experimenterandet.

Hamrén och Informationschef Nystedt hängde slutligen ut Expressen som respektlösa då en av deras fotografer häckat i vassen och smygfotograferat spelarhotellets trädgård, bland annat när fruarna var där, plus rövbombningshaveriet och även att Expressen fått ”gult kort” av Uefa då de olovligen filmat en presskonferens.

Enligt Nystedt måste landslaget ta ett möte med Expressens ledning eftersom tidningen varit ensamma om den här typen av journalistisk. Det var länge sedan jag hörde ett landslag formulera en mediakritik så öppet och skarpt.

Till sist är det bara att konstatera att EM är slut för min del, skägget är borta, i morgon åker jag hem och kör ett race till innan semestern och jag följer givetvis Lasse Sandlins gamla devis: efter ett mästerskap måste man jobba på den första allsvenska matchen. För att inte sväva iväg, tro att man är något utan ner på jorden direkt.

Skakade hand med landslagschefen Lasse ”Tick-tack” Richt efter ännu ett mästerskap och vi var som vanligt överens om att det här var det sista.

– Och du måste klippa dig, sa ”Tick-tack”.

Nåja, tack och hej säger…

…Lauler…

…och Nolte…

Det blev ett konstigt svensk-EM på det sättet.

Vi gick in med låga förväntningar och i och med att det blev förlust direkt mot Ukraina – ”Vår joker är bränd”, som Kim Källström uttryckte det dagen efter – så hann det aldrig byggas upp en tro på avancemang, i alla fall inte hos mig.

Därför inte den sedvanliga mästerskapsdepressionen, och förutom hos Anders Svensson upplevde jag inte besvikelsen särskilt stor hos spelarna eller förbundskapten Erik Hamrén heller. Då var det mer nedstämt efter Ukraina-matchen.

Kanske hade de samma känsla som vi som följt laget på nära håll: med den svåra gruppen, alla problem på vägen, en orutinerad förbundskapten och så många mästerskapsdebutanter hade det krävts ett litet mirakel för att gå vidare – men det dök ens aldrig upp en anledning att tro på ett.

När det kommer till spelarinsatser var det väl egentligen inte någon spelare som gjorde två riktigt bra insatser. Zlatan var riktigt bra i första matchen, Mellberg och Isaksson i andra, Kim var okej i båda, Anders gjorde ett bra inhop och en bra förstahalvlek mot England, Rasmus Elm en bra andra mot Ukraina…jag vet inte om det var så mycket mer?

Erik Hamréns misstag har jag pekat på i ett tidigare inlägg, han var inte godkänd men det var hans mästerskapsdebut så det finns en förklaring.

Nu blir det till att raka av sig Nolte-skägget och ta en ledig söndag. Jag skippar Zlatans presskonferens och tänkte ta mig till Tjernobyl-området, det är trots allt bara tio mil härifrån.

Sedan får man väl försöka skrämma upp någon form av vinkel inför Frankrike och jag lider med alla fans som är kvar i Kiev för detta och dem som laddat för att åka hit och nu får se en för svensk del betydelselös match.

På tisdag ska vi spela journalistlandskamp mot fransosernas murvlar som kommer med bland andra Robert Pirès. Blir det inga ändringar är det Koncha Zaspas konstgräs som gäller och avspark vid 11.00.

1. Startelvan mot Ukraina. Sverige klev in i EM-premiären med fem mästerskapsdebutanter, totalt sju spelare som aldrig startat en mästerskapsmatch, däribland Ola Toivonen på en ovan position men rutinerade Anders Svensson på bänken. Inte ens de journalister som brukar yla om ”rolig och offensiv fotboll” hade kommit fram till en så chansartad laguttagning. Jag är på fullt allvar helt övertygad om att jag själv hade tagit ut elva spelare som gett Sverige större chans att fixa tre poäng eller åtminstone en.

2. Zlatans nummer tio-roll. Mot England blev det särskilt tydligt – Zlatan var för långt ifrån målet men utan att kunna påverka anfallsuppbyggnaden på samma sätt som i betydelselösa träningslandskamper med stora ytor och gott om tid med bollen. Mot Ukraina var Zlatan bra men han hade även i den matchen gjort ännu mer nytta nära mål då Sverige valde att spela mycket långbollar mot ensam Markus Rosenberg. En av världens bästa nior spelade i princip som mittfältare i två matcher som Sverige behövde vinna. Det finns många som har anledning att rannsaka sig själva här men framför allt förbundskaptenen. Varför skickade han inte fram Zlatan mot England? Det hade räckt att vinka till sig honom för att säga fem ord: ”Upp med dig 30 meter”. Zlatans brister i det defensiva arbetet avslöjades när han stod still tio meter från Steven Gerrard som tog in en besvärlig höjdboll med höger fot bakom vänster stödjeben, la den tillrätta och sedan slog inlägget som Andy Carroll nickade in. Det hade räckt med fyra snabba steg i Gerrards riktning för att Zlatan skulle stört honom tillräckligt för att undvika det första baklängesmålet.

3. Velandet med backlinjen. Fram till EM-genrepet mot Serbien hade Jonas Olsson spelat mittback i sju av de åtta senaste träningsmatchhalvlekarna. Men plötsligt petades Olsson och Andreas Granqvist kastades in. Visst, det fanns inte något tryggt alternativ bredvid Olof Mellberg efter Daniel Majstorovics skada men att Hamrén inte lyckades identfiera en linje och gå på den fullt ut utan fortsatte velandet ända till gårdagens match mot England gav Sverige sämre förutsättningar att lyckas än om han hade bestämt sig för en linje från början.

Som Sverige startar i dag, med Anders Svensson centralt och Rasmus Elm på en kant, med Andreas Granqvist till höger och Jonas Olsson i mitten, så borde Erik Hamrén formerat laget redan mot Urkaina.

I stället fem positionsändringar inför kvällens match mot England (Johan Elmander ju tillbaka också) och jag tycker inte att Hamrén ger sina spelare de bästa förutsättningarna att leverera.

Dessutom har han dribblat under träningarna då Chippen/Emir Bajrami växlat till vänster i startelvslaget under sista passen.

Mikael Lustig påstås ha problem med höften och det har han säkert men jag tror inte att det är därför han sitter på bänken. Det handlar nog snarare om att han har en bit kvar till hundraprocentig matchform. Den tunga våren i Celtic har satt sina spår, det märktes mot Ukraina.

Sebastian Larsson kvar i startelvan, där stämde inte min känsla, Larsson får en ny chans trots att han inte kommit upp i sin normala standard senaste tiden. Förhoppningsvis gör han det i kväll.

Med detta sagt ställer Hamrén nu den starkaste och mest välbalanserade svenska startelvan på benen vilket gör att jag vågar hoppas på 2-2 men då är det tippat lite med hjärtat också.

Att spionera på en stängd landslagsträning kräver list och mod. I går blev jag utslängd av fyra olika vakter – inklusive presschefen Hans Hultman.

Olympiastadion i Kiev är en dröm för spionerande journalister, det finns öppningar runt hela arenan. Det upptäckte vi inför premiären mot Ukraina då vi var ett gäng murvlar som såg hela träningen bakom ett järnstaket.

I går var det dags igen – men nu var bevakningen plötsligt rigorös.