I Aftonbladet morgon-TV hade vi en diskussion om föräldraförsäkrningen efter helgens kongress. Enligt min uppfattning gick ombuden på en liten blåsning eftersom partistyrelsen egentligen bara gick med på saker som redan beslutats tidigare.

Varför tycker jag så?

Jo, på partikongressen 2005 i Malmö vid förra stora bråket slog man fast (sid 17 i Politiska riktlinjer):

Målet är tydligt. Vi socialdemokrater vill ha ett jämställt uttag av föräldraförsäkringen.

Vägen dit var att ”att knyta en större del av föräldraförsäkringen till respektive förälder.”

På partikongressen 2009 i Älvsjö skärptes skrivningen till (sid 36 Politiska riktlinjer):

För att öka jämställdheten i samhället behöver föräldraförsäkringen delas lika mellan föräldrarna. (min fetning)

Vägen dit var att ”ytterligare månader knyts till respektive vårdnadshavare”. Man sa även att ”Som ett steg på vägen vill vi att föräldraförsäkringen delas i tre lika delar.”

På partikongressen 2013 i Göteborg beslutade man (sid 19 Framtidskontraktet):

På söndagen flaggade Stefan Löfven äntligen för en tredje månad i föräldraförsäkringen. För alla de kongressombud som på partikongressen i Älvsjö 2009 röstade för en tredelning av föräldraförsäkringen – det vill säga att en del ska vara vikt till den ena föräldern, en till den andra föräldern och en för att användas fritt – kan det tyckas som en liten seger.

Men med tanke på hur ovillig den nuvarande ledningen för Socialdemokraterna har varit att prata om en ökad individualisering av föräldraförsäkringen är det ändå ett viktigt steg.
I TT-intervjun hävdade emellertid Stefan Löfven att han vill pröva en modell där en eventuellt ytterligare pappamånad kombineras med en ekonomisk kompensation för familjer som förlorar mycket pengar på om fler månader måste tas av den ene föräldern.

– Man måste också se att världen inte är svart eller vit, många familjer har det tufft, där den ene kanske tjänar 30 000 och den andra 20 000, ofta kvinnan, säger Löfven.
Den eller de som tänkt ut detta förslag verkar inte har tänkt till ordentligt. Förslaget skulle innebära att ersättningsnivån de facto blir högre för föräldrar med ojämställda inkomster än för de med jämställda.
Ett par där både föräldrarna tjänar lika mycket skulle inte få någon ekonomisk kompensation. De skulle få ut 80 procent i ersättning både två.

Par med ojämställda inkomster däremot, de behöver kompenseras. För att den med högst inkomster i dessa familjer inte ska ”drabbas” om denna tvingas vara hemma med sina barn behöver ersättningen, enligt Stefan Löfven, vara högre just för dem.

Att ge bättre ersättning till ojämställda familjer än till jämställda kan knappast vara feministisk politik. I bästa fall är det hela bara ett olyckligt missförstånd.

Föräldraförsäkringen är en fantastisk chans att få vara hemma med sina barn. Men som den är utformad i dag har den en tendens att konservera inkomstskillnader mellan kvinnor och män. Det är i samband med att barnen är små och kvinnan tar ut det mesta av ledigheten som inkomstgapet mellan kvinnor och män böjar öka.

En ökad individualisering är det enda som kan råda bot på detta. Men att koppla ihop det med en bonus till ojämställda föräldrar är faktiskt vansinnigt.