I går skickade handelsministern – hon heter Ewa Björling om det är någon som undrar – ut ett pressmeddelande. Där kunde vi läsa att Örebro är det län som ökat sin export mest förra året, och att huvuddelen av den svenska varuexporten kommer från storstäderna, speciellt från Stockholm.

Huvudstaden exporterar ensam 28 procent av alla varor märkta ”made in Sweden”.

– En bidragande orsak till att Stockholm svarar för 28 procent av vår varuexport beror bland annat på energivaror, sa handelsministern i en kommentar som kanske inte gnistrar av språklig klarhet men som nog i alla fall speglar hur ministern ser på vilka delar av landet som producerar vårt välstånd.

Jag kan bara inte riktigt begripa var alla dessa stockholmska ”energivaror” finns?

Enligt departementet sammanfattar kategorin ”stenkolsprodukter och raffinerade petroleumprodukter samt el, gas värme och kyla”. Och det står för nästan en tredjedel av Stockholms export till omvärlden.

Finns det någon – utom handelsministern – som har sett pumpande oljetorn, eller ens ett ordentligt kraftverk i Stockholm?

Inte det.

Nej för förklaringen till den stockholmska exportframgången är nog i verkligheten en helt annan. Statistiken är nämligen kopplad till den adress där företaget är registrerat, och följaktligen räknas också exporten där huvudkontoret finns.

När Olof Faxander beslutade flytta Sandviks huvudkontor, eftersom Sandviken inte är en plats värdig en direktör, blev alltså Stockholm storexportör av något av det finaste stål världen känner.

För Gävleborg blev det förstås tvärtom.

Talar vi om energi som faktiskt produceras i Sverige borde det ju mest handla om el, och den produceras förstås på platser som Harsprånget, Porjus och Forsmark. Men det är förstås inte där exporten registreras.

Det sker väl snarare här, på Evenemangsgatan i Solna. Det är i alla fall härifrån Vattenfall gör sina affärer.

Jag tycker det är bra att regeringskansliet visar intresse för den svenska exportindustrin. Det har inte alltid varit den bästa grenen för Reinfeldt eller hans ministrar. Och det är bra att handelsministern försöker beskriva landet som en summa av delar. Det är en förutsättning för en näringspolitik som tar tillvara på resurserna i det producerande Sverige.

Men då duger nog inte statistik som hävdar att direktörerna i några kvarter i Stockholms innerstad skapar det mesta av den svenska exporten.

Ingvar Persson

Det är klart att jag som varje anständig människa blir förbannad när man ser Uppdrag Granskning i kväll. Förbannad över att en cynisk arbetsgivare utnyttjar människor under slavrika villkor. Förbannad över ett system som faktiskt sätter rättslösheten i system och som bara kan beskrivas som en ren uppmaning till människohandel, och förbannad över ett statsråd som utan att skämmas sitter och säger att problemet är på väg att lösas.

Och dessutom beklämd över den vanmakt som präglar det svenska samhällets reaktion. GS-facket har försökt, men utan verktyg går det inte att ge människor rätt.

Jag är förbannad, men jag är inte förvånad.

Skogsarbetarna från Kamerun är inte ensamma. Från andra branscher har rapporterna om hur systemet för arbetskraftsmigration missbrukats har återkommit gång på gång, liksom berättelserna om hur skrupellösa personer tjänar på människors utsatthet.

Facken, inte minst GS, har dessutom gång på gång försökt sätta ljuset på hur illa det faktiskt sår till.

Lösningen är inte heller okänd. De fackliga organisationerna har gång på gång ställt kravet att det avtal som svenska myndigheter godkänner också ska få en rättslig verkan. Det skulle inte lösa alla problem, men det skulle lösa en del. Och det är dessutom förutsättningen för nästa steg, att svenska myndigheter börjar följa upp de tillstånd som så lättvindigt utfärdas.

Det finns dessutom ett exempel, bärplockningen. Vi har sannolikt inte sett den sista skandalen med utländska arbetare i bärskogen, men efter att Migrationsverket skärpt kraven tycks det i alla fall ha blivit ett tillfälligt stopp för utnyttjandet av vietnameser och thailändare.

I stället handlade höstens avslöjanden om hur fattiga människor från EU utnyttjades, och det är trots allt en annan historia.

Och när det gäller det medkännande statsrådet så har jag själv suttit i precis den där soffan där Janne Josefsson intervjuade Billström och pratat med Billström om precis samma sak. För mer än två år sedan.

Billström tyckte redan då att det var alldeles för besvärligt att ställa krav på att de löften arbetsgivare hade givit till migrant arbetarna – och till de svenska myndigheterna – faktiskt skulle följas. Och redan då talade han om ”avtalsfriheten”.

Vilken avtalsfrihet har en fullständigt rättslös människa, vars rätt att vara i Sverige bygger på arbetsgivarens godkännande? Och varför begär Migrationsverket alls in de här pappren, om regeringen ändå tycker att det är upp till arbetsgivaren att betala den lön han eller hon tycker passar?

Billström må uttrycks sin starka sympati för arbetarna som Uppdrag Granskning berättat om. Men allt han gör visar att han faktiskt struntar i dem.

Ingvar Persson

En arbetsgrupp i riksdagen har lagt fram ett förslag till ett nytt och strängare system för politikerpensioner. Tanken är att en riksdagsledamot som röstas bort eller avgår ska ha rätt till 50 000 kronor i månaden under två år.
Enligt tidningen Arbetet har nu Arbetsförmedlingen yttrat sig över förslaget, och synpunkterna har onekligen ett par poänger.

För det första påpekar Arbetsförmedlingen att det främsta argumentet för speciella politikerpensioner – att jobbet skulle vara så osäkert – knappast håller. I sitt svar skriver förmedlingen diplomatiskt att många på dagens arbetsmarknad upplever otrygghet. Stora grupper befinner sig i en situation ”med krav på snabb omställning och inte minst ekonomisk osäkerhet”.
Det låter som en sammanfattning av den politik riksdagsledamöterna faktiskt har skrivit ut för resten av befolkningen.

Arbetsförmedlingen är också skeptisk till förslaget om speciella jobbcoacher för avsuttna riksdagsledamöter. Förmedlingen föreslår i stället att de tidigare riksdagsledamöterna söker upp närmaste Arbetsförmedlingskontor för att få den servicen.

Här är det kanske Arbetsförmedlingen som missar något. Tydligen har arbetsgruppen i riksdagen – till skillnad från ledningen för Arbetsförmedlingen – läst rapporterna om hur jobbcoachningen egentligen fungerar.

Ingvar Persson

Jag noterar att Jan Björklund i dagens Agenda förklarar varför han inte finns på twitter. Han hinner inte.

Enligt Björklund vill ju ”alla prata med en partiledare”, och han är rädd att det ska leda till besvikelse om han inte hinner ge

Så är det kanske. Å andra sidan verkar ju Göran Hägglund ha gott om tid för muntra meddelanden.

Men det är klart. Det kanske inte är så många som vill ”prata” med en partiledare för Kristdemokraterna.

Men skillnaden mot trycket på folkpartiledaren måste trots allt vara marginellt.

Ingvar Persson

Svenska Dagbladets börsreporter Carolina Neurath berättar i dag att finansvärldens surrar av rykten om att regeringen tänker sälja aktier i Nordea.

Läs hennes text.

Den är nämligen sensationell. Det visar sig att bankdirektörer och placerare som Neurath pratat med utgår från att Anders Borgs nya, milda syn på bankerna beror på att han vill hissa upp värdet på statens ägande i Nordea.

De tror dessutom att Borg gärna vill kunna sälja aktier för att finansiera politiskt godis inför nästa års valrörelse.

Sveriges finansminister skulle alltså inte bara låta den politiska linjen i en av de viktigaste frågorna för privatpersoner och företag i Sverige styras av möjligheten att göra en bra affär. Han skulle dessutom göra det för att ha råd att finansiera en populistisk valrörelse.

Om de bankdirektörer som Neurath pratat med har rätt – och varför skulle de inte ha det – är det ett slags politisk korruption av väldiga mått. Det borde inte ens finnas i tankevärden, än mindre kunna sägas som den självklaraste sak i världen.

Men tydligen kan det sägas. Det säger i sin tur något om vart förtroendet för politiken tagit vägen under Anders Borg.

Ingvar Persson

Strax efter klockan 10 i dag kunde SVD meddela att Volvo och ägaren Geely tillsammans satsar på ett forskningscenter i Göteborg. 200 svenska och kinesiska ingenjörer ska tillsammans utveckla plattformarna och ”teknologi i världsklass” för morgondagens bilar.

Näringsminister Annie Lööf var förstås blixtsnabbt ute med en kommentar.
”Det bästa kvittot på att ett industrikluster är världsledande är att det drar till sig globala aktörer” skrev Lööf.

Med globala aktörer menar näringsministern antagligen Geely, även om de ju redan finns i Göteborg.

Klockan 14.45 kom nästa besked från Volvo. I en intervju med SVT berättade Volvo PV:s VD Håkan Samuelsson att 1000 personer, främst tjänstemän och konsulter, kommer att få lämna Volvo PV under året. Kostymen måste anpassas, och allt sådant där.

Krisen i Europa har slagit hårt mot Volvo, som dessutom dignar under utvecklingskostnader efter skilsmässan från Ford.

Självklart kommer nerdragningarna att försena förnyelsen, det medger Samuelsson även om han samtidigt försäkrar att det arbetet som är viktigt ändå ska göras.

Den nyheten har näringsministern, än så länge, inte valt att kommentera.

Två hundra in, så småningom.

Tusen ut, nästan genast.

På ett sätt ska det kanske ändå tolkas positivt. Volvo och de kinesiska ägarna tror trots allt att det finns en framtid för bilutveckling i Göteborg.

Men det förutsätter nog också en näringspolitik, och näringsminister som har något att säga också när det inte räcker med glada applåder.

Ingvar Persson

Så har det då kommit, det första numret av Arbetsförmedlingens nya interna tidning ”På Jobbet”.

Den nya publikationen ska ersätta Arbetsförmedlingens klassiska tidning ”Arbetsmarknaden”, som sedan 1989 självständigt bevakat utvecklingen på svenska arbetsplatser. Men nu är det alltså nya tider.

På Arbetsmarknaden hade chefredaktören det publicistiska ansvaret, i På Jobbet är det Arbetsförmedlingens kommunikationsdirektör som har sista ordet. Det har förstås skapat oro för att tidningen i stället för oberoende journalistik ska få ägna sig åt att föra ut de åsikter som passar myndighetens chefer.

Hur det blir med den saken återstår kanske att se. I vilket fall är det generaldirektören själv, Angeles Bermudez Svankvist, som inleder med att berätta ungdomsminnen från sin tid tolvårig bagare på Mallorca.
Vi får också veta att Bermudez Svankvist är lite bekymrad för den ekonomiska oron i världen.

Själv faller jag dock för en liten ingress till en artikel om arbetsmiljön på arbetsförmedlingen. Det är trots allt ett känsligt område för vilken interntidning som helst, till och med om inte de senaste medarbetarundersökningarna pekat på att förtroendet för ledningen rasat genom golvet.

På Jobbet väjer dock inte, och ingressen till artikeln ”Orden som skrämmer” förtjänar som sagt att återges i sin helhet. Så här står det:

Omkullvräkta bord, pappersbuntar som slängs på golvet, hårda ord och knuffar. Så kan hotet och våldet se ut på arbetsförmedlingarna runt om i landet. Men rätt möblering, tillräckligt med personal och rätt bemötande kan hjälpa.

Den naturliga frågan är väl om den nya redaktionen redan fått en överdos av coachning i positivt tänkande?

Ingvar Persson

I helgen passade integrationsminister Tobias Billström på att fiska i lite grumliga vatten. Ministern förklarade att det nu var dags att påverka ”volymer” och ”flöden” i flyktingmottagandet.

Ingen behövde tvivla på att Billström menade att Sverige på ett eller annat sätt skulle begränsa asylrätten.

Tobias Billström uppträdde som representant för sitt parti. Han leder en arbetsgrupp som fått uppdraget att se över integrationspolitiken, och han flankeras av moderaternas partisekreterare Kent Persson.

Naturligtvis skapade utspelet reaktioner. Sverigedemokraterna jublade, medan nästan alla andra – inte minst Aftonbladets ledarsida – rasade. Också inom det moderata partiet var det många som menade att Billström gått för långt.

Nu har den moderate partiordföranden, till lika Billströms chef i regeringen, Fredrik Reinfeldt gjort sin tolkning. För journalisterna som samlats efter riksdagens EU-nämnd förklarade han att gruppen visst inte fått i uppdrag att minska invandringen eller begränsa rätten till asyl.

– Direktiven är tydliga, sa Reinfeldt.

Däremot känner partiledaren, och därmed hans parti, en liten oro för att mottagningssystemet inte ska fungera när ”väldigt många kommer på kort tid, och delvis från länder som de inte kommit från tidigare”.

Reinfeldt får signaler om att kommunerna inte klarar sitt uppdrag så bra som de skulle vilja. Han är bekymrad över att flyktingarna inte ska känna sig välkomna.

Anhängarna av en generös svensk flyktingpolitik skulle alltså inte ha någon anledning till oro.

Men – handen på hjärtat – hur troligt är det att Tobias Billström på egen hand valt att tolka om det uppdrag han fått av partistyrelsen? Och hur troligt är det att han spontant lyckats locka med sig partisekreteraren på sitt utspel?

Inte så troligt, törs jag nog säga.

Sanningen är snarare att Moderaterna försöker att både ha kakan och äta den. Både spela på de främlingsfientliga stämningar som finns, och bevara banden till den civiliserade borgerligheten.

I längden kommer det förstås inte att fungera.

I bland är det verkligen upp och ner i politiken. I dag till exempel.
Socialdemokraterna har ju i dag föreslagit allmän förskola för barn från två års ålder, och en utvidgning av maxtaxan.

Det skulle kosta ungefär en miljard.

Inneffektivt eftersom de flesta 2-åringar redan går i förskola, säger den nya jämställdhetsministern Maria Arnholm som hellre skulle vilja använda pengarna för att förbättra verksamheten.

Ministerns reaktion lämnar i alla fall två frågor obesvarade.

För det första, om nu regeringen anser att förskolan behöver ytterligare en miljard, varför satsar man då inte de pengarna? Någon brist på pengar kan det ju inte vara eftersom bara banken SEB fått en miljard i skattesänkning av Anders Borg.

Handelsbanken har för övrigt tjänat ännu mer.

För det andra, hur kan det komma sig att det är ett sådant slöseri att sänka kostnaden för alla förskolebarn, men jättebra att sänka skatten för alla som går på krogen?

I båda fallen uppstår det som ekonomerna kallar ”dödviktseffekter”, alltså att också de som ändå skulle gått på krogen eller till förskolan får del av prissänkningen.

Men det är klart, kroggästerna har ju rösträtt. Det har inte förskolebarnen.

Ingvar Persson

Om politik handlade om att retas skulle med sina motståndare skulle jag ge Socialdemokraternas Ylva Johansson högsta betyg. Förslaget att lämna över mer av arbetsförmedlandet till privata intressen måste nämligen reta gallfeber på Moderaterna.

Det är ju nämligen så här de tycker, egentligen.

Dessutom är det precis så regeringens småpartier argumenterar när de vill framstå som de sanna försvararna av klassiska borgerliga värden.

Moderaterna och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har dock två problem.

För det första att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gärna vill framstå som gammaldags landsfäder. Då duger det inte att komma dragande med liberala experiment från Nya Zeeland.

För det andra – och antagligen viktigare – är att Arbetsförmedlingen under Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till en viktig del av regeringens tuffa linje mot de arbetslösa.

Alltså inte mot arbetslösheten, utan just mot de arbetslösa.

Det ska helt enkelt inte vara så roligt att gå och dra benen efter sig i Moderaternas Sverige. Och det är Arbetsförmedlingen som står för både kontroll och bestraffningar.

Numer ska förmedlingen inte bara rapportera till a-kassorna om en arbetslös missköter sig. Nu ska förmedlingen dessutom skicka sina rapporter till socialförvaltningen så att också socialbidragen kan dras in.

Den sjunkande andelen försäkrade bland de arbetslösa, och den växande andelen som lever på socialbidrag, har tydligen uppmuntrat till nytänkande.
Hur som helst behöver den moderata jobbpolitiken dagens Arbetsförmedling, även om den i allt mindre utsträckning förmedlar jobb.

Det förtjänar kritik. Problemet är att nya privatiseringar knappast skulle lösa problemet.

Privata arbetsförmedlare skulle definitivt inte bidra till en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, eller till utbildningar för ett allt mer krävande arbetsliv. Och de skulle knappast förbättra det individuella stödet till den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Så även om Ylva Johansson säkert lyckas reta en eller annan moderat är det nog inte rätt sätt att angripa Arbetsförmedlingens förfall.

Ingvar Persson