Fick ett mejl av Jan Mak, tidigare i Elfsborg och Gais, nu förbundskapten för Seychellerna, som hade läst gårdagens blogginlägg om hur förbundet straffar klubbar ekonomiskt när de själva erkänner att det inte går att garantera säkerheten.

Mak tycker sig ha en lösning på problemen och föreslår samtidigt att utvisningar (rött kort) bör avskaffas samt att fotbollen ska pröva ett nytt straffsparkssystem – håller ni med honom?

”Hej Robert!

Med facit i hand inser alla att det var en ganska harmlös händelse. Ett par kids rusar in på Swedbank i Malmö för att få en kram av Zlatan Ibrahimovic.

Men det spelar ingen roll.

Min poäng är att om det hade hänt i allsvenskan skulle den arrangerande föreningen fått böter.

Hur mycket? Ja, det vet vi aldrig riktigt men 50 000 kronor kanske. Eller 100 000. Jag vet inte, Disciplinnämndens tariffer är inte offentliga. Var pengarna går vet jag inte heller, det vill förbundet inte avslöja.

Jag tog upp det här i en krönika redan för några år sedan, jag skrev: ”Allsvenska fotbollsmatcher vilar på en grund där det inför alla matcher hålls ett säkerhetsmöte. Om inte säkerheten är tillfredsställande – ingen match. Ändå bestraffas föreningar för saker som händer under och efter matcher som de inte kan råda över”.

När SvFF för tredje gången på kort tid är inblandade i en arrangörsskandal (vi får väl kalla det så även om det som sagt var väldigt harmlöst) tänker jag att deras bestraffningssystem för allsvenska föreningar och klubbar blir allt mer ohållbart. Speciellt när säkerhetschefen Anders Sigurdson kommenterar det hela så här:
– Jag vet inte hur man ska göra. Det enda sättet är att sätta stängsel runt arenan så ingen kan komma in. Och det tror jag varken vi eller ni vill.

Tja, man kan alltid börja med att sluta bestraffa klubbar ekonomiskt som vidtagit alla överenskomna säkerhetsåtgärder på förhand.

Däremot vill jag vara tydlig med följande: Regelverket måste vara fortsatt stenhårt vid inkastade föremål. Det ska aldrig gå att ostraffat skrämma motståndarspelare eller domare genom att kasta skadliga föremål. I de fallen måste kollektiv bestraffning accepteras som det minst dåliga alternativet, precis som ett rött kort på planen straffar laget som får spela med en man mindre.

Nog om det.

Om matchen mot Makedonien:

* Sverige höll nollan för tredje gången i rad. Jag inbillar mig att det betyder något. Erik Hamrén har slutat att experimentera och det finns en hyfsat tydlig startelva att luta sig emot (även om förändringar lär ske på centralt mittfält). Om förbundskaptenen har dragit i nödbromsen i tid vet vi däremot inte förrän på fredag, det är mot Österrike allt ska klaffa.

* Alexander Kacaniklics intåg i landslaget påminner mycket om Fredrik Ljungbergs. Då tänker jag inte bara på positionen till vänster på mittfältet. ”Alex” har på kort tid och i ung ålder kommit in väldigt fint i Blågult, precis som ”Freddie” gjorde. Han är att betrakta som en helt ordinarie landslagsspelare nu, och det finns förstås mer att ta av.

* Det mest glädjande beskedet var ändå att Johan Elmander håller. Visst, han var ringrostig men bidrar med så mycket annat som kanske inte alltid syns. Johan skapar ytor och tar löpningar som ingen annan svensk forward klarar. Då kan jag leva med att alla bolltoucher inte var hundra i kväll.

* Mest oroande? Tja, jag litar inte på Andreas Granqvist, jag gör tyvärr inte det. Men att byta mittlås nu…nja, det vete fan. Men när ska i så fall någon ny spelas in bredvid Jonas Olsson? Och vem?

Med tanke på att flera ordinarie spelare hade fått ledigt måste landskampen mot Slovakien analyseras utifrån de individuella insatserna snarare än hur hur kollektivet fungerade.

Med det sagt, är det snudd på hopplöst att få till ett vettigt anfallsspel med en 4-2-3-1-uppställning och en ensam Tobias Hysén på topp på den här nivån (utan Zlatan Ibrahimovic). Sverige skapade inte en enda målchans i första halvlek. Det gick att räkna ut med röva och en krita att Sverige skulle få stora problem att få fast bollen i bra lägen och hitta snabba kombinationer. Där förstår jag inte riktigt hur Erik Hamrén tänkte på förhand, möjligen att han inte hade några andra alternativ. Men varför inte ett 4-4-2 med Erton Fejzullahu bredvid ”Tobbe”? Två anfallare får fast bollen bättre än en.

…Erton var piggare när han kom in vilket gjorde att Ola Toivonen fick mer utrymme men faktum är att det dröjde 90 minuter innan första och enda målchansen kom när Jimmy Durmaz sprang sig fri men avslutade lamt.

En målchans på 90 minuter, alltså. Det är givetvis för dåligt och planen kan man inte skylla på för Slovakien skapade fyra bra chanser på den.

Jag tror så här: även med Zlatan Ibrahimovic i laget bör Sverige, så länge Johan Elmander är skadad, överväga att gå över till 4-4-2. Eller en ännu enklare lösning som jag har tjatat om vääääldigt länge: Flytta. Upp. Zlatan. Närmare. Målet.

Förbundskapten Hamrén brukar efterlysa mod, och var det någon som klev in med stort mod var det debutanten Erkan Zengin som verkligen tog för sig på ett imponerande sätt. Men mod är inte enbart positivt i alla lägen, många av Zengins vågade passningar hamnade rakt i gapet på slovaker som kunde ställa om. Ett bättre lag hade straffat Sverige hårt.

Balansmässigt var det ett tillbakadraget Sverige som fokuserade på att hänga ihop defensivt. Precis som jag var inne på efter Irlandsmatchen tror jag det är positivt i långa loppet att Hamrén styr landslaget åt det hållet. Förhoppningsvis har han insett att det saknas spelarmaterial att vinna medaljer i VM eller rulla ut Holland borta, hur starka vi än må vara tillsammans. Jag påstår inte att det var bra i dag, jag påstår bara att färdriktningen är rätt.

Till sist några ord om Lasse Lagerbäck som kommenterade Sverige för första gången. Han gjorde det bra, noggranna analyser, tyvärr höll han sig väldigt mycket till enskilda matchsituationer utan att sätta Sverige och Erik Hamrén i ett större perspektiv och mot bakgrund av de problem de har brottats med en längre tid. Som när Lagerbäck i andra halvlek sa apropå de många svenska bolltappen:
– Nu måste Sverige hitta tillbaka till grunderna!

…där kunde han tillagt:
– Om Sverige nu hade haft några grunder…

Men man kan inte få allt, det var ändå intressant att lyssna på Lagerbäcks iakttagelser.

BETYGEN

Kristoffer Nordfeldt ++++
Bäst svensk sett över hela matchen. Fina räddningar på slovakisk närnick och friläge, bra i luftspelet, snabba igångsättningar. Mycket bra – och glömmer vi juniormisstaget som ledde till en farlig frispark blir det fyra plus.

–

Behrang Safari ++
Vänsterbacken klarade en ovan roll som högerback utan större anmärkningar.

Mikael Antonsson +++
Trygg och få eller inga misstag, fan vet inte om Antonsson utmanar Andreas Granqvist på allvar nu.

Jonas Olsson ++ (45)
Inledde med att söka Jane Björck på läktaren med första bolltouchen men spelade upp sig.

Oscar Wendt +
Comebacken i landslaget blev inte särskilt lyckad. Hade svårt defensivt och usla inlägg när han väl gick fram.

–

Samuel Holmén ++ (45)
Bra i positionsspelet, sämre i passningsspelet.

Anders Svensson +++ (45)
Bäste utespelare i första halvlek, bra passningsspel på få tillslag. Anders hänger med ett tag till.

–

Alexander Kacaniklic ++ (62)
Såg inte ut att trivas i den ovana rollen på högerkanten. Bromsade upp spelet i stället för att hota på det sätt vi är vana att se. Knappt godkänd.

Ola Toivonen ++
Klart underkänd i första halvlek men i andra höjde sig Ola och kommer undan med ett godkänt betyg tack vare den uppryckningen.

Erkan Zengin ++
Ville ha boll, höll gärna i bollen men riktningen var oftare från mål än mot mål. Men som debut betraktad var Zengins insats intressant.

–

Tobias Hysén + (62)
Till skillnad från mot Irland där ”Tobbe” tillhörde de minst dåliga fick han egentligen ingenting vettigt uträttat i dag.

ERSÄTTARE:

Rasmus Elm ++ (46)
Tog över kaptensbindeln efter Anders Svensson, ett sätt av Erik Hamrén att få honom att ta ännu mer ansvar. Spelade snabbare och rakare än mot Irland.

Pontus Wernbloom ++ (46)
Tillförde en hårdhet när han kom in som hade saknats så långt – men vissa tacklingar lite väl onödiga.

Per Nilsson ++ (46)
Klev fel vilket ledde till slovakisk målchans, annars skötte Nilsson sig bra.

Erton Fejzullahu ++ (62)
Kom in med energi men vägde som helhet lite för lätt.

Jimmy Durmaz ++ (62)
Alldeles för många enkla bolltapp i känsliga lägen. Men skapade faktiskt Sveriges enda målchans och då bjuder jag på ett godkänt betyg här också.

Det lag som inte vågar pressa och stöta på motståndaren av rädsla för att sälja sig kommer sällan att vinna boll i bra lägen. Vinner man inte boll i bra lägen tvingas man anfalla mot samlade och organiserade försvar. Då krävs det att de bärande offensiva krafterna åtminstone har en hyfsat bra dag på jobbet för att det ska hända något. Det hade inte Zlatan & Co. i går i kväll.

Där har ni den grundläggande förklaringen till varför Sverige skapade så lite. Och skapar man inte mer än två bra målchanser på en match, då är risken överhängande att man lämnar planen mållös.

Självklart noterade även jag den skrämmande höga felprocenten i passningsspelet från Kim Källström och Rasmus Elm men det var inte där den stora skon klämde.

Den klämde framför allt i presspelet.

Det var tydligt att Sverige gick in i den här matchen med en uttalad inställning att inte bjuda på något i onödan som de fått så mycket kritik för under Erik Hamrén. Risken är förstås att pendeln då slår hela vägen tillbaka, att det blir försiktigt och passivt i stället, att man kommer snett in i det.

Så blev det mot Irland.

Jag diskuterade saken med Rasmus Elm efteråt:

– Vi ville inte att de skulle hitta in bakom vårt mittfält. I vissa moment väljer man då att falla ner en extra meter, sa Rasmus.
Men det är inga bollfantaster ni möter, ni kunde klivit fram och vunnit boll i bra lägen?
– Så är det. Men Robbie Keane försökte hitta den där ytan och han är rätt bra på det. Båda deras forwards var kvicka och rörliga och skapade oreda. Vår backlinje vågade inte kliva fram av rädsla för hotet bakom, vi vågade inte kliva av rädsla för hotet bakom. I andra kändes det bättre, då var det Irland som fick slå undan bollar i panik.
Men vad var sagt från början: var det ni spelare som gjorde fel som sjönk – eller var det taktiken det var fel på?
– Vi ska kunna göra det bättre.

Jag vet inte om jag tror på det sista. Eller jo, självklart kunde Sverige gjort det bättre men det handlar också om att Hamrén försöker få ordning på defensiven. En försiktigare matchplan än tidigare. Och Sverige höll i alla fall nollan, eller hur?

Jag brukar kritisera Hamrén, jag kritisera gärna Sverige när det är befogat, den här gången är jag inte riktigt lika kritisk som många andra verkar vara.

Tvärtom, jag tar hellre ett Sverige som försöker hitta tillbaka till någon form av defensiva grunder än ett Sverige som tror att de kan rulla ut Holland borta.

Vissa ville se ett byte på innermittfältet men nån jävla gång måste ju Hamrén också visa att ”Det är er jag tror på, det är er vi kör på, väx av det förtroendet!” i stället för detta evinnerliga hattandet fram och tillbaka. Därför köper jag att Kim och Rasmus blev kvar på planen i 90 minuter.

Nu gäller det bara att Erik Hamrén fortsätter på den inslagna vägen och släpper allt svammel och dravel om medaljer i mästerskap, alla tomma ord om hur starka vi är tillsammans och bygger vidare bakifrån och på kontinuitet i startelvan.

Offensiv kapacitet finns, även om de bärande spelarna med Zlatan i spetsen tappat formen allihopa på en och samma gång just i går.

För faktum är att rent kvalitetsmässigt var detta en av de sämsta landskamper jag nånsin sett, januariturnéer borträknade.

Den här takdiskussionen, alltså.

Jag kan inte påminna mig något tidigare exempel på en konflikt huruvida taket ska vara öppet eller stängt under en landskamp eller ligamatch. Lagen brukar vara överens: finns det ett tak, och det är svinkallt, snöstorm eller extremt regnigt, då åker taket på. Eller så kör man på ändå, fotboll är en utomhussport och det är lika för båda lagen. Det ovanliga i den här historien är konflikten.

Men nu har vi att göra med Giovanni Trapattoni, då är inget enkelt. Ser han en chans att jävlas, tar han den direkt.

I stället får den spanske domaren Alberto Undiano avgöra saken tillsammans med Fifas matchdelegat klockan 10.00 på fredag.

Utgångspunkten under normala omständigheter är öppet tak om lagen är oense. Men bedöms det att väderomständigheterna påverkar de spelmässiga förutsättningarna för negativt ska det vara stängt.

Jag skrev en krönika om den absurda situationen i går.

I efterdyningarna till landslagsbråket blossade en mer ideologisk debatt upp. Jag har fått reaktioner från folk som menar att fotboll Under. Alla. Omständigheter. ska spelas utomhus. Att vi inte har råd att bli bekväma i svensk fotboll. Alla som själva spelat i den här delen av världen har egna erfarenheter av att gneta på i köld och snålblåst på en frusen grusplan. Det har härdat oss till de kvinnor och män vi är i dag.

Jag kan inte låta bli att gilla resonemanget. Fotboll är en utomhussport. Punkt.

Samtidigt är inte allt svart eller vitt. Om det nu finns en arena med tak, och det råkar vara snöstorm ute, är det klart att man som spelare kommer att föredra att träna och spela i värmen med stängt tak. Vi spelar ju i princip inte vinterlandskamper i Sverige men Friends Arena ger möjligheten.

Därför röstar jag på stängt tak under nuvarande omständigheter i den aktuella matchen (förutsatt att det snöar som det gjorde häromdagen när landslaget tränade i rånarluvor och med orange bollar).

Hade det bara handlat om regn och blåst – öppet tak alla dagar i veckan.

Nog om det.

Erik Hamrén laborerade med en startelva med Tobias Hysén som spets framför Zlatan Ibrahimovic på grådagens träning. Jag var inne på det i samband med Alexander Gerndts nej, att nu blir det Hysén vi får förlita oss på. Men efter att Ola Toivonen spelade från start i holländska ligan i helgen borde det rimligen ha vägt över till hans fördel. Men tydligen inte.

…om det nu inte är en rökridå från Hamréns sida. Gårdagens träning var öppen och startelvan med Hysén radades upp till allmän beskådan. I dag är träningen stängd, då kan det se annorlunda ut.

Fördelen med Hysén är att Hamrén inte behöver ändra mot hur det skulle sett ut med Johan Elmander – en snabb löpare framför Zlatan mot en trög irländsk backlinje. Fördelen mot Toivonen är att han är bättre i den förväntade matchbilden: svenskt bollinnehav mot ett samlat försvar. Personligen ser jag helst att man skickar upp Zlatan så nära målet som möjligt. Det där går att vända och vrida på, det enda jag är säker på är att studerar man lagen på papperet ska Sverige vinna med 4-2.

3-2 är också okej men allt annat än tre svenska poäng är ett misslyckande.

Erik Hamrén hade presskonferens, den första inför VM-kvalet mot Irland på fredag, och några av frågorna kom att handla om Alexander Gerndt. Jag orkar inte upprepa hela historien och allt jag har skrivit tidigare utan nöjer mig här med ett reflektera över frågeställningen på dagens presskonferens. Vad jag anser om SvFF:s agerande över tid kring den misshandelsdömde landslagsspelaren framgår tydligt av mitt näst senaste blogginlägg.

I alla fall, Hamrén sa apropå att Gerndt första tackade ja och sedan tackade nej:
– När han blev varse om presskonferensen och det som hände efteråt mådde han inte bra helt enkelt. Det kan vara svårt att förutse det hela innan. Han ringde dagen efter och berättade att han inte mådde bra och inte kunde prestera. Han bad om ursäkt eftersom han förstod att jag hade andra problem också, att han inte visste det två dagar innan när han lovade mig. Men jag förstod hans känslor och respekterar hans beslut.

Men grundfrågan kvarstår: hur noga kontrollerade egentligen Hamrén saken? Om jag varit förbundskapten i den situationen hade jag frågat Gerndt:
– Alexander, är du beredd på att 5 000 människor buar åt dig när du springer in på Friends? Är du beredd på att svara på ingående frågor från 30 journalister första dagen du anländer?

Hamréns uppgift var att måla upp ett worst case scenario ur landslagets synvinkel, och därifrån göra bedömningen. Jag tror det är där det har brustit. Och jag tycker att ansvaret landar tyngre på Hamrén än på Gerndt i just den delen av frågan.

Nog om det.

Förbundskaptenen pratade också om att flytta upp Zlatan Ibrahimovic ett snäpp, till nummer nio-rollen. Trogna bloggläsare vet att jag tycker det är där Zlatan hör hemma, så nära motståndarens mål som möjligt.

Personligen tror jag på ett mellanting, jag tror det blir mer av ett 4-4-2 med Zlatan och Ola Toivonen på topp så länge han orkar. I förra veckan var jag inne på Tobias Hysén framför Zlatan men Toivonen spelade i helgen och gjorde det bra, han lär klara 60-70 minuter, och då är det den bästa lösningen.

Startelvan i övrigt, som jag tror att den blir, förutsatt att alla är friska på fredag (Martin Olsson har ju redan lämnat återbud)…

Isaksson
Lustig, Granqvist, J. Olsson, Safari
Larsson, Elm, Källström, Kacaniklic
Ibrahimovic, Toivonen

Alexander Gerndt tackar nej till landslaget. Han motiverar det på Svenska Fotbollförbundets hemsida:
– På grund av den negativa uppmärksamheten kring min person klarar jag just nu inte av att delta. Därför är det bättre att jag lämnar återbud redan nu och jag vädjar om förståelse för mitt beslut.

Förbundskapten Erik Hamrén lägger ansvaret för den uppkomna situationen på Alexander:
– Jag förstod att det skulle bli reaktioner på uttagningen av honom. Det var också därför jag ville prata med honom i förväg. Han sa då att han var redo och att han var beredd på att det kunde väcka en hel del uppmärksamhet. Men i efterdyningarna av presskonferensen har han mått dåligt. Han känner nu att han inte kan komma hem till Sverige och prestera vad som krävs av honom i landslaget.

Jag tycker att man måste se detta i ett längre perspektiv. Carina Ohlsson, ordförande för Sveriges kvinno- och tjejjourers riksförbund, uttryckte det bra på fotbollskanalen.se i tisdags efter presskonferensen:
– Det jag varit kritisk mot är egentligen inte att man tar ut honom till landslaget. Däremot har inte fotbollförbundet följt någon klar linje genom det här. De har ändrat besluten flera gånger.
– Mäns våld mot kvinnor är en viktig fråga inom idrotten och hela samhället och då måste man hantera den på ett mycket tydligare sätt. Istället för att ducka undan kunde man ha startat ett förebyggande arbete och även erbjudit programverksamhet för att hjälpa den enskilde spelaren.
– Man måste göra något mer aktivt än att uttala sitt stöd för svensk lagstiftning, sa Carina Ohlsson.

Hon har naturligtvis rätt. Alla kommer aldrig att bli helt överens om den för kvinnomisshandel dömde Gerndt skulle varit avstängd från landslaget i en månad, fyra månader, tolv månader, 24 månader (som den villkorliga domens prövotid är på) eller som vissa tycker; att han har förbrukat sin rätt att bära den gulblåa dressen för all framtid.

Här tycker människor olika och det får man ha respekt för.

Det handlar snarare om hur landslagsledningen och förbundet hanterat frågan under tiden. De har inte skött den bra, milt uttryckt. Jag har skrivit om turerna vid ett antal tillfällen, den bisarra presskonferensen inför Brasilien-landskampen i höstas där alla duckade diskussionen totalt, eller den nästan lika märkliga pk:n inför Argentina-matchen förra månaden när Gerndt ställdes utanför av ”sportsliga skäl”.

Svenska Fotbollförbundet med ordförande Karl-Erik Nilsson i spetsen var inte ens på plats i tisdags när Alexander Gerndt togs ut igen. SvFF agerar som ett multinationellt bolag som släppt 20 hektar olja i havet och som gör allt för att rädda aktiekursen eller undvika skadeståndskrav: de ägnar sig åt någon form av damage control, försöker undvika att svara, tysta ner, inte låtsas om debatten som pågår runtomkring dem.

Så bör inte ett idrottsförbund – Sveriges största och viktigaste – agera i en samhällsfråga som inte bara handlar om juridik kontra fotbollsresultat, utan lika mycket om förebilder och ansvar.

Det är ytterst illa skött.

Att Nilsson sedan hävdar att han inte kände till att Gerndt skulle bli uttagen tycker jag egentligen inte spelar någon roll. Det är hans skyldighet att ha en landslagsorganisation som inser vikten av att informera på förhand i sådana här frågor. Samtidigt visar det hur dåligt införstådda i ämnets sprängkraft förbundskapten och landslagschef är som aldrig informerade högsta ort.

Jag tror att reaktionerna på Gerndts comeback hade blivit annorlunda om det i grunden fanns ett förbund och en landslagsledning som visade att de tog frågan på allvar, likt Malmö FF direkt gjorde efter domen mot Miiko Albornoz där spelaren skulle skickas ut i skolor och inför ungdomslag som en del i ett förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar fotbollsstjärnor har.

Tanken verkar inte ens ha föresvävat förbundet utifrån den information som är känd.

SvFF kunde gjort tusen saker – jag kan just nu inte påminna mig om att de gjort en enda utöver avstängningen för ett drygt år sedan. I artikeln på förbundets hemsida om Gerndts nej nämns inte med ett ord vad han är dömd för, vad den ”negativa uppmärksamheten” handlar om. Ofattbart av ett stort idrottsförbund som har en gynnad och påverkande roll i samhället.

Erik Hamrén svarade på frågor på presskonferensen i tisdags, det var bra, men den kritik jag riktade mot honom i onsdagens krönika – att Gerndt borde blivit uttagen till träningslandskampen mot Argentina för en månad sedan – träffar ännu mer rätt med tanke på den situation som nu har uppstått. Då hade hela den här händelsekedjan inte rullats upp inför ett viktigt VM-kval utan för en månad sedan. Men kanske ville man inte störa biljettförsäljningen inför jippomötet med Leo Messi?

Den självinsikten borde Hamrén haft innan han skickade över allt ansvar på spelaren. Vad är det för ledarskap? kan man fråga sig.

Med tanke på anfallskrisen i landslaget hade Gerndt troligen gått rakt in i startelvan, Johan Elmander är ju skadad och Ola Toivonen har bara gjort två inhopp efter skadan. Nu lutar det åt att Sverige får möta Irland med Tobias Hysén på topp framför Zlatan Ibrahimovic. ”Tobbe” är visserligen i fin form, gjorde det bra mot Argentina, men känns väl tunn i ett tufft VM-kval.

Alternativen bakom imponerar inte:

Marcus Berg och Markus Rosenberg har inte gjort mål på hela säsongen, Denni Avdic har gjort sju för holländska Zwolle men gått mållös den senaste tiden och aldrig varit med i en riktig landslagstrupp. Samuel Armenteros platsar inte i Anderlecht, Mervan Celik har tappat sin plats i Pescara och inte gjort mål på två månader, John Guidetti är inte ens aktuell för U21-landslaget på grund av skadehistoriken och Erton Fejzullahu är för oprövad.

Mathias Ranégie? Han är numera en ”före detta landslagsspelare”, enligt landslagschefen Lars Richt.

Eller så får Erik Hamrén helt enkelt peta upp Zlatan till en spetsroll och spela med en mittfältare som tia. En roll som både Pontus Wernbloom och Kim Källström skulle klara.

Men att kalla den uppkomna situationen anfallskris, det är knappast att överdriva.

Till sist måste jag säga, mot bakgrund av huvudpersonens roll i det hela, att han är dömd mot sitt nekande för ett allvarligt brott av två instanser, så kraftfulla har väl reaktionerna inte varit på comebacken? På sociala medier, visst, men de flesta artiklar, uttalanden och krönikor har ändå stått bakom Erik Hamréns resonemang om ”en andra chans”, däribland undertecknad som drivit samma linje ett bra tag. Trodde Gerndt att Göta Lejons ungdomsorkester skulle möta upp vid Arlanda? Hans reaktion förefaller drastisk när landslaget faktiskt var i stort behov av hans tjänster. Vilket får mig att undra: hur gick samtalet mellan Hamrén och Gerndt inför uttagningen? Har förbundskaptenen missbedömt även detta och ingjutit en falsk förhoppning hos Gerndt om att det inte skulle bli några reaktioner överhuvudtaget?

Men visst: om Alexander inte anser sig kunna prestera under rådande omständigheter, då ska han inte heller vara med. Någon tredje chans lär inte bli aktuell efter denna cirkus, vilket gör en på alla sätt sorglig historia ännu lite sorgligare.

Svenska Fotbollförbundet hade kallat till presskonferens i den nya tröjsponsorns lokaler ett Rasmus Elm-inkast från Friends Arena. Eftersom jag var tidigt på plats noterade jag ett antal färdigtryckta namnbrickor i entrén (av någon anledning måste alla presskonferensdeltagare bära namnbricka nuförtiden). På en av brickorna stod det Niklas Bodell, min före detta nyhetschef på Sportbladet.

Hoppsan.

Bodell ny presschef för Zlatan & Co?

Jag frågade kommunkationschefen Camilla Hagman som duckade.

Några minuter senare presenterades Bodell som ny presschef.

Förhoppningsvis kan den erfarne journalisten, informationschefen och Bajen-supportern förändra ryggradsreflexen inom SvFF att inte ens kunna svara ”Ja” på något som ska presenteras två minuter senare. En öppnare attityd skulle inte skada förbundet, tvärtom.

Nu blev Bodells första drag i stället att snacka in ex-Hammarbyaren Erkan Zengin i VM-kvaltruppen.

Skämt åsido, att Zengin är med handlar varken om presschefens grönvita hjärta eller tunneln på Didier Drogba, snarare var det ett sätt att parera flörten från Turkiets landslag. Både Alexander Kacaniklic och Jimmy Durmaz ligger före i kampen om vänsterkanten mot Irland, däremot kan Zengin säkert luftas i den efterföljande träningsmatchen borta mot Slovakien.

Däremot lär Alexander Gerndt sannolikt gå rakt in i VM-kvalstartelvan om en och en halv vecka. Så djup är landslagets anfallskris – mer om det i papperstidningen.

Gerndt-frågan har hela tiden handlat om samma sak: att Svenska Fotbollförbundet måste markera kraftfullt och trovärdigt mot brottet han är dömd för, kvinnomisshandel. Något SvFF gjorde först efter många turer de där decemberdagarna när domen föll för snart ett och ett halvt år sedan.

Nästa fråga: Skulle Gerndts avstängning varit på en månad, sex månader, tolv månader, 24 månader (som prövotiden är på) eller en livstidsavstängning från svenska landslaget? Där kommer alla aldrig att bli helt överens.

Jag kan hålla med de som tycker att fyra månader var överraskande kort tid och jag har själv drivit debatten att förbundet hanterat frågan på ett fegt och bristfälligt sätt.

Den här diskussionen har pågått i snart ett års tid.

Att Alexander Gerndt spelar landslagsfotboll igen, ett och ett halvt år efter domen i Helsingborgs tingsrätt och ett halvår efter domen i Hovrätten, tycker jag inte är någon ”skandal” som vissa menar.

Det är klart att idrottsförbunden kan införa nolltolerans för tid och evighet mot alla idrottsmän- och kvinnor som döms till villkorliga fängelsestraff. Men vill vi verkligen det?

Eller ska livstidssförbud för landslagsutövning för villkorligt dömda idrottsmän bara gälla vid misshandelsdomar eller kanske mer specifikt då kvinnomisshandelsdomar?

Om man tycker det, och det har jag full respekt för att man gör, men då är det snarare rättsväsendets syn på det aktuella brottet som bör angripas, eller själva straffskalan.

Och det kan man självklart kritisera indirekt genom att kräva mer av idrottsförbunden när förebilder är inblandade i sådana brott. Vi ställer högre moraliska krav på idrottsstjärnorna genom deras gynnade och påverkande position i samhället. Därför ser jag kritiken mot förbundet som naturlig och viktig, samtidigt som jag tror på tanken om en andra chans efter en villkorlig fängelsedom och avklarad landslagsavstängning.

Ja, det är uppenbart att Zlatan Ibrahimovic befinner sig i en formsvacka. Det började inför landskampen mot Argentina, förstärktes under halvleken på Friends, fortsatte i Champions League och bekräftades åter mot Marseille.

Det syns när en forward tappar formen, när det inte går på automatik längre, när den första impulsen är tvekan i stället för instinkt. Då blir mottagningarna kantiga, chanserna rinner förbi, felbesluten ökar.

Ett ovant öga upptäcker inte de här detaljerna, Zlatan gör fortfarande bra saker i matcherna (framspelningen till Lavezzi i första minuten exempelvis). Men ett tränat fotbollsöga ser direkt att Zlatan är i en formsvacka.

Förr om åren såg hans säsonger ut så här, han dippade i februari-mars för att sedan komma tillbaka. Men under tiden i Milan bröts trenden. Då levererade Zlatan hela säsongerna och i fjol även under EM.

Den pågående svackan behöver inte nödvändigtvis bero på något särskilt. Zlatan var i hysterisk form hela 2012. Att ligga kvar på högsta nivå år ut och år in är få förunnat, det är väl bara Leo Messi och möjligen Cristiano Ronaldo som lyckas med det.

Det positiva med att Zlatans svacka kommer nu, är att han rimligen borde vara uppe ur den i god tid före 22 mars när Sverige tar emot Irland i EM-kvalet.

I andra halvlek var Zlatan rent ut sagt bedrövlig och slog bort de enklaste femmeterspassningarna, var loj och nonchalant, till och med utbuad av hemmapubliken vid ett tillfälle. En av de sämsta halvlekar jag sett Zlatan göra, att han styrde in 2-0 på ett skottinlägg i slutminuten ändrar inte på det.

Men som sagt, bara att hoppas att formen hinner vända uppåt till 22 mars. Kanske behövde han bara få peta in ett enkelt sketmål?

David Beckhams debut? Helt okej, till och med ganska bra. Han lirade en kvart, central mittfältare, slog bort en djupledsboll, positionsspelade, väggade fram Ménez vid 2-0-förspelet, hoppade programenligt upp i Zlatans famn och sa något till honom under kramkalaset, det snöade och Victoria såg ut att frysa på läktaren.

Ungefär så.

Malmö FF:s Miiko Albornoz, 22, döms för sexuellt utnyttjande av barn till villkorlig dom vilket var det åklagaren yrkade på.

Försvaret hävdade ansvarsfrihet då flickan var nära sin 15-årsdag. Jag har ännu inte läst domen men tycker att påföljden förefaller klok och att åklagaren motiverar det hela väl:

– Brottet borde ge fängelse men konsekvenserna för honom har blivit enormt omfattande. Fotbollen är hela hans liv, han har inte fått träna, inte spela och det enorma mediaintresset har drabbat inte bara honom men också flickan.

Albornoz straffas inte ytterligare av MFF utöver att timeouten förlängs fram till allsvenska premiären då ett nytt beslut tas. Dels saknas möjligheten via parternas avtal att agera annorlunda enligt VD:n Per Nilsson, dels frågar sig Nilsson varför föreningen ska döma ut ”dubbla straff”.

Jag kan ha förståelse för det också. Miiko Albornoz är en offentlig person och en förebild men publiciteten kring händelsen måste anses ha gjort signalen till allmänheten tydlig: detta är något som tas på allvar. Det finns ingen samhällsvinst i att en ung människas idrottskarriär ödeläggs även om han befunnits skyldig till ett brott han säkerligen ångrar resten av sitt liv och förhoppningsvis aldrig gör om.

Däremot kan man kräva att Malmö FF tar frågan på största allvar framöver och blir tydligare i sitt förebyggande arbete kring vilken roll och ansvar deras fotbollsstjärnor har. Till exempel i attityden till unga tjejer som de är idoler för. Kanske kan Miiko Albornoz med tiden skickas fram för att prata inför föreningens ungdomsspelare om hur han resonerade, vilka konsekvenser det fick för honom själv men framför allt för det unga offret.

Landslagsfrågan är mer komplicerad men då Miiko Albornoz är för gammal för U21 och aldrig ens varit med på en januariturné lär den inte bli aktuell på ett tag. Om den någonsin blir det.

Mer om detta senare när jag läst domen om det då finns något som ger mig anledning att resonera annorlunda. Eller om MFF kommunicerar något annorlunda än det som kommunicerades direkt efteråt.

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Nog för att jag har fått många återbud till intervjuer och tv-program genom åren, och därmed en och annan bortförklaring som gått att fundera kring, men Kennedy Bakircioglüs hamnar högt på listan.

Vi hade legat på honom ett tag för att få med honom i Bollklubben men så igår meddelade Bajen-ikonen att han inte kunde. Jag fortsatte givetvis att tjata innan han stängde kiosken via ett SMS:
– Det blir svårt, det är Alla hjärtans dag på torsdag, det går inte.

Alla hjärtans dag? Hand upp om du hade koll på att det är på torsdag.

…men visst, så här i näthatstider kanske man ska hylla Kennedy även om Alla hjärtans dag mest är ett kommersiellt jippo.

Gäst i fredagens Bollklubben är en Champions League-vinnare.

Kvällens Champions League-val är inte enkelt men jag lutar åt Celtic-Juventus, det föll sig som så att jag följde skrällgängets matcher under hösten och det är inte säkert att de är färdiga ännu.

Jag älskar ju nörderi och därför är det här tidningstänket helt i min smak…

…intill EP-Månssons minidokument om Valencias strulpelle Ever Banega gör jag analysen: ”Så känns det att få foten överkörd av en bil”.

Allt behöver inte vara gravallvarligt.