I onsdags skrev vi om bostadsbristen på ledarsidan. Bland annat krävde vi kraftfulla politiska insatser, och pengar till bostadsbyggandet. Nu har organisationen Fastighetsägarna reagerat. De tror nämligen att lösningen på bostadseländet är att släppa loss marknadskrafterna.

Det är vi inte så säkra på. Däremot tycks vi dela uppfattningen att dagens politiska passivitet leder rakt åt skogen.

Här är hela inlägget från Fastighetsägarna.

Subventioner är inte lösningen för hyresmarknaden

Aftonbladets ledarsida konstaterar (17/8) att bostadsbristen i Sverige är större än någonsin. Det enkla receptet som förordas är statliga subventioner. Fastighetsbranschen tror dock inte på fler statliga subventioner. Erfarenheterna är negativa. De ekonomiska vinnarna brukar bli byggbolagen och hyresmarknaden blir ännu mer detaljreglerad och politiserad. Det är ingen framgångsväg.

Men situationen är mycket allvarlig, främst i Stockholmsregionen men även i andra tillväxtområden. Vid sidan av att den kollapsade bostadshyresmarknaden hotar den ekonomiska utvecklingen, så är den en tragedi för många enskilda människor; studieplatser och erbjudna jobb måste avstås, livsdrömmar krossas. Bilden av en icke-fungerande marknad är dock verkligen inte ny. Låg nyproduktion, snabb ombildning av hyresrätter till bostadsrätter, stor osäker andrahands-marknad, långa bostadsköer och en omfattande svarthandel med hyreskontrakt är tydliga effekter av en långvarigt sönderreglerad marknad.

Men nyproduktionen av hyresrätter skulle kunna vara mångdubbelt större både i Stockholmsregionen och i andra delar av landet – om förutsättningarna var de rätta.  Vi träffar varje vecka fastighetsägare som skulle vilja bygga nya hyresrätter och tillgodose den efterfrågan som återspeglas i den gigantiska bostadskön. Men de avstår därför att hyresmarknaden upphört att fungera. Låg lönsamhet, stor osäkerhet om de framtida intäkterna (hyrorna) och dessutom risken av att många gånger bli motarbetad av en Hyresgästförening med mycket makt, skrämmer bort många av dem som vill bygga hyresrätter. Därtill kommer höga skatter, mycket långdragna och oförutsägbara planprocesser, orealistiska bullerkrav och det ständiga problemet med det så kallade riksintresset.

I Aftonbladets ledare hänvisar man till EU-kommissionens skarpa kritik av den svenska bostadspolitiken. Man avstår dock från att berätta vad EU-kommissionen i sin djupanalys ser som det största problemet på hyresmarknaden: hyresregleringen. I likhet med bland andra OECD och Finanspolitiska Rådet föreslår EU-kommissionen en planmässig avveckling av den nuvarande hyresregleringen.

Att ändra reglerna på hyresmarknaden för bostäder är politiskt känsligt. Därför måste regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet bli överens om en ny tydlig inriktning på politiken. Endast en sådan ordning ger fastighetsföretagarna tilltro till att de nya spelreglerna är långsiktiga och trovärdiga. Den nya inriktningen på politiken måste skapa dels en väl fungerande marknad för hyresrätten, dels ett robust bostadsstöd för de hushåll som redan idag inte kan efterfråga en bra bostad. Stödet till de ekonomiskt svaga hushållens situation måste bli en del av lösningen, inte ursäkten för att inte göra något åt den kollapsade hyresmarknaden.

Priset för att inte göra något är oerhört högt. Liksom det politiska ansvaret för konsekvenserna.

Christer Jansson Vd, Fastighetsägarna Stockholm

Reinhold Lennebo Vd, Fastighetsägarna Sverige

De senaste veckorna har Aftonbladets ledarsida bedrövat kunnat följa det som ser ut att vara avslutningskapitlet för Brunnsviks klassiska folkhögskola.

Jag har bland annat skrivit om hur de sista eleverna lämnade skolan, och om hur biblioteket tömdes.

Dessutom har debatten varit hård, till exempel på Aftonbladets kultursida och i Dalademokraten. Engagemanget för skolan och folkbildningen engagerar stannar dock inte med det.

I en fin text i helgen har till exempel Sydsvenskans Per T Ohlsson satt Brunnsviks betydelse för hela det svenska samhället och den svenska demokratin i sitt rätta sammanhang.

Läs den.

Örnsköldsviks Allehanda berättar att bara sju elever i Ö-vik har valt industriprogrammet i första hand. Uppgifterna kommer från Dagens Arbete, och det verkar som de chockar industriorten i Ångermanland.

Ändå verkar ingen vara riktigt förvånad. Vem väljer en utbildning som själva ministern pekat ut som en återvändsgränd, och en väg för den som inte orkar med kraven?

Samtidigt besökte Stefan Löfven sin gamla arbetsplats, Hägglunds i Örnsköldsvik, tillsammans med bland andrakommunalrådet Elvy Söderström.

Löfven vill ju bli statsminister, och hans besök är faktiskt mer unikt än det kanske borde vara.

Det hör nämligen inte till vanligheterna att statsministerkandidater alls kan besöka sina gamla arbetsplatser, om vi nu inte ska räkna expeditionen hos det egna partiets ungdomsförbund, kanslihusets korridorer eller sommarjobbskaféet.

I Socialdemokratin är Löfvens bakgrund unik.

Naturligtvis handlade en hel del av samtalet i kafferummet på Hägglunds om nyheten att ungdomar väljer bort industriutbildningen. Företaget har hittills klarat sin rekrytering, men framtiden kan bli ett problem.

– En 15-åring vill inte välja bort möjligheten till högskolestudier, sa informationschefen Ola Thorén.

Uppenbarligen har han rätt. Sedan 2008 har antalet sökande till industriprogrammet minskat med en tredjedel, och industriprogrammet är inte det enda som drabbas. Räkna med nya larm om till exempel omvårdnadsprogrammet.

Och utan utbildade industriarbetare och skolade vårdanställda stannar Sverige.

Det går naturligtvis att konstruera yrkesförberedande gymnasieutbildningar som inte blir återvändsgränder. Just det gör just nu lärare, skolledare och personalansvariga hos blivande arbetsgivare runt om i landet.

Men det hjälper ju inte när signalerna från ministern är de motsatta. Det hjälper inte när Björklund fortsätter att beskriva svenska, engelska och matematik som en onödig belastning för den som ska arbeta i industrin eller med människor.

Björklunds slagord har förstört det sansade politiska samtalet i snart två årtionden. Nu har konsekvenserna av hans praktiska politik skapat ett mycket större hot än så.

Ingvar Persson

Enligt Janne Rudén betyder kvällens uppgörelse inte bara ett stopp för lönedumpningen utan dessutom ett skydd mot försämrade anställningsvillkor när en järnvägslinje byter operatör.

En stor och mycket avgörande seger.

Jag har uppriktigt sagt lite svårt att läsa det som hittills kommit ut på det sättet. SEKO har fått ett avtal som kan sägas upp varje år. Jämfört med de flesta avtal som träffats betyder det ytterligare ett tillfälle till omprövning.

Dessutom innebär avtalet att det ska tillsättas en gemensamarbetsgrupp med ”särskilt fokus på balansen av attraktiva arbets- och anställningsvillkor”.

Det kanske betyder större anställningstrygghet när ett nytt företag vunnit den senaste upphandlingen, även om det inte ser ut så. Jag har som sagt inte sett avtalet.

Däremot har jag sett Janne Rudén, på TV. Uppriktigt sagt såg han ganska sliten ut. De senaste dygnen har antagligen varit slitsamma.

SEKO har kanske inte löst frågan om medlemmarnas trygghet, men förbundet har undvikit en konflikt och  förhoppningsvis skaffat sig bättre redskap att arbeta med. Och dessutom har SEKO få upp frågan om arbetsvillkoren i den allt mer upphandlade och avreglerade kollektivtrafiken på förhandlingsbordet.

Det borde, om inte annat, sätta stopp för bussarbetsgivarnas envisa vägran att alls erkänna att det finns ett problem.

Låt oss bara komma överens om en sak. Bussförarnas strejk är på riktigt. Det är riktiga människor som vägrar göra sina riktiga jobb. Det är riktiga passagerare som inte kommer fram, och det är riktiga direktörer som inte tar sitt ansvar.

Framför allt är det riktiga krav det handlar om. Otryggheten och osäkerheten vid upphandlingarna av kollektivtrafiken är på riktigt.

Det är därför jag blir så förbannad när jag – genom mina kollegor – får veta att diskussionen på sociala medier mest tycks handla om några moderatslynglars upptåg.

Slynglarna studerar tydligen, och när de upptäckte strejken skyndade de sig att hyra två minibussar för att ägna sig åt strejkbryteri. Verksamheten kallades dessutom Amalthealinjen, och pågick fram till lunch.
Sedan hade högerstudenterna tröttnat.

En smaklös provokation, förstås. Och alla som borde ha berättat om chaufförernas vardag lät sig provoceras.

I stället för att prata om otrygghet i anställningarna, om långa arbetsdagar och arbetsscheman som inte tillåter toalettbesök ägnar sig den svenska vänstern åt att fördöma några fåniga småmoderater för deras strejkbryteri.

Syndikalisterna ordnade motdemonstrationer och Lenita Granlund på Kommunal fördömde tilltaget som ”respektlöst och oacceptabelt”. Men framför allt har det förstås varit festival på sociala medier.

Det är så förbannat dumt. Högerstudenternas tilltag är korkat, men det är knappast någon överraskning att högern hatar fackliga organisationer. Deras minibussar är en provokation, men något hot mot strejkens effektivitet är de inte.

Och medan de strejkande fortsätter att försöka få respekt för sin rätt till rimliga arbetsförhållanden har högerslynglarna lyckats vända alla blickar åt sitt håll.

Häromdagen bevärdigades jag faktiskt en skrapa av självaste Dagens Nyheter. Det gäller att hålla i sig så man inte blir mallig.

Hur som helst var det Hanne Kjöller som tog mig i örat för att jag i förra veckan återgav vad en före detta SAAB-arbetare hade skrivit i Dagens Arbete.

Jag tyckte nämligen att det verkade destruktivt att tvinga arbetslösa att söka jobb de ändå saknade kvalifikationerna för. Jag trodde inte heller att själva förmedlandet tjänade på en kultur av tvång, hot och repressalier.

Så dumt av mig.

Kjöller håller visserligen med mig om att det är fel att arbetslösa tvingas söka jobb de inte kan får, men värre är det när arbetslösa inte söker några jobb alls. Och om jag förstår Kjöller rätt har brukade det vara det normala innan ”ökade krav och kontroller” satte stopp för förfallet.

Exakt när denna slapphet grasserade framgår inte. Den är förmodligen socialdemokratisk, även om utvecklingen mot ett allt ensidigare fokus på ”sökaktivitet” daterar sig ända tillbaka till Anders L. Johanssons tid som chef för AMS.

Hur som helst gagnade undfallenheten – vet Dagens Nyheter att berätta – varken ”individen eller systemets legitimitet”.

Det gör tydligen däremot jobbcoacher, fas tre och en generaldirektör som Angeles Bermudez-Svankvist.

Jag vet inte hur det nu går till, men har Hanne Kjöller sagt det så.

Lite drill och disciplin har aldrig skadat, väl?

Det är bara en liten sak jag inte riktigt får att gå ihop.

Vore det inte mer effektivt om arbetsförmedlaren fick utgå ifrån att de flesta som söker arbete faktiskt vill ha ett jobb. Kontrollerna behövs förstås också, men de borde väl handla om att hitta undantagen som som faktiskt inte vill, vågar eller orkar leta efter ett jobb?

För hur ska Arbetsförmedlingen lyckas få blivande arbetsgivare att söka hjälp med rekryteringen om till och med det egna regelverket förutsätter att de flesta inskrivna egentligen är arbetsskygga simulanter?

Så har debatten om de växande klyftorna i det svenska samhället blossat upp igen. Dagens Nyheter slår fast att ojämlikhet inte är regeringens fel, och Svenska Dagbladet tycker inte att riktiga borgerliga politiker borde skämmas för att klyftorna ökar. Redaktionen tittar antagligen på reprisen av Downton Abbey.

Det är egentligen häpnadsväckande hur mycket rabalder en obetydlig minister och en före detta statssekreterare kan ställa till.

Karin Pettersson gör i alla fall mos av Ullenhag och Hamilton i dag. Läs det om ni inte redan har gjort det.

Dessutom kan jag inte låta bli att påminna om ett litet blogginlägg jag gjorde när rapporterna från OECD och Finanspolitiska rådet kom för några veckor sedan. Det kan vara värt en omläsning, om inte annat så för de eleganta diagrammens skull.

Ingvar Persson

Jag har vid några tillfällen under de senaste åren skrivit om nedläggningen av Brunnsviks folkhögskola, både i tidningen och här på bloggen.

Nu kommer det nya uppgifter om huvudpersonen bakom de senaste årens förfall, ombudsmannen i ABF Nordösta Storstockholm Tommy Hindrikes. I fredags kunde bland annat Dalarnas tidningar och Arbetet berätta att styrelsen bestämt sig för att stänga av Hindrikes och avdelningens ekonomichef. De anklagas bland annat för att ha låtigt anställda på ABF utföra arbete åt dem privat och för att ha låtigt ABF stå för privata kostnader.

Nu ska saken alltså utredas, och mitt i eländet är det väl i alla fall något att vara glad över.
Den som vill läsa hela historien hittar den på Dalademokratens kultursida.

Ingvar Persson

Biståndsminister Gunilla Carlsson – hon som brukar använda konsulter för att prata med sin personal – tänker dra in det svenska biståndet till den palestinska myndigheten. Det handlar om 200 miljoner varje år.

Det blir ju ändå aldrig någon stat, argumenterar ministern.

Logiken är det inget fel på. Det svenska biståndet till den palestinska myndigheten har varit en del av fredsprocessen, och avsikten är att det självständiga Palestina ska kunna kliva ut ur aska och ockupation som en fungerande stat.

I dag pågår ingen fredsprocess. Kvadratmeter för kvadratmeter underminerar den israeliska bosättningspolitiken tvåstatslösningen och ingen ser något slut på ockupationen.

En palestinsk stat finns helt enkelt inte på kartan, och därmed – skulle man kunna argumentera – inte heller förutsättningarna för den svenska biståndspolitiken.

Dessutom visar ockupationsmakten – som har ansvaret för befolkningen i de områden man ockuperar – ingen som helst respekt. Det är bara ett år sedan en grupp internationella organisationer, däribland Diakonia, i en rapport kunde berätta hur Israel under ett år förstört 60 EU-finansierade byggprojekt på Västbanken. Rivningsorder väntade då på ytterligare 110 projekt.

Om Gunilla Carlsson – med eller utan konsulthjälp – skulle känna olust inför att betala brunnar, vattencisterner eller solpaneler som israeliska bulldozers sedan jämnar med marken skulle jag faktiskt förstå henne.

Men det är inte så Carlsson resonerar. I stället pratar hon om israeler OCH palestinier som inte VILL förhandla. Som om ockupationsmakt och ockuperade står inför samma val.

Och slutsatsen?

Inte sanktioner mot den stat som trots ockupationen har en gynnad ställning i handeln med EU. Inte hårdare diplomariska påtryckningar på en regim som med bosättningar, trakasserier och urskillningslöst våld regelmässigt bryter mot folkrätten.

Nej, i Carlssons värld blir slutsatsen att dra in biståndet som ska ge de ockuperade till exempel vatten och el.

De mänskliga konsekvenserna är svåra att överblicka. Den politiska signalen kan dock knappast misstolkas. Israelerna får fortsätta sin ockupation bäst de vill.

Det är så dumt att klockorna stannar. Frågan är vilken konsult som hjälpt Carlsson den här gången?

Det här blir antagligen det sista inlägget som kommer att publiceras på lönebloggen, i alla fall på länge. Samtidigt är det ledarbloggens första inlägg under ”kategorin” lönebloggen.

Förhoppningsvis ska det bli enklare för den som vill följa ledarsidans kommentarer, både när det gäller arbetsmarknaden och andra ämnen.
Dessutom stundar ju lugnare tider. Med treåriga avtal dröjer det innan det är dags att plocka fram strejkrubrikerna igen, och när jag häromdagen träffade en ledare i ett av LO-förbunden konstaterade han att han gjort sin sista avtalsrörelse.

Nästa gång är han pensionerad. På fackliga funktionärer biter inte statsministern påbud om att vi ska jobba till 75.

Än är dock inte riktigt årets avtalsrörelse över. Den här veckan skulle kommunals strejk bland bussförarna brutit ut. Nu skjuts starten på strejken upp till i nästa vecka.

Då har också SEKO varslat om konflikt, bland annat mot järnvägsunderhållet. SEKO vill att de anställda ska få behålla både jobbet, lönen och förmåner när verksamheten byter huvudman.

I dag är det inte ovanligt att anställda som fortsätter att göra samma jobb förlorar både delar av lönen och anställningsförmåner när verksamheten byter huvudman. Det vill facket inte acceptera.

Arbetsgivarorganisationen Almega är inte överraskande av en annan åsikt. Lars Friberg som ansvarar för spårtrafiken är rädd att anställda som jobbar i samma företag och med samma jobb skulle kunna få olika villkor, beroende på var de arbetat tidigare.

Det skulle inte vara rimligt, skriver han i ett pressmeddelande.

Problemet borde inte vara olösligt, kan jag tycka. Om Fribergs företag bara avstod från att använda sänkta löner och försämrade villkor som ett sätt att konkurrera vid upphandlingar skulle ju faktiskt ingen bli orättvist behandlad.

Argast är dock Almega på själva strejkvarslet. Mitt i midsommarveckan dessutom.

Ett hårt slag mot tredje man och ett tungt ansvar för facket, skriver Friberg.

Så är det förstås. Inställda tåg är besvärligt, antingen det beror på en havererad järnvägspolitik eller på att fack och arbetsgivare inte kunnat komma överens.

Men det är också spelets regler. Järnvägsanställda kan inte strejka utan att resenärerna drabbas, och med en arbetsgivarorganisation som inte ens förstår att facket inte snällt accepterar de bud som ligger kan det vara svårt att diskutera så länge tågen går.

Det är drygt en vecka kvar innan stridsåtgärderna mot järnvägen ska bryta ut. Med hur avtalsrörelsen hittills sett ut är det nog dumt att börja oroa sig redan nu.

Ingvar Persson