JERUSALEM Den amerikanske komikern Mark Twain skrev en gång: ”Det blir ingen Jesus återkomst. Han har varit i Jerusalem en gång och kommer inte tillbaka.”

Det var 1895.

Jerusalem väcker känslor. Här samlas drömmare och dårar, här möts det allra heligaste med den största förnedring.

Jerusalem är en politisk krutdurk, men samtidigt en stad med vanliga människor som inget hellre vill än vara ifred, gå till jobbet och skapa en bättre framtid för sina barn.

Med Jerusalem som utsiktspunkt har vi under några dagar rest i Israel och Palestina.

Vi har sett små barnskor ligga i rasmassorna efter hus i Gaza och pratat med de som försöker bo i ruinerna.

Vi har träffat den israeliska försvarsmakten, IDF, på deras högkvarter i Tel Aviv.

I Ramallah på Västbanken har vi besökt PLO:s kansli och i Jerusalem israeliska utrikesdepartementet och Knesset.

Vi har mött fiskare och journalister, experter och människorättsaktivister. Några har vi kunnat citera men de flesta kommer att förbli anonyma.

Genom en rad texter har vi försökt skildra det vi upplevt. Här på bloggen har vi skrivit om bosättarrörelsen och den senaste konflikten kring området E1. Vi har berättat om hur israeliska bosättare försöker göra sig av med palestinier genom att hälla avloppsvatten på dem.

I tidningen har vi skrivit om vårt möte med PLO-veteranen Hanan Ashrawi och om våra upplevelser i Gaza.

Vi har också berättat om bakgrunden till den nuvarande konflikten om Tempelberget som finns som en av flera undertexter till det som nu händer.

Efter det fruktansvärda terrordådet igår mot en synagoga i Jerusalem i går morse rapporterade vi direkt. Vi skrev också huvudledare i dagens tidning om hur terrorn påverkar Israel och hur extremisterna på båda sidor får allt större makt.

Det finns inte ett Israel, det finns inte ett Palestina. Utan många.

Vi skildrar för sällan hur komplex situationen är, hur många viljor och konfliktlinjer det finns.

Det är med en betydligt större ödmjukhet i bagaget vi nu styr kosan mot Stockholm.

Karin Pettersson
Anders Lindberg

Karta över bosättningar i östra Jerusalem. Gröna fält är palestinska områden, blå är israeliska bosättningar. Det röda strecket är muren.

JERUSALEM Daniel Seidemann, en av Israels mest prominenta kritiker av bosättningspolitiken, visade oss runt bland de olika bosättningar som byggs kring Jerusalem.
– Att Jerusalem är Israels odelbara huvudstad är något som bara finns i högerpolitikers fantasi, säger han.

Efter sexdagarskriget 1967 slog Israel ensidigt fast att Jerusalem ska ingå i staten Israel.

Sedan dess pågår en de facto annektering av östra Jerusalem. Successivt har bosättningar byggts ut för att bokstavligen omringa de palestinska områdena.

Daniel Seidemann, som man kan följa på Twitter här, och hans organisation Terrestial Jerusalem bevakar och rapporterar kring detta.

Just nu handlar diskussionen om exploateringen i området E1.

Som framgår tydligt av bifogad karta skulle en utbyggnad av bosättningarna inom E1 i praktiken göra det omöjligt för östra Jerusalem att ingå i en palestinsk stat.

Detta har varit en het potatis i flera år i Israel.

Frågan om Jerusalem är en av de svåraste hindren för en tvåstatslösning , både Israel och Palestina ser staden som huvudstad.

Bosättningarna ändrar dock dynamiken steg för steg medan diskussionen pågår.

– Det är som två personer som ska dela på en pizza, men att den ena av dem har rätt att äta pizzan medan de diskuterar hur den ska delas, säger Daniel Seidemann.

Bosättningarna är olagliga under internationell rätt och vid en tvåstatslösning kommer många att behöva utrymmas. I takt med att de blir större blir det scenariot allt mer politiskt omöjligt i Israel.

Området E1. Längst uppe till höger den stora bosättningen Ma’ale Adumim. Kvarteret framför är palestinskt.

Frågan är därmed vad alternativet är?

Det är väldigt svårt att se hur en gemensam stat skulle kunna fungera. Dessutom skulle inte judar självklart vara majoritet i en sådan stat vilket gör att själva tanken på Israel som en judisk stat skulle falla.

Inom den israeliska högern verkar man nära föreställningen om en slags framsida Palestinsk stat som ett hopkok av små självstyrande områden helt beroende av Israel men där palestinierna saknar israeliska medborgerliga rättigheter, en slags de facto permanent ockupation.

I det läget skulle konflikten aldrig upphöra och freden i praktiken vara omöjlig.

Hur så många inom högern och bosättarrörelsen kan tro att detta på sikt är till fördel för Israel är en gåta.

Anders Lindberg

Vi träffar Sameer Amro i en nedgången byggnad på en bakgata ett stenkast från Tempelberget.

Amro är föreståndare för Old City Association, en kombination av ungdomsorganisation, aktivitetshus och fritidsgård.

Verksamheten har bedrivits sedan 1990 men huset är 700 år gammalt och ombyggt i omgångar.

Sedan 80-talet har en familj med israeliska bosättare slagit sig ner på husets tak.

De har även byggt ut den tredje våningen på huset och försökt ta sig in i andra lägenheter.

På senare tid har bosättarna börjat försöka göra sig av med Old City Association. Bland annat har de satt på vattnet och låtit det rinna ner genom taket över föreningens datorer.

En annan gång öppnade de avloppet så avloppsvattnet rann ner på fritidsgården under.

Nu har Old City Association hängt upp plastfilm i taket för att skydda böcker, datorer och annat.

I väntan på nästa inomhusregn.

Anders Lindberg

”For some forty years, ever since my boyhood, I have been involved in the conflict, first in Palestine and later in Israel.”

Så inledde Israels sjätte president Chaim Herzog sin klassiska stridsskrift The Arab-Israeli wars – war and peace in the Middle East från 1982.

Citatet berättar så mycket om hur Israels regering, och även många andra, ser på konflikten.

Det finns egentligen ingen början – och inget slut. Konflikten är i sig ett mindset, en förutsättning, en fixpunkt i all politik i Mellanöstern sedan början av 1900-talet.

Herzog var född på Irland, en av alla de som emigrerade till Palestina på 1930-talet. Han slogs i den brittiska armen under andra världskriget och för den nyligen utropade staten Israel 1948-49.

Generation efter generation har sedan dess skolats in i samma dödliga spiral och i dagarna nås vi än en gång av nyheter om ond bråd död från Israel och Palestina. Flera människor har redan dött och det talas öppet om en ny intifada, ett palestinskt uppror.

Tårgasen ligger tung över Jerusalem, och i media.

För en stund sedan landade jag och Karin Pettersson från Aftonbladets ledarredaktion på Ben Gurionflygplatsen i Tel Aviv.

Under sex dagar kommer vi delta i en journalistresa med Olof Palmes Internationella centrum till Jerusalem och Tel Aviv, till Västbanken och Gaza.

Sådana här resor genomförs av flera biståndsorganisationer med ekonomiskt stöd från Sidas anslag för information i Sverige.

Vi kommer att skriva här på ledarbloggen och även i själva tidningen om de vi möter och vad vi upplever.

Sverige har nyligen erkänt Palestina som en stat. Israel kallade hem sin ambassadör och läget mellan våra länder är sämre än på mycket länge.

Norr om Israels gräns håller Syrien på att falla sönder. Lite till öster stormar terrorsekten Islamiska staten fram och ännu längre bort håller Irak på att falla allt djupare in i ett mångfacetterat inbördeskrig.

Läget är mörkt.

Men samtidigt håller palestinierna sedan flera år tillbaka på med ett effektivt statsbygge på Västbanken. De bygger institutioner som väcker respekt långt utanför Mellanöstern.

Staten Palestina håller steg för steg på att bli verklighet.

Det var alliansregeringen som uppgraderade palestiniernas representant i Sverige till ambassadör. Även om de borgerliga partierna tyckte erkännandet var för tidigt så är den rödgröna regeringens politik en fortsättning på den tidigare.

Och på marken, under storpolitikens radar, finns alla de miljoner människor som kallar denna del av världen sitt hem.

Häng gärna med de kommande dagarna, så berättar vi mer.

Anders Lindberg

Om man verkligen, verkligen vill få människor att vara mot ett frihandelsavtal, exempelvis det mellan USA och EU (TTIP) – kanske detta kan vara några tips.

1. Hål förhandlingarna hemliga så att det som läcker ut helt säkert är negativt.

2. Håll nära kontakt med olika kapitalstarka särintressen så att de kan hjälpa dig skriva avtalet.

Lägger man ihop, säg, lobbyister från läkemedels-, kemikalie- och upphovsrättsindustrin har man ett allmänintresse.

3. Föreslå en lång rad avregleringar inom områden som genmodifierade mat, säkerhet mot farliga kemikalier och miljöskydd. Dessa har egentligen inte något med frihandel att göra (som att minska tullar och tariffer) men prova att kalla det ”harmonisering”.

4. Inför en regel som gör det möjligt för stora företag att stämma stater i särskilda tribunaler (Investor State Dispute Settlement, ISDS) ifall exempelvis högre miljökrav, bättre arbetarskydd eller skydd för hälsa hotar deras vinster.

Föreslå detta samtidigt som tobaksjätten Philip Morris precis på detta sätt stämt Australien för att de vill minska rökningen.

Lycka till!

Anders Lindberg

Normalt tillsätts kommunstyrelser genom att man applåderar lite.

Mandatfördelningen i kommunfullmäktige är given av väljarna och det är sällan mycket att bråka om.

Utom i Göteborg.

I går kuppade sig Martin Wannholt (M) in sig i kommunstyrelsen.

Martin Wannholt tillhör den del av Moderaterna som tidigare trasslat till det så kallade ”Västsvenska paketet”, en jättelik infrastruktursatsning i Göteborg.

Han var en av arkitekterna bakom den folkomröstning som drevs fram om trängselskatten och som höll på att fälla hela uppgörelsen. Mitt i valrörelsen gick han sedan ut och krävde att ”Västlänken”, en bärare del av paketet, skulle slopas. Som svar avsatte Moderaterna honom som kommunalråd.

Efter valet tog det lokala populistpartiet ”Vägvalet” kontakt med Wannholt. Tillsammans konstruerade de en elegant kupp för att han skulle bli omvald.

I går på kommunfullmäktige begärde Vägvalets Tom Heyman, även han en gammal moderat, proportionella val, alltså att man röstar med valsedlar och fördelar mandaten proportionellt. Vägvalets fem mandat, tillsammans med Wannholt, räckte för att få en plats i kommunstyrelsen.

Det skapar en stor osäkerhet kring hur Göteborg, rikets andra stad, egentligen kommer att styras de närmaste fyra åren. Martin Wannholt lär bli utesluten ur Moderaterna även om han själv kallar sig ”hundra procent moderat”

Men frågan är vad som händer nu. ”Vägvalet” är politiska clowner och kommer självfallet inte ta ansvar för någonting. De rödgrönarosa har inte majoritet och borgerligheten har inga som helst möjligheter att få majoritet. Dessutom har Sverigedemokraterna sex mandat i fullmäktige.

Göteborg står inför stora utmaningar. Utan en stabil politisk ledning kan detta gå väldigt illa, inte bara inom infrastrukturfrågorna.

Problemet ligger hos Moderaterna i Göteborg som de senaste åren trasslat till i stort sett allt de snuddat vid. De står dessutom inför ytterligare problem. Martin Wannholt fick flest personkryss av alla Moderaternas kandidater i valet. Att utesluta honom blir ingen enkel resa.

Att de nu lyckats göra Vägvalet till makthavare på riktigt borde oroa fler inom borgerligheten och näringslivet i Göteborg.

”Den som inte bryr sig om politik får finna sig att bli styrd av dårar”, som de gamla grekerna uttryckte saken.

Anders Lindberg

Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Men vad vill egentligen Moderaterna?

De lovade i valet att låta största block regera men lägger nu fram ett motförslag till Stefan Löfvens budget konstruerat så att Sverigedemokraterna får makt att fälla regeringen.

I går skrev jag en ledare om detta och uppmanade M att inte ge SD den makten utan istället själva lägga ner sina röster.

Jag tänkte här reflektera något över de svar jag fått från olika håll.

Kräver jag att oppositionen slutar driva sin politik?

Nej.

Men jag kräver att oppositionen tar ansvar för konsekvenserna av hur de röstar.

Om man är beredd att avsätta en regering måste man faktiskt kunna svara på vad man kommer att göra om man lyckas.

I sak har Moderaterna i princip tre möjligheter till parlamentarisk strategi.

1. Låta största block med Stefan Löfven i spetsen regera.

2. Svika sitt löfte till väljarna och själva regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

3. Tvinga fram nyval. Att döma av hur opinionsmätningarna ser ut är dock sannolikheten stor att väljarna tackar för visat intresse och väljer en riksdag med ungefär samma styrkeförhållanden. Sedan är vi tillbaka på ruta ett.

Oavsett vilken strategi M väljer är deras grundproblem det samma, M-C-FP-KD har färre röster i riksdagen än S-MP-V.

Det finns goda möjligheter för oppositionen att driva politik i sakfrågor. Men om man konstruerar sina förslag så att de kan fälla regeringen kan man inte samtidigt säga att man inte har något ansvar ifall man lyckas.

Det vore ett ansvarstagande i nivå med Ny Demokrati.

Är det oppositionens ansvar att regeringen sitter kvar trots värdelös politik, Bromma, Förbifart, osv?

Nej.

Men det är oppositionens ansvar att agera konsekvent om den ska betraktas som seriös. Man kan inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister och sedan inte låta honom regera.

Man får välja antingen eller.

Dilemmat är även att om oppositionen inte har ett eget regeringsalternativ så kan den inte regera, bara skapa kaos. Frågan är då om deras väljare vill ha kaos eller om de vill att landet trots allt regeras.

Politiskt kaos har ett högt pris för svensk ekonomi, för jobben och välfärden. Det kan ta knäcken på den lilla konjunkturuppgång som nu börjar synas. Detta måste självklart ansvarstagande partier ta hänsyn till. De kan vara helt säkra på att deras väljare tar hänsyn till det.

Varför klagade jag inte på Mona Sahlin när hon la en budget med V och MP 2010?

För egen del började jag på Aftonbladet i december 2010 och missade nog den debatten.

Men oavsett detta är situationerna inte riktigt jämförbara. SD skulle aldrig rösta med Mona Sahlin, den rödgröna motionen var skrift i vatten, vilket alla visste.

Problemet med att de borgerliga partierna nu lägger en gemensam budgetmotion är att SD kan rösta igenom den, inget annat. Det problemet fanns inte 2010 men det finns i högsta grad idag.

Om M skulle lägga ner sina röster, visar det inte bara att SD är den enda oppositionen?

Inte mer än när M lade ner sina röster vid val av statsminister.

Varför tror jag inte på nyval?

Jag tror inte på tomma gester. Enligt de opinionsmätningar som finns skulle ett nyval inte ge regeringen majoritet utan leverera ungefär samma läge som idag. Det betyder det sämsta av två världar, först politiska kaos – sedan ingen lösning på de problem som utlyste krisen.

Det är ett politiskt klimat som påminner lite om det italienska, vilket jag personligen inte ser som en förebild.

Den mest intressanta frågan är nog ändå varför M med flera inte vill svara på frågan om vad de gör ifall de faktiskt lyckas fälla Stefan Löfven.

Vad vill de uppnå med detta?

Vad är deras nästa steg?

Och när jag ändå har er på tråden, vem blir i så fall allansens kandidat till statsminister?

Anders Lindberg

I Sverige är utrikespolitiken en fråga för regeringen. Men oppositionen kan inte riktigt acceptera att de blivit bortvalda av väljarna.

De borgerliga partierna har KU-anmält regeringen för att den berättade om avsikten att erkänna staten Palestina i Regeringsförklaringen.

Kritiken är att regeringen borde pratat med Utrikesnämnden först.

Eftersom regeringen inte tillträder förrän vid skifteskonseljen med kungen och Stefan Löfven alltså inte var statsminister när han läste upp regeringsförklaringen är detta krav omöjligt att leva upp till.

Innan regeringen tillträder kan den inte sammankalla någonting. I praktiken skulle den borgerliga linjen innebära att regeringsförklaringen inte kan behandla utrikespolitik vilket är en utomordentligt konstig tolkning av grundlagen. Tvärtom ska statsministern i regeringsförklaringen redogöra för den politik hen vill bedriva.

Även i EU-nämnden har oppositionen agerat konstigt. Trots att frågan om erkännande inte stod på dagordningen i ministerrådet och alltså ligger utanför det riksdagen har att besluta om försökte de belägga Margot Wallström med munkavle.

Att Sveriges utrikesminister inte skulle få bedriva utrikespolitik bara för att den riktas mot andra länder i EU är även detta en helt orimlig tolkning.

Problemet med att oppositionen agerar så här är att de undergräver de regler som styr utrikespolitiken och skadar därmed Sveriges anseende.

De skadar också sig själva. Förutom att KU och EU-nämnden framstår i lätt oseriös dager så kommer inte Stefan Löfven regera i evighet. En dag kommer oppositionen tillbaka till makten och får leva med de spelregler som nu etableras.

Kan vara bra att tänka på ibland.

Anders Lindberg

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, funderar i boken Stenarna i själen. Form och materia från antiken till i dag på skillnaden mellan bildning och utbildning.

Själva ordet bildning är hämtat från tyskans bildung. Allt bildas, människan skapas till Guds avbild. Bildning är en process, en rörelse, en riktning.

Utbildning däremot är en målinriktad handling. Den har ett slut, en examen. Ett jobb.

Bildning kräver ett ständigt ifrågasättande, en kritik om man så vill. Utbildning är istället en produkt, ett led i något annat.

”Vårt studerande var från första början ett uppror”, säger berättarjaget i Peter Weiss Motståndets estetik.

Frihet.

När den rödgröna regeringen pratar om utbildning är ordet istället tillväxt. Det är inte bara ett ord utan en hel filosofi.

På Twitter i går dundrade Sven-Eric Liedman och kallade regeringens förslag att lägga ner forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul för ”paideia”.

Han förklarade inte ordet men borde han ha gjort så fler förstår hur förödande kritiken är.

”Paideia” är äldre grekiska och ligger nära vårt ord uppfostran, eller kanske barnuppfostran.

Det finns ett tradition inom socialdemokratin där utbildning reduceras till en del i produktionen, snarare än en frihetsprojekt. Egentligen obegripligt i en rörelse som vet att kunskap är makt.

Forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul är en ovärderlig del av svensk forskning, av svensk historia, och just något som gör oss bildade.

Nu vill regeringen lägga ner dem och ta pengarna till naturvetenskapligt centrum i Lund.

I valet mellan humaniora som ger bildning och naturvetenskap som ger jobb väljer man jobben, tycks tanken vara.

Men en människa är inte bara sitt jobb och samhället är något mer än arbetsmarknaden.

När Hjalmar Branting 1912 fick frågan om varför han var socialdemokrat blev svaret:

”… därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”

Det är människan som är socialdemokratins mål.

I 125 år har socialdemokratiska folkbildare försökt demokratisera och popularisera kultur, konst, historia och bildning, göra det tillgängligt för allt fler. Socialdemokratisk utbildningspolitik har gett verktyg till generationer inom arbetarklassen att själva avgöra ”sina bästa stämningars längtan”.

Bildning är något mer än ”något som ger tillväxt”. Bildning är egen kraft, egen makt, möjligheter till egna vägval.

En framtidsinriktad Socialdemokrati borde knyta an till den insikten istället.

Städerna Rom, Aten och Istanbul är i sig själva bärare av en stor del av vårt lands historia. Att känna dem är viktigt för att förstå oss själva.

I sak handlar det om väldigt lite pengar, men om förslagen genomförs förskingras värden, samlingar, kontaktnät som inte går att återskapa.

Stefan Löfvens regering har inte majoritet i riksdagen. Enligt den praxis som utvecklats kan utskott, i detta fall utbildningsutskottet, ändra i regeringens förslag. För oppositionen kan det vara lockande att rädda Medelhavsinstituten och låta regeringen i framtiden leta extrapengar till naturvetenskapligt centrum någon annanstans.

Den som lever får se.

Anders Lindberg

Läs mer på Aftonbladet kultur och Svenska dagbladets ledarblogg

I går uppgav en källa för rysk TV att ubåten som Sverige möjligen letar efter i skärgården nog är från Nederländerna. Denna Kalle Anka-nyhet spreds även i Sverige och får en onekligen att fundera över hur det står till med vårt försvar mot informationsoperationer.

Att information är ett militärt instrument precis som kulor och krut är inget nytt. Redan Sun Tzu, som levde i Kina på 600-talet före vår tideräkning, slog fast att ”all krigföring bygger på vilseledning”.

När USA gick med i första världskriget 1917 konstaterade den amerikanske senatorn Hiram Johnson torrt att ”när kriget kommer är sanningen det första offret”.

Propaganda har självfallet alltid förekommit men fram till Krimkriget (1853-56) kom informationen från fronten oftast från officerare som rapporterade hem. Deras roll togs sen över av mer professionella reportrar och fotografer samtidigt som tekniken gjorde det möjligt att sprida uppgifter i stor skala till lägre kostnad.

1900-talet blev krigspropagandans århundrade. Från första världskrigets nationalistiska yra i affischform över Adolf Hitlers användning av radio till bildjournalistiken från Vietnam och Irakkriget som i praktiken sändes i realtid i TV.

”If we do go to war, psychological operations are going to be absolutely a critical, critical part of any campaign that we must get involved in.”, som den ansvarige amerikanske generalen i det första Irakkriget Norman Schwarzkopf III uttryckte saken 1990.

I dag har istället Ryssland klivit fram som vår tids mästare. Genom en kreativ användning av TV, internet och stödgrupper utanför landets gränser lyckades de invadera och ockupera Krim utan blodspillan. Det kan vara den mest framgångsrika psykologiska operation som någonsin genomförts, även om självfallet även konventionella trupper spelade en viktig roll.

Vad som är viktigt att förstå med rysk statskontrollerad TV är att det överhuvudtaget inte handlar om det vi menar med journalistik. Psykologiska operationer är ett militärt instrument, inte ett perspektiv i en öppen diskussion med flera sidor.

Psykologiska operationer handlar om att nå militära mål, inget annat.

Och även Sverige och svenska medier är uppenbarligen måltavlor. Igår fick tyvärr uppgiften om den holländska ubåten stort genomslag.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har numera ansvar för det psykologiska försvaret. Efter ubåtskrisen blir det intressant att se hur det svenska samhället reagerade på den ryska strategin. Det mesta talar för att Sverige inför nästa försvarsbeslut helt måste omvärdera hur vi ser på vårt försvar mot informationsoperationer.

Det viktigaste nu är källkritik och korrekt information. Riktig journalistik och vanlig kritisk granskning av alla påståenden är det bästa svaret på psykologiska operationer.

Vad kommer rysk stats-TV hitta på idag?