Scenen är absurd. Läkaren och den förre psykiatrisamordnaren Anders Milton lämnar över sina förslag mot oönskade graviditeter till socialministern och kristdemokraten Göran Hägglund. När blev sexualpolitiken en sak för två äldre herrar att avgöra? De har knappast bäst kontakt med de unga kvinnor som de nu vill rädda från oönskade graviditeter. De kan knappast ha gjort abort själva.

Milton konstaterar att hans uppdrag inte har varit att granska abortlagstiftningen: ”Kvinnans rätt att bestämma om abort har inte varit föremål för prövning”, skriver han i Dagens Nyheter.

Ändå vilar abortskepsisen i själva uppdraget. Inte minst eftersom det kommer från kristdemokraten Hägglund. Hans moralkonservativa parti kan inte göra mycket annat än att acceptera den fria, svenska abortlagstiftningen – opinionen står på kvinnornas sida. Men kristdemokraterna kan ändå blåsa upp aborterna som ett problem. Hägglund satte Milton på jobbet.

”Oavsett skälen har vi i Sverige fler aborter än andra länder i Västeuropa”, skriver Milton. Han radar upp olika skäl för kvinnor att göra abort: partnern kanske inte är den rätte, graviditeten kommer vid fel tidpunkt, kunskapen om den sexuella och reproduktiva hälsan kan vara bristfällig, tillgången till preventivmedel kan variera geografiskt och ekonomiskt. Folk skyddar sig inte som de borde.

Ingenstans i artikeln nämner Milton att skälet till det svenska aborttalet kan vara att man faktiskt FÅR göra abort i det här landet. Kvinnan bestämmer själv om hon vill fortsätta eller avbryta sin graviditet, oavsett skäl. Ett högt antal aborter, som bygger på en fri abortlagstiftning, är självklart bättre än ett lågt antal aborter som bygger på att kvinnan förvägras rätten att bestämma över sin egen kropp. Valet står inte mellan fri abort och inga aborter alls. Valet står mellan fria, säkra aborter och illegala, osäkra aborter. Aborter kan vara svåra att göra. Men de hade varit ännu svårare för många kvinnor om en repressiv abortlagstiftning hade fyllt dem med skuld och skam.

Miltons uppdrag har inte varit att fundera över abortlagen, sant, men han borde ändå konstatera nödvändigheten av fri abort. För kvinnors frihets och säkerhets skull.

Det värsta är att Milton vill ha ett nationellt abortregister som handläggs av Socialstyrelsen. Alla aborter som sker i Sverige ska alltså registreras. Det innebär att kvinnor som gör abort ska kontrolleras. Registret skulle enligt Milton vara ett sätt för samhället att ”få kunskap om infektioner i samband med abort, eventuella missbildningar, socioekonomiska och kulturella skillnader i abortförekomst med mera”.

Det förslaget måste snabbt kastas på historiens skräphög. Abort eller inte är ett personligt och privat beslut. Inga register är säkra. Det kan inte garanteras att ett abortregister aldrig blir integritetskränkande, eller används i syften det inte är skapat för. Ett nationellt abortregister skulle verka avskräckande på kvinnor som är rädda att deras aborter ska komma ut. Det vore i praktiken en allvarlig inskränkning av den fria aborträtten. Forskning om aborter måste även fortsättningsvis ske på andra sätt än registervägen.

Vissa saker i Miltons utredning är bra. Han slår ett slag för bättre sexualundervisning. Sex och samlevnad ska skrivas in i kursplanerna på ett tydligare sätt, undervisningen ska vara återkommande under hela skoltiden, lärarnas utbildning ska förbättras och följas upp. Det är sannerligen på tiden. Behovet av en genomtänkt och icke-heteronormativ sexualundervisning, som utgår från unga människors fria sexuella vilja och stärker deras sexuella självständighet, är skriande. RFSU och RFSL har länge kämpat för bättre undervisning i sex och samlevnad.

Milton vill stärka ungas tillgång till preventivmedel. Kondomer, p-piller och dagen efter-piller ska vara billigare och finnas på fler platser. Bra så. Särskilt kondomer är viktiga. De skyddar inte bara mot oönskade graviditeter – utan även mot könssjukdomar. En våg av hiv och klamydia har dragit över Sverige de senaste åren. Allt färre använder kondom. Men regeringen har inte tagit smittorna på allvar. Det förebyggande arbetet mot hiv har länge fått för lite pengar.

Både dessa frågor – sexualundervisningen och tillgången till preventivmedel – är alldeles för viktiga för att begränsas till att bli en fråga om att förhindra oönskade graviditeter.

Milton föreslår att SFI, svenska för invandrare, ska inkludera undervisning i sexuell och reproduktiv hälsa. Han vill bland annat förmedla ”värderingar och olika synsätt på sexualitet”. Låt oss hoppas att det inte är kristdemokratiska, moralkonservativa värderingar som ska förmedlas.

En eventuell sexualundervisning på SFI måste vara ett tillfälle att informera om tillgången till preventivmedel och den fria, svenska abortlagstiftningen. En helt akut sak är att kvinnor som flytt från krig och konflikter får stöd och hjälp från samhället att bearbeta sina eventuella trauman. Systematiska våldtäkter är ett förfärligt och alldeles för vanligt vapen i krig.

En bra sexualpolitik är avgörande för människors frihet och hälsa. Herr Hägglund satte Herr Milton på att få ner antalet oönskade graviditeter. Ett mycket bättre grepp hade varit att diskutera sexualpolitiken i stora kretsar och på bred front, för att ge människor bättre förutsättningar att ha ett på samma gång fritt och säkert sexliv. Bara på det sättet kan könssjukdomarna och de oönskade graviditeterna minska.

Om de moralkonservativa fick som de verkligen ville skulle den fria aborten inskränkas. Glöm aldrig det när Göran Hägglund pratar om oönskade graviditeter.

Åsa Petersen

Jag noterar att Moderaterna gör allt för att jaga iväg de unga väljarna. Nu är det justitieminister Beatrice Ask som visar prov på en enastående tajming.
Veckan efter EU-valet beslutar hon att fler poliser ska jaga fildelare. 15 extra tjänster ska koncentrera sig på fildelade filmer. 
Beatrice Ask får gärna fortsätta sin jakt på fildelare. Andra partiet kan verka för en modern upphovsrätt.

Eva Franchell

Idag över regeringskansliet kriskommunikation. Målet är att bli bättre på att klara svåra situationer, särskilt inför ordförandeskapet i EU.

Troligtvis ingår det inte i rekommendationerna att man ska gå ut och deklarera en pandemi före den deadline som Världshälsoorganitionen WHO satt upp. Som folkhälsominister Maria Larsson gjorde igår.

Mats

WHO uppgraderar den nya influensan till nivå 6. Det betyder att världen nu upplever en pandemi.

Beslutet påminner om att faran långtifrån är över, trots att tidningsrubrikerna blivit tunnare.

Ett problem är att den globala kapaciteten för att tillverka vaccin är så dålig. WHO har gång på gång vädjat till länderna att bygga ut produktionsförmågan.

De fattigaste länderna har särskilt svårt att få tillgång till vaccin och till läkemedel så länge som ett fåtal multinationella bolag kontrollerar tillverkningen. Det behövs en nordisk vaccinfabrik.

Både för vår egen skull och för att öka den globala tillverkningsförmågan.

Mats

UPPDATERING Tydligen läckte folkhälsominister Maria Larsson ut nyheten om pandemin innan WHO kunde gå ut med ett samordnat budskap. Inget bra tecken på regeringens krishanteringsförmåga.

Forskningsminister Lars Leijonborg har just hållt presskonferens och meddelat att han avgår som minister och lämnar regeringen. Han orkar inte starta om inför ännu en valrörelse och tycker att det är en bra tid att lämna nu när han genomfört stora delar av sin forskningspolitik.

Dessutom har han just medverkat till att Sverige och Lunds universitet får den stora europeiska forskningsanläggningen ESS. Det är onekligen en fjäder i hatten även om också universitetets styrelseordförande Allan Larsson bör berömmas. Han har haft en stor del i att EU-länderna satsade på Lund.

Vem som efterträder Leijonborg som minister lär bli klart kring midsommar.

Att Lars Leijonborg slutar efter att alltsedan 1970-talet befunnit sig i toppolitiken är mänskligt sett fullt förståeligt. Det var säkert också dealen när han avgick som partiledare och lämnade över ledarskapet till skolminister Björklund.

Leijonborgs popularitet har gått som en berg- och dalbana – från Leijonkungsvalet till det senaste valet då folkpartiet ägnade sig åt dataintrång hos socialdemokraterna och partisekreteraren fick avgå. Partiet har kämpat mot dåliga opinionssiffror men fick nu i EU-valet en rejäl skjuts – dock utan Leijonborgs förtjänst.

Som forsknings- och högskoleminister har han medverkat till rejäla forskningssatsningar men också till att de mindre universiteten fått en allt svårare situation. De från staten styrda forskningsmedlen har gynnat de gamla stora lärosätena.

Leijonborg kom från de frisinnade leden men ledde sitt parti allt högerut. Folkpartiets flörtande med de högerpopulistiska krafterna på senare år var en strategi som formades under Leijonborgs ledning. Han lät också den björklundska batongpolitiken få fotfäste vilket bekymrat en del gamla socialliberaler.

Leijonborg var bättre som minister än som partiledare.

Nu önskar vi honom en lång skön sommar.

Nu faller det sista fästet. Hollywood börjar fildela.
Det är guvernör Arnold Schwarzenegger som beslutat att skippa de vanliga skolböckerna och tillåta fildelning av läromedel i de kaliforniska skolorna. Från och med augusti ska högstadieeleverna kunna ladda ner ”godkända” texter i matematik och naturvetenskap från nätet.

Schwarzenegger säger att han vill hålla jämna steg med utvecklingen. I själva verket vill han nog spara 350 miljoner dollar.

Frågan är vad Läromedelsförlagen säger? Och resten av upphovsrättsindustrin? Ja, vad säger filmindustrin när deras gamla muskelstjärna nu kringgår industrin och låter skolbarnen fildela på skoltid?

Eva Franchell

Nästa år har Sverige över en halv miljon arbetslösa.
Enligt Arbetsförmedlingens prognos stiger arbetslösheten till 11,3 procent av arbetskraften. Som vanligt är det ungdomarna som drabbas allra hårdast. Arbetsförmedlingen spår en ungdomsarbetslöshet på 35 procent. Sämst utbildning ger sämst möjligheter att få jobb.
Regeringen måste satsa på utbildning och ungdomsjobb nu. Nästa år får inte bli ännu ett skitår.

Eva Franchell

För socialdemokraternas del är EU-valet en studie i regional klyvning.

Socialdemokraterna backade med fyra procent och blev bara fjärde största parti i Stockholm. Moderaterna, Folkpartiet och Miljöpartiet är större i huvudstaden. Av den nationella ”framgång” som Mona Sahlin försökte hävda under valvakan bidde det inget. Socialdemokraterna gjorde ett precis lika risigt EU-val som 2004.

I mitt hemlän, Norrbotten, ser det totalt annorlunda ut. Socialdemokraterna ökade och vann stort i kommun efter kommun:

Luleå 35,4 procent (+6,2)

Piteå 44,1 procent (+8,9)

Kiruna 36,3 procent (+10,7)

Totalt i Norrbotten röstade 39,8 procent på Socialdemokraterna, ett plus med 9,4 procent. Framgången märks i hela Norrland. I Gävleborg, Jämtland, Västernorrland och Västerbotten ökade Socialdemokraterna med mellan 4,8 och 11 procent.

Man kunde ju tro att Vänsterpartiet skulle lyckas hålla ställningarna i det traditionellt röda Norrbotten. Men icke. Vänsterpartiet backar kraftigt även där. Minus 17,7 procent (!) ger det katastrofala valresultatet 11,4 procent.

Jag förlorar mig i lokaltidningarna. Ringer många samtal till det nordligaste länet. Så småningom tonar en bild fram.

För det första: Vänsterpartiet har förlorat Jonas Sjöstedt. Han var en riktig röstmagnet i Norrbotten. För det andra: Vänsterpartiet har slutat att säga att Sverige ska gå ur EU. Numera kallar de sig oftast EU-kritiker. Men Vänsterpartiet har inte lyckats profilera sig i några sakfrågor. Ingen fattar vad de ska till EU för att kritisera.

“Vänsterpartiet har varit otydliga och luddiga”, säger en av mina källor.

Jag frågar vidare om Socialdemokraterna. Varför går de fram så kraftigt i Norrbotten? Jag får svaret att norrbottningarna har använt EU-valet till att proteströsta mot alliansregeringen: “Deras jobbpolitik har inte alls funkat här.”

En annan röst säger att Marita Ulvskog och Anna Hedh förmodligen har dragit röster till Socialdemokraterna. Att de stod så högt upp på partiets lista kan ha betytt mycket för EU-kritiska norrbottningar – på samma sätt som deras namn kan ha stött bort EU-positiva väljare i storstadsregionerna.

Socialdemokraterna i Norrbotten kan ha vunnit tillbaka många väljare från Junilistan. De formligen flög in i EU-parlamentet 2004, men sedan blev det tyst. Många undrar vad Junilistan egentligen har sysslat med i Bryssel.

Kan det vara så att Socialdemokraterna ökade och Vänsterpartiet backade eftersom fler riktiga EU-skeptiker stannade hemma på sofflocket? Troligen inte. Valdeltagandet i Norrbotten ökade med 3,7 procent, till 39,2 procent. En alldeles för låg siffra, men ändå en ökning.

Sist kollar jag alliansens siffror. Moderaterna fick 9,9 procent i Norrbotten, en minskning med 0,6 procent. Folkpartiet ökade med 3,3 procent, det måste vara Marit-effekten. Centern minskade med 2,2 procent och Kristdemokraterna gick plus/minus noll.

De är riktigt tappra, de få norrbottniska blå.

Åsa

(Statistisken hämtad från valmyndighetens hemsida)

Sven- Otto Littorin sa en väldigt bra sak när han var gäst i Korseld för ett antal veckor sedan. Sanna Rayman frågade honom vad som var det sämsta med de gamla moderaterna och Littorin berättade då om valet 2002. Partiet publicerade under valrörelsen 52 rapporter som alla gick ut på att tala om att sossarna var dumma och det var den ”sossefixeringen” som man sedan försökte göra sig av med när man förändrade partiet.  

Sensmoralen av historien är förstås att ett parti som vill forma verkligheten inte kan vara fixerat vid sin motståndare. Politik är inte en intern tennismatch, utan en kamp om framtiden. Moderaterna borde kanske dra sig detta till minnes när de nu analyserar sin valkampanj…

Hursomhelst tänker jag på detta nu när socialdemokraterna försöker försvara sitt resultat i EU-valet. Igår runt midnatt twittrade Marita Ulvskog samma budskap som hördes från Sahlin med flera under kvällen:

”är nöjd med att vi krossade m-strategin att de skulle bli största parti. Och att sverigedemokraterna inte kom in. Två viktigaste målen!”

Victor Bernhardtz skriver med anledning av detta:

”Som om det är socialdemokraternas, eller Ulvskogs, förtjänst att moderaterna gjorde ett dåligt val, eller att sverigedemokraterna inte gjorde ett succéval. Inför riksdagsvalet kanske det skulle vara på sin plats att ha som de två viktigaste målen att öka antalet mandat för det egna partiet, och för blocket man ingår i som helhet. Men jag vet inte, det är bara en idé sådär.”

Och Bernhardtz har förstås rätt. Fixeringen vid moderaterna är kanske det mest oroväckande hos dagens socialdemokrati. Partiet verkar ha förlorat förmågan att föreställa sig vid den politiska makten: alltså i en position av att självständigt peka ut en riktning för samhället.

Och resultatet i gårdagens val är katastrofalt: dels på en europeisk nivå där socialdemokratin backar i princip överallt, dels inför riksdagsvalet 2010. I Stockholms stad är socialdemokraterna fjärde största parti och i Stockholms län tredje största. Där har ni valförlusten, både 2010 och 2014. 

I morse twittrade Marita Ulvskog:

”har sovmorgon. Fortfarande nöjd med att ha spelat 1-1 under en politisk vår med AMF-pension och diverse annat. Men nästa match kräver 1-0.”

Apropå att politik inte är en tennismatch mot moderaterna….

Ett snabbt nedslag bland alla valsiffror.

Socialdemokraternas intensiva försök att mobilisera väljarna i förorten Tensta ser ut att ha lyckats.

Om jag läser resultatet rätt så har Mona Sahlin och hennes parti gått upp med mer än 10 procentenheter i flera av valdistrikten. Det tycks hänga samman med en kraftig ökning av valdeltagandet.

Tensta är en motbild till det katastrofala valet för (S) i resten av Stockholms stad, och ett bra exempel på att politiskt arbete lokalt kan få valdeltagandet att öka.

Mats