Jag är i London för att bevaka valet och har ägnat förmiddagen åt att knacka en sådär 100 dörrar i Bow West med Labours lokala fullmäktigeledamot Joshua Pecks.

Bethnal Green and Bow är ett traditionellt arbetarklassområde med en stor minoritet från Bangladesh. Valkretsen blev nationellt berömd efter att den kontroversielle politikern George Galloway bildade partiet Respect och med ett högt tonläge och motstånd mot kriget i Irak lyckades bli vald till parlamentet 2005. Idag är han knappast den populäraste killen i området. Snarast är han det stora argumentet för folk att rösta Labour. När någon vi pratar med är skeptisk till Gordon Brown uppmanas vi att ge dem ”the Galloway squeeze” dvs tala om vikten att hålla Galloway borta. Folk är oerhört upprörda för att han inte har brytt sig om människorna i valkretsen, knappt satt sin fot där eller ens i parlamentet, där han deltagit vid knappt 7 procent av omröstningarna…. Istället har han tjänat stora pengar på andra uppdrag och bla varit med i Big Brother. 

 Vi ger oss ut bland de gula slitna tegelhusen med kandidaten uppklädd i sin bästa kostym (det går hem hos de äldre damerna…) och jag får ansvar för väljarlistorna och att dirigera folk till rätt dörr. Labouraktivister kommer att knacka dessa dörrar tre gånger under dagen för att se till att folk går och röstar. Josh kan förnamnet på nästan hälften av dem vi träffar (en av fördelarna med det brittiska valsystemet) och min uppgift blir att fylla i vilken tid de planerar att röstar. Då kommer de få ett nytt besök av andra aktivister.

Labourpartiet har varit runt i dessa områden i månader och Josh är särskilt nöjd med att ha lyckats övertyga ett helt kvarter att byta från Liberaldemokraterna till Labour. Kampanjen är välorganiserad och idealistisk som lokala kampanjer brukar vara. Politiker som Josh arbetar gratis (och arbetar oerhört mycket). Skillnaden mot de parlamentsledamöter som förra året avslöjades fuska med ersättningar för oerhörda summor är slående.

Labour är ganska säkra på att vinna Bethnal Green and Bow även nationellt, men inget är säkert förrän in på småtimmarna i natt. Det här valet kommer att bli jämt. 

Den sista TV-debatten i den brittiska valrörelsen hölls igår kväll. De tidigare har varit dramatiska och gett upphov till vad de brittiska tidningarna kallat ”Cleggmania”: Liberaldemokraternas partiledare Nick Clegg har varit den här valrörelsens sensation.

Gårdagens debatt skulle handla om ekonomin (även om det pratades om en del annat också) och ekonomin är Labour och Gordon Browns starkaste kort, som vi skrev om på ledarsidan igår. 

”Som ni märkt så får jag inte till allt på rätt sätt. Men jag vet hur man hanterar ekonomin, både i dåliga och goda tider” sade Gordon Brown i sitt inledningsanförande. Han syftade naturligtvis på den pinsamma incidenten när han råkade kalla en väljare för intolerant och det snappades upp av en mikrofon. Brown klarade sig bra men tyvärr verkar den sista (och viktigaste) debatten blivit något av ett andra genombrott för David Cameron. Gordon Browns försök att framställa David Cameron som ”samma gamla höger” kan ha varit ett misstag. 

Den konservative partiledaren försökte framställa Gordon Brown som mer av samma, David Clegg som ett osäkert kort och sig själv som sån där ”change” som alla vill ha. Mätningarna nu på morgonen visar att det kan ha fungerat för Cameron. 

Den andra TV- debatten i den brittiska valrörelsen är precis över. Liberaldemokraternas Nick Clegg som överraskade stort i den första var väldigt bra. Gordon Brown var bättre än sist. Däremot lyckades David Cameron (vars konservativa parti har mest att förlora på att det går så bra för liberaldemokraterna) inte vända opinionsvinden. Fyra av de fem mätningar jag sett nu (precis efter debatten) placerar honom sist. Och han var förvånansvärt svag. Utrikesminister David Miliband sa: ”Nick Clegg är bra på stil. David Cameron brukade vara bra på stil” och det stämmer.

Via Twitter förstod man ganska snabbt att Labour bestämt sig för att lyfta fram att ”Gordon Brown står för substans” och det ligger en del i det också, men man blir som svensk förstås alltid chockad av att höra alla de brittiska partiernas tonläge kring invandring. Ezra Klein som är ameriksnk politisk kommentator för Washington Post twittrade: ”Reminded again that the European left is way to the right on immigration.”

Debatten skulle handla om utrikespolitik. Men det talades om allt från pensionärernas villkor till finanskrisen. Det senare ämnet utklassar Brown de andra i, Nick Cleggs förslag om att bryta upp bankerna framstod som ganska tunt (jag har dock inte läst hela förslaget än). Men det var å andra sidan en av få frågor där Brown lyckades vinna över Clegg. De konservativas idéer i frågan är för mig ytterst oklara.

Gällande utrikespolitiken anklagade Brown Clegg för att vara ”anti USA” och Cameron för att vara ”anti Europa”. Kritiken mot de konservativa är uppenbar, de är oerhört EU-skeptiska och har lämnat den konservativa parlamentsgruppen i EU- parlamentet, samarbetar nu istället med bland annat lettiska nynazister. Brown anklagade Cameron att han som premiärminister skulle minska Storbritanniens inflytande i världen: ”you’ll turn Great Britain into Little Britain”.

Vad Brown menade med att Liberaldemokraterna var ”anti USA” var mer oklart. De var det enda parti som var emot Irak- invasionen, vilket Clegg tog upp på ett mycket bra sätt i sitt inledningsanförande. Han hänvisade även till den brittisk underrättelsetjänstens inblandning i tortyr och CIA-övergrepp. Liberaldemokraterna motsätter sig även  Labours och de konservativas strategi gällande Trident robotsystemet.

Brown anklagade slutligen Cameron för att vara ett hot mot ekonomin och Clegg för att vara ett hot mot landets säkerhet. Som svensk sosse är det på väldigt många plan svårt att köpa Browns buffliga konservativa stil, men han är bra när han pratar ekonomi och gjorde definitivt bättre ifrån sig än förra veckan.

Den stora frågan är förstås om den så kallade ”Cleggmanian” kommer att hålla i sig. Vi får se mätningarna imorgon.

De konservativa i Storbritannien har ägnat flera år åt att framställa sig själva som ett snällare, mindre högerinriktat parti. David Cameron har varit väldigt inspirerad av Fredrik Reinfeldt och hans nya moderater. Den svenske statsministern pratade också i söndagens Agenda om hur nära han och Cameron stod varandra rent politiskt. Nu verkar emellertid de konservativa ha trillat tillbaka i gamla hjulspår, eller hur ska man annars tolka den här valaffischen? Knappast nya moderaterna… 

I den pågående brittiska valrörelsen hade man i veckan sin första partiledardebatt i TV. Det här är första gången någonsin som en sådan hålls i Storbritannien. I Sverige är vi vana vid att se partiledarna debattera varandra i TV-studios men i Storbritannien har det varit kontroversiellt: kritiserats för att kommersialisera politiken och göra valrörelsen alltför lik ett amerikanskt presidentval.

Den stora skrällen i veckans debatt blev att Liberaldemokraternas ledare Nick Clegg gjorde oerhört bra ifrån sig. På grund av det brittiska majoritetsvalsystemet hamnar detta parti i kläm mellan Labour och de Konservativa, men tack vare TV-debatten började plötsligt Liberaldemokraterna rusa fram i mätningarna. En mätning visade dem till och med som största parti. Detta är emellertid inte en lika dramatisk sak som det kan verka.

Ett valresultat där de konservativa får 31, Liberaldemokraterna 29 och Labour 27 (som mätningarna ungefär visar) skulle i det brittiska valsystemet innebära att Labour får 274 platser i parlamentet, de konservativa 245 och Liberaldemokraterna 100. Med andra ord skulle uppdraget att bilda en koalitionsregering i första hand gå till Gordon Brown och i andra hand till David Cameron. Av ganska förståeliga skäl är frågan om att reformera valsystemet något som diskuteras mycket i Storbritannien.

Det enda man kan säga nu är att fältet är helt öppet inför valet om tre veckor. Ett val som alla för ett halvår sedan självklart trodde skulle vinnas av de konservativa. 

Här finns Martin Kettle från The Guardians analys av själva debatten och här BBCs genomgång av mätningarna. 

Jag skrev igår om Tobinskatten. En tidigare uträknad idé som nu ser ut att kunna bli verklighet. Och det är onekligen mycket som händer i debatten. Internationella valutafonden har exempelvis bytt åsikt om kapitalkontroller, något som man tidigare varit starkt emot. I rapport från februari, en så kallad ”IMF Staff Position Note”, Capital Inflows: The Role of Controls , talar sig författarna plötsligt varma om användandet av kontroller för att begränsa kapitalflödena mellan länder. Dani Rodrick nationalekonom på Harvard tar detta som utgångspunkt i en krönika och argumenterar för att just en skatt på finansiella transaktioner (någon form av Tobinskatt) är nästa logiska steg. 

Kampanjfilmen han nämner i texten är förresten den här:

Cynikerna säger att om du misslyckas – röj undan alla bevis för att du någonsin försökt. Cynikerna har naturligtvis fel och dessutom skulle det vara omöjligt i detta fall.

Idag den 23 mars 2010 är dagen när den Europeiska Unionen skulle ha uppnått målen för Lissabonagendan. EU skulle på tio år förvandlas till världens konkurrenskraftigaste region. Detta har inte skett. Av de 17 mål som sattes har Unionen som helhet inte lyckats uppnå ett enda. Allvarligast är kanske att inkomstklyftorna har fortsatt öka. Vad som gick fel kommer att diskuteras från många håll den närmaste tiden men klart är att regler och mål utan mekanismer för att kontrollera och genomdriva knappast fungerar. Att förlita sig på ”grupptryck” mellan länderna var naivt. Och om EU ska införa ”flexicurity” på arbetsmarknaden är det bra om det går att definiera vad det är på ett begripligt sätt. Det här är en intressant rapport som diskuterar frågan vidare. 

Bengt Göransson har idag en intressant artikel i Helsingborgs Dagblad om Försäkringskassans nyspråk, hur det plötsligt kan kallas för ”rehabilitering” att bli av med sin sjukpenning och hur en myndighet kan se sig själv ha ”kunder”. Texten är skriven med anledning av rapporten ”Läkarintyget i sjukförsäkringsprocessen – Styrning, legitimitet och bevisning” som rättsprofessor Lotta Vahlne Westerhäll är huvudförfattare till. 

För omvärlden har det förstås sett märkligt ut: hur ett rikt land som USA kunnat tolerera ett sjukvårdssystem som lämnade tiotals miljoner oförsäkrade, var världens dyraste och där allvarlig sjukdom kunde leda till ekonomisk ruin. I natt gick äntligen Barack Obamas sjukvårdsreform igenom, det är historiskt och den största sociala reformen i USA på 40 år. 

The Nation har en intressant artikel om hur gräsrotsorganisationen Organizing for America (den organisation som Obamas presidentvalskampanj har förvandlat sig till) varit en viktig faktor i att lyckas få igenom reformen. 

Vi intervjuade Thomas Bodström i Korseld. Tror att han förvånade både mig och Sanna Rayman när han plötsligt började berätta att han var beredd att avgå över FRA 2006. Emellertid var det inget han pratade med Statsministern om, men nu säger han att frågan var såpass viktig för honom. Om detta går att läsa här. Och hela programmet kan man se här. Vi diskuterar även hur Bodström som socialdemokraternas första namn i Stockholm har tänkt sig få tillbaks storstadsväljarna och får reda på varför Dostojevskijs Brott och Straff präglar honom ideologiskt.