Av allt dumt som händer i Stockholm måste ändå lågprofilsdäck på en Range Rover ta något slags pris.

En Range Rover Sport i enklaste utförande kostar 638 000 kronor. För det får du en stor bil med fyrhjulsdrift, rejäl markfrigång och massor elektronik för att underlätta körningen.

Bland annat finns rullningskontroll och sensorer som berättar för föraren om det aktuella vattendjupet när bilen till exempel körs genom en älv.

En Range Rover är kort sagt en bil som inte går bet, även om plogbilen blivit försenad eller vägen drabbats av tjällossning.

Så varför i hela världen sätter man lågprofilsdäck på sin Range Rover? Varför förser man en bil som nästan är en terrängbil med banracingdäck som skulle göra vilken vanlig bil som helst opraktisk?
Varför gör man om ett praktiskt fordon till något som bara fungerar för transporter mellan Nacka och Stureplan?

Det händer bara i Stockholm.

Jag kunde inte låta bli att ta en sväng förbi konferenshallen på Waterfront. Just nu är den ju scen för SCA:s bolagsstämma och den mest spektakulära skandalen i dagens näringsliv.
Gissa om det kommer att talas om flygresor, älgjakt och smisk på direktörsstjärtar där borta.
Utifrån är det egentligen svårt att ana dramatiken. De vanliga, lite håglösa, attributen finns på plats. SCA:s flaggor, loggan med texten “care for life” och genom glasfasaden syns påsarna med små gåvor till stämmobesökarna.
Någon rusning är det inte, även om enstaka män kliver ur sina taxibilar och försvinner in i konferensanläggningen.
Å andra sidan är det kanske inte meningen att bolagsstämmor ska dra till sig alltför mycket uppmärksamhet. Det handlar trots allt framför allt om formalia, inte minst i SCA som ju tillhör de bolag som styrs av Industrivärden.
Koncernens grundidé är enkel. Bolagen kontrollerar varandra och direktörerna utser de andra direktörerna till sina respektive styrelser.
Ett säkert lås mot aktiemarknadens kvartalsspekulationer kan man tänka, men också den perfekta miljön för nepotism och missbruk av någon annans pengar.
Det är precis det Svenska Dagbladets avslöjanden de senaste månaderna har handlat om. Ett ogenerat användande av firmans flygplan, direktörsjakter med helikoptertransport till passen och tyska slott.
Samt, för att göra bilden fullständig, barn på lönsamma konsultuppdrag och familjemedlemmar som åkt med i direktörsjetten för att titta på fotbollsturneringar. Samt revisorer i glatt umgänge med dem de skulle granska.
På stämman lovar revisorerna i dag sluta jaga tillsammans med resten av direktörsgänget.
Till sist tvingades bolagets starke man, Sverker Martin-Löf, dra sig tillbaka.
Ändå rapporterar Svenska Dagbladets Andreas Cervenka hur Martin-Löf just nu står på Waterfront och hävdar att det inte finns något behov av ytterligare granskning, att jakterna haft “sedvanlig” karaktär och att den gjort god PR för SCA.
Det håller inte ens den nya vd:n Magnus Groth med om. Och bolagets tilltänkta ordförande Pär Boman vill ha nya granskningar.
I en vanlig förening skulle styrelsen aldrig få ansvarsfrihet. Antagligen inte i ett vanligt företag heller. Men detta är som sagt SCA och Industrivärden.
När stämman så småningom avslutas kommer den antagligen att ha befriat vildsvins- och flygdirektörerna från ansvar. På väg hem med sina SCA-påsar kan aktieägarna ändå trösta sig med att den nya direktören lovat sälja bolagets flygplan och ett slut på jaktresorna till Tyskland.
Alltid något.

CNS finansieras i dag av de som inte har råd att betala tillbaka. Avgifter för påminnelser och administration är sedan årsskiftet grunden för Centrala Studiestödsnämndens finansiering.

Som Politism skrivit om tidigare var det vid årskiftet förändringen trädde i kraft. När Alliansen i våras beslutade om höjd lånedel i studiestödet behövdes finansiering. När deras första förslag om sänkt bidragsdel drogs tillbaka behövde man hitta pengar på annat håll. Idén om avgiftsfinansiering väcktes.

Socialdemokraterna, som fram till den nu släppta vårbudgeten, styrt med Alliansens budget hade inte mycket val utan tvingades genomföra förändringen. CSN:s påminnelseavgift höjdes från 200 kronor till skyhöga 450 kronor.

Att inte betala sin faktura i tid kan bero på att man glömmer. Men framförallt beror det på att man inte har råd. CSN har mottot att göra studier möjligt. Det målet ska inte uppnås genom att de som har det svårt får det värre.

Vårbudgeten består både av en ändringsbudget med förslag som ska genomföras nu. Men också en proposition som slår fast riktning för framtiden. I vårpropositionen slås fast att CSN:s framtida finansiering ska utredas.

Menar Socialdemokraterna allvar med breddad rekrytering till högskolan är denna utredning viktig. Studenter från studieovana hem lånar redan i dag mindre än studenter med studievana hemifrån.

Att det finns studiestöd som gör det möjligt att läsa på högskolan för den som vill är samhällets ansvar.

De som inte har råd att betala tillbaka ska inte finansiera CSN.

Maria Ehlin Kolk

Yarmouk, åtta kilometer från Damaskus centrum. Förr en stadsdel med upp emot 150 000 invånare. Skolor, sjukhus och moskéer.
Yarmouk är det största palestinska flyktinglägret i Syrien, och i åratal har människorna gång på gång drabbats av inbördeskrigets våld. Sedan en dryg vecka är 18 000 civila fångade i lägret, utlämnade till terrororganisationen IS. Över 3 000 är barn. Vattnet är borta, liksom elen och matsändningarna når inte fram.
FN-organet UNWRA uppmanar desperat soldaterna att följa internationella lagar och visa återhållsamhet mot civila. Stridernas intensitet har avtagit, men de har inte upphört. Vittnen berättar om avrättningar på gatorna.

För drygt 40 år sedan konstaterade Olof Palme att historiens katastrofer och illdåd ofta är förknippade med namnet på en plats. Ibland hänger de där platserna samman, som berättelsen om något större än ett enskilt övergrepp. Precis så är det med Yarmouk.
Deir Yassin, Karameh, Sabra, Shatila, Gaza och nu Yarmouk. Tillsammans berättar en historia om den israelisk-palestinska konflikten som diplomater, politiker och fredsförhandlare gör allt för att glömma. Den om de palestinska flyktingarna.
En massiv majoritet av Yarmouks invånare har förstås aldrig varit i Palestina. De som gömmer sig undan striderna är barn, barnbarn och barnbarns barn till de palestinier som flydde 1948 och 1967. Ändå är de alltså flyktingar, och de är verkligen inte ensamma.
FN-organet UNWRA har i dag drygt 525 000 palestinska flyktingar registrerade bara i Syrien. I Libanon finns ytterligare 450 000 och i Jordanien nästan 2,1 miljoner. Dessutom är 2 miljoner palestinier registrerade som flyktingar på Gaza och på Västbanken.
Tillsammans 5 miljoner människor som fortfarande lever i ett slags skuggvärld efter en flyktingkatastrof som pågått en hel mansålder.
Inbördeskriget i Syrien innebär ett gränslöst lidande för alla, men det är knappast någon tillfällighet att våldet nu drabbar Yarmouk. Flyktingar är utsatta, och den utsattheten blir inte mindre av att flykten pågått i årtionden.
Efter snart 70 år har förstås Jordanien, Syrien och Libanon ett ansvar.
Men huvudansvaret för att lösa flyktingarnas situation vilar på Israel och på den palestinska myndigheten. En fred i Mellanöstern förutsätter inte bara två stater, utan också en varaktig lösning för flyktingarna. Men just det har fredsförhandlarna sällan velat tala om, inte ens i tider av avspänning.
I dag, när Israels politiska språk snarare handlar om betong, konfiskering och vägspärrar finns flyktingarna knappast ens på dagordningen.
Därför är Yarmouk knappast den sista platsen som kommer att förknippas med de palestinska flyktingarnas lidande.
Men det hjälper inte invånarna som nu hukar undan striderna eller har tvingats fly ännu en gång.

– Vi jobbar ständigt med att etablera nya företag men också att behålla dem som finns på orten. Om en statlig myndighet väljer att plocka ner sina skyltar, vad signalerar vi då i fråga om tilltro och framtidstro?

Det säger Lilly Bäcklund (S), kommunalråd i Lycksele, till Sveriges Radio då Skatteverket tänker lägga ner det lokala kontoret för att effektivisera sin verksamhet.

Nedläggning planeras också på åtta andra orter i landet och Skatteverket är långt ifrån ensamma. Ett flertal myndigheter har de senaste åren centraliserat sin verksamhet. Omorganisationer, ofta ledd av konsultbyråer, med som mål att skapa mer väloljade organisationer.

Självklart är det bra att myndigheterna tar ansvar för sin ekonomi. Men målet att vara kostnadseffektiv kan inte vara det enda. Just centraliseringen av Skatteverkets lokala kontor är ju ett lysande exempel på hur staten agerar avfolkningsagent.

För ett slag mot arbetsmarknaden är ett slag mot hela orten. Att ha en bred arbetsmarknad stimulerar dels ekonomisk tillväxt och etablering av fler företag. Men underlättar också rekrytering till vård, skola och omsorg. Får en partner jobb måste det finnas arbeten att söka för de som flyttar med. Att statliga myndigheter centraliserar och lägger ner lokala kontor är att försämra möjligheter för kommuner utanför de stora städerna.

Civilminister Ardalan Shekarabi har agerat på den kritik som vuxit i de kommuner som drabbas av den kommande nedläggningen. Förutom Lycksele drabbas bland annat Värnamo, Ludvika och Simrishamn.

En utredning har tillsats för att få en bild av hur den geografiska spridningen av Sveriges myndigheter faktiskt ser ut. En helhetsbild som inte funnits tidigare vilket i sig är uppseendeväckande. Men förstås ett viktigt första steg.

Sen krävs det handling. Hur enskilda myndigheter väljer att lokalisera sin verksamhet inte får styras av ministrar. Men statliga verktyg i form av regleringsbrev, förordningar och förvaltningslagen är till för att användas.

Staten måste ta ett övergripande ansvar. Det måste både finnas god service i hela landet och jobb att söka. Det är viktigt både för myndigheternas men också regeringens legitimitet. Att enbart bestämma var nyetablerade myndigheter får sitt högsäte räcker inte. Att värna existerande myndigheter och lokala kontor är också viktigt.

Det kan kosta. Men politik för hela Sverige är inte alltid en kortsiktigt lönsam investering. Att möjliggöra för att flera myndigheter kan samlas i samma lokal eller underlätta för mer digital kommunikation lönar sig i längden.

Vi kan inte driva staten som ett stort företag. Det finns värden större än lyckade besparingar. Enskilda myndigheters vilja till centralisering måste ställs mot landets behov av en bred, fungerande arbetsmarknad.

Maria Ehlin Kolk

Riktigt sunkigt, regeringen! ropar Svenska Dagbladets reaktionära ledarsida i en text som publicerades i dag.

Vad handlar det om? Jo, tydligen har regeringen beslutet att medlemskap i Hyresgästföreningen – som förhandlar om hyror – ska ingå i den så kallades riksnormen för socialbidrag.

Att en reaktionär ledarsida är emot att en fattig människa ska kunna vara medlem i Hyresgästföreningen är nu inget konstigt. Det riktigt konstiga är att regeringen inte alls har beslutat det som SvD påstår.

2013 skrev Hyresgästföreningen till regeringen och begärde att ett medlemskap i föreningen skulle ingå i normen för socialbidrag.

Och i torsdags beslutade nämligen regeringen att inte ändra i socialtjänstlagen så att medlemskap i Hyresgästföreningen ska ingå i riksnormen.

Så här skriver barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér (S) i beslutet:

Riksnormen i försörjningsstödet, som beslutas av regeringen, ska täcka skäliga kostnader för sex utgiftsposter – livsmedel, kläder och skor, lek och fritid, förbrukningsvaror, hälso- och hygien samt dagstidningar, telefon och TV-licens. Valet av utgiftsposter i riksnormen motiverades i prop. 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagen med att dessa poster var lämpliga att schablonisera och att de utgjorde nödvändiga vardagsutgifter. Utöver dessa poster ingår i försörjningsstödet även, vid behov, en rätt till bistånd till skäliga kostnader för boende, hushållsel, arbetsresor, hemförsäkring och medlemsavgift i fackförening och arbetslöshetskassa.
Dessutom kan den enskilde vid behov ha rätt till bistånd för sin livs- föring i övrigt, exempelvis skäliga kostnader för bredband, glasögon, hemutrustning, läkarvård etc. Biståndet ska tillförsäkra den enskilde en skälig levnadsnivå.
Regeringen bedömer mot bakgrund av vad som angetts ovan att det inte finns skäl att göra förändringar i socialtjänstlagen med anledning av Hyresgästföreningens skrivelse.

Det där beslutade man alltså om i torsdags.
I dag är det måndag, men det har alltså inte hindrat SvD från att gå loss.
Intressant nog så visste SvD:s ledarsida redan i fredags att beslutet var taget.

Uppdaterat:

Nu har Svenska Dagbladets rättat sitt misstag. Eller, ja, de har bloggat om att de gjorde fel.

Så här skriver skribenten Maria Ludvigsson:

I dagens ledare skriver jag om ett ärende på regeringssammanträdet förra veckan. Förslaget, som kom från Åsa Regnér, innebar att avgiften till intresseorganisationen Hyresgästföreningen skulle ingå i beräkningsunderlaget för socialbidrag. Ett mycket märkligt förslag.

Bra försök, men det blev fel igen.

Det var Hyresgästföreningen som, genom sin dåvarande ordförande Barbro Engman, skrev till regeringen i augusti 2013 (dnr S2013/5681/FST) och bad dem att vidta åtgärder för att se till att medlemskap i HGF skulle ingå i riksnormen. Det var alltså inte Åsa Regnérs förslag, som nu SvD låtsas.

Nytt försök till rättelse, kanske?

Sedan några timmar cirkulerar ett brev på Twitter där det framgår att Försvarsmakten portats från nationaldagsfirandet i Umeå.

– Det var en magkänsla. Tyvärr är det ju så att många nya svenskar kommer från traumatiska förhållanden, säger Lillemor Elfgren, som är programsamordnare på Västerbottens museum som tillsammans med Umeå kommun står för arrangemanget.

Det som hänt är fel på så många plan.

Försvaret är en viktig del av Sverige och (även om det låter pompöst) faktiskt den yttersta garanten för vår frihet och oberoende.

I detta nu tjänstgör en stor mängd svenska runt om i världen för att bidra till fred och skydda mänskliga rättigheter. Inte minst i den stora FN-insatsen i det krigshärjade Mali.

Självklart har försvaret en given plats när vi firar nationaldag.

Men beslutet i Umeå speglar också en konstig uppdelning i invandrade svenskar och andra. Varför skulle just de Umeå kallar ”nya svenskar” tycka si eller så?

Försvarsmakten är till för alla i vårt land. Och de som tjänstgör som soldater och sjömän kommer från hela samhället och från alla olika bakgrunder. Det är något vi ska vara glada för.

Umeås beslut är i sak väldigt konstigt och motiveringen är ännu konstigare.

Gör om.

Stefan Löfven visste att de 31 direktörerna skulle skriva sin diktatursvassande text om Saudiavtalet. Enligt Svenska Dagbladet uppmuntrade han till och med tossigheterna och hoppades att texten skulle “vända frågan”.
Just det där sista ska man kanske inte ta alldeles bokstavligt. Påståendet att statsministern skulle ha hejat på direktörerna skulle mycket väl kunna komma från en spinndoktor som gjort sitt livs sämsta bedömning.
Ett klassiskt försök att rädda sitt skinn, och sin obefogat höga lön, med andra ord.
Däremot är det uppenbarligen sant att Löfven informerades, och kanske också att han hoppades att direktörerna skulle övertyga opinionen.
Det är illa nog, men jag måste erkänna att jag inte är alldeles förvånad.
Jag har följt Stefan Löfven i tio år, och industriarbetarnas fackliga organisationer längre än så. Jag vet att det i de där kretsarna dröjer sig kvar en lite märkvärdig respekt för de direktörer som brukar beskrivas som “tungviktare”.
Toppdirektörer som de kallades efter debattartikeln för en månad sedan.
Som om orden från en Wallenberg, Stenbäck eller Volvodirektör skulle ha exakt samma tyngd i dag som i folkhemmets storhetstid.
Så är det förstås inte, även om direktörerna själva gärna uppträder som om deras ord självklart borde åtlydas och deras later inte ifrågasättas. Det har vi inte minst fått lära oss i turerna kring SCA-topparnas jaktresor och flygexcesser.
Tillverkningsindustrin är viktig för Sverige, och så sent som i dag kunde Industrins ekonomiska råd visa att myten om att den skulle vara “basically gone” är just en myt. Men det betyder inte att dagens direktörer med sina intressen i vårdkoncerner och riskkapitalism har samma auktoritet som deras företrädare.
I alla fall inte hos den röstande allmänheten. Och i politiken är det den som bestämmer.
Det kan vara en sak Stefan Löfven måste fundera på.