I kvällens Uppdrag granskning försöker Janne Josefsson bevisa att svensk barnfattigdom är överdriven – eftersom svenska barn har det bättre än barn i utvecklingsländer.

Det handlar om konflikten mellan relativ och absolut fattigdom.  

Piteå-Tidningen reder ut begreppen:

Men vad är då den gängse definitionen av barnfattigdom. Den definition som Rädda Barnen använder sig av, och som kan betraktas som mest vedertagna, är framtagen av Tapio Salonen, professor i socialt arbete och dekan vid Fakulteten för Hälsa och samhälle vid Malmö högskola. Denna definition av barnfattigdom bygger på två parametrar, låg inkomststandard och försörjningsstöd, och för att familjer ska klassas som fattiga ska familjen uppfylla kriterierna för en fattig familj enligt någon av parametrarna. Detta innebär att definitionen av barnfattigdom blir ”barn som lever i familjer med låg inkomststandard eller som uppbär försörjningsstöd”.

Marika Lindgren-Åsbrink skriver om varför relativ fattigdom är det relevanta måttet:

Det viktigaste skälet till att man bör använda ett relativt fattigdomsbegrepp är att det inte bara är absolut fattigdom som påverkar människor och deras livschanser. Det gäller i högsta grad även relativ fattigdom. […] Det synliggör att människors livschanser påverkas av var i inkomstfördelningen man befinner sig. Det gäller alla, inte bara de fattigaste. Det är inte så att det bara är de ”absolut fattiga” i ett samhälle som har sämre chanser till ett bra liv än alla andra.

Enligt vår senaste årsrapport lever 242 000 barn i Sverige i ekonomisk utsatthet, eller barnfattigdom. Med det menar vi att deras familjer får försörjningsstöd, det som tidigare kallades för socialbidrag, eller lever med så kallad låg inkomststandard. I 10 år har Rädda Barnen publicerat rapporter om barnfattigdom. I reportaget framkommer ingen egentlig kritik eller belägg för att våra rapportsiffror skulle vara felaktiga.

Själv skrev jag i julas om fattigdom som ”en julklapp som går i arv”:

Din familjebakgrund har alltså stor och långlivad betydelse för både utbildning och inkomster. Att jämna ut ojämlikhet tar flera generationer.
En del fångas inte upp i den komplexa väv av arbetsmarknads-, social-, sjukvårds-, och bostadspolitik som utgör välfärden. En del faller igenom. Och de blir fler. Enligt Kronofogden har 411 barn vräkts i Sverige i år. Drygt ett barn om dagen får lämna sitt hem. Vad sätter det för spår?

Daniel Swedin

Sverigedemokraterna pratar ofta om ”islamiseringen av Sverige” och termen har fått beskriva allt som partiet inte gillar: skolavslutningar som inte firas i kyrkorummet och middagsbjudningar i riksdagen. En del SD-ledamöter är så besatta av den här idéen att de misstar satir för sanning.

Nå, nu är en av det svenska samhällets viktigaste helgedomar hotade på allvar – så man hoppas att Sverigdemokraterna står redo:

I Falun ska ett tv-hus byggas om till en kyrka!

Kristnandet av Sverige fortsätter!

Daniel Swedin

Nyheten om att Disney klipper om i sitt syndikerade julprogram ”From all of us to all of you” (i Sverige känt som ” Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul”) har slagit ner som en bomb.

I skrivande stund samlar protestgrupper på Facebook hundratusentals svenskar. Jag tänker lite på en annan julteve-tradition, ”Svensson, Svensson”-julavsnittet.

Här blir pappan i familjen, spelad av Allan Svensson, rasande när Scooby-Doo på julaftonsmorgonen utgått. När sedan det inte är Arne Weise som presenterar Kalle Anka-programmet blir han ursinnig.

Det är en harmlös och lite skojig ilska, och jag kan känna igen mig i det där. Till exempel är jag mycket skeptisk mot att Disney låtit dubba om sin Musse Pigg-version av Charles Dickens ”En julsång på prosa”.

Varför? Det var Johannes Brost som var Joakim von Anka/Ebenezer Scrooge under min barndom. Att det plötsligt är John Harryson känns inte rätt, för mig.

Det här med traditioner och barndom är explosivt. ”Saker ska vara som de alltid har varit – eller åtminstone som de var när jag var barn”, tycks många resonera.

Och säga vad man vill det nämnda ”Svensson, Svensson”-avsnittet och den typen av sitcom men det är en ganska begåvad drift med hela fenomenet.

Intressant i Kalle Anka-sammanhanget är att väldigt många tycks bygga sin vrede på direkta missuppfattningar. Det är ju inte som att programmet i Sverige sett likadant ut ändå sedan det sändes första gången 1960.

På bloggen Högtider skriver Mattias Axelsson intressant om detta. Han visar att enbart tre inslag funnits med under alla de 52 år programmet sänts i Sverige: ”Jultomtens verkstad”, ”Snövit” och ”Lady och Lufsen”.

Då fanns det också med klipp ur ”Peter Pan”, ”Bambi”, ”Pinocchio” och kortfilmen ”Kalle Anka och nötkriget” – ingen av dessa är kvar i dag. ”Askungen” – som åtminstone i min familj tillhör det mest populära inslaget – fanns inte med mellan åren 1969-1976.

Hur som helst, av de tre inslagen som funnits med sedan premiären är det inget som visats på samma sätt genom alla år.

Den scen som klipps om i år – den med dockorna och leksaksparaden från ”Jultomtens verkstad” – började faktiskt visas först 1983. Att prata om att scenen är grundmurad svensk jultradition blir i det perspektivet lite fånigt.

På Scribd har någon startat projektet ”Kommando: Kalle Anka”. Här samlas nyhetstexter från de senaste åren där man avslöjat hur Disney ibland, SVT ibland, klippt i programmet. Det är en intressant läsning, särskilt i perspektiv av dagens råilska.

Inga folkstormar mot att vi inte får se Långben stoppa en gaffel i ett eluttag och blir strömförande? Inga förståsigpåare som känner att våra svenska traditioner är hotade för att Kalle Anka inte tillåts gå bärsärk med en kulspruta?

Varför inte det? Raseriet mot Kalle Anka på julafton kan väl inte bero på att det är just en pickaninny-docka och en judekarikatyr som klipps bort den här gången?

Eller?

Daniel Swedin

Läs också: Disney gör rätt (Oisin Cantwell/Aftonbladet), Tintin, pepparkaksgate och Disney – rena tomteverkstan (Anna-Carin Carnebro/blogg), Stereotyper som skaver (intervju med Oivvio Polite i SDS), För vita svenskar är rasisten alltid någon annan (Johannes Anyuru/SVT Debatt), Jag är redo för ugnen (Patrik Lundberg/SDS), Om en ung man i uniform och en svart flicka. Man måste inte behålla allt (Kent Wisit/blogg)

I dag skriver MUF:s förbundsordförande Erik Bengtzboe att det är dags för platt skatt i Sverige. Bengtzboe skriver att vi behöver tänka över hur vi bygger ett ”rättvisare system som ger människor större rätt till det de skapat och ansträngt sig för”

En intressant formulering kommande från härskaren för högerns ungdomsförbund, men nog har han rätt i MUF behöver tänka över hur man bygger ett rättvist system – socialism brukar vi kalla det.

Så här kommer lite lästips inför tänkandet: ”Socialism” (Mats Wingborg), ”Kapitalet” (Karl Marx), ”Socialismens förutsättningar och socialdemokratins uppgifter” (Eduard Bernstein), ”Socialistisk samhällssyn” (Hjalmar Branting), ”Funktionssocialism – ett alternativ till kommunism och kapitalism” (Gunnar Adler-Karlsson), ”Vad är socialdemokrati?” (Ann-Marie Lindgren och Ingvar Carlsson) och ”Människans rikedomar” (Leo Huberman).

Daniel Swedin

Margaret Thatchers svarta väska
Järnladyns viktigaste allierade var den svarta Aspray-väskan. Hon hade den med sig var än hon gick och i parlamentsdebatterna dängde hon den i bordet. Alla var rädda för den. Nu är den såld.

Mona Sahlins röda väska
Mona Sahlin fick en Luis Vitton-väska i 50-årspresent. På ett foto i SvD hade hon den bredvid sig. Ursinnig debatt bröt ut. Argast var Göran Greider. Ledarredaktionen höll, förstås, humöret i schack. Nu är väskan såld.

Michail Gorbatjovs hemliga väska
I en annonskampanj för Luis Vuitton har den före detta Sovjetledaren fotograferats i en bil som passerar Berlinmuren. En stor sak, förstås, att en gammal kommunist gör reklam för ett flådigt modehus. Men i väskan sticker ett dokument fram. Vad det står? ”Mordet på Litvinenko: De ville släppa de misstänkta för 7 000 dollar”. Väskan är, inbillar vi oss, såld.

Den saudiarabiska väskan
I en gul plastpåse med en rosa gris på. Så levererades de 250 000 kronorna till Dick Sträng, mannen som fick i uppdrag att dra i gång det superhemliga bolaget SSTI för att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien.
I en gul plastpåse med en rosa gris på. Så ville journalisterna Bo Göran Bodin och Daniel Öhman ta emot prispengarna när de i november vann pris för sitt avslöjande.

Den stulna SD-väskan
Sverigedemokraternas näringspolitiska talesperson, Lars Isovaara, rasade ur rullstolen och blev hjälpt upp av två ”invandrare” som också passade på att stjäla hans väska. När Isovaara kommer till riksdagen förolämpar han en vakt och gör grisljud. Vakten är nämligen ”invandare”. Isovaara polisanmäls, partiet skickar ut ett pressmeddelande.
Några timmar går. Isovaaras väska hittas på krogen, ”invandrarna” som bestal honom var inga tjuvar. De var bara hjälpsamma.
I torsdags fick Isovaara tillbaka sin väska. Men han blev av med sin riksdagsplats.

Daniel Swedin 

Inkomsterna i Sverige har ökat mer än genomsnittet i EU. Den så kallade disponibla medianinkomsten har ökat snabbare i Sverige än i de flesta andra europeiska länder sedan 2005.

Detta visar ny statistik från SCB. Bäst har det gått för den rikaste tiondelen. Mellan 2005 och 2010 ökade de sin disponibla inkomst med över 21 procent.

Men det har inte gått lika bra för alla. Den fattigaste tiondelen har under samma tid fått mindre pengar i plånboken – deras disponibla inkomster har minskat med 1,4 procent. När alla andra fått mer har de allra fattigaste fått mindre.

Samtidigt visar statistiken att allt fler svenskar riskerar att bli fattiga. Enligt EU:s definition befinner sig individer ”som har en disponibel inkomst per konsumtionsenhet under 60 procent av landets medianinkomst” inom kategorin Risk för fattigdom eller social utestängning.

Var åttonde svensk ingår nu i den grupp som riskerat att hamna i fattigdom. Andelen av befolkningen med en inkomst under EU-gränsen har ökat från 10 procent år 2005 till 13 procent år 2010. 14 procent av kvinnorna och elva männen av männen riskerar att hamna i fattigdom.

I Sverige är det framförallt arbetslösa, unga och personer som saknar gymnasieutbildning som rikserar att hamna i fattigdom. Mer än var femte svensk som har högst tvåårig gymnasieutbildning riskerade att bli fattig 2010. Den risken har nästan fördubblats på fem år.

Det är lätt att spåra de politiska orsakerna bakom SCB:s siffror.

Skattesänkningar för oss som har jobb. Fas 3 för arbetslösa, utförsäkringar ur sjukförsäkringen och en a-kassa som är både ouppnåelig och icke-fungerande. Förra året betalade landets kommuner drygt 10 miljarder i socialbidrag.

Vad siffrorna från SCB visar är först och främst att regeringens politik haft effekt. Och att arbetslinjen för många människor har blivit en fattigdomsfälla.

Daniel Swedin 

Efter skandalen där topp-Sverigedemokrater som kallar unga kvinnor ”hora” och vevar med järnrör har det talats en hel del om den Sverigedemokratiska kvinnosynen – och hur det kommer att påverka väljarströmmarna till partiet.

Av partiets 20 riksdagsledamöter är endast tre kvinnor. Tre av fyra SD-väljare var män i det senaste valet och hade bara kvinnor fått rösta hade SD inte ens kommit in i riksdagen.

SD är det svenska parti som kvinnliga väljare är minst benägna att rösta på. Kvinnliga väljare röstar traditionellt inte på främlingsfientliga, misogyna partier som talar illa om homosexuella, vill begränsa aborträtten och säger saker som att män ska vara män och kvinnor kvinnor.

Det här är något Jimmie Åkesson och partiledningen försökt komma tillrätta med. Man måste ha med sig kvinnorna om man ska kunna bli riktigt stora. Därför är Expressens video från Kungsgatan en sannolik katastrof för Åkessons strävanden att attrahera fler kvinnor.

Det där har Moderaterna brottats med länge, och deras genombrott kan i mångt och mycket förklaras med att kvinnor inte längre skyr det gamla högerpartiet.

Men man undrar ju vad de kvinnliga moderatväljarna tycker om moderaten Marietta de Pourbaix Lundin och hennes göromål. Vem hon är och vad hon har gjort? Nej, hon har inte varit ute och härjat med järnrör.

Däremot så tycker hon att hon inte att homosexuella ska få gifta sig. Hon anser att homoäktenskap öppnar för äktenskap med djur. Hon tycker inte att homosexuella ska få adoptera och hon har skrivit under en motion med syfte att kraftigt inskränka aborträtten (något vi skrivit om tidigare).

Jaja, alla partier har väl sina galningar kanske du tänker. Men moderaten de Pourbaix Lundin är inte vem som helst. Hon sitter i Europarådets parlamentariska församling, är den ledande moderaten i församlingen och är dessutom ordförande för den svenska delegationen – en prestigepost hon fick av den nuvarande moderata partiledningen. Så hon är inte direkt motarbetad av Fredrik Reinfeldt…

Ja, som sagt, de brukar vara svårt att vinna kvinnoröster när man för en kvinnofientlig politik.

Daniel Swedin 

Sveriges folkpartistiska EU-minister räcker upp en hand för flickors rättigheter. Den andra handen räcker hon upp för den föreslagne hälsokomissionären, reaktionäre Tonio Borg.

Daniel Swedin 

Det är inte ofta ett trafiklandstingsråd, inte ens ett stockholmskt, tillägnas sex uppslag i ett prestigemagasin med nationell spridning.
Men ibland händer det. I veckans nummer av nyhetsmagasinet Fokus får Christer G Wennerholm hela tolv sidor.

”För att vara en förlorare utstrålar Christer G Wennerholm förvånansvärt mycket energi, ett självförtroende som imponerar”. Så inleds texten och det är ingen smickrande bild av Wennerholm och hans fögderi som framträder.
Spårvagnskramaren, minglaren, den glade bloggaren. Allt finns med där. Men där finns också mannen som kört SL:s ekonomi i botten:

De politiskt tillsatta revisorerna berättar samstämmigt om en organisation, det vill säga SL där Christer G Wennerholm är styrelseordförande, som inte fungerar. Det är kostnader som uppstår på grund av dålig planering. Det är trygghetspaket som slukat miljoner men inte funnits i budget. Det är otydliga avtal som skrivs med entreprenörer eller tydliga avtal som SL inte ser till att de efterlevs.
[…]
Landstingsrevisorerna ger SL:s styrning och kontroll rött kort, kallar den »otillräcklig« och sämre betyg kan man inte få i en revisionsrapport. Så dåligt betyg får inte någon av landstingets övriga verksamheter.”
Gunilla Jerlinger, som leder landstingsrevisorernas arbete, berättar i Fokus om budgetar som spricker, bristen på strategi, obefintlig samordning och hur Wennerholm och den övriga SL-styrelsen ”plottrar sönder” och ”saknar kompetens.

Fokus reportage är nog inte en text Wennerholm och hans allianskollegor tänker ta sig an i helgen. Men för alla oss andra är det ett tragikomiskt läsmåste.

Daniel Swedin

Läs också:
SL:s ordförande minglar med Republikaner – missar trafikmöten
Var är Wennerholm?

I går skrev jag om Tonio Borg, mannen som kan bli EU:s nya hälsokommissionär. Hans åsikter vad gäller kvinnors rättigheter, abort och sexuellt likaberättigande har fått en rad svenska EU-parlamentariker att gå i taket.

Socialdemokraten Åsa Westlund och folkpartisten Cecilia Wikström har deklarerat att de kommer att försöka se till att Borg inte får det föreslagna jobbet.

Miljöpartisten Carl Schlyter däremot är inte säker på hur han ska agera. Till Sveriges Television säger Schlyter att det beror på hur Borg uppträder under utfrågning i parlamentet.

”Schlyter fruktar att hela tobaksdirektivet försenas flera år om parlamentet inte snabbt godkänner en ny hälsokommissionär”, enligt SVT.

Utöver beskedet att Miljöpartiet tycks vara av åsikten att en tokreaktionär kommissionär är ett pris man får betala för ett snabbt tobaksdirektiv så finns det en annan intressant aspekt av Schlyters grubbel.

Tonio Borg är alltså maltes. Mellan 1998 och 2008 var han Maltas inrikesminister och hade ansvar för landets flyktingpolitik.

På posten gjorde han sig känd som den politiska arkitekten bakom de skräckfängelser där utomeuropeiska flyktingar placeras. Borg stödde Italiens utlämningsavtal med Muammar Gaddafis Libyen och 2002 skickade Malta tillbaka 230 eritreanska flyktingar till sitt hemland. Där fängslades och torterades många av dem.

Kritiken från UNHCR och Amnesty mot Borg och Malta har varit skoningslös.
2010 skrev Miljöpartiet en debattartikel där de krävde att Sverige slutar avvisa ensamkommande barn till Malta och Italien:

Dessa länder behandlar asylsökande på ett inhumant sätt och tar inte hänsyn till att de som återsänds är minderåriga. Rapporter från människorättsorganisationer talar om barn som bor i förvar, ibland under fängelseliknande förhållanden, om barn som inte får tillgång till skola, sjukvård, god man eller information om sina asylansökningar.

Så om jag ska tolkar Miljöpartiet rätt så ska man alltså inte skicka barn till ett land där Tonio Borgs politik haft genomslag, men man kan leva med att samme Borg blir en av Europas högsta makthavare?

Daniel Swedin