Kvällens Uppdrag granskning om Saab:s konkurs innehåller uppgifter som borde vara sensationella.

En regering som i det fördolda blandar sig i affärer de inte borde vara inblandade i. En advokat som, långt utanför sitt uppdrag, smider planer på att byta ut den ägare han arbetar åt. Rykten och en inkompetens som möjligen var den tuva som till sist fick hela lasset att välta.

Och cynismen, naturligtvis.

Lars Carlström fungerade som svenskt ombud för den ryske affärsmannen Vladimir Antonov som ville bli delägare i Saab. Enligt honom ska Anders Borgs närmaste man, statssekreteraren Hans Lindblad, vid ett tillfälle ha uppmanat Antonov och Carlström att ge upp försöken att satsa pengar i Saab eftersom det gick bra för Sverige.

”Vi kan ta en smäll nu”, ska Lindblad ha sagt.

Det handlade om livet och vardagen för tusentals människor.

Men det är faktiskt inte uppgifterna om hemliga möten, dolda planer eller dubbla lojaliteter som verkligen fastnar. Trots alla detaljer som Magnus Svenungsson och Michael Syrén gräver fram är det nämligen något annat som blir kvar efter deras reportage, den häpnadsväckande fegheten hos de makthavare som i det fördolda kanske aldrig trodde på Saab:s framtid.

Hans Lindblad vägrar att svara på frågor om möten han varit med och arrangerat, och som kanske kostade Saab affärskontakter i Kina. I stället skickas Annie Lööfs stackars statsekreterare Håkan Ekengren fram, och han kan naturligtvis inte svara på någonting.

Guy Lofalk – advokaten som fick uppdraget att stötta Saab, men som i stället tycks ha smitt planer mot ägarna – vill inte heller svara. I stället skickar han ut en medarbetare, smiter undan eller gömmer sig på sitt flotta kontor i Stockholms city.

Mönstret känns igen. Under spelet om Saab har det funnits en känsla av att de som verkligen håller i de politiska trådarna hela tiden slunkit undan.

Ansvaret för de beslut som fattats har lagts på Riksgälden, på Europeiska Investeringsbanken eller på GM. Enstaka gånger har Maud Olofsson, Annie Lööf och Hillevi Engström tvingats svara på frågor. Men Anders Borg och Fredrik Reinfeldt – som av allt att döma hela tiden satt upp gränserna för arbetet – har gjort det i det fördolda.

Det har skrivits hundratals artiklar och åtminstone två böcker om försöken att rädda Saab. Nu har Uppdrag granskning dessutom bidragit med nya detaljer, men så länge de ansvariga fortsätter att gömma sig kommer det att finnas nya frågor att ställa.

Ingvar Persson

Pressens Morgontjänst, Premo, ska inte längre bära ut Dagens Nyheters bostadsbilaga – publikationen som en gång gjorde teppanyakihällen känd.

Hur läsarna ska få del av DN bostad vet jag inte, men för de anställda på Premo blir konsekvenserna dramatiska. Flera hundra riskerar inte bara att förlora sina jobb, utan dessutom sitt uppehållstillstånd i Sverige.

Bakgrunden är de regler som numer omger arbetskraftsinvandringen.
Efter en uppgörelse mellan regeringen och Miljöpartiet 2008 har Sverige i princip fri invandring för arbetskraft, också från länder utanför EU. Kravet är egentligen bara att det finns en arbetsgivare som anser att det är brist på arbetskraft, och som säger sig vara villig att betala en lön på minst 13000 kronor i månaden som dessutom motsvarar en kollektivavtalad svensk lön.

Rapporterna om fusk med systemet har varit otaliga. Advokater har blivit rika på att hjälpa skumma arbetsgivare, och många människor har skamlöst utnyttjats.

Det tycks dock inte gälla tidningsbuden hos Premo. Här är det reglerna själva som demonstrerar hur utsatta människor blir i ett system där någon annans behov av arbetskraft blir avgörande för rätten att överhuvud taget stanna i landet.

Den förlorade kunden innebär nämligen att tidningsbuden får mindre att göra, och att de därmed också får mindre betalat. För flera hundra av Premos anställda kan det betyda att de hamnar under gränsen på 13 000 kronor i månaden, och alltså förlorar sin rätt att stanna i Sverige.

Någon kommer säkert att dra slutsatsen att det är reglerna som är för hårda, att det vore bättre om kraven på en rimlig lön avskaffades.

Det är alldeles fel slutsats. Problemet är inte begränsningarna i arbetsgivarnas rätt att importera människor från fattigare länder för att utgöra lågavlönad arbetskraft.

Problemet är att dagens regler gör de människor utsatta och rättslösa, antingen problemet är fusk eller att en stor och viktig kund försvinner.

Ingvar Persson

Andreas Carlson är Kristdemokraternas talesperson i arbetsmarknadsfrågor. Om namnet är obekant är det inte så konstigt.

Arbetsmarknadsfrågor har aldrig riktigt varit Kristdemokraternas stora fråga.
Nu har i alla fall Carlson upptäckt att det står illa till med arbetsförmedlingen. Det låter han meddela via Svenska Dagbladet.

Pengar som riksdagen anslagit används inte, verksamheten är ineffektiv och medborgarnas förtroende sviktar. Arbetsförmedlingen gör helt enkelt inte sitt jobb, om vi ska tro Carlson. Och det ska vi nog göra.

Utanför kristdemokraternas skara är problemen på Arbetsförmedlingen knappast någon nyhet. De senaste åren har varit fulla av rapporter om hur arbetsförmedlingen misslyckats med att lotsa arbetslösa till de lediga jobb som trots allt funnits. Dessutom har vi kunnat läsa om märkliga coachprogram, förnedrande fas3-åtgärder och alla sorters konstigheter.

Carlsons slutsats är – inte överraskande – att arbetsförmedlingen ska privatiseras. Vi har hört receptet förut. Konkurrerande tjänsteleverantörer, valfrihet för konsumenten, nationella kvalitetsregister och kontrollerande myndigheter.

Som den privatiserade skolmarknaden eller riskkapitalbolagens vårdinbrytningar med andra ord. Eller kanske som Arbetsförmedlingens egna satsningar på jobbcoachning med kristallhealing och annat hokus pokus.
Det är just här Carlson och många av hans borgerliga kollegor går vilse. Orsakerna till att Arbetsförmedlingen tycks vara på väg att haverera är nämligen inte bristen på konkurrens.

I stället handlar det om att regeringar – också Socialdemokratiska – lagt på förmedlingen allt fler uppgifter som inte handlar om att förmedla arbete eller utbilda för arbetsmarknaden. De senaste åren har den utvecklingen exploderat.

När regeringen vill få människor att resa sig från sjuksängen och gå till jobbet kallas arbetsförmedlingen in. När integrationen inte löper som ministern vill flyttas ansvaret från kommunerna till Arbetsförmedlingen. Och när utanförskapet ska bekämpas är det Arbetsförmedlingen som får handla upp jobbcoacher och fas3-platser i rasande fart.

Det är inte så konstigt om verksamheten i allmänhetens ögon byter karaktär, från en förmedlare av arbetskraft till en del av statens kontroll- och bestraffningsapparat.

Arbetslösheten har blivit ett individuellt problem som de arbetslösa ska lösa själva. Och rekryteringen av arbetskraft har blivit något arbetsgivarna får lösa med hjälp av bemanningsföretag.

Om Carlson och hans vänner får som de vill skulle den utvecklingen ta ett jättesteg framåt. Det är svårt att tro att det faktiskt skulle lösa problemen på landets arbetsförmedlingar.

Ingvar Persson

Det är nästan lite svårt att föreställa sig, men det är faktiskt bara ett par år sedan människor i Stockholm tittade konstigt på en när man ville prata om gruvnäringen som en framtidsbransch.

Det hände till och med att en av mina kollegor på ledarredaktionen (det var Katrine Kielos) fick tillrättavisa en liten direktör från Svenskt Näringsliv när han använde gruvorna som exempel på gårdagens svenska ekonomi.

Vi på Aftonbladets ledarsida framstod nog ibland som lite udda i den stockholmska offentligheten när vi envisades med att skriva om gruvor och industrin. (Läsarna uppskattade dock det vi gjorde. Daniel Swedins reportage från Grängesberg är en av våra mest lästa texter.)

Nu har allt det där ändrats. Den första salvan i Pajala rapporterades för en dryg vecka sedan stort över hela landet, och den som varit intresserad har i höst detaljerat kunnat följa Nordic Irons jakt på malmkroppen under sjön Väsman.

Till sist har gruvorna – om än motvilligt – också hamnat på regeringens bord. På näringsdepartementet arbetas det just nu intensivt med en mineralstrategi.

I februari gjorde till och med statsminister Reinfeldt en blixtvisit i Norrbotten för att på ort och ställe förhöra sig om den nya gruvan.

Det letas malm som aldrig förr i Sverige. Det – inte skattesubventionerade privatlärare eller sänkt krogmoms – är globalisering på riktigt.

I kväll har till och med SVT:s riktiga finprogram – Agenda – lagt märke till gruvnäringens nya betydelse för Sverige. Det krävdes visserligen att Marcus Wallenberg tog plats i LKAB:s ordförandestol, men i alla fall.

Frågan är bara, innebär det nyvaknade intresset hos makthavarna i Stockholm också att vi kan vänta oss riktiga svar på de stora frågor som en expanderande gruvnäring faktiskt ställer? Det är mer osäkert.

Problemen med infrastruktur och bristfälliga utbildningssystem är väl kända. Miljöproblemen lär få allt mer uppmärksamhet. Gruvbrytning är ofta en lortig verksamhet.

Radioprogrammet Kaliber berättade dessutom i dag hur Sverige utvecklats till något av ett lågprisland för internationella gruvjättar. Här betalar bolagen ingen skatt till lokalsamhället, och extremt låg skatt till staten.

Resultatet är inte så svårt att förutse. Utvecklingen av lokalsamhället har svårt att hänga med när gruvnäringen plötsligt blommar ut. Kommunerna har inte råd att bygga bostäder eller bygga ut servicen för gruvarbetarna och deras familjer.

Resultatet kan mycket väl bli ett slags oljeplattformar på land, där arbetarna flygs in och flygs ut utan att bidra till någon verklig utveckling.

I Pajala avvisade Reinfeldt alla tankar på att staten skulle hjälpa till och skapa förutsättningar för att gruvbrytningen ska kunna bidra till att utveckla Tornedalen.

”Vi ligger lite efter”, säger Annie Lööfs statssekreterare Håkan Ekengren till Kaliber.

Dessvärre har han alldeles rätt.

Ingvar Persson

Fackförbundet Kommunals ordförande Annelie Nordström ger sig i dag in i debatten om vinster i välfärden. Det är – skriver Nordström i ett inlägg på Kommunalarbetarens webbplats – naivt att tro att ett förbud mot privata vinstuttag skulle lösa vårdens eller omsorgens problem.

Det har hon säkert rätt i. Precis som Kommunal skriver handlar krisen i välfärden om resurser, om att det behövs tillräckligt med pengar för att kunna avlöna tillräckligt mycket personal tillräckligt bra.

Frågan är väl bara varför det skulle leda till slutsatsen att välfärden skulle bli sämre om de pengar som trots allt finns används till vård och omsorg, i stället för aktieutdelning och räntesnurror?

Frågan är också om det trots allt inte kan vara Kommunals ledning som är en smula naiva. I alla fall om Nordström och hennes medarbetare inte anar att deras inlägg snart kommer att inordnas i det allmänna lobbybrus som just nu pågår för att till varje pris garantera vårdbolagens fortsatta vinster.

Kommunals vädjan om större resurser och mer politiskt ansvar – framfört till Göran Hägglund så sent som i eftermiddag – riskerar däremot att drunkna.

Dessvärre.

Ingvar Persson

I dag befinner sig EU:s inre marknad i blickpunkten. Det påstår i alla fall Kommerskollegium i små envisa mail som bombarderar min dator.

I klartext verkar det handla om att EU-minister Birgitta Olsson tänker hålla torgmöte på en galleria i närheten av departementskvarteren, och att handelsminister Ewa Björling ska prata på ett seminarium som just Kommerskollegium arrangerar.

Tjugoårsjubileum eller inte, det låter mest som det är på Kommerskollegium som EU:s inre marknad befinner sig i blickpunkten, och det gäller säkert inte bara i dag.

Ändå kan jag inte låta bli att notera en liten fråga som Kommerskollegium lovar att handelsministern ska besvara under samkvämet. Den handlar om lönekonkurrens.

Ewa Björling tänker tydligen prata om ”varför lönekonkurrensen är accepterat för varor men inte för tjänster”?

Jag vet ju inte vad handelsministern har tänkt svara, men jag känner igen frågan från hundratals läsarmail jag fått under åren. Oftast har de handlat om byggföretags rätt att betala sina lettiska eller polska hantverkare mycket lägre löner än de som stadgas i svenska kollektivavtal, men i bland har breven också handlat om rätten att hämta billig arbetskraft till krogkök eller bärskogar i Asien.

Jag tänker inte redovisa alla svar jag lämnat på frågan under året.

I dag tror jag det räcker med att rekommendera lite läsning, till exempel Svenska Dagbladets utmärkta reportage om den italienska tomatindustrin i dagens tidning. (Dessvärre kan jag inte hitta det på webben, men för Björling borde det inte vara något problem. Som moderat statsråd förutsätter jag att hon håller Svenska Dagbladet)

Reportaget skildrar slavlöner, vidriga levnadsförhållanden och rättslöshet.

Det skulle antagligen gå att hitta ännu mer upprörande beskrivningar av arbetsvillkor om vi sökt i Asiens, Afrikas eller Latinamerikas feodala eller halvfeodala delar.

Men Svenska Dagbladets reportage handlar inte om någon avlägsen del av Bangladesh, eller om anarkins Somalia. Det handlar om fredspristagaren EU, och om Kommerskollegiums inre marknad.

Borde inte det göra en viss skillnad?

Ingvar Persson

Det har handlat mycket om fester på myndigheterna i rubrikerna på senare tid. Miljonerna har rullat och Peter Settman har haft bråda dagar.

Men frågan är om det inte pågår en annan minst lika allvarlig miljonkarusell på svenska myndigheter, pr-explosionen. Fackförbundet ST:s tidning Publikt kan i alla fall berätta hur fjorton granskade svenska myndigheter köpt pr-tjänster för 69 miljoner under 2010. Då är till exempel annonskostnader inte medräknade.

I stället har konsulterna allt som oftast bidragit med medieträning av chefer och käcka kampanjer.

Det handlar kort sagt om klassisk opinionsbildning, precis sådant som myndigheterna enligt regeringen inte alls borde syssla med.

I Publikt försöker kommunministern Stefan Attefall verka förvånad:
”De ska inte ha en opinionsbildande roll i den allmänna debatten”, säger han om myndigheterna.

Moderaten Henrik von Sydow – ordförande i skatteutskottet – ger understöd. Han tycker myndigheterna ska vara ”försiktiga med opinionsbildning i frågor där väljarna tycker olika”.

Jag kan inte låta bli att fråga mig vilket värde opinionsbildning har i frågor där alla redan tycker lika?

Hur som helst borde varken Attefall eller von Sydow vara förvånade. Det är nämligen inte det minsta konstigt att myndigheternas behov av pr-konsulter ökat – tvärt emot var regeringen sagt.

I Publikts undersökning är det tre myndigheter som sticker ut. Arbetsförmedlingen, Tillväxtverket och Trafikverket står tillsammans för 40 av de 69 pr-miljonerna, och de tre myndigheterna har en sak gemensam. De har alla befunnit sig i fronten när regeringens politik ska genomföras och marknadsföras.

Arbetsförmedlingen har blivit det lydiga redskapet för Anders Borgs arbetslinje, Tillväxtverket skulle skyla över Centerpartiets brist på riktig näringspolitik och Trafikverket har haft att administrera en avreglerad och sönderfallande infrastruktur.

De tre myndigheterna har fått ta emot kulor avsedda för en misslyckad politik, och de har verkligen försökt.

Men det är klart att det kostar, i käcka kampanjer för att marknadsföra fas tre eller i chefskurser i konsten att hantera uppretade journalister.
Den borgerliga regeringen har talat om att öka myndigheternas självständighet och integritet, men i verkligheten har staten alltför ofta blivit en del av den politiska propagandan.

Inte undra på att det rullar in pengar på Gullers Grupp, Confetti och Prime.

Ingvar Persson

Anders Borgs kompis, finansmarknadsministern Peter Norman, är en man med torr humor.
”Min bedömning är att Telia inte har agerat föredömligt”, säger han till dagens Eko.

Den bedömningen är det svårt att invända mot. Frågan är väl bara på vilket område TeliaSonera framstår som minst föredömligt?

Är det i grenen mänskliga rättigheter, där vi i våras fick veta att företaget systemhatiskt lämnat ut uppgifter om abonnenter till totalitära regimer som den vitryska och den azerbajdzjanska?

Eller är Telias agerande minst föredömligt när det gäller korruption och mutor. Frågan om varför bolaget betalade ett bolag med band till den uzbekiska diktatorns familj drygt 2 miljarder – kanske för en 3g-licens – utreds i alla fall av åklagare.

Eller är Telias brist på öppenhet i själva verket det minst föredömliga? Sant är i alla fall att bolaget från första början tycks ha varit upptagna med att sprida dimridåer, och att ledamöterna i riksdagens näringsutskott inte imponerades direktör Lars Nybergs framträdande i utskottet i dag.

Miljöpartisten Jonas Eriksson vill att ledamöterna i styrelsen ställer sina platser till förfogande, och moderaten Jessica Polfjärd tycker att det återstår mycket för Telia att redovisa.

Mats Odell fick inte leda sammanträdet. Som minister hade han ansvaret för Telias expansion i Uzbekistan.

Inte föredömligt, som sagt.

Nu återstår frågan om vilka rättsliga konsekvenser TeliaSonera affärer kommer att få. Och vilka konsekvenserna blir för Lars Nyberg.

Ingvar Persson

På Aftonbladets förstasida kan vi i dag läsa följande rubrik:

Böndernas krav:

Prischock på LCHF-maten

Begreppet lyxproblem har fått sin definition.

Ingvar Persson

I går handlade det om Orrefors i Småland och Hallstavik i Uppland. I dag är det i värmländska Säffle som de anställda på Volvos bussfabrik får veta att deras jobb inte längre kommer att finnas.

I Orrefors och Åfors förlorade 130 glasarbetare sina jobb. I Hallstavik gällde det 230 jobb på pappersbruket, och i Säffle försvinner nästan 400 arbetstillfällen när bussproduktionen flyttar till Polen.

Det var precis så här det började hösten 2008. Sedan försvann nästan 100 000 industrijobb på några månader. Stefan Löfven, då ordförande i IF Metall, talade om undantagstillstånd.

I Stockholm diskuteras just nu regeringens budget och oppositionens alternativ. Alla tycks överens om att Sverige står inför tuffa tider. Lite tuffa om vi ska tro Anders Borg, mycket tuffa enligt nästan alla andra.

Men i Stockholm talas det ändå om framtiden. Om att Sverige så småningom kommer att påverkas av den ekonomiska härdsmältan i Europa, och av den åtstramningspolitik som gör att det varken går att sälja konstglas, papper eller bussar.

Sverige kommer att drabbas av den ekonomiska krisen, säger man.
I Säffle, Hallstavik och Orrefors har det redan hänt.

Ingvar Persson