SAS vd Rickard Gustavsson har nominerats av företagen i rese- och turistnäringen till utmärkelsen Årets chef.
Motiveringen lyder:
”SAS koncernchef hade modet att utmana alla inklusive fackföreningar för att rädda SAS – och räddade därmed majoriteten av arbetstillfällena samt produkten till de skandinaviska kunderna.”
Detta är alltså en omskrivning för att han hotade fackföreningarna med att företaget skulle gå i konkurs om de inte gjorde som han ville.
Fredrik Reinfeldt har varit ganska tyst i försvarsdebatten.
Tills i dag, då han inför riksdagsjournalisterna frankt förklarade att försvaret är ett ”särintresse” bland andra.
Från att en gång ha varit det försvarsvänliga partiet i svensk politik väljer alltså Moderaterna att gå i öppen konflikt med Försvarsmaktens ledning.
Bakgrunden till hans ilska verkar vara att försvarsdebatten inte längre sker på hans villkor. Det är nog något han kommer att få vänja sig vid. I stort sett ingen som jobbar med försvarspolitik förstår längre vad Moderaterna håller på med. Det är som om förändringar i omvärlden inte berör dem.
Men om Fredrik Reinfeldt fortsätter i samma stil kan försvarspolitiken för första gången faktiskt bli en valfråga. I varje fall indirekt.
Att kalla försvaret för särintresse är ju inte direkt ett tecken på kompetens och regeringsduglighet.
(Uppdatering) I Sverige är (enligt SCB) drygt 1,8 miljoner personer födda utomlands, eller har båda föräldrar födda utomlands. Det är detta som brukar kallas ”utländsk bakgrund”.
Jag har räknat lite på det, och kan ha missat nåt. Men jag får antalet personer i regeringen med utländsk bakgrund till: noll.
(Jag hade missat nåt. En uppmärksam läsare har påtalat att Göran Hägglunds föräldrar har finlandssvensk bakgrund och kom till Sverige på 50-talet.)
De som är statsråd är säkert utmärkta personer, men det är faktiskt ett problem om slagsidan blir så total.
SÄLEN. Nu har både försvarsminister Karin Enström (M) och försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) hållit sina anföranden på Folk och Försvar i Sälen.
Historiskt har man pratat om Moderaterna som det ”försvarsvänliga” partiet. I dag stämmer inte den bilden. Socialdemokraterna lägger i sin budget mer resurser på försvaret och när de beskriver sin försvarspolitik tar de sin utgångspunkt i att regeringens ambitionsnivå är för låg.
Socialdemokraternas linje är egentligen inte ny. Grunden för partiets politik är att Sverige ska vara militärt alliansfria. För att en sådan politik ska vara trovärdig och möjlig i praktiken krävs ett starkt försvar och egen stark försvarsindustri och försvarsforskning. Så har S alltid argumenterat.
Moderaternas omsvängning är däremot dramatisk. Den började redan sommaren 2007 när Anders Borg aviserade kraftiga nedskärningar på försvaret. Försvarsminister Mikael Odenberg, själv reservofficer, kördes över.
– Det finns inget vettigt underlag för den linjen som genomdrivs nu. Inget annat politikområde skulle behandlas så här, sa Odenberg på en hastigt sammankallad pressträff 5 september 2007 och avgick.
Sedan dess har de försvarsministrar som tillsatts varit lojala med Anders Borg. Moderaternas ointresse för försvaret har varit påfallande. Den moderata ordföranden i Försvarsberedningen, Cecilia Widergren, deltar exempelvis inte ens i Sälen där alla andra som jobbar med frågorna är samlade.
Vad kommer att hända nu då?
Försvarspolitiken är ingen bra valfråga. Förhoppningsvis kan partierna hitta en samsyn i Försvarsberedningen både om hur de ser på omvärlden och vilken försvarsförmåga Sverige ska ha som en konsekvens av detta.
Men då krävs att Moderaterna börjar intressera sig för frågorna igen.
Han kan därför inte hålla ÖB:s traditionella tal på Folk och Försvar i Sälen.
Han ersätts av Försvarsmaktens generaldirektör Peter Sandwall.
Det är lite ironiskt. Sandwall har sin bakgrund på finansdepartementet. Han är inte operativ militär chef utan en överrock utskickad av Anders Borg.
Historiskt är posten som generaldirektör ganska ny. Den är ett resultat av att Finansdepartementets budgetavdelning tröttnade på alla svarta hål i Försvarsmaktens budget. Formellt är därför Sandwall nummer två i Försvarsmakten.
Även Silvio Berlusconis utrikespolitik lämnar en del övrigt att önska.
I själva verket är han en rakryggad fritänkare som är värd vår beundran.
Charlotte Cederschiöld (M) i hyllningsartikeln: ”Därför stödjer jag Silvio Berlusconi” från 1 juli 2003. Hon berättar också att det bästa med italienska män är att de är ”väklädda, lättsamma och skickliga på att hantera kvinnor”. Vidare skrev hon:
I själva verket är Berlusconi på många punkter en principfast och framgångsrik europeisk politiker.
Tidigare hade Gunilla Carlsson (M), nuvarande biståndsminister slagit fast:
Berlusconis valseger är jättebra för Italien och jättebra för Europa
Ett antal rättegångar, bunga-bunga-partyn och en havererad italiensk ekonomi senare är Silvio Berlusconi fortfarande en del av Moderaternas vänkrets i Europa.
I helgen rapporterades att Italiens premiärminister Mario Monti kommer att avgå vilket gör att nästa val kommer tidigare än beräknat. Monti tvingas i praktiken bort sedan Silvio Berlusconi dragit tillbaka sitt stöd och förklarat att han själv ställer upp som kandidat. Berlusconi är 76 år och avgick som premiärminister 2011.
I Agenda i dag deltog Jonas Sjöstedt (V) och Elisabeth Svantesson (M) för att debattera RUT-avdraget. Frågan är aktuell efter att det i veckan avslöjats att även notan för egen bartender numera kan skickas till skattebetalarna.
Elisabeth Svantesson (M) använde som huvudargument att svarta jobb blivit vita. Det fanns möjligen en omfattande svart marknad för bartenders som nu blivit vit men på det stora hela är argumentet inte sant.
Det forskningen visar är istället att den svarta marknaden fortsätter parallellt med den vita. Av rut-arbetarna uppger bara 17 procent att de någon gång tidigare arbetat svart med städning. 9 procent tog arbetet för att de ville sluta arbeta inom den svarta sektorn (hela studien här, om svartarbete på sid 26).
Detta var alltså ett av huvudargumenten för hela reformen. Och i debatten i Agenda.
På Expressens debattsida skriver i dag Willy Silberstein från Svenska kommittén mot antisemitism en artikel om att judehatet i Sverige börjar bli accepterat.
Sverige har börjat vänja sig vid judehatet. Reaktionerna trubbas av. Alltför ofta möts de med axelryckningar. Om ens det.
De exempel han tar är bland annat att Gina Dirawi rekommenderade den ökände antisemiten Lasse Wilhelmsson till kvällsläsning och att socialdemokraten Adrian Kaba skrev en ledare i Tro och Politik om ”en judisk-europeisk högerextrem sammansvärjning”.
I kommentarsfält, på bloggar och i diskussionsforum på nätet florerar liknande och betydligt värre saker. Risken är att vi, precis som Silberstein skriver, trubbas av och vänjer oss. Det vore livsfarligt.
I måndags föreslog gruppledaren Márton Gyöngyösi från partiet Jobbik i Ungern att listor borde upprättas på judar i landet som är en ”nationell säkerhetsrisk”. Jobbik är på många sätt en förlängning av Pilkorsrörelsen som under andra världskriget hjälpte de tyska nazisterna att förfölja och mörda judar.
Ungern är medlem i EU och Jobbik är landets tredje största parti. Den typ av strömningar de representerar finns i flera länder, särskilt i Öst- och Centraleuropa.
Vi måste ta detta på större allvar, i Europa och i Sverige.
Till stor del handlar nog de axelryckningar Silberstein varnar för om okunskap. Vårt samhälle känner inte igen antisemitismen när vi ser den. Vi vet inte, förstår inte och banaliserar det som sägs.
Kanske vore det en idé att förnya och utöka den satsning Göran Persson tog initiativ till 1997, ”Levande historia”. Då satsade staten stora resurser på en upplysningskampanj i skolan om Förintelsen. Arbetet permanentades och vidareutvecklades inom myndigheten Forum för levande historia.
Det är nu 15 år sedan arbetet inleddes. Nu verkar det behöva ta ny fart igen.
I dag kan Aftonbladet berätta om IT-forskaren Johan som skojade lite och skaffade sig en e-postadress med ”Carl Bildt” i. Det var roligt ända tills han faktiskt fick den riktige Carl Bildts brev.
Att Carl Bildts brev hamnar på avvägar beror på den allmänna röra som orsakas av att utrikesministern inte använder regeringskansliets officiella kanaler för att kommunicera.
Som Aftonbladet kunde berätta i lördags använder utrikesministern i stället sin privata Gmail-adress.
Det kan tyckas mest klantigt men problemet är att vem som helst kan samla och kartlägga utrikesministerns kontakter, instruktioner och synpunkter på saker. Även om de enskilda handlingarna säkert inte är hemligstämplade, där kanske vi får tro utrikesministern på hans ord, är mönstret, systemet definitivt hemligt.
Delar av det, som utrikesministerns kommunikation med försvars och säkerhetsmyndigheter, kan till och med vara kvalificerat hemliga. Det är kommunikationsvägar som måste fungera i kris och som inte bör kunna kartläggas av någon utomstående. Problemet är att vi inte vet, och det är Carl Bildts eget agerande som skapat osäkerheten.
Att en privatperson fick en brev från EU:s utrikespolitiska ledning avsett för Carl Bildt bevisar att även kontakt med EU, och möjligen även främmande makt, sköts via privata e-postadresser. I varje fall tvekade tydligen inte en tjänsteman att skicka känslig information om läget i Kosovo till en privat adress snarare än den normala tjänstevägen. Information som garanterat omfattas av utrikessekretess.
Hittills har Carl Bildt och UD mest slingrat sig, de är vana att komma undan med vad som helst. Men frågan måste ändå ställas hur utbrett detta bruk är. Sekretessen finns ju trots allt av en orsak, de officiella kanalerna är uppbyggda för att garantera säkerhet, offentlighet för media och riksdagens kontrollmakt över regeringen.
Allt detta åsidosätts av Carl Bildt, uppenbarligen systematiskt.
Moderaterna i Norrtälje eldar, eller snarare spränger 93 000 kronor i luften, rapporterar Norrtelje Tidning. Pengarna gick åt till ett fyrverkeri när kommunen tog första spadtaget till ett nytt badhus.
Vanligen firar man när byggen är färdiga men det finns ingen anledning till oro över att kommunen bränt de pengarna.
Jag kan lova att det finns pengar kvar till en festlig invigning också, säger Dan Löfgren, näringslivschef i kommunen.
Efter att polisen först fick avhysa demonstranter som ville uppmärksamma att fridlysta vattensalamandrar finns i byggområdet kunde det moderata kommunalrådet Kjell Jansson i lugn och ro elda upp de nästan 100 000 kronorna. Ungefär samma summa som Gudrun Schyman eldade i Almedalen för två år sedan.
Innan valet 2006 fanns det en hemsida som hette ”Enpartistaten”. Den drevs av Timbro och uppmärksammade vad det gör med ett samhälle att samma parti styr på alla nivåer.
