Enligt ny statistik som SCB publicerar har tre av fyra hushåll i Sverige god ekonomisk standard.

Men under åren 2008 till 2013 ökade risken för att hamna i fattigdom både bland kvinnor och män.

För 2013 låg 16 procent av kvinnor och knappt 14 procent av männen i riskzonen.

I valrörelsen inleddes den starka delen av Socialdemokraternas berättelse med orden ”Någonting håller på att gå sönder i Sverige…”.

Borgerligheten rasade mot berättelsen, inte den verklighet den fångade.

Nu rasar ingen längre.

Socialdemokraternas budget gick inte igenom och det parlamentariska spelet har tagit över uppmärksamheten.

Men där ute i vardagen finns samma verklighet kvar. Någonting håller verkligen på att gå sönder och det är svårt att tro att läget ändrats drygt ett år efter att SCB:s tidsserie slutar.

Enligt Rädda barnen levde 2012 hela 230 000 barn i fattigdom i Sverige, eller 12 procent. Det motsvarar 3-4 barn varje skolklass.

Är läget bättre i dag?

Arbetslösheten är fortfarande rekordhög och a-kassan och sjukförsäkringen är fortfarande trasiga.

Inkomstskillnaderna har ökat sedan 80-talet. Allt färre äger allt mer. Ojämlikheten syns i allt från tandhälsa till vilka barn väktare i Malmö kan tänka sig puckla på. Hudfärg och kön spelar stor roll för vilka möjligheter du får i livet.

Är regeringen förbannade på det här?

Går de upp varje morgon och brinner för att göra något åt det?

I så fall skulle jag önska att de visar det lite tydligare.

Anders Lindberg

I måndags skickade KDU:s ordförande Sara Skyttedal ut ovanstående på Twitter.

På Folk och Försvar i Sälen samt i Expressen har hon tidigare argumenterat för att Sverige bör förbjuda islamistisk opinionsbildning och ovanstående lapp uppsatt med silvertejp i Knivsta blev ett bra exempel på sådan opinionsbildning.

Lappen fick även uppmärksamhet i SVT samt i den mindre nogräknade delen av internet.

Nu visar sig lappen troligen vara en förfalskning. SvD har låtit översätta den arabiska texten som är formaterad från vänster till höger, alltså bakvänt. I översättning står det:

”Gud är stor, […], krossa kapitalismen, och leda Obama till pungen, skakandes framför pungen, skälvandes framför pungen. Musikern Bob Marley skrev […] även om han rökte mycket från skålen. Stalin, han är vår vän och följeslagare, även om han var lite oanständig, ibland.”

Det kan man tycka är lite roligt.

Men det understryker också några av problemen med att förbjuda viss opinionsbildning, även för väldigt dumma åsikter.

Var drar man gränserna?

Och om vi skulle börja skicka polisen efter knasiga lappar uppsatta med silvertejp, är det verkligen ett effektivt sätt att stoppa terrorister?

Oavsett om de är äkta från IS eller handlar om Bob Marley.

Yttrandefrihet är inte enkelt

Friheten är aldrig helt fri, vi förbjuder redan idag uppvigling, förtal och hets mot folkgrupp exempelvis. Och stämpling till brott är ofta kriminaliserat.

Terrorister och religiösa fanatiker vill gärna inskränka yttrandefriheten, som i fallet med Charlie Hebdo.

Det borde leda till att vi försvarar den ännu hårdare. Vårt svar när terrorister hotar vår frihet och våra rättigheter kan inte vara att minska friheten och låta staten övervaka och förbjuda mer.

Vem har då vunnit?

Anders Lindberg

Så var det dags igen.

En borgerlig företrädare rasar i radio mot att regeringen inte följer riksdagens beslut.

I dag är det Emma Henriksson från Kristdemokraterna som är arg på att regeringen vill lägga förslag till riksdagen om att ta bort vårdnadsbidraget.

”…regeringen går emot riksdagens beslut : Regeringen provocerar!” skriver hennes pressekreterare upprört på Twitter.

Men gör regeringen verkligen det?

– Det är inte att visa respekt för den lagstiftande makten, säger Emma Henriksson till Sveriges radio.

Jasså?

Emma Henriksson grundar sin ilska på att riksdagen antagit ett så kallat ”tillkännagivande” om att ha kvar vårdnadsbidraget.

Ett tillkännagivande är en politisk markering från riksdagen och är inte rättsligt bindande för regeringen. I förra grundlagsutredningen prövades frågan om att ändra detta men man valde att inte göra det.

Det vet Kristdemokraterna mycket väl, de satt nämligen med i grundlagsutredningen – ändå denna retorik.

Faktum är att ett tillkännagivande är en ganska märklig form av beslut. De är en del av riksdagens praxis och varje år antas ett stort antal, men de saknar konstitutionell reglering.

I sak får regeringen alltså göra precis vad den gör, lägga förslag till riksdagen.

I just frågan om vårdnadsbidrag är det viktigt att man gör det eftersom Folkpartiet nyss gått till storms mot vårdnadsbidraget inom ramen för sin nya integrationspolitik.

Man får självklart tycka vad man vill om vårdnadsbidrag.

Men sluta låtsas att vi har en annan konstitution än den vi har.

Anders Lindberg

Uppdrag granskning har i två program granskat först antisemitismen och sedan islamofobin.

Det är ett lovvärt initiativ och de har satt en viktig diskussion på dagordningen. Men samtidigt använder de sig av dramatiska stilgrepp som döljer en större diskussion som behöver föras.

En berättelse om två städer

Programmet om antisemitism handlar om Malmö. Vi får höra skakande berättelser om situationen för judar och när Uppdrag gransknings reporter går runt i kippa och med synlig Davidstjärna kastar folk både glåpord och ägg efter honom.

Vi får veta att det är ungdomar, muslimer, med rötter i Mellanöstern som står för antisemitismen och att den samvarierar med konflikten mellan Israel och Palestina.

Myndigheterna står i princip handfallna.

Programmet om islamofobi tar sin utgångspunkt bland annat i Södertälje. Attackerna mot muslimer är återkommande, lokaler angrips och flera vittnar om hur de råkat illa ut.

Vi får veta att ungdomar med rötter i Mellanöstern, kristna assyrier, som står för islamofobin och att den samvarierar med terrorsekten Islamiska statens brott mot mänskligheten.

Myndigheterna står möjligen inte lika handfallna som i Malmö, men åtgärderna verkar inte hjälpa.

Urgamla rötter

Båda programmen utgår ifrån att dessa två former av rasism, antisemitism och islamofobi, kan förklaras av händelser i andra länder och det är människor med rötter i andra länder som till stor del är gärningsmän.

Den verkliga bilden är betydligt mer komplicerad vilket illustreras väl av de synpunkter från läsare jag fått när jag skrivit om programmen.

Samma personer (de presenterar sig alltid som ”svenskar”) som skriver antisemitiska eller islamofoba saker berättar sedan ofta att antisemitism och islamofobi är ”importerade” från Mellanöstern.

Detta är inte menat som ironi.

Sanningen är att både judehat och hat mot muslimer har urgamla rötter i vårt land. De fanns långt innan staten Israel eller terrorsekten Islamiska staten ens grundades och bygger på rasistiska föreställningar om människor, inte på utrikespolitik.

Gå till botten

Jag tror Uppdrag granskning hade vunnit på att gå till botten med de verkliga drivkrafterna bakom rasismen i samhället.

Berättelserna från Malmö behöver kompletteras med den bredare historia som finns av svenskt judehat. Under kriget fanns en livaktig nazistisk rörelse som efter att nazismen besegrades inte försvann utan gick upp i det svenska etablissemanget. Vårt språk och vår kultur är nedlusad med antijudiska stereotyper.

För några år sedan blev det, som någon kanske minns, ett himla liv när Walt Disney Company klippte bort just en sådan figur ur julaftonsprogrammet.

När både regeringen och Malmö kommun under många år struntat i den oro judiska församlingen gett uttryck för beror det kanske inte på antisemitism men nog finns där en föreställning om att folk får klara sig själv och ibland även skylla sig själva.

Även berättelserna från Södertälje måste sättas in i större en politisk kontext. Som jag skrev igår kan inte svensk islamofobi förstås utan det faktum att Sveriges tredje största parti har hat mot muslimer som politisk affärsidé.

Precis som med antisemitismen går hatet mot muslimer hundratals år bakåt i tiden och finns invävt i vår kultur.

Kollektiv skuldbeläggning

Det gemensamma draget när man försöker motivera judehat med staten Israels politik eller hat mot muslimer med terrorsekten Islamiska staten är den kollektiva skuldbeläggningen.

Människor i Sverige är naturligtvis inte ansvariga för vad stater eller terrorgrupper i andra länder gör. Hela det det tänkandet måste synas och köras på porten.

Men det är segt – för metoden är urgammal. Förr fick judarna skulden för kapitalismen, kommunismen, ekonomiska kriser, förgiftade brunnar, Mongolernas anfall på Europa, digerdöden, missväxt och så vidare.

Den kollektiva skuldbeläggningen gör att man inte ser människor som individer utan tillskriver dem en massa egenskaper (ofta helt påhittade).

Det räcker att öppna ett gammalt exemplar av Nordisk familjebok och läsa om judar, romer, samer eller andra grupper för att inse att vår egen historia är ganska problematisk.

Skavsår

Självklart kan man inte få med allt i två korta TV-program. Men vi måste börja titta oss själva i spegeln och göra upp med Sveriges historia och samhällsliv på dessa punkter.

Antisemitism och islamofobi kommer inte ”utifrån”. Det är inte en konflikt mellan ”oss” och ”de andra”.

Det handlar istället om att vi alla måste vara självkritiska. Vilket är en trist insikt.

Det är fortfarande kontroversiellt att prata om Sveriges historiska erfarenheter av antisemitism, det visar inte minst ståhejet i veckan när SVT vågade fråga Kronprinsessan om hennes familjs historia.

Motsvarande debatt om Sveriges hantering av islamofobin går inte ens att föra eftersom ett av riksdagens partier är öppet islamofobiskt. Men tids nog kommer väl även det.

Dock inte i Uppdrag granskning. Denna gång.

Anders Lindberg

Jag har bara väntat på det här.

Jan Björklund aviserar en möjlig misstroendeomröstning mot Mehmet Kaplan.

Jag var lite osäker på när, hur, vem och varför men ända sedan Mehmet Kaplan blev utsedd till minister har nätet surrat av hatkampanjer och rykten.

Från de stora rasistiska bloggarna till mindre nogräknade borgerliga opinionsbildare har man länge sett Mehmet Kaplan som lovligt byte.

Det var bara en tidsfråga innan någon bestämde sig för att skära politiska pipor i vassen av kritiken.

Det blev Jan Björklund och sakfrågan är att regeringen beslutat att utse Anders Sundström till utredare i frågan om Bromma flygplats.

I sak är Björklund på tunn is.

Enligt grundlagen är det regeringen som styr riket och inte riksdagen. Vilka utredningar som ska tillsättas, och inte tillsättas, är alltså inte en fråga Björklund förfogar över.

Dessutom är beslutet om utredningen ett regeringsbeslut som fattats kollektivt och alltså inte ett beslut av Mehmet Kaplan. Den som är ytterst ansvarig för regeringens beslut är statsministern.

Slutligen är exakt den frågeställning Björklund tar upp redan anmäld till konstitutionsutskottet och alltså redan föremål för prövning.

Men båda dessa invändningar väger lätt eftersom Sverigedemokraterna självklart kommer att stödja ett misstroende mot Mehmet Kaplan av helt andra skäl.

Snyggt jobbat FP.

Anders Lindberg

Under fjärde säsongen av den amerikanska TV-succén Vita Huset tvingas president Josiah Bartlet (Martin Sheen) välja mellan vetenskap och vidskepelse.

När han försöker få sin biståndspolitik genom kongressen saknas några röster. En republikan erbjuder sig att rädda honom, men vill i utbyte ha finansiering av forskning om så kallad ”remote prayer”.

Alltså om man kan bota sjukdomar genom att på avstånd be för de sjuke.

President Josiah Bartlets medarbetare vill så desperat ha igenom biståndspolitiken att de är inne på att acceptera förslaget även om det strider mot beprövad vetenskap och förnuft.

Bartlet säger då blankt nej. Han kan inte kompromissa med så grundläggande principer.

Nu ställs den svenska regeringen inför ett motsvarande vägval.

EU har i ett beslut krävt ändrade regler kring så kallade ”antroposofiska läkemedel”. I princip står valet mellan att förbjuda dem eller skriva in dem i läkemedelslagstiftningen. Regeringen verkar luta åt det senare.

Konsekvensen kan alltså bli att preparat som saknar bevisad effekt blir läkemedelsklassade.

– För konsumenterna och patienternas skull är det förskräckligt att man öppnar för användningen av fler antroposofiska preparat, säger Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi i Uppsala.

Antropsoferna har ungefär 3000 egna läkemedel som saknar stöd i beprövad vetenskap.

Sverige har traditionellt en mer vetenskapsbaserad syn på läkemedel än många andra i EU. Därför har man valt att skapa särskilda regler för dessa ”alternativa” mediciner. Det EU nu sagt är att det systemet inte är tillåtet.

Därför står sjukvårdsminister Gabrial Wikström (S) där president Josiah Bartlet stod i TV-serien.

Socialdemokraterna måste bli överens med Miljöpartiet, som traditionellt haft en ganska suddig gräns mellan riktig medicin och ”alternativ”. Samtidigt är Socialdemokraterna självklart medvetna om att det vore rena snurren att läkemedelsklassa en massa saker som inte är läkemedel.

Gränsdragningen är inte oviktig, även om den av läkemedelsverket lindas in i fyra alternativ med olika nyanser kring hur lite läkemedel produkten egentligen är.

Antroposofi är inte vetenskap utan snarast en religiös strömning. Som sådan är den en viktig del av den mosaik av livsåskådningar, religioner och livsstilar vi har i Sverige. Och även om antroposoferna själva avvisar begreppet ”religion” har deras livsåskådning och livsstil rimligen skydd av vår grundlagsskyddade religionsfrihet.

Men om de gör anspråk på att bedriva sjukvård och bota människor måste det ske inom ramen för de regler som finns. Den modell man haft har fungerat väl, om EU kräver att den ändras får Sverige hitta ett sätt att bevara religionsfriheten utan att det påverkar läkemedelslagstiftningen.

Anders Lindberg

I går skrev jag i en ledare att S och MP i Skåne gjorde fel när de taktikröstade på SD:s budget i Region Skåne.

Jag har fått svar av Tony Johansson, en av veteranerna i den skånska socialdemokratin, som jag tror är ganska representativ för hur S resonerar i frågan. Det är en invändning som är väl värd att läsa.

Tony Johansson tycker att jag bortser från det faktiska utfallet, att budgeten gick igenom och att man fråntog SD den makt partiet annars skulle kunnat utöva.

Jag förstår att detta var motivet och självklart är en rödgrön budget att föredra framför en alliansbudget som röstats igenom med SD:s stöd.

Problemet är att Johanssons resonemang bygger på två underförstådda premisser:

A) Att detta är det enda relevanta omröstningen och att utfallet därför är allt annat överordnat.

B) Att situationen inte kan återuppstå och därmed motståndarna kan använda samma taktiska metod.

Problemet är att båda är fel.

Omröstningen i Skåne, och det faktum att S och MP röstade på SD:s budget i en förberedande omröstning är lika mycket nationell politik som lokal. Att tre dagar efter att Stefan Löfven kallat SD ”nyfascistiskt” och S nationellt betonar praxis rösta på SD:s förslag är inte okomplicerat.

S i Skåne kommer nu att bli ett bräckjärn i varje fullmäktigeförsamling i hela landet och i riksdagen. Om S gör så, hur kan man då kritisera andra som gör det?

Ytterst kan detta påverka själva regeringsfrågan.

Dessutom kommer exakt samma låsning att uppstå igen. Det räcker att SD, som nu vet att det är fritt fram, konsekvent röstar med Alliansens politik så går det förslaget igenom. Skillnaden är att de även behöver skriva en röstförklaring för att berätta för sina väljare varför de gör så.

Jag förstår syftet med att taktikrösta men om man själv bryter praxis kan inte tandkrämen stoppas tillbaka i tuben.

Tony Johansson skriver att han förstår att taktiken inte är ”okontroversiell”. Det är bra.

Men att ändamålet är gott betyder inte att vilka medel som helst är tillåtna, risken finns alltid att botten går ur en sådan strategi.

”Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra in i dig.”, som Friedrich Nietzsche uttryckte saken.

Det gäller att bromsa i tid.

Socialdemokraterna bör hålla sig själv till en högre standard.

Anders Lindberg

Näringslivets tankesmedja Timbro håller idag boksläpp med nyutgåvan av Operation Garbo

I april 1992 ryckte jag in på Lv7 i Boden. Inte för att jag ville, utan för att samhället krävde det av mig.
I ryggsäcken hade jag ett stort intresse för friluftsliv, boken Operation Garbo och ytterst dimmiga föreställningar om vad som väntade.

– Satan, vindomslag!

Trilogin Operation Garbo – En thriller om en möjlig verklighet från 1988 av pseudonymen Harry Winter (Timbro) inleds dramatiskt.

Själv köpte jag den billigare pocketupplagan från 1990 så när jag nu läste boken igen gick ryggen sönder.

I dagarna ger Timbro ut hela trilogin i ny upplaga.

Ramhandlingen är relativt enkel. I slutet av 80-talet börjar det säkerhetspolitiska läget mörkna. Sovjetunionens förtryck i de baltiska staterna hårdnar. Finland och Sverige blir friktionsyta mellan väst och en allt svagare, men aggressivare, sovjetisk elit.

Under slutet av 80-talet blir tecknen på en kommande konflikt tydligare, något den socialdemokratiska regeringen inte förmår se. I valet 1991 vinner de borgerliga partierna och en timid folkpartist, som liknar Bengt Westerberg (Jens Becker), blir statsminister. Han är inte mycket bättre än Socialdemokraterna.

Men hans utrikesminister, som påminner om Bildt (Gustaf Berg), förstår faran och försöker så gott han kan förbereda landet på detta.

Den fjärde september 1992 vaknar överstelöjtnant Nils Öhman på sin privata båt vid Norrpadas västsida av vad han tror är ett vindomslag.

I själva verket får han bevittna hur en rysk bandgående undevattensfarkost, som legat på botten under hans båt, avfyrar en torped och sänker den svenska ubåten HMS Sjöhästen.

Det sovjetiska överraskningsanfallet på Sverige har börjat.

Sveriges mobilisering går rejält knackigt, Det mesta av marinen och flygvapnet kommer på fötter men armén får stora problem och delar av totalförsvaret hinner aldrig komma igång innan hela landskap ockuperats.

Efter drygt ett halvt dygn blandar sig USA i leken.

– Bjorn from Sentry number 15, 100 Badgers heading for you, over.

Plötsligt hörs en röst med Texas-dialekt i hörlurarna på det svenska militära högkvarteret ”Björn”. Den varnar för ett omedelbart förestående sovjetiskt bombangrepp (Badger är ett kodnamn för flygplanet Tupolev TU-16 och Sentry 15 är kodnamnet för ett av de luftövervakningsplan Nato har).

Sverige har inte mycket att sätta emot och USA avvaktar med att ingripa. Läget är hopplöst.

Ni kan inte ana vad som händer sen…

Operation Garbo är en bok om en tid som inte finns, om länder och militära förmågor som är avvecklade. Men när jag över tjugo år senare läser om trilogin slår det mig hur lite som ändrats i vårt sätt att tänka kring försvars- och säkerhetspolitik.

Låt oss börja med det grundläggande. Jag lånar en bild ur Tomas Bertelmans utredning om Sveriges militära samarbeten. Bilden visar den beslutade nivån på försvaret mellan 1990 då pocketutgåvan av Operation Garbo kom ut och förra försvarsbeslutet 2009.

Om vi jämför med det fiktiva försvar Harry Winter satte in mot den fiktiva sovjetiska invasionen återstår (när det nya försvaret är på plats) mindre än en tiondel av armén, en femtedel av ytstridsfartygen och en tredjedel av flygvapnet.

Egentligen är läget ännu värre.

Absoluta tal säger självklart väldigt lite, 500 000 cykelskyttesoldater är inte till mycket hjälp i en modern konflikt, men det är så dramatiska förändringar att boken skulle blivit väldigt annorlunda idag. Och kort.

Även till sin form är Operation Garbo ett barn av sin tid. Det är en bok av män, för män. Kvinnorna i boken skildras nästan genomgående som mähän (om de är borgerliga) eller rödstrumpor/naiva fredsaktivister (om de är S-märkta). De är även ibland offer eller älskarinnor.

Om man inte själv har militär utbildning är stora delar av texten, med förkortningar, militära koder och underförstådda hänvisningar ganska svår att hänga med i.

Är man inte moderat framstår hyllningarna till utrikesminister Berg som lätt överdrivna. Är man å andra sidan moderat är det nog svårt att känna igen partiets nuvarande försvarspolitik.

Operation Garbo är skriven i en genre inte olik W. E. Jones äventyrsböcker om Biggles, den legendariske stridspiloten. Handlingen står i centrum, miljöskildringar och karaktärer är grovt tillyxade, medan teknik och militär organisation beskrivs detaljrikt.

Men om man bortser från allt detta är boken fortfarande en läsupplevelse. De säkerhetspolitiska frågeställningar den lyfter fram är lika relevanta 1988 som 2014.

Då var det Sovjetunionens försvagning som skapade osäkerhet, nu är det istället Rysslands upprustning. Och politikens vilsenhet inför ett nytt säkerhetspolitiskt landskap känns tyvärr väl igen.

Vårt land är värt att försvara, våra värderingar om öppenhet, frihet och självbestämmande har djupa rötter och en bred folklig förankring från höger till vänster.

I en tid när politikerna inte verkar kunna komma överens om någonting kan detta vara värt att ha i åtanke. Vi är ett litet land, i en värld som blir allt mer farlig, där Europas gränser än en gång flyttas med våld och där stora länder trampar på små.

Vår tradition, som också speglas i Operation Garbos samlingsregering, är att vi håller ihop när det verkligen gäller.

Däremot är risken att man känner igen lite för mycket. Försvar och säkerhet handlar inte längre ”bara” om att ta och förlora terräng. Hoten ser annorlunda ut idag och vårt moderna samhälle är ännu mer sårbart än 1988.

Operation Garbo kan med fördel läsas parallellt med dystopier om klimatförändringar, skogsbränder, cyberattacker, flyktingkatastrofer, informationskrig och högerextremismens framfart.

Jag kommer väl ihåg hur jag satt i september 1992, med Operation Garbo i färskt minne, vid min post i den norrbottniska granskogen och tittade upp mot natthimlen. Som generationer av ungdomar gjort före mig.

Där och då kändes gränsen mellan verklighet och fiktion högst flytande.

Det var väldigt kallt.

Anders Lindberg

Varje dag sitter de där med sin pappmugg, utanför vår lokala butik eller på gatan där många människor passerar. De flesta är romer från Rumänien.
Vi ser dem, men famlar efter vad vi ska göra.
Ska man ge pengar? Varför gör inte socialen något? Hur är det med barnen?
Vi träffade ambassadör Mats Åberg från Nätverket för romska EU-migranter för att leta efter svar.
– Det värsta är att våldet mot romerna nu ökar, säger han.

Mats Åberg är tidigare svensk ambassadör i Rumänien och tillsammans med Thomas Hammarberg, Europarådets före detta kommissionär för mänskliga rättigheter och Hans Caldaras, ledande romsk aktivist, har han tagit initiativ till Nätverket för romska EU-migranter.
Nätverket är en kontaktpunkt för bland andra Svenska Kyrkan, Stadsmissionen och frikyrkorna, Röda korset, Rädda barnen, Läkare i världen som många andra föreningar och privatpersoner som arbetar direkt med EU-migranter.

Varför kommer de hit och tigger?

Det är flera saker som samverkar. Under den kommunistiska tiden i Rumänien hade alla jobb på pappret. Folk sa: ”Om de låtsas betala oss så låtsas vi jobba”. När kommunismen föll hamnade en väldig massa människor utanför och de som drabbades värst var romerna. De förlorade jobb och försörjning och misären är fortfarande fruktansvärd.

Men nu är Rumänien ett EU-land?

När Rumänien gick med i EU lovade de att ta krafttag för att förbättra situationen men fattigdomen är fortfarande djup. Man räknar med att 60 procent av barnen i de värst drabbade områdena är undernärda.

De vill, som alla andra, självklart ha ett jobb och vara hemma hos sin familj, men ser ingen annan utväg än att tigga.

Skulle förbud mot tiggeri vara en lösning?

Nej, du kan ju inte förbjuda människor att vara fattiga. Och det är fattigdom och desperation som är drivkraften. Du måste ge människor en utväg.

På ett sätt kan man säga att situationen påminner om den för migrantarbetare. De reser också utomlands för att kunna skicka hem pengar till familjen.

Hur mycket pengar får de ihop?

Det har minskat väldigt mycket i år. I början av året räknade man med 150-200 kronor om dagen för kvinnor och 100-150 för män. Nu är det väsentligt mindre, runt 80 kronor.

Detta ska ses i relation till att bussresan kostar ungefär 1300 kronor. Ofta har de lånat de pengarna så första månadens intäkter går till att betala av lånet.

Är tiggarna organiserade av kriminella ligor?

Det där är en skröna. Det är familjer som reser och inom sig fördelar arbetet.

Tyvärr sprider sig den där typen av oreflekterade skrönor på nätet.

Däremot har det på sina ställen dykt upp personer som försöker utnyttja tiggarnas utsatta situation och låtsas att de har rätt att ta betalt för att tiggarna ska få sitta på olika platser.

Vad kan svenska myndigheter göra?

Det värsta just nu är att våldet mot tiggarna ökar. Polisen agerar inte tillräckligt. Folk har kastat sten på deras tält, vilket är livsfarligt. Dessutom har läger brunnit och tyvärr har en person omkommit.

Hur kan exempelvis socialtjänsten hantera situationen?

Ett stort problem är de avvisningar som sker. Man river helt enkelt deras läger utan att de har någon annanstans att ta vägen. Det paradoxala är att det kostar oerhörda resurser att riva det boende de har. Rimligen borde dessa pengar kunna användas till att förbättra den sociala situationen istället.

Just nu är problemet att socialtjänst och andra myndigheter agerar olika beroende på kommun. Det skulle behövas en samordning inom Sveriges kommuner och landsting där man tar erfarenheter från de som lyckats bra. Exempelvis Göteborg och Linköping har kommit långt.

Men konkret?

Man måste se det på flera nivåer.

För Sverige som land måste vi se till att tiggarna får tillgång till akutsjukvård och skola. Det gör vi redan idag med papperslösa. Vi måste också upphöra med avhysningar av människor om de inte har någon annanstans att ta vägen. Och vi måste stoppa våldet.

Sen har Rumänien ett stort ansvar. Sverige kan både inom EU och bilateralt göra stora insatser för att förbättra läget för romerna i Rumänien. Det handlar bland annat om att ställa tydliga krav på de rumänska myndigheterna. De måste göra upp en hatet mot romer, antiziganismen, som finns i hela samhället. Men sedan handlar det exempelvis om att hjälpa till så att resurser kan tas ur Europeiska socialfonden till konkreta projekt på plats.

Kommunerna kan göra viktiga insatser, exempelvis samarbeta med de rumänska kommuner tiggarna kommer ifrån. Exempelvis skulle man kunna satsa på gemensamma utbildningsprojekt, det tror jag på lång sikt kanske är det viktigaste. Kommunerna kan även stötta civilsamhället, exempelvis organisationer som kyrkorna, Rädda barnen och Röda korset som finns över hela landet. Men även lokala projekt som föreningen Hem, Hjärta till hjärta eller Rotary bara för att nämna några.

Du säger att vi måste stoppa våldet, hur då?

Hatbrotten mot romer är toppen av isberget. Det finns en stor oreflekterad antiziganism som sprids, särskilt på nätet.

Retoriken påminner faktiskt om 1933 då nazisterna i Tyskland tillsammans med medierna drev kampanj mot ”zigenarplågan” och ”tiggarplågan”. Samma myter spreds som nu, om att tiggarna hade oerhört mycket pengar, om att de var organiserade i kriminella ligor med mera.

Det allvarliga är att så få säger emot och att dessa myter upprepas tills de blir sanningar.

Sedan handlar det om att polisen måste utreda de brott som sker.

Det viktigaste är kanske att allt fler människor måste säga ifrån.

Anders Lindberg