I morgon hålls det parlamentsval i Storbritannien och i dag är några av de sista opinionsmätningarna publicerade. Ska man tro mätningarna så blir det ett så kallat ”hängt parlament” – att inget parti får egen majoritet – men att de konservativa blir störst. Det behöver inte betyda att David Cameron sitter kvar som premiärminister, eftersom Liberaldemokraterna tappar så mycket. Partierna som är emot torypartiet samlar sannolikt fler mandat än partierna som gillar dem.

Så här ser det ut i skrivande stund, enligt mätningarna som är ute nu:

Konservativa
289-274 mandat (cirka 33 procent)

2010 vann de konservativa 306 mandat, men premiärminister Camerons parti ser ut att tappa uppemot 30 mandat i parlamentet. Störst förluster gör man till Labour, men man ser också ut att vinna väljare från koalitionspartiet Liberaldemokraterna, vilket gör att förlusterna inte blir lika kännbara. Frågan är om Camerons mittenhögerallians klarar en sådana kannibalfest.

Labour
270-257 mandat (cirka 33 procent)

I dag har Labour 256 mandat i det brittiska parlamentet och vill det sig riktigt illa så klarar man inte att vinna några nya platser alls. Skottland är den stora huvudvärken för Ed Milibands Labourparti. I dag skickar man 41 parlamentsledamöter från Skottland till London, men nationalistpartiet SNP ser ut att vinna i nästan varenda valkrets. Om Labour ändå klarar att behålla 10 mandat i Skottland får det ses som en stor framgång för partiet. Oavsett vilket så är pressen stenhård för att vinna väljare i England och Wales, hur många mandat man klarar av att ta från regeringspartierna.

Liberaldemokraterna
28-25 mandat (cirka 8 procent)

För fem år sedan var Liberaldemokraterna och Nick Clegg valets stora vinnare. Nu ser man ut att tappa ungefär hälften av sina platser i parlamentet. Mätningarna ger vid handen att Liberaldemokraterna nu förlorar ungefär lika mycket till Labour, de konservativa och skotska SNP. Förlorar man mer till Labour och SNP kan det bidra till att Milibands chanser att bilda regering ökar. Enligt partiledaren Nick Clegg är han beredd att låta största parti försöka bilda regering. Om han menar störst i mandat eller störst procentuellt låter han dock vara osagt…

Skotska nationalpartiet SNP
51-56 mandat (cirka 3,8 procent)

Mätningarna är tydliga: varannan skotte kommer att rösta på SNP på torsdag, men den stora frågan är om det räcker till att vinna mer 50 av de 59 mandat som står på spel eller om Labour och Liberaldemokraterna lyckas hålla emot. Oavsett vilket så kommer SNP:s resultat vara en succé. I dag har de 6 mandat i Westminster.

Ukip
4-1 mandat (cirka 14 procent)

Gröna partiet
1 mandat (cirka 5 procent)

Klarar Ukip och de gröna att vinna fler mandat än vad mätningarna spår? Och vilka partier vinner de ifrån? De här två småpartiernas resultat kan också direkt påverka vem som får chans att bli premiärminister i Storbritannien.

I går skrev jag att höjd avgift i hemtjänsten är en dålig idé.

Att döma av de frågor jag fått på e-post med mera råder viss osäkerhet kring förslaget. Därför kommer här svar på de vanligaste frågorna.

Vad är förslaget?

Förslaget om höjt tak för avgift i hemtjänsten finns i DS 2015:23 som gavs ut 27 april och nu är på remiss. Om det inte ändras kommer beslut att fattas i höst och de nya reglerna gälla från 1 januari 2016

I korthet är förslaget att staten drar in 148 miljoner från kommunerna som samtidigt får möjlighet att höja avgiften i hemtjänsten med 220 kronor i månaden vilket ger 148 miljoner i ökade intäkter. De som får betala är alltså de pensionärer som har hemtjänst.

Summan kan jämföras med att regeringen sänkt skatten med 50 kronor i månaden och höjt bostadstillägget med en 100-lapp. För 64 000 pensionärer kommer de höjda avgifterna att överstiga de ökade intäkterna.

Men det drabbar ju bara de pensionärer som har råd?

Avgiften i hemtjänsten är knuten till vilken inkomst den som tar emot hemtjänst har. Har man högre inkomst betalar man mer (upp till taket). Enligt förslaget får 78 000 personer höjd avgift vilket motsvarar en fjärdedel av de som har hemtjänst.

Ungefär dubbelt så många kvinnor som män har hemtjänst så höjda avgifter drabbar i första hand kvinnor.

I valrörelsen lovade de flesta politiker att skillnaden mellan pensionärer och löntagare ska minska. Det är på grund av detta Socialdemokraterna har lovat höjt bostadstillägg och sänkt skatt. För en stor grupp pensionärer kvittas nu dessa reformer mot höjda avgifter, något som inte direkt framgick under valrörelsen.

Att just ökningen av bostadstillägget, som är en åtgärd riktad till de med låga pensioner, äts upp borde varit en varningsklocka för Socialdepartementet.

Fördelningspolitiskt kan man alltså bara konstatera att reformen slår fel både mellan löntagare/pensionärer och kvinnor/män.

Systemet är konstruerat så att många som ”har råd” alltså får högre inkomster inte får ut denna ökning i plånboken eftersom den automatiskt räknas av i högre avgifter. I promemorian konstateras detta i klartext:

Näringslivet har fått nog! I direktörernas organ, Dagens Industri, berättar en rad höjdare med pengar att de tycker att decemberöverenskommelsen ska rivas upp. Överenskommelsen, menar direktörerna, är dålig för Sverige.

Något riktigt alternativ har man inte, men decemberöverenskommelsen måste bort. Den är nämligen ”odemokratisk”.

– Den åsidosätter viktiga processer i en demokrati. Utöver en svag regering har vi en avväpnad riksdag, säger Fredrik Strömholm, grundare av riskkapitalbolaget Alton till Di.se

Hur som helst. Här är några alternativ till decemberöverenskommelsen som vi tror att direktörerna kan uppskatta.

Teknokrati
Här är det människorna som har tillgängliggjort sig den vetenskapligt bästa kunskapen – folk som gått på Handels och så – som har den politiska makten.

Oklokrati
Oklokrati betyder pöbelvärde. Här är det mobben – moderaternas riksdagsgrupp under ledning av Finn Bengtsson – som styr.

Kleptokrati
I en kleptokrati är det rika tjuvar som styr. Skattepengar som ska gå till skolor, vägar, sjukhus och andra samhällstjänster går i stället rakt ner i fickorna på ledarna. Känns som om riskkapitalister med ekonomiska intressen i vår välfärd kan gilla det här.

Timokrati
Timokrati är ett statsskick enligt vilket politiska rättigheter mäts efter förmögenhetsvillkor. Här är det bara folk som äger saker – och kan göra ränte- och rot-avdrag – som får vara med och ta de politiska besluten.

På torsdag är det val i Storbritannien, och medierna älskar att berätta om United Kingdom Independence Party, Ukip. Det är inte så konstigt.

Partiledaren Nigel Farage är en pajasartad karaktär som ser festlig ut och säger groteska saker, partiet blev störst när britterna röstade i EU-valet i fjol och tog sig samtidigt in i det nationella parlamentet i två fyllnadsval.
Till detta kan läggas en framgångsvåg för högerextrema partier på den europeiska kontinentens centrala och norra delar.
Nu är det väl bäddat för succé för högerpopulisterna?

Nja.

Det går knackigt för Ukip i år. Man har varit tvungna att skriva om sitt valmanifest flera gånger och fem kandidater har kastats ur partiet efter att ha blivit påkomna med bland annat rasism
Enligt BBC:s sammanvägda opinionsmätning  är partiet nu landets tredje största parti, och har stöd av 14 procent av britterna.

Men i de mätningar som genomförts i valkretsarna ser det mörkare ut. I allra bästa fall får Ukip fyra av 650 mandat i nästa parlament. Troligare är att de landar på två. Stöd av mer än var tionde väljare, men bara två mandat? Hur är det möjligt?

Det beror på det brittiska valsystemet med majoritetsval i enmansvalkretsar, också kallat ”first past the post”. Varje brittisk valkrets utser alltså bara en parlamentsledamot, och den som får flest röster vinner. Valkretsens näst största parti får därmed ingen representation, även om skillnaden i röster mellan ettan och tvåan är minimal.

I valdistriktet Thurrock leder Ukip-kandidaten Tim Aker stort. Douglas Carswell – som redan sitter i parlamentet – verkar klara att behålla sin plats i Clacton. Parlamentsledamoten Mark Reckless ser däremot ut att förlora i Rochester & Strood.

Viktigaste valet för Ukip står i South Thanet, där partiledaren Nigel Farage ställer upp. I mätningarna ser det ut som om han går mot förlust och Farage har sagt att han lämnar partiledarposten om han inte vinner.

På fredag morgon vet vi hur det har gått.

Anders Borg har skrivit en valanalys för World Economic Forum. Den är intressant, eftersom den säger väldigt mycket om honom själv, om moderaterna och svensk politik de senaste åtta åren. Borg ska ha en eloge för klar struktur, redig argumentation och uppseendeväckande ärlighet.

Den tidigare finansministern förklarar att den som vill genomföra ”strukturreformer” måste tänka på fem saker:

1. De svåra reformerna måste komma i början av mandatperioden (sk ”Front Loading). Detta eftersom de ofta drabbar olika grupper, och det är då viktigt att denna debatt är avklarad och glömd inför nästa valrörelse.

2. Gör det enkelt för dig. I regeringsställning finns det många faktorer du inte snabbt kan påverka. Strunta i dem, och fokusera på de regelverk du själv äger. Som Borg skriver:

”Change parameters that are under central government’s direct control, that don’t depend on local authorities and bureaucrats.

3. Glöm inte Keynes. Ska man göra åtstramningar i ena änden av ekonomin behöver den stimuleras på något annat sätt om de reformer man genomför ska få legitimitet.

4. Jämlikhet.  Anders Borg argumenterar för att man behöver skydda svaga grupper i samhället när man genomför refoirmer. Han säger att om utrymme frigörs i budgeten ska de satsas på lättnader för dem med lägst inkomster. Borg citerar tidningen the Economist.

”According to an almost proverbial saying from an editorial in The Economist: elections are decided when either responsible broadly working class groups can’t stand voting for irresponsible left-wing policies, or the compassionate middle class cannot stand further increases in income inequality.”

5. Strukturreformerna ska gynna entreprenörskap och företagande och nya tillväxtbranscher. Borg varnar för att det är lätt hänt att politik gynnar särintressen:

”There is always a risk that policy proposals, particularly if influenced by special interest groups, will only benefit existing and sometimes stagnating companies, rather than driving the creation of new and dynamic ones.”

Så varför, frågar sig Anders Borg, är han inte finansminister längre?

Borgs egen slutsats är att hans regering begick ett antal stora misstag. I korthet följande:

1) Alliansen hade inget reformprogram för sin andra mandatperiod-

2) De glömde Keynes och stimulerade ekonomin för lite 2011 och 2012.

3) De satt i alldeles för många möten med LO och Svenskt Näringsliv i stället för att skrota LAS.

Som Borg skriver:

”It is, all in all, clear that we committed a couple of serious mistakes. First of all we didn’t front load. Instead, we actually back loaded the reforms, so implementation was back-to-back with the election.

Furthermore, we forgot about the importance of Keynes. Demand-side stimulus was too weak; we should have accepted larger deficits in 2011 and 2012, given all the supply-side reforms and the ongoing crises in the Eurozone.

We also made a third mistake: we didn’t keep it simple. To deal with youth unemployment and the problem of integrating immigrants, the government entered long negotiations with partners on the labour market. After some 250 meetings and no results, the conclusion are clear. The unions will not voluntarily create a youth apprentice system because that would imply lowering entry wages for young people. There is no willingness among union leaders to accept more flexible hiring rules, which is essential if we are to improve resources to re-educate people and ensure they have the skills needed for tomorrow’s job market.”

Några snabba funderingar:

1. Jämlikheten.

Anders Borg nämner sammanhållning som en av de avgörande faktorerna för att få folklig uppslutning för ett reformporgram. Men han nämner inte den ökande ojämlikheten i analysen av vad som gick fel för Alliansen utan verkar leva i uppfattningen att denna punkt snarare talar till deras fördel.

Detta tror jag är gravt missvisande. Troligen säger analysen mer om Borgs självbild än något annat.

Den stora diskussion om ökande inkomstklyftor, barnfattigdom och hur regeringens politik faktiskt slog var i själva verket ett mycket stort problem för Alliansen 2012-2014. För att återkoppla till Borgs Economist-citat så var nog just det här som avgjorde valet 2014: ”the compassionate middle class cannot stand further increases in income inequality”

 2. Smart med ”Front loading”.

Borg har helt rätt i att stora och svåra reformer bör komma i början av en mandatperiod. Debatten om Alliansens slakt av a-kassa och sjukförsäkring var ohyggligt svår för regeringen i början av den första mandatperioden. Men till 2010 var diskussionen över, och Borg kunde prata Greklandskris mer eller mindre hela valrörelsen. Om man jämför med regeringen Löfven, så kan man konstatera att de rödgröna inte har använt sin första budget på det här sättet. Sista chansen att genomföra kännbara och impopulära beslut (som skattehöjningar) kommer sannolikt i höst.

3. Radikal omsvängning.

Det allra mest intressanta i Borgs text är den här slutsatsen:

”It was clearly a fatal mistake to not move forward with reforms to employment protection legislation and other measures to increase labour market flexibility. This is the most obvious reason the government lost the election in 2014.”

Anders Borg sålde sig själv till svenska väljare som en ny slags moderat. Han sade sig stå upp för den svenska modellen, och ansåg (i likhet med de flesta arbetsmarknadsekonomer) att partssystemet, LAS och den relativa tryggheten på svensk arbetsmarknad inte var ett hinder för tillväxt och jobb.

I den här texten gör han en radikal omsvängning. Här ångrar Borg att han satte sig i trassliga förhandlingar med fack och arbetsgivare där han inte kunde bestämma allting och som han inte klarade att ta i hamn. I stället borde han ha fört klassisk moderatpolitik: försämrad anställningstrygghet.

Kanske säger detta något om vilken slags ekonomisk politik Moderaterna under Anna Kinberg Batras ledning kommer föra.

I så fall är vi tillbaka till en klassisk konflikt mellan höger och vänster, där de senaste årens relativa konsensus om vikten av att värna den svenska modellen på arbetsmarknaden är historia.

4. Det parlamentariska läget.

Slutligen är det intressant att Borg inte över huvud taget reflekterar över att det parlamentiska läget var ett problem för Alliansen under deras andra mandatperiod. Borg ångrar att han inte lade fler förslag för ökad otrygghet på arbetsmarknaden. Men han svarar inte på den rätt avgörande frågan om hur han hade tänkt lotsa ett sådant program genom riksdagen.

5. Hur gick det?

Anders Borg erkänner ett antal misstag. Men slutsatsen blir ändå att han lämnade en stark och växande ekonomi efter sig. Så har bilden varit. Men jag skulle hävda att det inte ännu är avgjort vilket Anders Borgs eftermäle egentligen blir. En alternativ verklighetsbeskrivning finns till exempel här.

På SvDs debattsida rasar debatten kring studieavgifter i högre utbildning. Moderata studenter och Centerstudenter tävlar i olika förslag för att göra det svårare för studenter från studieovana hem att plugga vidare efter grundskolan.

Moderata Studenter vill inför studieavgifter. Centerstudenterna tycker förslaget är lite väl häftigt och vill i stället montera ner Centrala Studiestödsnämnden (CSN). Båda förslagen handlar om att det i dag är för billigt att läsa på högskolan.

Högre utbildning ska bara vara till för den som har råd.

Högerförbunden oroar sig för högskolans bristande kvalitet. Antalet lärarledda timmar har minskat och tiden till examen har ökat. Den högre utbildningen måste onekligen förbättras.

Men det är sann högerpolitik att låta de enskilda studenterna betala för kvalitetsarbetet. Istället för att vi finansierar satsningarna tillsammans.

Moderata studenterna menar att avgifter för högre utbildning både ökar kvaliteten och underlättar klassresor. I deras debattartikel är argumentet att avgifterna i USA och Storbritannien är ett lyckoprojekt. Men tittar man på dessa samhällen och deras högskolor är resultatet inte lika ljust.

Centerstudenterna tror inte att bidragsdelen leder till ökad tillgängligheten till högskolan. De tycker att det är bra att det blir än mindre lönsamt att plugga vidare jämfört med att arbeta. Att vi har en skyhög ungdomsarbetslöshet och ett behov av mer utbildad arbetskraft verkar passerat förbundet helt förbi.

Att plugga vidare ska vara ett val oavsett om man kommer från ett studievant hem eller inte. Högskolan är inte vägen till lycka för alla men valet att plugga eller inte får inte avgöras av ens plånbok.

CSN:s egna rapporter visar att just studenter från studieovana hem väljer bort högre utbildning för att risken med att låna känns för hög. I denna grupp är studiestödets bidragsdel viktig.

Saco, paraplyorganisationen för de akademiska fackförbunden, har också visat att studenter från studieovana hem också framförallt läser utbildningar inom vård, skola och omsorg på regionala högskolor. Återbetalningen av lånedelen i studiestödet svider både med en sjuksköterske- och en lärarlön.

Ett välfungerande studiestöd med hög bidragsdel och avgiftsfri högskola är viktig politik om man vill ha en breddad rekrytering till högskolan.

Alla förslag som leder till att dessa försvinner handlar om att högskolan enbart ska vara till för de rika.

Forskning från Queen Mary University i London visar att unga människor som pluggar på heltid och kommer från en välbeställd bakgrund är mer benägna att sympatisera med terrorattentat.

Religiöst utövande, mental hälsa, politiskt engagemang tycks däremot inte vara särskilt viktiga faktorer.
Professor Kamaldeep Bhui sa så här om sin forskning, när den presenterades i tv-kanalen Al Jazeera:

– Man brukar säga att så kallad hemodlad terrorism i höginkomstländer är sprunget ur missnöje med ojämlikhet. Vi blev överraskade att det inte verkar stämma. Vår studie visar att de som är födda i Storbritannien och radikaliseras här är välbärgade eller välbeställda.

”Varken företagande, stipendier eller politiska reformer kan tävla med den giftiga lockelsen i att vara del av en rörelse som säger sig ändra historiens gång.”
Så skrev Bloomberg-kolumnisten Eli Lake i en text om de unga män och kvinnor som väljer att resa till Syrien och Irak för att mörda i IS namn.
Lakes tes är att terrorsekten just nu utövar sin absolut starkaste dragningskraft på unga människor som är – uttråkade.

Han pratar med Shiraz Maher, tidigare medlem i den extremt reaktionära islamiströrelsen Hizb ut-Tahrir, men som nu forskar på radikaliseringsprocesser.
Maher – född i en brittisk medelklassfamilj – lockades inte av politisk islam för att han kände sig utslagen och desperat. Efter rasistiska kravaller i norra England och terrorattackerna i New York 2011 blev han fundamentalistisk jihadist eftersom han ville vara med och skriva historia.

Eli Lake påminner i sin text om att 9/11-terroristen Mohammed Atta läste arkitektur på Hamburgs tekniska universitet, att nuvarande al-Qaida-ledaren Ayman az-Zawahiri var medicinstudent i Kairo och att Usama bin Ladins släkt var rika saudiska byggherrar.

Jag tänker på det där när jag läser Expressens reportage om de göteborgska kusinerna som lämnade allt för att mörda i Syrien.

Det är Jonas, Chalmersstudenten som lämnade gymnasiet med MVG i både företagsekonomi och datakunskap. Omar som läste till ekonom på högskolan i Borås. Mostafa som läste medicin i Tjeckien och ville bli kirurg. Samma bild sak när Aftonbladet i fjol intervjuade IS-kämpen Abraham: 30-nånting, välutbildad, snabb i tanken.

Det är kanske inte riktigt så där vi föreställer oss den unga man som blir allt mer extrem och till slut ansluter sig till en terrorrörelse.

Frågan är ändå den samma: Hur hindrar man sådana människor från att resa utomlands för att mörda?

I förra veckan skrev Kristdemokraterna Caroline Szyber och Erik Slottner om hur Sverige kan arbeta mot våldsbejakande islamistisk extremism.
Förslagen är värda att citera i sin helhet:

• Inrätta ett länsgemensamt centrum som jobbar med avhopparverksamhet och anhörigstöd.
• Upprätta en handlingsplan för att motverka radikalisering och våldsbejakande extremism.
• Inför en hjälplinje dit man kan vända sig om en anhörig eller vän radikaliseras.
• Bjud in företrädare för muslimska församlingar till samtal om hur vi ska arbeta gemensamt för att motverka extremism radikalisering.
• Inrätta ett samverkansorgan där skola, polis, socialtjänst, fritidsgårdar och säkerhetspolis strukturerat samarbetar.
• Använd eventuella avhoppare i arbetet med att motverka extremism.
• Utbilda personal i skolor och fritidsgårdar i hur man på ett tidigt skede kan förebygga, identifiera och förhindra radikalisering.
• Utveckla stödet till sociala insatsgrupper och till civila samhället. Framhåll goda förebilder och satsa på långsiktiga sociala investeringar i segregerade områden i ytterstaden.

Det är inga dåliga saker, och inspirationen är hämtad från danska Århus där myndigheter och ­civilsamhället tätt samarbetar för att hindra att folk ger sig av men även för att återintegrera dem när de kommer tillbaka.

Islamiska förbundet i Järva i nordvästra Stockholm har flera gånger bett om hjälp för att få stopp på rekryteringarna till IS.
Förbundet tar upp frågorna i sina fredagsböner, har stödgrupper och försöker informera föräldrar. Man önskar också att stadsdelsförvaltningarna anställer samordnare som kan arbeta särskilt med frågan.

Kan det stoppa terrorresorna är mycket vunnet. Men det finns en aspekt till här. Det finns människor som bekänner sig till IS fundamentalistiskt auktoritära tolkning av islam som kanske aldrig reser till Syrien för att slakta kurder, syrier, irakier eller yazidier. De förblir en destruktiv och hotfull kraft i sina bostadsområden och måste också motas tillbaka.

Det är ett arbete vi som samhälle måste göra tillsammans, och där finns det uppenbart läxor från både Danmark och Järva att göra.