I en specialanalys av SCB:s  senaste inkomstfördelningsstudie visade det sig att antalet fattiga hade tredubblats under det senaste årtiondet.

– Under de senaste fem åren så är det faktiskt först nu som den lägsta tiondelens realinkomster uppnådde samma nivå som de hade 2007 , säger Markus Jäntti professor i nationalekonomi på Institutet för Social Forskning . De som klarat sig allra sämst är ensamförsörjande föräldrar.

Detta debatterade Malin Sahlen från Timbro och jag i SVT Aktuellt förra fredagen. Ökade inkomstskillnader har varit regeringens sätt att öka sysselsättningen. Genom att göra det mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att vara sjuka och arbetslösa skulle fler komma i arbete i Sverige.

Också inom socialdemokratin fanns många som tidigare ansåg att denna politik skulle ge fler jobb, men att det sociala priset för att genomföra förändringen var för högt.

Vi har nu genomfört ett gigantiskt fullskaleexperiment. Resultatet är nedslående. Mellan 2006 och 2013 (årsmedeltal i AKU) har sysselsättningen bland de mellan 20 och 64 år ökat med 227 000 tusen personer. Nästan hela ökningen beror på att vi blivit fler invånare i Sverige och att antalet sysselsatta därför också har ökat. Andelen sysselsatta har bara ökat med en procent. År 2006 var 78,8 procent av denna åldersgrupp sysselsatta. Nu är det 79,8 procent som är sysselsatta.

Ett högt pris att betala för en enprocentig höjning, kan man tycka. Särskilt med tanke på att socialdemokraterna lyckades betydligt bättre med att öka sysselsättningen under sin tid i regeringsställning.

Ni har kanske också tyckt att det är något vagt bekant med Borg och Reinfeldts nya favorituttryck. I intervju efter intervju säger de att  det är slut på stimulanser – allt regeringen vill göra de kommande åren måste nu finansieras ”krona för krona”.

Vad detta betyder är i och för sig oklart. Sverige kommer enligt deras egna prognoser fortfarande ha underskott i budget varje år fram till slutet av nästa mandatperiod. Statens utgifter kommer alltså inte ”krona för krona” finansieras med några skatter.

Aftonbladets ledarredaktion har emellertid fördjupat sig uttryckets historia. Den visat sig vara både lång och intressant. Det som är gemensamt är att man tar till det i trängda lägen, när en obehaglig medicin ska pressas i den stackars patienten.

Redan inför valet 1985 använde Olof Palme utrycket för att försvara obehagligheter. Efter att de borgerliga hade ökat budgetunderskottet från 3 miljarder kr 1976 till 87 miljarder fick socialdemokraterna ”krona för krona” rätta till deras politik.

Göran Persson använde också flitigt detta utryck för att försvara impopulära åtgärder. Genom ”strikt budgetprövning och att gneta sig fram, krona för krona” skulle budgetunderskottet pressas tillbaka under 1990-talet.

Pensionärerna hävdade dock att Göran Persson hade lovat att de skulle kompenseras ”krona för krona” för de sänkta pensionerna. Ett löfte som Persson uppenbart helst ville förtränga.

Dessutom sänktes skatter efter samma princip. Göran Persson sa att ”när krisen var över betalade vi tillbaks till dem på samma sätt som vi höjt skatten. Vi betalde tillbaka krona för krona.”

Men denna retoriska innovation för att ta sig ur trängda lägen spred sig också till andra partier. När Bo Lundgren blev pressad på hur kommunernas ekonomi skulle drabbas av deras förslag på  skattesänkningar sa han att de skulle ”kompenseras av staten, krona för krona.”

Detta tog uppenbart Reinfeldt med sig när han blev ny partiledare. De ville ”skapa förtroende genom att finansiera skattesänkningar krona för krona”.

”Politiken ska också gå ihop, alla förslag ska betalas krona för krona.” Hävdade de med samma emfas.

Symptomatiskt nog så var det de rödgröna som använde uttrycket flitigast under valet 2010.

Mona Sahlin var uppenbart på defensiven och  hävdade att ”allt är finansierat krona för krona. Dessutom ska varje ny krona som regeringen föreslår till välfärden matchas av oss.” En retorik som  också Lars Ohly föll in i.

Nu är det alltså Borg och Reinfeldt som återigen behöver drämma till med ”krona för krona”-argumentet. De måste vara ett uttryck för hur svårsmält och obegripligt de själva anser att detta budskap är.

Både finansminister Anders Borg och finansmarknadsminister Peter Norman har kritiserat bankernas ökade utdelningar. De hävdar att de höga utdelningarna inte är långsiktigt hållbara. Det är inte rimligt att dela ut mellan 50- 70 procent av vinsten.  Istället borde bankerna ha en större ekonomisk buffert för att klara framtida kriser utan att behöva springa till staten för att få hjälp.

Den enda som fram till igår hade rusat till bankernas försvar var Thomas Östros, före detta minister och ledamot i det mäktiga VU för Socialdemokraterna. Med tanke på att han nu är vd i Svenska bankföreningen är det kanske inte så konstigt. Det ingår i jobbet att inta denna position.

Märkligare är emellertid att Socialdemokraternas finansminsterkandidat Magdalena Andersson nu stämmer in i kören.

I Dagens Industri uppges att hon inte har några synpunkter på utdelningarna. ”Är man intresserad av att styra banker kanske man ska bli bankchef i stället för finansminister.” Hon fortsätter med att säga att ”jag inte tycker att politiker ska styra utdelningsnivåerna på bankerna. Det är inte deras uppgift att skälla på bankerna.”

En välvillig tolkning av hennes uttalande är att hon föredrar skarpa förslag istället för skäll, något som Aftonbladets ledarsida också har efterlyst.

Riksbanken har i sina beräkningar visat att bankernas halva vinst bygger på de statsgarantier de får av Sveriges skattebetalarna. Det verkar därmed besynnerligt att inte ha några skarpa förslag om vad som behöver göras för att hindra att bankernas ägare gör sig allt rikare på kunder och skattebetalares bekostnad.

Problemet är att Andersson bara vagt kritiserar regeringens sänkning av bolagsskatten och fastighetsskatten. Skatter hon dessutom inte vill höja. Några andra förslag på regeländringar verkar hon inte ha.

Magdalena Andersson har inte några svar på vad som krävs för att förhindra bankernas destruktiva roll i kommande ekonomiska kriser. Socialdemokraterna kommer faktiskt behöva svar på dessa frågor framöver. Förhoppningsvis är det inte genom att gå i takt med Thomas Östros på Svenska bankföreningen som det uppnås.

Att Jens Spendrup har fått problem efter sitt deltagande i Ekots lördagsintervjun har de flesta noterat. Mest i fokus har hans uttalande om bristerna hos kvinnors kompetens varit.

Kritiken har varit massiv från tunga näringslivsföreträdare som jobbat hårt med att försöka bryta upp de manliga nätverken och få i in fler kvinnor i styrelserummen.

Men Svenskt Näringsliv har fler problem. När Spendrup diskuterade vinster i välfärden utmålade han kritiken mot dem som ett ifrågasättande av marknadsekonomins fundamenta. ”I alla länder det har prövats i modern tid – där har det gått fel”, hävdar Spendrup och vill få oss att tänka på Sovjetunionens ringlande köer.

Att Sverige har en unik lagstiftningen på det här området, blundar han för. I själva verket finns inte några andra länder som tillåter vinstdrivande koncerner att ha fri dragningsrätt på skattebetalarnas pengar.

Men företagarna verkar han inte ha med sig. I SOM-institutets mätningar visar det sig att det finns en stor majoritet som är emot vinstutdelning från skattefinansierad vård, skola och omsorg även bland företagare.

Den samlade borgerligheten älskar att häckla fackföreningsrörelsen för att de inte går i takt med hela sin medlemskader. Men i själva verkar Svenskt Näringsliv bara lyssna på de stora riskkapitalistföretagen. Företag som under det senaste året har blivit allt räddare för vad som ska hända med värdet på bolagen som pumpats upp av den fria dragningsrätten på skattebetalarnas pengar. För dem står miljarder på spel.

Om Svenskt Näringsliv driver tesen att en sund hushållning med skattebetalarnas pengar är samma sak som kommunism kommer de att få svårt att få med sig ens sina egna medlemmar.

Socialdemokraterna verkar ha bestämt sig för att utmana Fredrik Reinfeldt och Anders Borgs trovärdighet när det gäller ekonomisk politik. Mikael Damberg fokuserade i partiledardebatten på att den samlade budgetbalansen för den offentliga sektorn har gått från att vara +65 miljarder till att vara -87 miljarder. Att Reinfeldt blev irriterad på detta utspel gick inte att ta miste på.

Men  frågan om man ska tolka irritationen som ett bevis på att det var ett lyckad utspel. Att Reinfeldt blev sur behöver inte vara ett bevis för att man har rätt – även om S-ledningen verkar vara övertygad om att man fått in en politisk poäng. Dagen därpå följde Magdalena Andersson upp utspelet med en presskonferens om budgetunderskottet. Lockelsen i att återanvända Göran Persson retorik om att den som är satt i skuld inte är fri verkar vara oemotståndlig.

Men som PM Nilsson riktigt påpekar i onsdagens ledare i Dagens Industri så är 1990-talet över. Sverige skulle kunna underbalansera budgeten på en måttlig nivå i åratal framåt utan att det skulle skada svensk ekonomi. Det finns tvärtom mycket som pekar mot att det skulle vara ansvarsfullt att göra det. Om dessa resurser används till investeringar som är viktiga – till exempel i infrastruktur och bättre utbildning  – kan det långsiktigt vara bra för Sverige.

De flesta europeiska länder måste föra en åtstramande ekonomisk politik för att minska sina rekordstora underskott. Då blir det ännu viktigare att de länder som har möjlighet att föra en mer expansiv ekonomisk politik också gör det.  OECD  har rekommenderat Sverige att föra en mer expansiv ekonomisk politik för att bidra till att arbetslösheten minskar.

Det finns en risk att socialdemokraterna målar in sig i ett hörn i sin ambition att verka trovärdiga på det ekonomiska området och inte skrämma bort några skatteskygga medelklassväljare. Om budgetunderskotten ska utraderas och nästan inga skatter höjas under nästa mandatperiod riskerar en kommande socialdemokratiskt ledd regering att tvingas till nedskärningar istället för satsningar.  Det är inte 1990-talets politiska lösningar som är svaret på 2010-talets problem. Det en framtida regering behöver hantera är hur Sverige ska kunna göra  investeringar som båda är långsiktigt bra för Sverige, men samtidigt ger jobb till de som är arbetslösa. Det är svårt nog.