Inlägg av Irene Wennemo

Ledarskribent på Aftonbladet

Stöld kan vara riktigt underhållande – eller bara dåligt

av Irene Wennemo

Idag presenterade Moderaterna sina valaffischer. För den politiskt intresserade kändes ett av budskapen märkligt välbekant.

Mindre klasser. Mer kunskap – har jag inte sett det någonstans förut? Moderaterna har i detta val tagit den politiska återvinningen till en ny nivå. Moderaterna återger exakt samma budskap som Socialdemokraterna har använt sedan något år tillbaka.

Att söka inspiration från Socialdemokraterna har Moderaterna inte varit främmande för tidigare heller. Man har använt tidigare socialdemokratiska valaffischer som modell eller gjort parafraser på dem. Ibland har man gjort egna varianter av aktuella S-affischer för att kommunicera ett konkurrerande budskap.

Det har funnits en tanke med detta. Antingen har de velat framstå som att de nu är det stora folkhemsbyggande partiet eller så har man försökt signalera att moderaterna verkar för samma mål som socialdemokraterna, men att de tänkt ut en bättre väg för att uppnå dessa.

Dagens kopiering är något annat. Man tar helt enkelt en S-affisch och hävdar att det numera också är moderatpolitik. Om det tidigare handlade om renommésnyltning eller humor – handlar det nu bara om att försöka ta bort all konflikt i valrörelsen. Valet ska inte handla om politiken utan bara bli en förtroendeomröstning om Fredrik Reinfeldt.

Men för att framstå som attraktiv krävs något mer än imitation. Affischerna måste kommunicera att man är på väg någonstans –  att man vill något med Sverige.

I politiken får man självklart stjäla – men man ska göra det med stil.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

S har skaffat sig en genomtänkt högskolepolitik

av Irene Wennemo

Under Göran Perssons tid som statsminister bestod den svenska högskolepolitiken av ett ord. MER. Antalet platser på högskolan ökade dramatiskt, och det var de mindre högskolorna som fick en stor del av dem. Allt fler av högskolorna expanderade på ett nästan okontrollerat sätt och många fick också bli universitet.

Att expandera antalet platser på högskolan var inte fel, men på många håll skedde det på bekostnad av kvaliteten. Många studenter får extremt lite undervisning. Bra kvalitet i utbildningen har inte premierats i resurstilldelningssystemet till högskolorna. Det som lönat sig har varit att locka många studenter och ha låga krav.

Socialdemokraternas mål på högskoleområdet fokuserade bara på att så många som möjligt skulle börja på högskolan – 50% innan 25 års ålder –  inte att de skulle lära sig något eller gå färdigt en utbildning.

Idag presenterades en ny rapport från socialdemokraterna och politiken har utvecklats från detta rudimentära stadium.

Analysen som görs är att allt fler jobb kommer kräva mer än en gymnasieutbildning. En analys som de delar med de allra flesta. Detta innebär att antalet platser på eftergymnasiala utbildningar – både högskola och yrkeshögskola – långsiktigt måste bli fler. De senaste fem åren har riktningen varit en motsatta.

Dessutom pekar mycket på att eftergymnasiala utbildningar får en allt viktigare roll också senare i yrkeslivet. Vid arbetslöshet eller när du vill byta jobb, är det för dem som klarat gymnasiet mer naturligt att söka sig till högskola eller yrkeshögskolan än att gå till Arbetsförmedlingen eller Komvux. Det är en utveckling som är rimlig att bejaka. Högskolan måste anpassa sina utbildningar till att många av de blivande studenter inte alls är i nittonårsåldern, utan är både äldre och mer erfarna.

Satsningen på fler utbildningsplatser behöver framförallt fokusera på utbildningar som ger jobb och där det finns en efterfrågan på arbetsmarknaden. I rapporten nämns till exempel sjuksköterskor, barnmorskor, förskollärare och speciallärare.Det finns många ytterligare exempel.

De föreslår också att arbetslivsanknytningen i högskoleutbildningen ska stärkas. I denna fråga är det viktigt att man från politisk sida ligger på. Många som arbetar på högskolor och universitet har faktiskt inga aktuella eller relevanta erfarenheter från arbetslivet utanför högskolorna. De måste helt enkelt anstränga sig lite extra för att hjälpa studenterna att skapa sådana. Det kommer inte automatiskt.

Dessutom inser de i rapporten att kunskapen inte flödar över studenterna bara för att de kliver över högskolans tröskel. Resurserna för undervisning –  framförallt inom samhällsvetenskap och humaniora – måste bli bättre.

Jag har många gånger hoppats på en mer genomtänkt högskolepolitik från socialdemokratisk sida. Det räcker inte med att man säger att man älskar högskoleutbildning.

Den socialdemokratiska högskolepolitiken handlar inte längre bara om MER – utan lika mycket om hur högskoleutbildningarna ska bli BRA – för både studenten och för hela samhället.

Självklart är det mycket som återstår att göra för att all högskoleutbildning ska få hög kvalitet. Men denna rapport visar i alla fall att man har gjort en seriös analys av vad som behöver göras.

 

 

 

Negativa kampanjer – inget för Sverige

av Irene Wennemo

Alliansen har precis presenterat sin första gemensamma valfilm. Det är en film som kan få vem som helst att bli illamående.

Alliansen – som symboliseras av en vacker gräddtårta – tävlar med en ännu mer smaklig oppositionstårta. Men, och här kommer filmens clou, det är inte alls denna tårta som du kommer att få frossa på efter valet.

Den tårta som du kommer att erbjudas är i själva verket en dyr mischmaschtårta. De äckliga ljudillustrationerna talar sitt tydliga språk. Slabb, slabb, och toppen av gräddtårtan byts ut till en äcklig smörgåstårta. Slörp. slörp, röd ketchup sprutas över hela anrättningen och priset höjs från 250 till 500 kronor.

Tanken är att vi ska stå emot det frestande överdådet från oppositionen och istället nöja oss med det mer sparsmakade alliansalternativet. Frågan är om det svenska folket ”tar sitt förnuft till fånga” efter att ha sett denna film.

Det mesta talar faktiskt för motsatsen. Negativa kampanjer – och denna valfilm är ett riktigt bottennapp i denna genre – brukar inte fungera i Sverige.

Senast det praktiserades på detta övertydliga sätt var i Bo Lundgrens valrörelse 2002. Då försökte Moderaterna skrämma väljarna med hur det skulle bli med fortsatta socialdemokratiska regeringar.

Det var inget som attraherade väljarna. Den negativa kampanjen, tillsammans med valstugeavslöjandet där många moderata valstugearbetare inte stod upp mot rasismen och Lundgrens fokus på skattefrågorna, fick moderaterna att falla till rekordlåga nivåer.

Det finns egentligen bara ett exempel på en lyckad negativ kampanj i Sverige. Det är det så kallade kosackvalet 1928, där högern försökte skrämmas med  att en röst på socialdemokraterna var en röst på Moskvakommunismen.

Alliansens kampanjmakare verkar dock inte ha läst på. Den som tittar på skrämselpropagandan från 1928 kan notera en sak. Affischerna har ingen avsändare. Det är det som var det smarta. Man ska inte låta sig förknippas med det man skrämmer för.

I alliansens valfilm gör de precis tvärtom. Precis när tittarens äckelkänslor är på topp får vi se alliansens logga. Det är inget som skapar några ljuva känslor för denna partikonstellation. Tvärtom.

I Sverige lönar det sig att gå till val på vad man själv vill göra. Och ska man driva negativa kampanjer måste man vara smartare än så här.

 

 

Dagens lista: Fem MP-språkrör som du inte minns

av Irene Wennemo

I dag är det Miljöpartiets dag i Almedalen och dags för språkrören Gustaf Fridolin och Åsa Romson att visa upp sig i talarstolar, i debattsoffor och i seminariepaneler. När Miljöpartiet ligger på rekordnivåer i opinionsundersökningarna är det lätt att glömma att språkrörsuppdraget inte alltid har varit en dans på rosor.
Vissa språkrör minns vi helt enkelt inte alls.

1. Ragnhild Pohanka
Sexbarnsmamma som fick vara språkrör samtidigt som Gahrton. Det var på den tiden då alla trodde att det kvinnliga språkröret bara var för syns skull och att det egenligen var Gahrton som ”var den riktiga partiledaren”. Det trodde han kanske själv också. 2002 lämnade hon Mp för Vänsterpartiet eftersom det inte längre var det ”rättviseparti som hon hade varit med och grundat”.

2. Eva Goës
Sexbarnsmamma (var man tvungen att skaffa sex barn för att bevisa att man var en riktig Miljöpartikvinna?) som slog ut Åsa Domeij (vid den tiden barnlös, hmmm?) i en språkrörsomröstning. Goës hade det tveksamma nöjet att vara språkrör tillsammans med Birger Schlaug. Det betydde att hon precis som den kända pilsnerfilmsdrottningen Julia Ceasar fick konstatera att ”sminka mig i nacken – jag ska spela mot Edvard Persson”. Men här handlade det om Schlaug i stället.

3. Jan Axelsson
Satte till sin egen förtvivlan inte några egentliga avtryck under sin tid som språkrör. Media var mer intresserade av vad de miljöpartistiska riksdagsledamöterna hade att säga. Jan Axelsson som inte satt i riksdagen brydde sig ingen om. Han lyckades dock en gång tigga sig till att få vara med i en partiledardebatt. Sen ville Birger Schlaug åter blir språkrör och det var slut på hans tid i rampljuset.

4. Marianne Samuelsson
Ingen minns när och varför Marianne Samuelsson fick sluta som språkrör. Desto fler minns när hon fick sluta som landshövding på Gotland. Det mest märkliga med denna avgång var att hon på ett internt möte, inte bara blev inspelad av en miljöivrande tjänsteman. Hon argumenterade dessutom för att länsstyrelsen måste ge dispenser från strandskyddet för stora företagare. Partiboken verkade hon glömt kvar på fastlandet.

5. Matz Hammarström
Han försökte kombinera livet i Lund med språkrörsuppdraget. Det gick inte bra. Eftersom han var renlärig tillbringade han större delen av tiden på tåget. Efter hans tid som språkrör drev partiledningen ett avskaffande av språkrörsposterna. Det fungerade inte hävdades bestämt. Partimedlemmarna tyckte annorlunda och alla är nog nöjda med det. Hammarström däremot, fick bli generaldirektör på den nya djurskyddsmyndigheten som alliansregeringen sen lade ned. En myndighet som var placerad närmare Lund.

 

 

Fem Almedalen-utspel från Göran Hägglund som inte förändrat världen

av Irene Wennemo

I dag på Kristdemokraternas egen dag krävde Göran Hägglund mer idrottsundervisning i skolan. Eleverna ska få idrotta varje dag. Detta kommer enligt partiledaren att leda till bättre skolresultat.

Det är ett krav som antagligen inte kommer leda någonstans – det kommer i alla fall inte bli Göran Hägglund som driver utvecklingen framåt i denna riktning. Och det är inte första gången som det inte blir något av Hägglunds utspel i Almedalen.

Har är hela listan över Göran Hägglunds Almedalskrav som det inte blivit något av.

1. År 2005 krävde Göran Hägglund ett införande av skoluniformer. Han ville bort från märkeshets och sexualisering i skolan. Efter åtta år i regeringsställning känns det som om att detta förslag verkar djupt begravt.

2. År 2006 ville Göran Hägglund införa en åldersgräns för dokusåpadeltagare. Ett slag i luften, enligt tv-branschen, som hävdade att det redan finns regler som säger att deltagarna ska vara myndiga.

3. År 2009 tog han strid med performancekonstnärer, krönikörer, queerfeminister och genusmedvetna förskolepedagoger. Han försökte etablera KD som ett parti för verklighetens folk. De långsiktiga effekterna av detta förslag har vi ännu inte sett några spår av. Queerfeministerna och genuspedagogerna verkar tvärtom mer på hugget än någonsin förr.

4. År 2010 var det de äldre som stod i centrum. De skulle få VIP-status, lagstadgad akutgaranti, värdig vård i livets slutskede och kontrollen av läkemedel som skrivs ut till äldre skulle bli bättre. Reformer som vi inte sett några spår av sedan valet.

5. År 2013 föreslog Göran Hägglund att barngrupperna i förskolan skulle minska och att detta skulle delfinansieras med en höjning av maxtaxan. Av detta förslag blev det ingenting i årets budget.

Men kravet om att minska barngrupperna har Socialdemokraterna tagit fasta på i år. Nu är det i stället Socialdemokraterna som föreslagit ett maxtak i förskolan. Ett förslag som därmed sannolikt har betydligt bättre överlevnadschanser.

Nu har du tänkt fel om föräldraförsäkringen, Stefan Löfven

av Irene Wennemo

På söndagen flaggade Stefan Löfven äntligen för en tredje månad i föräldraförsäkringen. För alla de kongressombud som på partikongressen i Älvsjö 2009 röstade för en tredelning av föräldraförsäkringen – det vill säga att en del ska vara vikt till den ena föräldern, en till den andra föräldern och en för att användas fritt – kan det tyckas som en liten seger.

Men med tanke på hur ovillig den nuvarande ledningen för Socialdemokraterna har varit att prata om en ökad individualisering av föräldraförsäkringen är det ändå ett viktigt steg.
I TT-intervjun hävdade emellertid Stefan Löfven att han vill pröva en modell där en eventuellt ytterligare pappamånad kombineras med en ekonomisk kompensation för familjer som förlorar mycket pengar på om fler månader måste tas av den ene föräldern.

– Man måste också se att världen inte är svart eller vit, många familjer har det tufft, där den ene kanske tjänar 30 000 och den andra 20 000, ofta kvinnan, säger Löfven.
Den eller de som tänkt ut detta förslag verkar inte har tänkt till ordentligt. Förslaget skulle innebära att ersättningsnivån de facto blir högre för föräldrar med ojämställda inkomster än för de med jämställda.
Ett par där både föräldrarna tjänar lika mycket skulle inte få någon ekonomisk kompensation. De skulle få ut 80 procent i ersättning både två.

Par med ojämställda inkomster däremot, de behöver kompenseras. För att den med högst inkomster i dessa familjer inte ska ”drabbas” om denna tvingas vara hemma med sina barn behöver ersättningen, enligt Stefan Löfven, vara högre just för dem.

Att ge bättre ersättning till ojämställda familjer än till jämställda kan knappast vara feministisk politik. I bästa fall är det hela bara ett olyckligt missförstånd.

Föräldraförsäkringen är en fantastisk chans att få vara hemma med sina barn. Men som den är utformad i dag har den en tendens att konservera inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Det är i samband med att barnen är små och kvinnan tar ut det mesta av ledigheten som inkomstgapet mellan kvinnor och män böjar öka.

En ökad individualisering är det enda som kan råda bot på detta. Men att koppla ihop det med en bonus till ojämställda föräldrar är faktiskt vansinnigt.

Gissa partiet? Ett quiz inför EU-parlamentsvalet?

av Irene Wennemo

Vilka partier har följande yrkestitlar på sin lista till EU-parlamentet?

1, Jurist miljö- och utlänningsrätt, Biologistudent, Klimatskribent, Konsult och försvarare av mänskliga och sexuella rättigheter, Esperantist och biträdande  kommunalråd och Ingenjör förnybar energi

2, Regionråd, Kommunalråd, Egenföretagare, Landstingsråd och Konsult

3, Agronom, Landsbygdsutvecklare, Entreprenör, Åkeriägare/Lantbrukare, Organisationsförenklare och Jord- och Skogsbrukare

4 MR-strateg, Doktorand SU, Mångfaldsstrateg och Dansare/eldartist/cirkuslärare

5 Författare, Människorättsjurist, Diplomat, Generalsekreterare och Fredsrådgivare

 

Facit:

1 Miljöpartiet

2. Moderaterna

3. Centerpartiet

4. Feministiskt initiativ

5. Folkpartiet

 

 

 

 

 

S vågar äntligen ifrågasätta Riksbankens mål

av Irene Wennemo

Plötsligt händer det. Idag säger Stefan Löfven till Reuters att man behöver se över Riksbankens inflationsmål. Allt sedan tidigt 1990-tal har detta mål varit en styråra för svenska penningpolitik. Riksbankens ränta har bara till syfte att hålla inflationen i schack.

Andra riksbanker som till exempel den amerikanska har också haft till mål att bidra till en hög sysselsättning. Aftonbladets ledarsida har sedan länge kritiserat detta ensidiga fokus. Under senare tid har allt fler blivit bekymrade över Riksbankens räntepolitik. Den välkända ekonomen Krugman dömde ut Riksbankschefen  Ingves och hans gelikar som sadomonetarister.

Den socialdemokratiska ledningen har dock stått upp för både Riksbankens självständighet och deras inflationsmål. Men nu har något hänt. I dag gick Löfven ut och sa att målet behöver ses över och möjligtvis behöver det komplettera med ett sysselsättningsmål.

Det är faktiskt det största som hänt inom svensk penningpolitik under de senaste tjugo åren. Den totala uppslutningen kring styrningen av Riksbanken har under trycket av deras dåliga måluppfyllelse brustit. Detta är det första viktiga steget mot en välkommen nyordning.

Det här vill moderaterna gå till val på – man undrar varför

av Irene Wennemo

Moderaterna och deras samarbetspartier har under de senaste veckorna jobbat stenhårt på att slipa av alla kanter som sticker ut. Planen verkar ha varit att göra dem så lika socialdemokraterna som möjligt. Det ska finnas minimalt av frågor att reta sig på för väljarna som snart ska till valurnorna.

Den ena fråga regeringen vill att valet ska handla är vem som är bästa på att regera – Reinfeldt eller Löfven?

Denna strategi verkar fungera allt sämre. Fredrik Reinfeldt verkar ha allt större problem med att hålla kursen för sin regering. De framstår som allt mer odugliga på att regera Sverige.  Det märks i förtroendemätningarna. Igår kunde vi läsa i Dagens Nyheter att det nästan är jämnt mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Alla andra partiledare på den rödgröna sidan har dessutom fått ökande förtroendesiffror. Snabbast har förtroendet för vänsterpartiets Jonas Sjöstedt ökat. Alla högerpartiers partiledare hade däremot ett förtroende som har backat.

Den andra konfliktytan som regeringen vill ha med socialdemokraterna är rabatten på arbetsgivaravgifterna för unga och momssänkningen för restaurangbranschen. Det är genom att sätta dessa förslag mot socialdemokraternas politik de tänker sig vinna valet. Idag lanserade moderaterna en samlad offensiv mot socialdemokraterna.

Moderaternas styrka när de vann valet 2006 var att de gick i takt med forskningen. Med facit i hand visade det sig att både forskning och moderaterna hade fel på vissa avgörande punkter. Men det visste väljarna inte då. Läget inför detta val är sämre.

Momssänkningen har utvärderats av

Institutet för arbetsmarknadspolitisk och utbildningspolitisk utvärdering,

Konjunkturinstitutet,

Finanspolitiska rådet,

Ekonomistyrningsverket,

Arbetsförmedlingen,

Riksrevisionen,

Institutet för Social Forskning och

Finansdepartementet.

Alla kommer till samma dystra slutsats. Den har ingen positiv effekt.

Rabatten om arbetsgivaravgifterna har också blivit utvärderad. Det snällaste man kan säga om den är att den är ett mycket dyrt sätta att skapa jobb till unga. Enligt tidningens Arbetets beräkningar, som baserar sig på olika utvärderingar från expertmyndigheter visar det sig att varje jobb som sänkningen av arbetsgivaravgifterna för unga har skapat kostar 2 750 000 kronor.

Det är inte så konstigt att det blir så. Avgiften sänks inte bara för unga arbetslösa som har svårt att få jobb. Den sänker kostnaden lika mycket för den unga juristen som klarat utbildningen på rekordtid, för plåtslagaren som arbetsgivarna rycker i redan under utbildningstiden eller för Bill Skarsgård och Anton Hysén.

Den summa som läggs på ungdomsrabatten hade kunnat användas till annat – mer yrkesutbildning, riktade satsningar för långtidsarbetslösa ungdomar eller mer resurser till högskolan. Alla dessa satsningar skulle antagligen gett betydligt fler jobb.

 

Moderaterna anser tydligen att det här är deras bästa case. Det får en att fundera kring vilka idéer de ratade innan de bestämde sig .

Försämringarna av studiemedlen

av Irene Wennemo

Regeringen har fått mycket kritik för nedskärningarna av studiebidragen. Inte konstigt. Det slår framförallt mot de grupper som inte vågar ta studielån för att finansiera sina studier. Det är extra vanligt bland de som pluggar på grundvux, folkhögskola eller komvux. Det är begripligt. Det är dessa grupper som ofta än andra hamnar hos kronofogden för att de inte klarar att betala tillbaka lånet. Det kan vara början på ett livslångt helvete för de som inte har anhöriga som kan hjälpa dem på fötter igen.

Men ett av regeringens studiemedelsförslag som inte diskuterats speciellt mycket är utspelet om att inte avskriva studielån, när pension börjar. Det är ett märkligt förslag på alla sätt. Skälet till att man inte har klarat betala tillbaka studiemedlet under ett långt arbetsliv beror på att inkomsten varit för låg – i år efter år. De drabbade har fått söka uppskov och fått det, annars skulle skulderna ha hamnat hos kronfogden.

Om man har haft så låga inkomster att man fått uppskov betyder det att pensionen också blir riktigt dålig. Som pensionär kommer de flesta i denna grupp inte ha mycket mer än garantipensionen. Det betyder att de kan fortsätta att få uppskov från inbetalningarna. Genom hela sin ålderdom kommer dessa pensionärer tvingas fortsätta att söka uppskov från CSN. När de blir för gamla eller för senila kommer deras barn tvingas sitta med denna uppskovsbiljett för att ekonomin inte ska skjutas ännu mer i sank.

Detta förslag kommer inte att spara några pengar för statskassan. Tvärtom, att administrera förslaget kommer kosta mer än vad man drar in.

Men förslaget kommer att skrämma de som redan är rädda att belåna sig ännu mer.  Om regeringens förslag syftar till att skrämma bort de från icke studievana hem från att börja studera som vuxna har man valt en framgångsrik strategi.

Sida 1 av 2
almedalen annie lööf arbetslöshet centerpartiet dagens lista eu flyktingar fredrik reinfeldt kristdemokraterna moderaterna Robert Nyberg satir serie skola socialdemokraterna stockholm sverigedemokraterna Vilgot vilgot på arbetslinjen vinst i välfärden
  • Tjänstgörande redaktörer: Matilda Andersson och Victor Lindbom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB