1-0 i sjätte minuten av Tobias Hysén.

2-0 i 42:a minuten av Alexander Kacaniklic.

Där och då vände jag mig till Bank som satt bredvid på pressläktaren:
– Det här är fan inte bra.
– Kroatien all over again, svarade Bank.

Ni minns väl träningsmatchen mot Kroatien våren 2012?

3-1 i Zagreb mot ett slött och ointresserat hemmalag, ett resultat som pumpade upp Sverige och Erik Hamrén till den milda grad att han skickade ut fem mästerskapsdebutanter och de offensivaste valen i alla startelvsfrågetecken när det vankades EM-premiär mot Ukraina – i Ukraina.

…sedan gick det som det gick.

Tänk då vad en svensk seger mot ett slött och ointresserat Tyskland i en VM-kvalmatch hade inneburit för det kommande playoff:et?

Herregud, Hamrén hade ridit in i Lissabon med en 3-2-5-elva med sig själv och Marcus Allbäck i fria mittfältsroller – och Svenska Spel-Uffe mellan stolparna.

Skämt åsido, vi hade i alla fall riskerat att drabbas av en sådan hybris att playoff:et skulle vara över innan vi ens visste vilka vi lottats mot.

Nu tog Mesut Özil ansvar för Sveriges VM-öde. Tyskland växlade upp direkt efter 0-2, hittade ytan mellan svenskt mittfält och backlinje utan att låta Sverige hinna hem och Özil skickade in det viktiga 1-2 strax före halvtid.

I andra halvlek orkade ett Sverige utan sammanhängande försvarsstruktur inte fortsätta att löpa de meter som krävs för att försvara sig mot ett Tyskland som ökade från cirka 50 procent av maxkapacitet till 75 procent, det såg mest ut som en träningsmatch mellan ett allsvenskt lag och ett division ett-lag. Till slut hade Tyskland gjort fem mål på 25 minuter, Sverige var ”totalt utspelade” som Pelle Nilsson ärligt utryckte det (även om Tobbe Hyséns andra mål förstås var en jävla delikatess).

Så tack Tyskland. Tack och lov vann Sverige inte den här matchen.

Oavgjort hade det gärna fått bli, det hade tagit Sverige upp på den övre seedningshalvan men ärligt talat: Trots att det ”bara” skilde två mål var det aldrig nära.

Jag orkar inte gnälla på eventuella taktiska förbundskaptensmisstag, jag tror inte att det hade spelat någon roll vad Hamrén hade gjort, det är för mycket som skiljer mellan de här lagen, ännu mer än jag trodde faktiskt.

Med en superorganiserad defensiv och Zlatan Ibrahimovic på planen hade det kanske blivit jämnare men det vete fan det heller. Dagens svenska landslag har inte material, struktur eller spelfilosofi för att göra det särskilt besvärligt för toppnationerna likt Sverige tidigare gjort mot Argentina, mot Tyskland, mot Spanien.

…och tänk tanken att Miroslav varit med.

Snacket i den mixade zonen efteråt handlade inte så mycket om matchen. Det fanns egentligen inte så mycket att säga om den. Det handlar om att titta framåt.

Mot playoff.

För Sverige är det lite av en 50 Cent-lottning…f’låt en fifty-fifty-lottning.

Portugal eller Kroatien är bye bye Brazil – Grekland eller Ukraina är Copacabana, here we come.

Ungefär så.

Jag frågade Ola Toivonen vilka han helst ville möta nu:
– Grekland. Fråga mig inte varför. Jag har inte sett en match med dem. Jag säger inte att det är enkelt att åka till Aten men jag tror att de är minst skickliga om man ser till de här lagen.
– Vad vill du ha? frågade Ola plötsligt.
Vad jag vill ha?
– Ja.
Öh, ja det skriver jag väl i min krönika till i morgon, svarade jag.
– Vadå, är du Zlatan eller? Ska jag läsa det i appen?
Grekland har ju sin styrka i försvarsspelet men kanske inte i anfallsspelet – är det det du tänker på?
– Nej, jag kan ingenting om dem, sa Ola.

…det var en rolig konversation.

Apropå den här ”appen” som det är ett evinnerligt tjat om kom Zlatan ut med några citat sent i går kväll. Jag kan säga att han har en bit kvar till vår nivå. Det är inte mycket till journalistisk spets i de stories han publicerar.

Mer då?

Alexander Gerndt gick bakvägen (avbytarna behöver inte gå genom mixade zonen), Tobias Hysén var sist ur omklädningsrummet (han gjorde ju två mål), Anders Svensson köpte att han petades (”Jag är sämst av mittfältarna på att löpa utan boll”) och Pierre Bengtsson spelade högerback för att Adam Johansson varit krasslig (sa Hamrén i alla fall).

…och Island är klara för playoff – Lasse Lava mot VM. Team Lasse – vem trycker upp t-tröjorna?

Det var den kvällen det.

Efter att Sverige tagit tre raka segrar med Anders Svensson på planen petas trotjänaren ännu en gång till förmån för Kim Källström. Att döma av intervjun med Marcus Allbäck på Svenska Fotbollförbundets hemsida stod det mellan Anders och Kim att spela bredvid Rasmus Elm som nu bedöms som ordinarie.

Jag har inget emot den långsiktiga och konsekventa satsningen på Elm, där finns stora kvaliteter och förr eller senare är jag övertygad om att han motbevisar belackarna.

Däremot är jag väldigt förvånad och förvirrad över att Anders inte startar.

Det är ofta svårt att hitta en röd tråd i Hamréns laguttagningar, ett tydligt exempel är att Källström – som härom månaden inte ens bedömdes platsa i truppen – nu plötsligt är en startman.

Inför kvällens match mot Tyskland gör Hamrén de offensivaste valen på varje position:

Pierre Bengtsson, inte Adam Johansson, ersätter Mikael Lustig.
Kim Källström startar bredvid Rasmus Elm, inte Anders Svensson.
Ola Toivonen, inte Pontus Wernbloom, ersätter avstängde Zlatan Ibrahimovic.

Inför 4-4-matchen på Olympiastadion i Berlin ansåg Hamrén att han gick ut med en för defensiv inställning, nu blir det en tokoffensiv i stället. Allt eller inget. Bära eller brista.

Att Johan Elmander inte kan spela på grund av problem med baksida lår är inte så mycket att säga om, inte heller att Tobias Hysén ersätter honom. Där fanns egentligen inga alternativ.

Alexander Gerndt är inkallad och där finns naturligtvis mer att diskutera. Sportsligt är han kvalificerad för en svensk landslagstrupp, alternativet hade varit Marcus Berg som har gått starkt i Panathinaikos, målskytt i de tre senaste matcherna. Men enligt Allbäck söktes en utpräglad djupledslöpare.

Vad gäller Gerndt finns en annan aspekt också, en bakgrund med en fällande dom för misshandel av sin före detta hustru som inneburit att han dels varit avstängd från landslagsspel, dels själv har tackat nej när han inte tyckte sig kunna hantera reaktionerna på den situation han själv har försatt sig i.

Landslaget är folkets lag och det kommer alltid att finnas olika åsikter i sådana här frågor. Vissa tycker att Gerndt har förbrukat sin rätt att dra på sig den gulblåa dressen, andra tycker att fotbollen inte ska utdöma dubbla straff. En del tycker att avstängningen var för lång, andra att den var för kort.

Om man ska gå efter det strikt juridiska skulle Hamrén väntat till december, då löper den villkorliga domen ut eftersom som hovrätten fastställde tingsrättens dom från december 2011 på det området (däremot mildrade hovrätten bötesbeloppet).

Principiellt anser jag att människor förtjänar en andra chans, även landslagsspelare, men jag anser också att det finns en värdegrunds- och förebildsdebatt som förbundet duckat i stort sett varenda gång frågan blivit aktuell. SvFF brukar slå ifrån sig med att ”Ja men vad ska vi göra?” och det enkla motsvaret är ”Ni kan göra nånting åtminstone”.

…i nyhetsartikeln om att Gerndt ersätter Elmander nämns till exempel inte bakgrunden med ett enda ord. Det hade annars varit ett utmärkt tillfälle för förbundet att ta sitt ansvar i en debatt som uppstår vare sig de vill eller inte.

I stället marknadsför SvFF hörlurar med hjälp av rapparen 50 Cent som står åtalad för just kvinnomisshandel.

Den sista förändringen i Erik Hamréns startelva – att Andreas Isaksson vilas och Johan Wiland startar – skickar en signal att matchen inte är lika viktig som den mot Österrike.

Låt säga att Sverige förlorar, att Sverige hamnar i den undre seedningsgruppen och senare lottas mot Portugal i stället för exempelvis Island…ja då kan det nog bli anledning att återkomma i ämnet.

Här skriver jag mer utförligt om det playoff-kaos som riskerar att uppstå ikväll och Fifas brister som blir fler och fler ju noggrannare man studerar dem.

I dag var det presskonferens med förbundskapten Erik Hamrén inför den avslutande kvalmatchen mot Tyskland på Friends.

Frågan som hänger i luften kring det här landslaget – och kring Hamréns ledarskap – är å ena sidan bristerna som ständigt försätter dem i besvärliga situationer, å andra sidan förmågan att ständigt reda ut dem.

0-4 mot Tyskland blev 4-4. 0-1 mot Irland blev 2-1. 0-1 mot Österrike blev 2-1. Om jag inte minns fel låg Sverige till och med under mot Färöarna?

Förbundskaptenen kom själv in på ämnet och han gjorde det via en parallell till golfens handicapsystem. Jag förstod inte riktigt liknelsen men Simon Bank sa att den var bra och då litar jag på det.

Själv har jag svårt för golf. Jag har sett golf. Jag har vuxit upp med golf. Jag hatar golf. Hela min sportjournalistiska gärning kommer att ägnas åt att bekämpa idrotter med hutlösa medlemspriser endast tillgängliga för bättre ställda.

I alla fall, Hamrén berättade att han hade 18 i handicap:
– Det har jag för att jag är ojämn. Vi (landslaget) har 22 i handkapp, Tyskland har tre, sa Hamrén och syftade på placeringen på Fifas världsranking.
– Den som har tre i handikapp gör inte sex dåliga hål som jag gör i golf.

Sedan kom Hamrén in på det intressanta:
– Jag fick en fråga efter senaste matchen varför vår prestation växlar lite. Det kanske är för att vi är rankade 22:a i världen. Om vi hade varit trea hade vi inte haft de växlingarna i spelet, då hade vi varit Tyskland, då hade vi legat tvåa-trea i världen. Nu är vi 22:a i världen och det finns en anledning till det givetvis.

Olof Lundh bröt in med en fråga om Hamréns kontraktssituation, Bank undrade hur Hamréns idealmatch mot Tyskland såg ut och en tysk murvel var nyfiken på hur Sverige påverkas av att spela utan Zlatan Ibrahimovic.

Tills slut fick jag tag på den mikrofon man måste ha för att ställa frågor på de här presskonferenserna, och kunde fortsätta på det inslagna golfspåret:

Erik, du säger att ni svänger en del i prestationen och att det är därför ni ligger på plats 22 på rankingen. Vad är utvecklingsmöjligheterna, hur jobbar ni för att inte svänga så mycket och i stället göra jämnare prestationer på hög nivå oftare?
– Ja, vi måste bli bättre både som lag och individuellt. De bitarna hör ihop. Belgien har ett väldigt bra landslag, nu är de klara för VM, senast de var med var 2002 tror jag. Det tar tid att få till det. För små länder som vi och Belgien tar det kanske lite längre tid att bli så bra som man önskar. Det är det Sverige har gjort så fantastiskt bra under mina företrädare, att de gick till slutspel. Vi lyckades under mitt första försök, jag hoppas att vi lyckas under mitt andra också.

– Det är många faktorer som påverkar för att bli det lag man kan drömma om. Inte minst vad du har för möjligheter med spelarna. Om du tar Belgien igen så har de ett antal spelare som är dominerande i stora klubbar i Premier League. Det är klart att laget då har större möjligheter att lyckas.

– Men jag tycker att vi gör det bra. Det kanske fokuseras på att vi är upp-och-ner. Ja, jag skulle också önska att vi såg ut som i andra halvlek mot Österrike i 90 minuter. Eller som vi såg ut i andra halvlek mot Tyskland i 90 minuter. Men då hade vi varit rankade trea-fyra i världen och det är vi inte – ÄNNU!

– Ambitionen är att vi ska jobba mot det. Men i stället för att fokusera på varför vi är så ojämna kanske det skulle vara fokus på varför vi är så bra på att klara upp det till slut. Vi har tagit oss till playoff nu, det har inte Irland gjort, det har inte Österrike gjort.

– Jag tycker att spelargruppen och ledargruppen ska ha stor credit för det vi har gjort tillsammans. Jag tycker vi har visat en bra kvalitet och en bra moral utifrån de förutsättningar vi har.

Den som läser svaret noterar två saker:

1. Om Sverige ska utvecklas under Hamrén måste Sverige få fram fler spelare med framträdande roller i bättre klubblag. Något som är mycket svårt att påverka.

2. Inte någonstans i resonemanget kopplar Hamrén eventuella utvecklingsmöjligheter till att strukturen eller spelsystemet kan formas bättre efter tillgängliga spelarmaterialet. Det som faktiskt går att påverka.

Kanske är det svaret på varför prestationen svänger så ofta och mycket?

En kort reflektion om (de preliminära) förändringarna som tvingats fram i startelvan mot Tyskland:
Det är offensivaste valet på varje position:
Pierre Bengtsson, inte Adam Johansson, ersätter Mikael Lustig.
Kim Källström startar bredvid Anders Svensson, inte Rasmus Elm.
Ola Toivonen, inte Pontus Wernbloom, ersätter avstängde Zlatan.

…Ukraina all over again.

Då var man tillbaka i allmänhetens tjänst igen efter en ledig lördag som spenderades i tv-soffan med en hink bättre löst som sällskap.

I bilen på väg till landslagets träning på Stockholms Stadion såg jag förbundskapten Erik Hamrén…

…han väntade på grön gubbe som en helt vanlig man.

Eller som någon konstaterade på Twitter: Han väntar 45 minuter, sedan går han.

Ett antal tyska journalister var på plats och en av dem visade upp Bilds sportuppslag. Tyska landslaget hade firat VM-avancemanget till halv fem på morgonen på Candy Shop i Köln…

…sedan samlas de i Stockholm klockan 22.00 i kväll, tränar ett pass innan matchen på tisdag. Fullt fokus.

Candy Shop! Att jag missade det under VM 2006. Bakläxa.

…men jag tror att Tyskland vet vad de gör. Tyskland brukar veta det.

Även Sverige var tydligen ute och svirade i fredags natt vilket förvånade mig en del. Dock verkar de ha lyckats hålla fotograferna borta.

Johan Elmander var dagens huvudperson i mixade zonen, han klev fram till journalisterna och sa:
– Då kanske jag ska ta upp det alla står och väntar på?

…sedan höll han en utläggning om filmningen mot Arnautovic:
– Jag har bara en sak att säga. Jag överdriver, det gör jag verkligen. Jag är en förespråkare för fair play och det som hände just där är sådant som händer när man är inne i det. Jag är inte stolt över det.

Några följdfrågor ville han inte svara på.

Smart av Johan Elmander, själv blir jag sällan provocerad av filmningar även om den här typen – som handlar om att få någon utvisad – är en annan sak än om man hjälper till i en närkamp som jag anser vara en del av spelet. Det är anfallarens vapen mot på försvararnas ”osynliga” tröjdragningar. Men det här var något annat och jag kan förstå att det blir reaktioner, dock kan jag inte förstå hur folk kan vara. Så. Himla. Upprörda som vissa är.

Zlatan Ibrahimovic blir kvar i Stockholm hela samlingen tvärtemot det som sagts tidigare.

Utöver att Sverige behöver poäng för att få en bättre seedning, handlar Tysklandsmatchen på sätt och vis om Zlatan ändå. Vi vet vad han betyder när han är på planen, nu får vi svar på vad som händer när han inte är det.

Zlatan har ju faktiskt spelat alla viktiga landskamper sedan Holland 2011 när Sverige lyckades vinna ändå. Jag vet inte om ni minns, men på den tiden fanns det folk som på fullt allvar tyckte att Sverige var bättre utan Zlatan och att han skulle bänkas. Jag antar att de har ändrat sig nu.

…vem ersätter Zlatan? Antingen Ola Toivonen, eller så blir det en tredje mittfältare strax bakom Elmander. På träningen körde Pontus Wernbloom i den offensiva rollen framför Anders Svensson och Kim Källström. Det var så Sverige spelade i 0-0-matchen mot Tyskland på Ullevi 2010.

Det skulle innebära att Rasmus Elm och Toivonen är högaktuella för slutelvan.

Sverige är klara för playoff. Därmed har förbundskapten Erik Hamrén gjort det vi kan kräva av honom – tagit Sverige till playoff. Det är godkänt, det är två plus.

I ett playoff handlar det om lotten och visst ska det lottas men jag är helt på Kim Källströms linje:
– Det kommer att bli Island.

Jag håller med. Det är förutbestämt att det måste bli så.

Hamrén vs Lasse Lava.

Team Lasse vs Team Erik.

Prestigen.

Jag förstår om det är en jobbig match för Lasse. Inte fan vill han egentligen skicka ut Sverige. Även om han gör det om han måste.

Annars börjar det bli ganska förutsägbart det här svenska landslaget. Först går det åt helvete, sedan vänder det. Egentligen är det ett svaghetstecken men svårt att klaga på en dag som denna.

Min tanke att såga landslaget på förhand var nog inte så dum, även om de behövde göra en usel förstahalvlek innan de var tillräckligt långt nere på botten för att börja vilja klättra uppåt.

Första halvlek var inget annat än ett haveri. Andreas Isakssons tåspetsräddning på David Alabas friläge var avgörande.

I andra började Sverige göra det man hade bestämt sig för från början: Forwards satte pressen högre, backlinjen flyttade upp, mittfältet hamnade rätt, Rasmus Elm kom med i matchen.

…och Österrike mattades, det ska man ha med i analysen också.

Det blev ett underhållande drama till slut.

Martin Olssons målfirande var gåshud, Kim Källströms passning så jävla mycket kvalitet och Zlatan Ibrahimovics betydelse för landslaget går verkligen inte att överdriva: Av 16 mål har han gjort sex, spelat fram till fem och förarbetat tre.

Otroligt.

Roligast i mixade zonen var nog Anders Svensson. När han svarat på frågor i en kvart sa han plötsligt:
– Nu håller jag fan på att pissa ner mig men ni var klara eller?

…Anders måste varit pissnödig redan när han byttes ut för den maxlöpningen av planen ser man sällan.

Veteranen fick en tavla av Camp Sweden efteråt, för landskampsrekordet. ”Det finns bara en Anders Svensson” stod det på tavlan. Det var fint.

…men lite fel namn för just det uttrycket, eller?

Zlatan Ibrahimovic var fortsatt marknadsföringskåt, flera frågor besvarade han helt enkelt med:
– Ladda ner appen.

…vågar förbundet ha synpunkter på det? Det måste de på ett eller annat sätt.

Smart av Zlatan att ta det gula kortet på slutet. Hellre att han är avstängd mot Tyskland, än att han är avstängd i första playoff-matchen. För efter Tyskland nollas det.

Mycket snack om Johan Elmanders filmning (eller förstärkning som han själv hävdade). Jag blir sällan upprörd över filmningar (så länge det inte är satt i system à la Neymar) och har inte hunnit se tv-bilderna på Elmanders. Ska göra det.

Tyskland på tisdag, kryss eller seger ger viktiga rankingpoäng, sedan blir det Island i playoff.

– Får vi Island kör vi över dem, sa Rasmus Elm.

Det blev rubriken över ett uppslag i dagens tidning, och med tanke på att Elm även har citatet som ligger till grund för dagens löp så undrar man vad som tagit åt honom.

…kanske dags för ”Ralle” att också skaffa en app?

Nu ledig lördag.

Så är höstens sämst bevarade hemlighet officiell. Den svenska startelvan mot Österrike blev den som min vän och kollega mr Flinch rev loss redan i onsdags efter den stängda träningen.

Rasmus Elm och Anders Svensson centralt.

Några fler frågetecken var det inte på förhand.

Gör Erik Hamrén rätt?

Jag tänker så här: Det vet vi faktiskt inte.

Vi får helt enkelt förlita oss på förbundskaptenens fingertoppskänsla. Faktum är att Elm och Svensson aldrig har startat en fotbollsmatch ihop, de har spelat 30 minuter tillsammans mot England.

Så hur det funkar, det återstår att se.

I teorin låter det bra, två passningsskickliga spelare, Anders med lite mer defensivt ansvar, Rasmus får möjligheten att utnyttja sina offensiva kvaliteter men framför allt – de måste jobba tätt ihop som en dynamisk och utrymmesätande mittfältsduo.

Hur är då Rasmus Elms form? Bevisligen är han en människa Hamrén och Marcus Allbäck litar väldigt mycket på – jag säger inte att det är fel, här finns en enorm potential – och de har nog helt enkelt frågat: ”Är du redo?”.

När Rasmus säger ja i det läget, då litar de på det.

I övrigt är det glädjande att se att startelvan till tio elftedelar är den samma som spelat de senaste två landskamperna.

Till sist: en liten stämningshöjare. Spana in Andreas ”Granen” Granqvists autograf…

…absolut världsklass.

Jag skrev en krönika häromdagen som blev omdiskuterad. Den ingick i ett större grepp där vi gick igenom Sveriges öden och äventyr under Erik Hamrén och slutsatsen är glasklar: Ett uppskrivet Sverige underpresterar, ett kritiserat Sverige lyfter sig.

Vi frågade spelarna om detta och de höll med: ”Såga oss gärna”, var budskapet.

Så jag tog fram motorsågen. I sak är krönikan korrekt men den saknar perspektiv och jag väljer att bara lyfta fram det negativa. Det är ingen hederlig beskrivning av det svenska landslaget utan vinklad på ett extremt sätt som jag aldrig tror skrivits tidigare i svensk press. Alltid retar det någon i landslaget att lyfta sig lite extra mot Österrike. Eller så skiter de i det. Det gör de förmodligen.

I alla fall, det blev roliga reaktioner. Framför allt av den här typen faktiskt, från Lennart, som nog inte hade hela bilden klar för sig.

Ӏntligen, Robert.
Otroligt sant och modigt av dig. Sverige behöver fler av denna kaliber, som vågar säga sanningen”.

Körde bil från Solna till Halmstad i går. Jag mötte hösten på vägen.

Det blev temat på matchkrönikan från Örjans Vall: Hösten har svept in över den allsvenska guldstriden.

Blåvitt stod stadigt mot HBK, AIK svajade åter på Friends, Helsingborg rasade ännu en gång på Hisingen.

I kväll rullar Robmobilen vidare mot Malmö, MFF-Djurgården, men så långt söderut är det kanske sommar fortfarande?

Egentligen borde min kollega Simon Bank fått skriva HBK-Blåvitt. Bank är krönikören som aldrig missar en regndroppe, han går ner i spagat av ett väderomslag och han hade gått upp i brygga över att få beskriva ett årstidsskifte.

…Bank kan mycket väl ha varit meteorolog i ett tidigare liv, eller så heter hans pappa inte alls Ulf utan John.

Två starka centrallinjer ställdes mot varandra på Örjans Vall, Andreas Landgren och Mikael Boman var bäst i HBK, men det var Mikael Stahres val att byta in Sam Larsson som till slut avgjorde. Det – och Tobias Hyséns högklassiga lilla nicktouch.

– Sedan lämnade Sam posten i rätt brevlåda, som Stahre uttryckte det.

Det spelades en förmatch också, Halmstads guldlag från 1997 mötte ett kändisgäng med ”Bjärred” och ”Sudden” med flera. Bakom projektet stod Fredrik Ljungberg och tanken var att dra in pengar till Halmstad. En snygg gest av den gamle HBK-liraren som blev brutalt kapad av Håkan Mild under spelet. Domaren Martin Ingvarsson friade dock och Mild tyckte förstås inte det var så mycket att diskutera.
– Jag måste bli tuffare där, jag borde tag tagit honom ännu mer.
Fredrik sa att du har kollat för mycket på Mats Sundin och ishockey…?
– Nä, det var ingen fara. Han reste ju på sig med ett leende.
Nöjd med kryss?
– Det får vi vara, det var ju bortaplan, sa IFK Göteborg-sportchefen om matchen som slutade 1-1 efter mål av Mikael Rosén och Kennet Andersson (straff).

Gjorde en längre intervju med Ljungberg efteråt som ni kan läsa i dagens tidning, jag tycker att den blev helt okej även om Nattchefen noterade att jag helt hade bommat att fråga Ljungberg om livet som nybliven pappa…den frågan skulle jag förstås ha ställt.

…i stället frågade jag vad Fredrik tyckte om Özils insats mot Sunderland, han jobbar ju som ambassadör för Arsenal numera (Ljungberg alltså, inte Özil):
– Rent fysiskt blir det en omställning för honom. I vissa situationer var han säker på att få frispark, som han fick i Spanien, men det får han inte nu. Det får han lära sig lite grand, sa Freddie och flinade.

…han hyllade också, det ska tilläggas.

Nåväl.

Är förklaringen bakom Elfsborgs plötsliga uppvaknande så enkel som att de är ett bättre lag med Mohamed Bangura på bänken? Det skulle i så fall rasera allt jag har lärt mig om fotboll. I min värld gör bra spelare lag bättre och inte tvärtom.

Går det att få fram statistik över vilka tränare som blivit uppvisade flest gånger på läktaren? Och finns det någon som helst möjlighet att Party-Janne inte toppar den listan?

Mattias Metes van Basten-volley eller Kennedy Igboananikes van Basten-bicycleta – det är väl där vi står i Årets Mål-diskussionen just nu. Eller vilka har jag glömt?

…annars var ju Melker Hallbergs stolpskott värt ett bättre öde.

Häckens 18-åring Simon Gustafsson är verkligen på väg att bli den nye ”Kim Källström”. De har samma förmåga att äga ett allsvenskt mittfält redan i ung ålder. Simon blir spännande att följa under januariturnén om några månader, tillsammans med Hallberg, Sam Larsson och…ja vilka vill ni mer se när Erik Hamrén tar ut truppen under förbundets julbord i december?

Det är lite synd att Branimir Hrgota inte kan testas då men han måste vara ett av de första namnen Hamrén ringer upp inför nästa träningsfajt.

Hoppas anfallaren tackar ja då så att vi inte har en till Loret Sadiku-situation här.

Över 90 mållösa minuter på Astana Arena – ändå är Sverige bara två poäng från play off.

Så är det.

Zlatan Ibrahimovics historiska 1-0-mål efter 27 sekunder följdes av 91 spelminuter utan mål, Andreas Isaksson blottade klockspelet och sedan var uppdraget slutfört – tre poäng.

Nästa uppgift?

Två kryss på Friends.

Kryss mot Österrike, kryss mot Tyskland.

Då är Sverige i ett play off för första gången.

Seger mot Österrike funkar också, däremot får Sverige inte förlora den matchen.

Inte svårare än så, just precis så svårt.

Sverige-Österrike i play off-final, en sådan match har vi inte haft sedan Danmark på Parken i VM-kvalet 2009 (1-0 till danskarna).

Holland hemma 2011 var inte riktigt samma grej, holländarna var EM-klara, Sverige hade play off-platsen i en ask.

Nu är det vinna, kryssa – eller försvinna.

Jag säger som Anderas Isaksson sa i mixade zonen:
– Det blir en häftig match.

Det blir ju det.

Kazakstan-Sverige då?

Äh, Blågult gjorde det vi krävde och förväntade oss. Visst kunde man önska ett par mål till, Sverige har sämre målkort än Österrike, men man kan inte få allt.

Det var en sådan där match där Sverige gjorde mål direkt och kände nog att ”Vi är fan så mycket bättre än dem” och fick sedan svårt att plocka fram de sista 10-20 procenten, de lyckades aldrig skaka av sig känslan av att ”Det här löser sig ändå”. Därför brast det på ett antal positioner men inte på tillräckligt många och inte hela tiden.

Kazakstan kom till en handfull farliga lägen, i första halvlek oftast omkring Adam Johansson och Pelle Nilsson. När laget balanserades om till andra halvlek uppstod ytorna runt Mikael Antonsson och Martin Olsson i stället. Men de gånger det blev skarpt läge visade Andreas Isaksson varför han varit Tommy Söderbergs, Lasse Lagerbäcks och Erik Hamréns förstaval under en herrans massa år.

Anders Svensson och Albin Ekdal (framför allt Ekdal) gjorde kloka insatser centralt medan de svenska yttrarna inte erbjöd något anfallshot alls.

Och medan Zlatan Ibrahimovic försökte pendla mellan positionen längst fram och att falla ner i hålet dödade Johan Elmander ytor i stället för att dra isär kazakernas backlinje. Elmander blev näst intill en säkerhetsrisk med misslyckade dribblingsförsök och upprepade felbeslut. Ett resultat av frustration, gissar jag.

Jag vet inte hur matchen var framför tv-apparaterna – jag anar att det var som att sova oroligt? – medan upplevelsen på arenan lyftes av en engagerad och högljudd kazakisk publik som levde med varje gång hemmalaget gick till anfall.

…för att inte tala om ljudvolymen ur högtalarsystemet när det pumpades reklam inför avspark…

Bank var bättre förberedd…

…även om vakten ser aningen bekymrad ut över vilka hemsidor Bank egentligen surfar på?

När vi ändå är inne på ljud – Kazakstans nationalsång! En ny favorit.

…eller som Niva uttryckte det:
– Den bästa låten jag har hört i år.

Matchen som sådan var egentligen ganska sömnig, det var den mixade zonen också förutom när Zlatan kom och alla reportrar, fotografer och tv-team stormade ditåt vilket resulterade i att Expressens stackars Nils-Petter Nilsson föll handlöst och drog med avspärrningsstaketet i fallet. Zlatan fnissade åt den dråpliga situationen och vände sig till landslagets säkerhetspryo och frågade:
– Jag vet inte om jag ska flabba?

Apropå Zlatan: fem raka, hårda, oriktade frisparkar rakt i muren nu. När t a r Sebastian Larsson chansen från nära håll?

Jag frågade Marcus Allbäck om kritiken han och Erik Hamrén har fått under samlingen men han tyckte inte att det var några konstigheter:
– Nej det är resultat och poäng det handlar om. Jag tycker inte att kritiken har varit för tuff. Det ingår i det här att bli kritiserad.

Förbundskapten Hamrén inledde samlingen med att fräsa åt fel fotograf, han gav ett betydligt mer harmoniskt intryck mot slutet, kolla bara Blancos ömma foto…

Faktum är att kvällen före Irlandsmatchen satt Sportbladets utsända styrka – mr Flinch, Kaninen, Bank & Niva, Fitness och jag själv – och spånade ihop en tio-lista på tänkbara namn att efterträda Hamrén. Listan publicerades aldrig men den finns i tryggt förvar på datorn där dessa rader nu skrivs.

…det blev en ganska kompetent och trovärdig lista till slut. Dock inte särskilt aktuell som resultaten föll sig.

Till sist: 101 år efter att Hjalmar Lorichs hängde in 1-0 redan efter elva sekunder i en träningsmatch mot Finland blev han omnämnd av svenska medier igen. Zlatans 27-sekundersmål är rekord för en svensk tävlingslandskamp, men Lorichs från 1912 är det snabbaste i landslagssammanhang. Och apropå rekordmän var det någon på Twitter som undrade hur det gamla målet egentligen gick till:
– Var det Anders Svensson som spelade fram?

Jag brukar normalt inte påverkas av tidsomställningar men de fyra timmarnas skillnad mellan Sverige och Kazakstan har slagit ut mig fullständigt. Sedan vi kom till Astana har jag inte gjort mycket annat än sovit. Någon form av omvänd jetlag, misstänker vi.

När startelvan släpptes 15.15 var jag i alla fall på benen för att spela in web tv med mr Niva, Sjögräs, Foto-Orre och Bosta Show, och valet av inspelningsplats föll givetvis på den sköna ryska baren som håller Stalin högt.

Vi valde dock ett hörn av stället som inte erbjuder några direkta, visuella kopplingar till den gamle folkmördaren.

I alla fall.

Adam Johansson ersätter Mikael Lustig som fortfarande inte travar rent och det påverkar rimligen Sverige mer offensivt än defensivt då Lustig visat sig vara ett nyttigt anfallsvapen i det här kvalet, inblandad i sex av tretton gjorda mål (plus ett irländskt). Defensivt litar jag på Adam även om Sverige med tiden bör titta på att växla in Mattias Johansson som backup för Lustig nu när han har tagit en ordinarie tröja i AZ Alkmaar.

Mittbacksparet är mer intressant, Erik Hamrén har nu helt gått ifrån Jonas Olsson och Andreas Granqvist till förmån för Pelle Nilsson och Mikael Antonsson. Sett till att de senare stängde igen fint i andra halvlek mot Irland har förbundskaptenen säkert folket med sig där.

Det jag vänder mig emot är att Hamrén efter EM och efter Olof Mellberg gjorde en inventering på mittbackssidan, kom fram till att Olsson och Granqvist var bästa alternativen och hamrade fast detta med kraft.

Ett drygt år senare låter det annorlunda.

Beror det på att Pelle Nilsson och Mikael Antonsson har blivit så väldigt mycket bättre fotbollsspelare på ett år?

Beror det på att Olsson och Granqvist har blivit så mycket sämre?

Nej och nej.

Det beror på att Hamréns fotbollsöga uppenbarligen inte kunde avgöra saken förrän ett stort antal träningar och tävlingsmatcher senare.

Och kan vi verkligen vara säkra på att Nilsson/Antonsson är ett bättre mittbackspar? Hur mycket handlar det om att defensiven som helhet inte alltid fungerar?

Jag fortsätter envist att hävda det jag har hävdat sedan en bit in på EM-kvalet – Hamrén skulle må bra av en defensivt slipad assisterande tränare då varken han eller Marcus Allbäck har sina främsta taktiska kunskaper kring försvarsspel.

Jag brukar ju tippa med hjärtat och som den obotliga optimist jag är säger jag en matchutveckling som ger 2-0 till Sverige, Zlatan kan bytas ut för att inte riskera varning, och sedan petar Tobias Hysén in 3-0 i slutet.

Oavsett hur det här går skrivs fotbollshistoria i kväll. Anders Svensson gör sin 144:e landskamp, han passerar därmed Thomas Ravellis gamla rekord och det är bara att lyfta på baskern för 2000-talets främste svenske landslagsspelare hittills vid sidan av Zlatan Ibrahimovic, Henke Larsson, Fredrik Ljungberg och Olof Mellberg.

Nu ska jag försöka få några timmars sömn innan det drar igång klockan 22.00 lokal tid på Astana Arena, världens sjätte största idrottsarena enligt officiell information här i diktator Nursultan Nazarbajevs Kazakstan.

Då ska ni veta att den bara rymmer 30 000 åskådare…