Vi träffar Sameer Amro i en nedgången byggnad på en bakgata ett stenkast från Tempelberget.

Amro är föreståndare för Old City Association, en kombination av ungdomsorganisation, aktivitetshus och fritidsgård.

Verksamheten har bedrivits sedan 1990 men huset är 700 år gammalt och ombyggt i omgångar.

Sedan 80-talet har en familj med israeliska bosättare slagit sig ner på husets tak.

De har även byggt ut den tredje våningen på huset och försökt ta sig in i andra lägenheter.

På senare tid har bosättarna börjat försöka göra sig av med Old City Association. Bland annat har de satt på vattnet och låtit det rinna ner genom taket över föreningens datorer.

En annan gång öppnade de avloppet så avloppsvattnet rann ner på fritidsgården under.

Nu har Old City Association hängt upp plastfilm i taket för att skydda böcker, datorer och annat.

I väntan på nästa inomhusregn.

Anders Lindberg

”For some forty years, ever since my boyhood, I have been involved in the conflict, first in Palestine and later in Israel.”

Så inledde Israels sjätte president Chaim Herzog sin klassiska stridsskrift The Arab-Israeli wars – war and peace in the Middle East från 1982.

Citatet berättar så mycket om hur Israels regering, och även många andra, ser på konflikten.

Det finns egentligen ingen början – och inget slut. Konflikten är i sig ett mindset, en förutsättning, en fixpunkt i all politik i Mellanöstern sedan början av 1900-talet.

Herzog var född på Irland, en av alla de som emigrerade till Palestina på 1930-talet. Han slogs i den brittiska armen under andra världskriget och för den nyligen utropade staten Israel 1948-49.

Generation efter generation har sedan dess skolats in i samma dödliga spiral och i dagarna nås vi än en gång av nyheter om ond bråd död från Israel och Palestina. Flera människor har redan dött och det talas öppet om en ny intifada, ett palestinskt uppror.

Tårgasen ligger tung över Jerusalem, och i media.

För en stund sedan landade jag och Karin Pettersson från Aftonbladets ledarredaktion på Ben Gurionflygplatsen i Tel Aviv.

Under sex dagar kommer vi delta i en journalistresa med Olof Palmes Internationella centrum till Jerusalem och Tel Aviv, till Västbanken och Gaza.

Sådana här resor genomförs av flera biståndsorganisationer med ekonomiskt stöd från Sidas anslag för information i Sverige.

Vi kommer att skriva här på ledarbloggen och även i själva tidningen om de vi möter och vad vi upplever.

Sverige har nyligen erkänt Palestina som en stat. Israel kallade hem sin ambassadör och läget mellan våra länder är sämre än på mycket länge.

Norr om Israels gräns håller Syrien på att falla sönder. Lite till öster stormar terrorsekten Islamiska staten fram och ännu längre bort håller Irak på att falla allt djupare in i ett mångfacetterat inbördeskrig.

Läget är mörkt.

Men samtidigt håller palestinierna sedan flera år tillbaka på med ett effektivt statsbygge på Västbanken. De bygger institutioner som väcker respekt långt utanför Mellanöstern.

Staten Palestina håller steg för steg på att bli verklighet.

Det var alliansregeringen som uppgraderade palestiniernas representant i Sverige till ambassadör. Även om de borgerliga partierna tyckte erkännandet var för tidigt så är den rödgröna regeringens politik en fortsättning på den tidigare.

Och på marken, under storpolitikens radar, finns alla de miljoner människor som kallar denna del av världen sitt hem.

Häng gärna med de kommande dagarna, så berättar vi mer.

Anders Lindberg

Om man verkligen, verkligen vill få människor att vara mot ett frihandelsavtal, exempelvis det mellan USA och EU (TTIP) – kanske detta kan vara några tips.

1. Hål förhandlingarna hemliga så att det som läcker ut helt säkert är negativt.

2. Håll nära kontakt med olika kapitalstarka särintressen så att de kan hjälpa dig skriva avtalet.

Lägger man ihop, säg, lobbyister från läkemedels-, kemikalie- och upphovsrättsindustrin har man ett allmänintresse.

3. Föreslå en lång rad avregleringar inom områden som genmodifierade mat, säkerhet mot farliga kemikalier och miljöskydd. Dessa har egentligen inte något med frihandel att göra (som att minska tullar och tariffer) men prova att kalla det ”harmonisering”.

4. Inför en regel som gör det möjligt för stora företag att stämma stater i särskilda tribunaler (Investor State Dispute Settlement, ISDS) ifall exempelvis högre miljökrav, bättre arbetarskydd eller skydd för hälsa hotar deras vinster.

Föreslå detta samtidigt som tobaksjätten Philip Morris precis på detta sätt stämt Australien för att de vill minska rökningen.

Lycka till!

Anders Lindberg

Normalt tillsätts kommunstyrelser genom att man applåderar lite.

Mandatfördelningen i kommunfullmäktige är given av väljarna och det är sällan mycket att bråka om.

Utom i Göteborg.

I går kuppade sig Martin Wannholt (M) in sig i kommunstyrelsen.

Martin Wannholt tillhör den del av Moderaterna som tidigare trasslat till det så kallade ”Västsvenska paketet”, en jättelik infrastruktursatsning i Göteborg.

Han var en av arkitekterna bakom den folkomröstning som drevs fram om trängselskatten och som höll på att fälla hela uppgörelsen. Mitt i valrörelsen gick han sedan ut och krävde att ”Västlänken”, en bärare del av paketet, skulle slopas. Som svar avsatte Moderaterna honom som kommunalråd.

Efter valet tog det lokala populistpartiet ”Vägvalet” kontakt med Wannholt. Tillsammans konstruerade de en elegant kupp för att han skulle bli omvald.

I går på kommunfullmäktige begärde Vägvalets Tom Heyman, även han en gammal moderat, proportionella val, alltså att man röstar med valsedlar och fördelar mandaten proportionellt. Vägvalets fem mandat, tillsammans med Wannholt, räckte för att få en plats i kommunstyrelsen.

Det skapar en stor osäkerhet kring hur Göteborg, rikets andra stad, egentligen kommer att styras de närmaste fyra åren. Martin Wannholt lär bli utesluten ur Moderaterna även om han själv kallar sig ”hundra procent moderat”

Men frågan är vad som händer nu. ”Vägvalet” är politiska clowner och kommer självfallet inte ta ansvar för någonting. De rödgrönarosa har inte majoritet och borgerligheten har inga som helst möjligheter att få majoritet. Dessutom har Sverigedemokraterna sex mandat i fullmäktige.

Göteborg står inför stora utmaningar. Utan en stabil politisk ledning kan detta gå väldigt illa, inte bara inom infrastrukturfrågorna.

Problemet ligger hos Moderaterna i Göteborg som de senaste åren trasslat till i stort sett allt de snuddat vid. De står dessutom inför ytterligare problem. Martin Wannholt fick flest personkryss av alla Moderaternas kandidater i valet. Att utesluta honom blir ingen enkel resa.

Att de nu lyckats göra Vägvalet till makthavare på riktigt borde oroa fler inom borgerligheten och näringslivet i Göteborg.

”Den som inte bryr sig om politik får finna sig att bli styrd av dårar”, som de gamla grekerna uttryckte saken.

Anders Lindberg

Politik är att vilja, sa en gång Olof Palme. Men vad vill egentligen Moderaterna?

De lovade i valet att låta största block regera men lägger nu fram ett motförslag till Stefan Löfvens budget konstruerat så att Sverigedemokraterna får makt att fälla regeringen.

I går skrev jag en ledare om detta och uppmanade M att inte ge SD den makten utan istället själva lägga ner sina röster.

Jag tänkte här reflektera något över de svar jag fått från olika håll.

Kräver jag att oppositionen slutar driva sin politik?

Nej.

Men jag kräver att oppositionen tar ansvar för konsekvenserna av hur de röstar.

Om man är beredd att avsätta en regering måste man faktiskt kunna svara på vad man kommer att göra om man lyckas.

I sak har Moderaterna i princip tre möjligheter till parlamentarisk strategi.

1. Låta största block med Stefan Löfven i spetsen regera.

2. Svika sitt löfte till väljarna och själva regera med aktivt stöd av Sverigedemokraterna.

3. Tvinga fram nyval. Att döma av hur opinionsmätningarna ser ut är dock sannolikheten stor att väljarna tackar för visat intresse och väljer en riksdag med ungefär samma styrkeförhållanden. Sedan är vi tillbaka på ruta ett.

Oavsett vilken strategi M väljer är deras grundproblem det samma, M-C-FP-KD har färre röster i riksdagen än S-MP-V.

Det finns goda möjligheter för oppositionen att driva politik i sakfrågor. Men om man konstruerar sina förslag så att de kan fälla regeringen kan man inte samtidigt säga att man inte har något ansvar ifall man lyckas.

Det vore ett ansvarstagande i nivå med Ny Demokrati.

Är det oppositionens ansvar att regeringen sitter kvar trots värdelös politik, Bromma, Förbifart, osv?

Nej.

Men det är oppositionens ansvar att agera konsekvent om den ska betraktas som seriös. Man kan inte släppa fram Stefan Löfven som statsminister och sedan inte låta honom regera.

Man får välja antingen eller.

Dilemmat är även att om oppositionen inte har ett eget regeringsalternativ så kan den inte regera, bara skapa kaos. Frågan är då om deras väljare vill ha kaos eller om de vill att landet trots allt regeras.

Politiskt kaos har ett högt pris för svensk ekonomi, för jobben och välfärden. Det kan ta knäcken på den lilla konjunkturuppgång som nu börjar synas. Detta måste självklart ansvarstagande partier ta hänsyn till. De kan vara helt säkra på att deras väljare tar hänsyn till det.

Varför klagade jag inte på Mona Sahlin när hon la en budget med V och MP 2010?

För egen del började jag på Aftonbladet i december 2010 och missade nog den debatten.

Men oavsett detta är situationerna inte riktigt jämförbara. SD skulle aldrig rösta med Mona Sahlin, den rödgröna motionen var skrift i vatten, vilket alla visste.

Problemet med att de borgerliga partierna nu lägger en gemensam budgetmotion är att SD kan rösta igenom den, inget annat. Det problemet fanns inte 2010 men det finns i högsta grad idag.

Om M skulle lägga ner sina röster, visar det inte bara att SD är den enda oppositionen?

Inte mer än när M lade ner sina röster vid val av statsminister.

Varför tror jag inte på nyval?

Jag tror inte på tomma gester. Enligt de opinionsmätningar som finns skulle ett nyval inte ge regeringen majoritet utan leverera ungefär samma läge som idag. Det betyder det sämsta av två världar, först politiska kaos – sedan ingen lösning på de problem som utlyste krisen.

Det är ett politiskt klimat som påminner lite om det italienska, vilket jag personligen inte ser som en förebild.

Den mest intressanta frågan är nog ändå varför M med flera inte vill svara på frågan om vad de gör ifall de faktiskt lyckas fälla Stefan Löfven.

Vad vill de uppnå med detta?

Vad är deras nästa steg?

Och när jag ändå har er på tråden, vem blir i så fall allansens kandidat till statsminister?

Anders Lindberg

En svensk storbank har kommit på den snillrika idén att inom koncernen skapa ett eget bemanningsbolag för att därifrån plocka in personal vid behov och arbetstoppar.

Men riktigt så blev det inte.

I fackpressen berättar en bemanningsanställd banktjänsteman om arbetssituationen för sig och sina kollegor.

Den intervjuade banktjänstemannen kan berätta att hon under sina fyra år på banken haft tre olika arbetsgivare: först som vikarie på storbanken, sedan som anställd i ett bemanningsanställd och sedan i ett nytt bemanningsbolag.

I det bolaget, visar en fackgranskning, tjänar de anställda nästan 7 000 kronor mindre i månadslön än sina fastanställda kollegor.

En annan branschtidning kan sedan berätta att banktjänstemannen kallats till ett möte med bemanningsbolaget. Bolagets vd låter då berätta att det nuvarande jobbet – med kontorsarbetstider – inte finns kvar. Nu måste banktjänstemannen jobba skift, trots att hon av hälsoskäl vill slippa det.

Då ställs personen som talat med fackpressen inför ett ultimatum: sluta arbeta på banken eller bli omplacerad. Vd:n menar å sin sida att det inte är kopplat till kritiken mot arbetssituationen.

Oj, det där borde väl bli en story även utanför branschpressen? Det brukar det ju bli när banker och andra storbolag beter sig illa mot sin personal.

Jodå.

Om det varit en bank det handlat om. Nu handlar det om en stor svensk mediekoncern.

Då blir det inga löpsedlar.

I Sverige är utrikespolitiken en fråga för regeringen. Men oppositionen kan inte riktigt acceptera att de blivit bortvalda av väljarna.

De borgerliga partierna har KU-anmält regeringen för att den berättade om avsikten att erkänna staten Palestina i Regeringsförklaringen.

Kritiken är att regeringen borde pratat med Utrikesnämnden först.

Eftersom regeringen inte tillträder förrän vid skifteskonseljen med kungen och Stefan Löfven alltså inte var statsminister när han läste upp regeringsförklaringen är detta krav omöjligt att leva upp till.

Innan regeringen tillträder kan den inte sammankalla någonting. I praktiken skulle den borgerliga linjen innebära att regeringsförklaringen inte kan behandla utrikespolitik vilket är en utomordentligt konstig tolkning av grundlagen. Tvärtom ska statsministern i regeringsförklaringen redogöra för den politik hen vill bedriva.

Även i EU-nämnden har oppositionen agerat konstigt. Trots att frågan om erkännande inte stod på dagordningen i ministerrådet och alltså ligger utanför det riksdagen har att besluta om försökte de belägga Margot Wallström med munkavle.

Att Sveriges utrikesminister inte skulle få bedriva utrikespolitik bara för att den riktas mot andra länder i EU är även detta en helt orimlig tolkning.

Problemet med att oppositionen agerar så här är att de undergräver de regler som styr utrikespolitiken och skadar därmed Sveriges anseende.

De skadar också sig själva. Förutom att KU och EU-nämnden framstår i lätt oseriös dager så kommer inte Stefan Löfven regera i evighet. En dag kommer oppositionen tillbaka till makten och får leva med de spelregler som nu etableras.

Kan vara bra att tänka på ibland.

Anders Lindberg