Jag har bara väntat på det här.

Jan Björklund aviserar en möjlig misstroendeomröstning mot Mehmet Kaplan.

Jag var lite osäker på när, hur, vem och varför men ända sedan Mehmet Kaplan blev utsedd till minister har nätet surrat av hatkampanjer och rykten.

Från de stora rasistiska bloggarna till mindre nogräknade borgerliga opinionsbildare har man länge sett Mehmet Kaplan som lovligt byte.

Det var bara en tidsfråga innan någon bestämde sig för att skära politiska pipor i vassen av kritiken.

Det blev Jan Björklund och sakfrågan är att regeringen beslutat att utse Anders Sundström till utredare i frågan om Bromma flygplats.

I sak är Björklund på tunn is.

Enligt grundlagen är det regeringen som styr riket och inte riksdagen. Vilka utredningar som ska tillsättas, och inte tillsättas, är alltså inte en fråga Björklund förfogar över.

Dessutom är beslutet om utredningen ett regeringsbeslut som fattats kollektivt och alltså inte ett beslut av Mehmet Kaplan. Den som är ytterst ansvarig för regeringens beslut är statsministern.

Slutligen är exakt den frågeställning Björklund tar upp redan anmäld till konstitutionsutskottet och alltså redan föremål för prövning.

Men båda dessa invändningar väger lätt eftersom Sverigedemokraterna självklart kommer att stödja ett misstroende mot Mehmet Kaplan av helt andra skäl.

Snyggt jobbat FP.

Anders Lindberg

Under fjärde säsongen av den amerikanska TV-succén Vita Huset tvingas president Josiah Bartlet (Martin Sheen) välja mellan vetenskap och vidskepelse.

När han försöker få sin biståndspolitik genom kongressen saknas några röster. En republikan erbjuder sig att rädda honom, men vill i utbyte ha finansiering av forskning om så kallad ”remote prayer”.

Alltså om man kan bota sjukdomar genom att på avstånd be för de sjuke.

President Josiah Bartlets medarbetare vill så desperat ha igenom biståndspolitiken att de är inne på att acceptera förslaget även om det strider mot beprövad vetenskap och förnuft.

Bartlet säger då blankt nej. Han kan inte kompromissa med så grundläggande principer.

Nu ställs den svenska regeringen inför ett motsvarande vägval.

EU har i ett beslut krävt ändrade regler kring så kallade ”antroposofiska läkemedel”. I princip står valet mellan att förbjuda dem eller skriva in dem i läkemedelslagstiftningen. Regeringen verkar luta åt det senare.

Konsekvensen kan alltså bli att preparat som saknar bevisad effekt blir läkemedelsklassade.

– För konsumenterna och patienternas skull är det förskräckligt att man öppnar för användningen av fler antroposofiska preparat, säger Dan Larhammar, professor i molekylär cellbiologi i Uppsala.

Antropsoferna har ungefär 3000 egna läkemedel som saknar stöd i beprövad vetenskap.

Sverige har traditionellt en mer vetenskapsbaserad syn på läkemedel än många andra i EU. Därför har man valt att skapa särskilda regler för dessa ”alternativa” mediciner. Det EU nu sagt är att det systemet inte är tillåtet.

Därför står sjukvårdsminister Gabrial Wikström (S) där president Josiah Bartlet stod i TV-serien.

Socialdemokraterna måste bli överens med Miljöpartiet, som traditionellt haft en ganska suddig gräns mellan riktig medicin och ”alternativ”. Samtidigt är Socialdemokraterna självklart medvetna om att det vore rena snurren att läkemedelsklassa en massa saker som inte är läkemedel.

Gränsdragningen är inte oviktig, även om den av läkemedelsverket lindas in i fyra alternativ med olika nyanser kring hur lite läkemedel produkten egentligen är.

Antroposofi är inte vetenskap utan snarast en religiös strömning. Som sådan är den en viktig del av den mosaik av livsåskådningar, religioner och livsstilar vi har i Sverige. Och även om antroposoferna själva avvisar begreppet ”religion” har deras livsåskådning och livsstil rimligen skydd av vår grundlagsskyddade religionsfrihet.

Men om de gör anspråk på att bedriva sjukvård och bota människor måste det ske inom ramen för de regler som finns. Den modell man haft har fungerat väl, om EU kräver att den ändras får Sverige hitta ett sätt att bevara religionsfriheten utan att det påverkar läkemedelslagstiftningen.

Anders Lindberg

I går skrev jag i en ledare att S och MP i Skåne gjorde fel när de taktikröstade på SD:s budget i Region Skåne.

Jag har fått svar av Tony Johansson, en av veteranerna i den skånska socialdemokratin, som jag tror är ganska representativ för hur S resonerar i frågan. Det är en invändning som är väl värd att läsa.

Tony Johansson tycker att jag bortser från det faktiska utfallet, att budgeten gick igenom och att man fråntog SD den makt partiet annars skulle kunnat utöva.

Jag förstår att detta var motivet och självklart är en rödgrön budget att föredra framför en alliansbudget som röstats igenom med SD:s stöd.

Problemet är att Johanssons resonemang bygger på två underförstådda premisser:

A) Att detta är det enda relevanta omröstningen och att utfallet därför är allt annat överordnat.

B) Att situationen inte kan återuppstå och därmed motståndarna kan använda samma taktiska metod.

Problemet är att båda är fel.

Omröstningen i Skåne, och det faktum att S och MP röstade på SD:s budget i en förberedande omröstning är lika mycket nationell politik som lokal. Att tre dagar efter att Stefan Löfven kallat SD ”nyfascistiskt” och S nationellt betonar praxis rösta på SD:s förslag är inte okomplicerat.

S i Skåne kommer nu att bli ett bräckjärn i varje fullmäktigeförsamling i hela landet och i riksdagen. Om S gör så, hur kan man då kritisera andra som gör det?

Ytterst kan detta påverka själva regeringsfrågan.

Dessutom kommer exakt samma låsning att uppstå igen. Det räcker att SD, som nu vet att det är fritt fram, konsekvent röstar med Alliansens politik så går det förslaget igenom. Skillnaden är att de även behöver skriva en röstförklaring för att berätta för sina väljare varför de gör så.

Jag förstår syftet med att taktikrösta men om man själv bryter praxis kan inte tandkrämen stoppas tillbaka i tuben.

Tony Johansson skriver att han förstår att taktiken inte är ”okontroversiell”. Det är bra.

Men att ändamålet är gott betyder inte att vilka medel som helst är tillåtna, risken finns alltid att botten går ur en sådan strategi.

”Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra in i dig.”, som Friedrich Nietzsche uttryckte saken.

Det gäller att bromsa i tid.

Socialdemokraterna bör hålla sig själv till en högre standard.

Anders Lindberg

Statsministerkandidaten – tycker lantisar är dumma

Finansministerkandidaten – flyttade in i hyreslägenhet som skulle gått till hemlös

Arbetsmarknadsministern – osäker på om våldtagen kvinna ska få genomgå abort

Bonus: Nio andra guldkorn från finansministerkandidaten.

Näringslivets tankesmedja Timbro håller idag boksläpp med nyutgåvan av Operation Garbo

I april 1992 ryckte jag in på Lv7 i Boden. Inte för att jag ville, utan för att samhället krävde det av mig.
I ryggsäcken hade jag ett stort intresse för friluftsliv, boken Operation Garbo och ytterst dimmiga föreställningar om vad som väntade.

– Satan, vindomslag!

Trilogin Operation Garbo – En thriller om en möjlig verklighet från 1988 av pseudonymen Harry Winter (Timbro) inleds dramatiskt.

Själv köpte jag den billigare pocketupplagan från 1990 så när jag nu läste boken igen gick ryggen sönder.

I dagarna ger Timbro ut hela trilogin i ny upplaga.

Ramhandlingen är relativt enkel. I slutet av 80-talet börjar det säkerhetspolitiska läget mörkna. Sovjetunionens förtryck i de baltiska staterna hårdnar. Finland och Sverige blir friktionsyta mellan väst och en allt svagare, men aggressivare, sovjetisk elit.

Under slutet av 80-talet blir tecknen på en kommande konflikt tydligare, något den socialdemokratiska regeringen inte förmår se. I valet 1991 vinner de borgerliga partierna och en timid folkpartist, som liknar Bengt Westerberg (Jens Becker), blir statsminister. Han är inte mycket bättre än Socialdemokraterna.

Men hans utrikesminister, som påminner om Bildt (Gustaf Berg), förstår faran och försöker så gott han kan förbereda landet på detta.

Den fjärde september 1992 vaknar överstelöjtnant Nils Öhman på sin privata båt vid Norrpadas västsida av vad han tror är ett vindomslag.

I själva verket får han bevittna hur en rysk bandgående undevattensfarkost, som legat på botten under hans båt, avfyrar en torped och sänker den svenska ubåten HMS Sjöhästen.

Det sovjetiska överraskningsanfallet på Sverige har börjat.

Sveriges mobilisering går rejält knackigt, Det mesta av marinen och flygvapnet kommer på fötter men armén får stora problem och delar av totalförsvaret hinner aldrig komma igång innan hela landskap ockuperats.

Efter drygt ett halvt dygn blandar sig USA i leken.

– Bjorn from Sentry number 15, 100 Badgers heading for you, over.

Plötsligt hörs en röst med Texas-dialekt i hörlurarna på det svenska militära högkvarteret ”Björn”. Den varnar för ett omedelbart förestående sovjetiskt bombangrepp (Badger är ett kodnamn för flygplanet Tupolev TU-16 och Sentry 15 är kodnamnet för ett av de luftövervakningsplan Nato har).

Sverige har inte mycket att sätta emot och USA avvaktar med att ingripa. Läget är hopplöst.

Ni kan inte ana vad som händer sen…

Operation Garbo är en bok om en tid som inte finns, om länder och militära förmågor som är avvecklade. Men när jag över tjugo år senare läser om trilogin slår det mig hur lite som ändrats i vårt sätt att tänka kring försvars- och säkerhetspolitik.

Låt oss börja med det grundläggande. Jag lånar en bild ur Tomas Bertelmans utredning om Sveriges militära samarbeten. Bilden visar den beslutade nivån på försvaret mellan 1990 då pocketutgåvan av Operation Garbo kom ut och förra försvarsbeslutet 2009.

Om vi jämför med det fiktiva försvar Harry Winter satte in mot den fiktiva sovjetiska invasionen återstår (när det nya försvaret är på plats) mindre än en tiondel av armén, en femtedel av ytstridsfartygen och en tredjedel av flygvapnet.

Egentligen är läget ännu värre.

Absoluta tal säger självklart väldigt lite, 500 000 cykelskyttesoldater är inte till mycket hjälp i en modern konflikt, men det är så dramatiska förändringar att boken skulle blivit väldigt annorlunda idag. Och kort.

Även till sin form är Operation Garbo ett barn av sin tid. Det är en bok av män, för män. Kvinnorna i boken skildras nästan genomgående som mähän (om de är borgerliga) eller rödstrumpor/naiva fredsaktivister (om de är S-märkta). De är även ibland offer eller älskarinnor.

Om man inte själv har militär utbildning är stora delar av texten, med förkortningar, militära koder och underförstådda hänvisningar ganska svår att hänga med i.

Är man inte moderat framstår hyllningarna till utrikesminister Berg som lätt överdrivna. Är man å andra sidan moderat är det nog svårt att känna igen partiets nuvarande försvarspolitik.

Operation Garbo är skriven i en genre inte olik W. E. Jones äventyrsböcker om Biggles, den legendariske stridspiloten. Handlingen står i centrum, miljöskildringar och karaktärer är grovt tillyxade, medan teknik och militär organisation beskrivs detaljrikt.

Men om man bortser från allt detta är boken fortfarande en läsupplevelse. De säkerhetspolitiska frågeställningar den lyfter fram är lika relevanta 1988 som 2014.

Då var det Sovjetunionens försvagning som skapade osäkerhet, nu är det istället Rysslands upprustning. Och politikens vilsenhet inför ett nytt säkerhetspolitiskt landskap känns tyvärr väl igen.

Vårt land är värt att försvara, våra värderingar om öppenhet, frihet och självbestämmande har djupa rötter och en bred folklig förankring från höger till vänster.

I en tid när politikerna inte verkar kunna komma överens om någonting kan detta vara värt att ha i åtanke. Vi är ett litet land, i en värld som blir allt mer farlig, där Europas gränser än en gång flyttas med våld och där stora länder trampar på små.

Vår tradition, som också speglas i Operation Garbos samlingsregering, är att vi håller ihop när det verkligen gäller.

Däremot är risken att man känner igen lite för mycket. Försvar och säkerhet handlar inte längre ”bara” om att ta och förlora terräng. Hoten ser annorlunda ut idag och vårt moderna samhälle är ännu mer sårbart än 1988.

Operation Garbo kan med fördel läsas parallellt med dystopier om klimatförändringar, skogsbränder, cyberattacker, flyktingkatastrofer, informationskrig och högerextremismens framfart.

Jag kommer väl ihåg hur jag satt i september 1992, med Operation Garbo i färskt minne, vid min post i den norrbottniska granskogen och tittade upp mot natthimlen. Som generationer av ungdomar gjort före mig.

Där och då kändes gränsen mellan verklighet och fiktion högst flytande.

Det var väldigt kallt.

Anders Lindberg