Att regeringen tänker ta bort den korkade och ineffektivare ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften väcker förväntad vrede. ”Slutet för jobbpolitiken” utropar till exempel Annie Lööf och förutspår i princip att kommande generationer från och med nu får räkna med ett ständigt utanförskap.

Så där har det låtit från borgerliga röster i alla kanaler. Ödesmättat och absolut utan några precisa uppgifter om kostnader eller hur många jobb som skulle kunna försvinna i verkligheten. Sådana uppgifter finns nämligen knappast.

Men en borgerlig röst har dock utmärkt sig genom att välja en helt annan angreppsvinkel, Jan Björklund. Folkpartiledarens främsta oro rör försvaret, som enligt hans uppfattning riskerar en skattesmäll på en halv miljard kronor för de anställda soldaterna.

Ur ett försvarspolitiskt perspektiv går det kanske att förstå Björklunds oro. En halv miljard är mycket pengar i en budget som ansträngs av ubåtsjakt och helgtjänstgöring för flygofficerarna.

Men samtidigt och antagligen oavsiktligt avslöjar Björklund själva grundproblemet med de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga, i alla fall som jobbpolitik.

Det kan nämligen inte finnas någon som tror att försvaret nu kommer att börja anställa gamla gubbar och tanter för att bevaka gränserna och bemanna utlandsmissioner.

Försvaret anställer unga för att de är bäst lämpade för soldatyrket och för att trygga framtidens personalförsörjning. Rabatten på arbetsgivaravgiften blir bara en gratifikation, och det rör sig alltså inte om småpengar.

För arbetsgivarna till de flesta ungdomarna på svenska arbetsplatser är det förstås precis likadant. De anställer unga för att de passar för jobbet. Ett par år med lägre arbetsgivaravgift blir bara ett plus i bokslutet.

Det är precis därför som generella subventioner, som sänkt arbetsgivaravgift för vissa grupper, är så ineffektiva. Vill man föra försvarspolitik är det bättre att satsa pengarna på försvaret. Och vill man underlätta ungdomars väg in på arbetsmarknaden är det mycket bättre att ge arbetslösa ungdomar det stöd, till exempel i form av utbildning eller erfarenhet.

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, funderar i boken Stenarna i själen. Form och materia från antiken till i dag på skillnaden mellan bildning och utbildning.

Själva ordet bildning är hämtat från tyskans bildung. Allt bildas, människan skapas till Guds avbild. Bildning är en process, en rörelse, en riktning.

Utbildning däremot är en målinriktad handling. Den har ett slut, en examen. Ett jobb.

Bildning kräver ett ständigt ifrågasättande, en kritik om man så vill. Utbildning är istället en produkt, ett led i något annat.

”Vårt studerande var från första början ett uppror”, säger berättarjaget i Peter Weiss Motståndets estetik.

Frihet.

När den rödgröna regeringen pratar om utbildning är ordet istället tillväxt. Det är inte bara ett ord utan en hel filosofi.

På Twitter i går dundrade Sven-Eric Liedman och kallade regeringens förslag att lägga ner forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul för ”paideia”.

Han förklarade inte ordet men borde han ha gjort så fler förstår hur förödande kritiken är.

”Paideia” är äldre grekiska och ligger nära vårt ord uppfostran, eller kanske barnuppfostran.

Det finns ett tradition inom socialdemokratin där utbildning reduceras till en del i produktionen, snarare än en frihetsprojekt. Egentligen obegripligt i en rörelse som vet att kunskap är makt.

Forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul är en ovärderlig del av svensk forskning, av svensk historia, och just något som gör oss bildade.

Nu vill regeringen lägga ner dem och ta pengarna till naturvetenskapligt centrum i Lund.

I valet mellan humaniora som ger bildning och naturvetenskap som ger jobb väljer man jobben, tycks tanken vara.

Men en människa är inte bara sitt jobb och samhället är något mer än arbetsmarknaden.

När Hjalmar Branting 1912 fick frågan om varför han var socialdemokrat blev svaret:

”… därför att min känsla revolterar mot en sakernas ordning, som dömer de ojämförligt flesta att stanna i växten och kväva sina bästa stämningars längtan.”

Det är människan som är socialdemokratins mål.

I 125 år har socialdemokratiska folkbildare försökt demokratisera och popularisera kultur, konst, historia och bildning, göra det tillgängligt för allt fler. Socialdemokratisk utbildningspolitik har gett verktyg till generationer inom arbetarklassen att själva avgöra ”sina bästa stämningars längtan”.

Bildning är något mer än ”något som ger tillväxt”. Bildning är egen kraft, egen makt, möjligheter till egna vägval.

En framtidsinriktad Socialdemokrati borde knyta an till den insikten istället.

Städerna Rom, Aten och Istanbul är i sig själva bärare av en stor del av vårt lands historia. Att känna dem är viktigt för att förstå oss själva.

I sak handlar det om väldigt lite pengar, men om förslagen genomförs förskingras värden, samlingar, kontaktnät som inte går att återskapa.

Stefan Löfvens regering har inte majoritet i riksdagen. Enligt den praxis som utvecklats kan utskott, i detta fall utbildningsutskottet, ändra i regeringens förslag. För oppositionen kan det vara lockande att rädda Medelhavsinstituten och låta regeringen i framtiden leta extrapengar till naturvetenskapligt centrum någon annanstans.

Den som lever får se.

Anders Lindberg

Läs mer på Aftonbladet kultur och Svenska dagbladets ledarblogg

– KU bör granska om Magdalena Andersson har gått så långt i sin svartmålning av svensk ekonomi att hon bryter mot grundlagens krav på saklighet och opartiskhet.

Så säger Jonas Jacobsson Gjörtler, en moderat riksdagsledamot som i dag anmäler finansministern till Konstitutionsutskottet för att hon sagt att ”ladorna är tomma”.

Det skulle hon inte gjort! Det begriper väl varenda människa att en socialdemokratisk finansminister inte ska hålla på och vara partisk i sin beskrivning av det finansiella läget! En finansminister ska hålla sig till opartiska och sakliga vädermetaforer när hen pratar om ekonomi och därmed basta!

Nu får man hoppas att Moderaterna får igenom sitt förslag om att förbjuda Jantelagen så kanske det äntligen blir lite ordning och reda i det här landet igen.

Vet hut!

Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson skrev i måndags en linjetext om att det är viktigt att näringslivet nu aktivt börjar närma sig SD.

För att komma från en ledande liberal ledarsida är det ett häpnadsväckande resonemang, och jag svarade i går här:

Idag tar PM Nilsson till ett klassiskt debattknep – han skriver en ny text där han låtsas som att debatten handlar om något annat än det han blev kritiserad för. I går presenterade han en strategi för hur näringslivet ska bidra till att normalisera SD och göra dem till en del av ett borgerligt regeringsunderlag.

I dag försöker han ducka kritik genom att slå tillbaka.

PM Nilsson skriver i sin text att ”Aftonbladet inte särbehandlar SD”.  Vilket på något sätt skulle ge carte blance till hans egen normaliseringsstrategi.

Problemet är att PM Nilsson inte kunde ha mer fel.

Aftonbladet bjuder självklart in SD till partiledardebatter och publicerar deras debattartiklar. SD är ett riksdagsparti och måste granskas och rapporteras om som alla andra. Det ingår i det journalistiska uppdraget.

Men Aftonbladet har mycket tydligt markerat mot SD på redaktionell plats genom den fleråriga kampanjen ”Vi gillar olika”. Dessutom har Aftonbladet av principiella skäl sagt nej till annonser från SD. Aftonbladets journalistik finansieras inte med SD-pengar.

Det är en oerhört stark markering.

SD är här, antagligen för att stanna. De är ett stort parti. Men vi väljer nu om de också ska få inflytande över politiken.

Därför är det så allvarligt att PM Nilsson i denna fråga trampar helt fel.

– Man må tycka illa om Sverigedemokraternas politik, men likväl har medborgarna röstat in dem, de har blivit demokratiskt valda, sitter i vårt kommunfullmäktige och har två röster.

Så säger folkpartisten Carina Sandor till P4 Västmanland när hon får frågor om varför man inte tänker släppa fram ett rödgrönt styre i Skinnskatteberg, trots att S, V och MP blev större än alliansen.

Det borgerliga blocket i Skinnskatteberg – där liberala FP är största parti – ser alltså inget problem med att ta makten med passivt stöd från högerextremister.

Så här skrev jag förra veckan i en text om den politiska utveckligen i Ale:

Inför valet lovade Moderatledaren Fredrik Reinfeldt att alliansen aldrig skulle göra sig beroende av SD, aldrig släppa in dem i stugvärmen.
Det var ett löfte som bara verkade gälla honom själv. Han tänkte aldrig samarbeta med SD. Han tänkte aldrig bidra till att ge SD inflytande.
Vad övriga moderatbossar sysslar med ute i kommunerna, det tycks mannen som lämnade sitt parti vind för våg på valnatten inte ha några synpunkter på.

Det verkar forfarande gälla, men nu är det en folkpartist – Carina Sandor – som glatt vill regera på SD:s bajonetter. En folkpartist som för övrigt blev en av de mäktigaste i sitt parti när hon i veckan valdes in i partistyrelsen.

Man undrar ju vad FP-partisekreteraren Maria Arnholm – som kallat SD ”män som hatar kvinnor” – har att säga Sandor om gänget hon tänker göra sig beroende av.

I går uppgav en källa för rysk TV att ubåten som Sverige möjligen letar efter i skärgården nog är från Nederländerna. Denna Kalle Anka-nyhet spreds även i Sverige och får en onekligen att fundera över hur det står till med vårt försvar mot informationsoperationer.

Att information är ett militärt instrument precis som kulor och krut är inget nytt. Redan Sun Tzu, som levde i Kina på 600-talet före vår tideräkning, slog fast att ”all krigföring bygger på vilseledning”.

När USA gick med i första världskriget 1917 konstaterade den amerikanske senatorn Hiram Johnson torrt att ”när kriget kommer är sanningen det första offret”.

Propaganda har självfallet alltid förekommit men fram till Krimkriget (1853-56) kom informationen från fronten oftast från officerare som rapporterade hem. Deras roll togs sen över av mer professionella reportrar och fotografer samtidigt som tekniken gjorde det möjligt att sprida uppgifter i stor skala till lägre kostnad.

1900-talet blev krigspropagandans århundrade. Från första världskrigets nationalistiska yra i affischform över Adolf Hitlers användning av radio till bildjournalistiken från Vietnam och Irakkriget som i praktiken sändes i realtid i TV.

”If we do go to war, psychological operations are going to be absolutely a critical, critical part of any campaign that we must get involved in.”, som den ansvarige amerikanske generalen i det första Irakkriget Norman Schwarzkopf III uttryckte saken 1990.

I dag har istället Ryssland klivit fram som vår tids mästare. Genom en kreativ användning av TV, internet och stödgrupper utanför landets gränser lyckades de invadera och ockupera Krim utan blodspillan. Det kan vara den mest framgångsrika psykologiska operation som någonsin genomförts, även om självfallet även konventionella trupper spelade en viktig roll.

Vad som är viktigt att förstå med rysk statskontrollerad TV är att det överhuvudtaget inte handlar om det vi menar med journalistik. Psykologiska operationer är ett militärt instrument, inte ett perspektiv i en öppen diskussion med flera sidor.

Psykologiska operationer handlar om att nå militära mål, inget annat.

Och även Sverige och svenska medier är uppenbarligen måltavlor. Igår fick tyvärr uppgiften om den holländska ubåten stort genomslag.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har numera ansvar för det psykologiska försvaret. Efter ubåtskrisen blir det intressant att se hur det svenska samhället reagerade på den ryska strategin. Det mesta talar för att Sverige inför nästa försvarsbeslut helt måste omvärdera hur vi ser på vårt försvar mot informationsoperationer.

Det viktigaste nu är källkritik och korrekt information. Riktig journalistik och vanlig kritisk granskning av alla påståenden är det bästa svaret på psykologiska operationer.

Vad kommer rysk stats-TV hitta på idag?

I måndags påbörjade EU ett gemensamt projekt, Mos maiorum, som syftar till att förbättra den gemensamma jakten på papperslösa flyktingar i Europa.

Varför är detta något att bråka om?

Det finns flera skäl.

Det första och viktigaste är att högre murar i ”Fästning Europa” är ett orimligt svar på den flyktingkatastrof som nu utspelar sig i främst Mellanöstern.

I ljuset av Islamiska statens terror och brutaliteten i det syriska inbördeskriget bör vi skapa fler vägar in i Europa. Vi bör hjälpa fler av de som tvingas fly, inte jaga de som lyckats ta sig hit.

Den andra invändningen är hur Sverige hanterat dessa frågor tidigare. Reva-debatten förra året gjorde att många fick upp ögonen för hur den så kallade ”inre utlänningskontrollen” i realiteten fungerar.

Ursprungligen var själva ”Reva” ett projekt för att samordna flera olika myndigheter för att bli bättre på att jaga och utvisa papperslösa.

Men begreppet ”Reva” har efterhand kommit att betyda i princip all jakt på utlänningar. Detta har gjort flera aktörer väldigt irriterade.

Migrationsverket vill fortfarande att ”Reva” ska handla om ”rättssäkerhet” och ”effektivitet”. Polisen vill att inre utlänningskontroller ska framstå som normalt polisarbete. Miljöpartiet, som sa ja till ”Reva” i dess ursprungliga betydelse vill framstå som papperslösas försvarare.

Men ingen av dessa aktörer styr över det politiska språket och när människor demonstrerar mot reva eller super-reva är det inte ett administrativt projekt lett av Migrationsverket de är arga på, det är helheten.

Och helheten ser faktiskt väldigt illa ut. När polisens inre utlänningskontroller under reva-debatten utvärderades visade det sig att felmarginalen på kontrollerna var hela 91 procent.

Rasprofilering

Detta kan bara bero på att polisen ägnade sig åt att kontrollera människor i stor skala utan konkreta misstankar.

Dels gjordes masskontroller som de i tunnelbanan där polisen inte hade mycket mer att gå på än folks utseende.

Dels gick man efter tips. Fast även de som tipsade polisen hade uppenbarligen inte mycket mer fakta eftersom felmarginalen blev så extremt hög.

”Tips” låter ofarligt, men i praktiken förutsätter detta ett angiveri i stor skala, vill vi verkligen odla en sådan kultur, där människor anger varandra för polisen?

Metoden att försöka se på någon om den är papperslös flykting är en form av rasprofilering, och i städer som Stockholm, Göteborg och Malmö är det självfallet en väldigt slumpmässig metod eftersom det är städer präglade av mångfald.

Resultatet av om inre utlänningskontroll bedrivs så är istället att man pekar ut en stor del av befolkningen som ”icke-svenska” och potentiella bovar. Det är extremt olyckligt och långt under den nivå Sverige borde hålla.

En rättsstat byggs varken på rasprofilering eller angiveri..

Det är viktigt att vi redan nu slår fast att någon återupprepning av polisens metoder från 2013 inte är acceptabla. På denna punkt har den nya regeringen tyvärr än så länge varit svävande i sina svar.

Men om vi har reglerad invandring måste väl detta kontrolleras?

Självklart behövs en yttre gränskontroll i Europa om vi har reglerad invandring men det är faktiskt tveksamt om vi behöver ha en inre utlänningskontroll annat än i vissa fall.

Värdet av denna ”inre gränskontroll” måste trots allt vägas mot den påverkan det har på människors integritet och förtroende för myndigheter. I januari 2013 när reva-debatten gick som hetast frihetsberövade polisen i Stockholms län 42 personer som ett resultat av kontrollerna.

Detta skedde till priset av ett enormt obehag för en stor del av de som bor här och att förtroendet för polisen i breda grupper blev allvarligt skadat. Var det verkligen proportionellt mot resultatet? Var det värt det?

Vi har trots allt inte inrikespass av en orsak, därför att vår frihet är viktigare än statens rätt att kontrollera oss. Oavsett vilken hårfärg vi har, oavsett var våra föräldrar är födda.

Vi kommer fortsätta att tjata om detta. Oavsett om myndigheterna försöker framställa det som ”normalt” och oavsett om det tar sig formen av möten mellan EU-byråkrater, poliskontroller i tunnelbanan eller bättre beväpnande vakter vid EU:s gränser.

Jakten på papperslösa sker inte i vårt namn.

Gruvan i Pajala stängs ner igen – i bästa fall tillfälligt. Företaget Northlands befinner sig sedan i somras under rekonstruktion, aktien handlas för skräpvärde och de flesta av de omkring 200 anställda får lämna sitt jobb.
Det är trist, för Tornedalen, Norrbotten och för Sverige, och frågan är vilken slutsats vi borde dra.
Efter de senaste årens rapportering om industrier i kris – inte minst Saab – vet jag att det finns en opinion som en smula skadeglatt kommer att säga ”vad var det vi sa”. På något sätt har delar av borgerligheten i det här landet bestämt sig för att betrakta tung industri som något passerat och nästan socialistiskt.
Det gäller bilfabriker och det gäller i nästan ännu högre grad gruvindustrin med all sin malmtunga symbolik.
För den opinionen är slutsatsen förstås given. Sverige har inget i malmbrytning att göra, och lika bra är det. Vi kan ju alltid servera varandra en kopp subventionerad latte.
För oss andra borde det vara lite svårare.
Northlands ekonomiska bekymmer är verkliga. Låga järnmalmspriser och enorma investeringsbehov skapar en tröskel som det just nu är svårt att se hur företaget ska kunna ta sig över, och de som investerat i gruvan löper stor risk att förlora sina pengar.
Men också malmen i Pajala är verklig, liksom det faktum att när miljarder människor i världen vill lyfta sig ur fattigdom kommer det att behövas massor av stål.
Det är inte gruvdriften som är problemet. Problemet är att privata investerare knappast har den uthållighet som en satsning på malmbrytning och råvaruproduktion kräver.
I högkonjunktur när investeringarna är dyra men de lockande vinsterna stora finns det alltid pengar. Men när sedan malmen ska levereras mitt i en lågkonjunktur är det inte lika lätt att få fram kapital.
Det är dessutom inte bara ägarna som behöver göra långsiktiga åtaganden. En gruva ställer krav på samhället i form av bostäder, gemensam service och infrastruktur. Och någon måste ta ansvar för miljökonsekvenserna, också på lång sikt.
Inget av detta klara dagens gruvföretag. Det är inte som förr i tiden, när gruvägande också innebar ansvar för att bygga ett samhälle.
Det har plöjts ner miljarder i Pajalagruvan. Förr eller senare kommer malmen att brytas, om inte av Northland så av någon annan. Den riktiga slutsatsen av det senaste krisbeskedet från Tornedalen är kanske att Sverige behöver en gruvpolitik med ett större samhällsengagemang på alla fronter.
Det gäller samhällsservice, infrastruktur, ägande och inte minst miljön.
Ett engagemang som också måste innebära att gruvägarna måste betala mer för rätten att exploatera landets naturresurser.