Vad är det han skriver egentligen, Sten Tolgfors?

Den tidigare försvarsministern och nuvarande konsulten begår i dag debattartikel där han menar att kärnan i hans parti – Moderaterna – måste vara friheten.

Det är i sig ingen kioskvältare. Moderaterna har i ett sekel pratat om frihet i meningen ”sänk alla skatter, avskaffa alla monopol”. Men Sten Tolgfors verkar faktiskt se att frihet kan betyda något annat.

Tolgfors börjar i en analys av sin egen generations moderater:

Att min politiska generation en gång ägnade relationen mellan staten och individen sådan uppmärksamhet och såg på frihet som frihet från statlig styrning, är begripligt givet hur Sverige då såg ut.

Men efter 90- och 00-talets marknadsvänliga S-reformer och två mandatperioder med Moderaterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Folkpartiet är staten inte den stora fienden längre. I dag är det samhället – inte en stor, stel respektlös socialdemokratisk stat – som begränsar människors frihet, tycks Tolgfors hävda.

Att många unga i dag verkar se på frihet på ett annat sätt, som en frihet i samhället att göra sina egna livsval utan fördömande eller särbehandling, är begripligt, givet hur samhället ser ut nu.

Det handlar om miljöpolitik, det handlar om jämställdhetspolitik och det handlar om politik mot diskriminering, menar den förre försvarsministern. Och där har Moderaterna uppenbart inga bra svar.

Men, och det här är väl det riktigt centrala, även jobbfrågan är en frihetsfråga. Men inte som den beskrivs av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt: ”När min generation skojade om vuxenlivets villa, vovve och Volvo, så är detta för många unga i dag en svåruppnåelig dröm. Den som inte har jobb, får inga lån eller egen bostad.”

Jag tror faktiskt att Tolgfors har helt rätt här och att han ser något som de övriga moderaterna i hans generation – de som skapade Nya Moderaterna – inte ser.

Bara det att Tolgfors debattext skrivs efter att Moderaterna klargjort att de inte tänker lyfta ett finger för att göra arbetslivet tryggare för unga människor säger mycket om var Moderatern befinner sig just nu.

Efter det moderata förlustvalet 1998 skrev Krister Thelin, tidigare statssekreterare i justitiedepartementet under regeringen Bildt, så här i Timbros nättidskrift Smedjan:

Det är dags för ett generationsskifte i den moderata partiledningen. Partiet måste också inse och erkänna historiska misstag. Det som krävs är inte nostalgiskt tillbakablickande i självbelåten förtröstan på partiets obefläckade förträfflighet utan nya, friska krafter som kan förmedla visioner och entusiasmera väljarna.

Telin ville att 1960-talisterna skulle ta över partiet och det gjorde de.  Sten Tolgfors är född 1966. Det är gamle arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin också. Anders Borg är född 1968, Fredrik Reinfeldt 1965. Per Schlingmann är född 1970. De kallade sig Nya Moderaterna.

Ja, Tolgfors debattartikel ska förstås läsas som en tidig inlaga i en moderat eftervalsdebatt som med all säkerhet kommer bryta ut i september. Då lär fler komma till insikten Tolgfors kommit till nu och som Telin kom till för 15 år sedan:
Moderaterna behöver ett ledarskap som förstår sin samtid.

Jag är så enormt stolt över utbildningen för ledarskribenter som avslutades förra veckan.

Det hela startade som en idé inspirerad av de initiativ som finns på högerkanten: Stureakademin, Liberala Nyhetsbyråns och Svenska Nyhetsbyråns utbildningar för ledarskribenter.

Tanken var att Aftonbladets ledarredaktion, som den största i landet med S-profil, skulle kunna arrangera ett utbildningsprogram. Vi ville hjälpa till att stötta och utbilda en ny generation fria opinionsbildare med hjärtat till vänster.

Aftonbladets ledarredaktion har stått för innehållet: valt ut vilka moment som skulle ingå, bjudit in föreläsare, coachat, hållit kurspass och hjälpt till. Det praktiska har skötts av utbildningsföretaget Campus Bommersvik, finansieringen har LO stått för.

Men det viktigaste har varit möjligheten att få jobba med text på riktiga redaktioner. Vi  knöt ihop oss med nio socialdemokratiska och progressiva ledarsidor i allt från Norrländska socialdemokraten till Arbetet och Dagens Arena. Där ordnades praktikplatser med riktigt bra handledning.

Elva fantastiska personer valdes ut av 79 sökande – de flesta mycket kvalificerade. Utbildningen bestod av två utbildningshelger, hemuppgifter där deltagarna tilldelades varsin textcoach och två praktikplatser à två veckor vardera samt en avslutningsdag. Nio personer avslutade utbildningen förra veckan.

Och de har gjort ett sådant enormt bra jobb. Under den sista utbildningsdagen förra veckan gick vi igenom en text per deltagare som de själva valt ut. Det är bara ett litet axplock av en enorm produktion – över 100 texter har skrivits och publicerats under utbildningens gång.

Läs gärna detta axplock, som ger en bra bild av vad utbildningen bidragit med i det offentliga samtalet. Det är texter om antirasism, om arbetsvillkor, om kvinnors rättigheter och jämlikhet.

Agneta Berge åkte till Jönköping när nazisterns marscherade och skrev den här texten för Aftonbladets ledarsida.

Torun Carrfors använde sin egen yrkeserfarenhet och skrev en annorlunda text om debatten om vinster i välfärden för Politism.

Lisa Gemmel skrev en tung genomgång på Dagens Arena av varför kampen för rätten till abort är viktig att föra på EU-nivå.

Anna Herdy förklarade i Kommunalarbetaren varför unga kvinnor i Sverige oroar sig för pensionen.

Tanvir Mansur skrev personligt om textilarbetarna i Bangladesh för Dagens Arbete.

Linnea Swedenmark satt i aulan i Uppsala när Reinfeldt försvarade förslaget om sänkta studiemedel och skrev om det på Aftonbladets ledarsida.

Måns Wadensjö tillbringade en månad i Luleå och skrev sin första dag på Norrländska Socialdemokraten denna underbara text om att upptäcka en ny del av Sverige.

Anna Westberg mötte meningsmotståndaren Lars Beckman och skrev en ljuvlig intervju i Arbetarbladet.

Nils Westlings tog sig an bristen på jämställdhet i partiledardebatten på Östrans ledarsida

Som sagt, läs gärna och förstå varför det är lätt att känna sig stolt.

Och varför det känns så enormt roligt att utbildningen i höst kommer att få möjlighet att fortsätta med en ny kull opinionsskribenter med hjärtat till vänster.

Gästarbetare från Kamerun som arbetat med att plantera ut skog i Sverige stämmer sin arbetsgivare på 800 000 kronor, rapporterar P4. De har tvingats att jobba tolv timmar om dygnet, utan övertidsersättning, utan semesterersättning eller traktamenten. De ska inte heller ha fått den lön man kommit överens om.

Så här ser utnyttjandet av arbetskraftsinvandrare ut i praktiken.

Sedan reglerna kring arbetskraftsinvandringen ändrades 2008 har vi fått många liknande berättelser och trots löften från reformens ingenjörer – MP:s Maria Ferm och M:s Tobias Billström – att reglerna ska stramas upp har mycket litet hänt.

Visst, teoretiskt finns det krav på att löner och villkor för arbetskraftsinvandrare ska vara schyssta. Praktiskt ser det annorlunda ut.

Erbjudandet om arbete man får är inte rättsligt bindande och oseriösa arbetsgivare kan skicka in ett papper med påhittade siffror till Migrationsverket och sedan är det bara att köra. Sanktionerna mot oseriösa arbetsgivare är i stort helt tandlösa.

Att avarterna blivit en del av systemet är det väl egentligen bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som förstått, om man talar om riksdagspartier. Och det är en hållning de sannolikt har stöd för hos svenska väljare.

Plats på scen för Urban Ahlin, Socialdemokraternas kandidat till utrikesministerposten. P4 Skaraborg presenterade i veckan en opinionsmätning från Novus som visar att skaraborgare tycker att Socialdemokraterna har en nästan lika bra politik för invandring och integration som Sverigedemokraterna.

Vad beror det på? Urban Ahlin har en teori:

Att Socialdemokraterna kommer så tätt bakom Sverigedemokraterna förklarar riksdagsledamoten Urban Ahlin med att även Socialdemokraterna vill begränsa arbetskraftsinvandringen från länder utanför EU.

– Jag tror att väljarna har noterat att vi socialdemokrater tycker att man ser över om det inte finns möjlighet för någon av de som redan finns i Sverige får de jobben, innan man går utanför Europas gränser.

– Vi hade den politiken innan Sverigedemokraterna ens fanns, säger Urban Ahlin.

Det är för dåligt.

I en situation där lurade bärplockar desperat protesterar mot det sätt de blivit utnyttjade och där skogsarbetare från Afrika inte kan åka hem eftersom de inte får lön är detta vad Urban Ahlin har att ge oss? Svaret på människor som försvinner och handel med arbetstillstånd kan väl inte vara att jobb innanför landets gränser ska gå till  svenska medborgare?

I stället för att hindra människor att komma till Sverige bör arbetarrörelsen se till att alla får jobba på lika villkor. Bland annat bör man göra de erbjudanden – som arbetsgivarna ger för att locka hit folk – juridiskt bindande. Man kan granska arbetsgivarna hårdare, stärka sanktionsmöjligheterna och se till att det blir lättare att få permanent uppehållstillstånd.

Detta, tillsammans med kollektivavtal och starka fackförbund, kommer att konkurrera ut avarterna på svensk arbetsmarknad och göra det mindre intressant och gynnsamt att utnyttja människor.

Detta är vad Urban Ahlin borde säga när han får för sig att prata om arbetskraftsinvandring. Att mannen som vill bli landets näste utrikesminister nu säger att väljarna har rätt när de gillar SD men att de bör rösta S eftersom de tyckt som SD under längre tid är oacceptabelt.

Tågstrejken lockar fram de mest sympatiska dragen hos borgerligheten. Carl B Hamilton – greve, folkpartist och professor – är alldeles särskilt upprörd. I ett överspänt inlägg på sin blogg i går kväll beskrev han facket Sekos hot om strejk i Stockholm som ett både maktfullkomligt och oproportionerligt övergrepp.

I dag får mannen som aldrig fick bli finansminister understöd av Christer Nylander, folkpartistisk talesperson för arbetsmarknadsfrågor. På Aftonbladets debattsida deklarerar det liberala partiet att man nu vill ”begränsa” rätten att strejka med anledning av att fackförbundet Elektrikerna tar ut medlemmar i strejk i sympati med tågpersonalen.

På Twitter får han medhåll av tankesmedjan Timbros vd, Marcus Uvell, som dessutom drar till med att kalla sympativarslen för ”sabotage”.

Det är klara besked och egentligen är raseriet hos borgerligheten inte så konstig. De vet att rätten till sympatiåtgärder är en mycket viktig rest från en tid då konflikterna var fler och värre än i dag.

Vi såg det i praktiken under konflikten i Vaxholm och under striderna mot Toys ’r us och Kellermann – där facket slogs för att överhuvudtaget få teckna avtal för företagens anställda.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle fackförbund stå helt handfallna vid konflikter där arbetsgivare vägrar prata med facket och kanske till och med driver verksamheten vidare med oorganiserad arbetskraft.

Utan möjligheten till sympatiåtgärder skulle det i praktiken bli möjligt för arbetsgivare att ställa sig utanför alla uppgörelser och regler som finns på arbetsmarknaden, och man skulle inte behöva besvära sig om bråkiga anställda.

Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända. Kollektivavtalens täckningsgrad skulle minska under trycket av konkurrensen och hela den svenska arbetsmarknadsmodellen skulle urholkas.

Den konflikt som pågår nu ser dock annorlunda ut. Här handlar det om rätten till trygga anställningar och det är en fråga som på helt avgörande sätt rör hela den svenska arbetsmarknaden.

Då är breda sympatiaktioner logiska. Kravet på ett stopp för skitlivet riktar sig inte bara till Almega utan mot hela den samlade fronten av direktörer och arbetsgivare. Men det ska inte vara så lätt för Almega att sitta på kontoret på Sturegatan och avfärda tågpersonalens krav, helt enkelt.

Så när folkpartisterna lallar om oproportionerliga övergrepp ska man ha detta klart för sig: en arbetsmarknad utan rätten till sympatiaktioner vore en arbetsmarknad där proportionerna alltid är på arbetsgivarnas sida, så att säga.

– – –
Läs också: Antifackliga partier har inte i regeringen att göra (Agneta Berge, Politism), Om strejkrätt och proportionalitet (Samuel Engblom, Utredarna)

I går skrev jag en ledare om att det kan finnas anledning att vara orolig för en smutsig valrörelse från Moderaternas sida, och om regeringsfrågan.

Detta dels utifrån det faktum att Alliansen inte presenterat tillstymmelse för ny politik för nästa mandatperiod, utan ägnar sin tid att att svartmåla sina motståndare och jämföra de rödgröna partiernas förslag med ”länder nere i Europa” (läs Grekland). Se till exempel senaste Agenda-intervjun med Fredrik Reinfeldt så förstår ni vad jag menar. Men också mot bakgrund av den taktik partiet använde sig av 2006 och 2010, där karaktärsmord av Göran Persson och Mona Sahlin var bärande element i kampanjen.

Fredrik Reinfeldt vill göra attacker mot Miljöpartiet i allmänhet och regeringsduglighet i synnerhet till huvudpoänger i valrörelsen. Idén är att på så sätt skrämma borgerliga väljare tillbaka till Alliansen.

Eftersom Reinfeldt själv anser att regeringsduglighet är så viktigt, tyckte jag att det var värt att påminna om det faktum att Fredrik Reinfeldt själv, till skillnad från Stefan Löfven, inte har presenterat någon idé för hur han ska regera landet. Löfven har sagt att han kan tänka sig att söka stöd över blockgränsen om S och MP får under 50 procent av rösterna. Reinfeldt har sagt att Alliansen – som idag samlar knappt 37 procent av väljarna– är hans enda alternativ.

Samtidigt finns en vanföreställning om att Reinfeldt lovat att släppa fram en rödgrön regering om Alliansen blir det mindre blocket. Men det är inte sant. Vad Reinfeldt sagt är att han gör det på ett villkor – om Stefan Löfven släpper in Vänsterpartiet i regeringen.

Det är en helt annan sak, och långt ifrån något tydligt löfte om att störst block bör få bilda regering.

Inom högern har man under det senaste året börjat argumentera för att Reinfeldt skulle kunna regera vidare även om Alliansens väljarstöd blir mindre än de rödgrönas – vilket i praktiken skulle innebära att Reinfeldt skulle behöva aktivt stöd av SD. Så sent som förra veckan målade Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson upp detta som ett troligt – och helt okontroversiellt – scenario.

”Alliansen regerar i minoritet och kan fortsätta med det om alliansen plus SD når över 50 procent eftersom SD oftast röstar med allianspartierna”, skrev PM Nilsson.

Texten hyllades av tunga borgerliga röster.

”Läsvärt om valet inför i höst”, twittrade utrikesminister Carl Bildt och tipsade sina följare om texten.

”Ibland tror jag att PM Nilsson är den enda journalist som begriper hur opinionsläget faktiskt ser ut, mycket bra analys”, skrev Timbros vd Markus Uvell.

Väldigt många på högerkanten blev i igår jättearga på min text, som de hävdade var ”guilt by association”. Kan man tänka sig, jag såg inte en enda sådan anklagelse mot PM Nilsson förra veckan.

Det är jättebra att många är upprörda över tanken att Alliansen skulle kunna tänka sig att regera vidare med aktivt stöd av SD hellre än att släppa fram ett större rödgrönt block

Men den ilskan borde i så fall riktas mot opinionsbildare på högerkanten som har börjat diskutera ett sådant scenario, och mot Carl Bildt, som hyllar analysen. Inte mot en S-märkt ledarsida som återger diskussionen och tydligt tar avstånd från den.

Det finns en anledning till att ledande politiker och opinionsbildare i alla lägen bör vara extremt tydliga med att SD inte bör få något politiskt inflytande. Det är för att partiet är rasistiskt. Och för att det inte finns någon naturlag som gör att Sverige inte kommer bli som Danmark. Det enda som finns är människor som väljer att stå i vägen.

Fredrik Reinfeldt själv har varit mycket tydlig med att ta avstånd från SD.

Men faktum kvarstår: han vill göra regeringsfrågan till huvudkonflikt i en valrörelse där han själv inte presenterat något fungerande alternativ.

Tills han gör det vore det nog en bra idé för Reinfeldt att sluta försöka skrämma väljarna med Miljöpartiet. Och så länge ledande debattörer på deras egen flank seriöst diskuterar att släppa in SD som stödparti till en borgerlig regering, borde borgerliga twittrare rikta sin upprördhet åt rätt håll.

Sedan 1979 har Moderaterna alltid, i alla svenska val, varit ett av de två största partierna. Det är de inte längre, om man får tro SVT:s Valundersökning.

Sedan demokratins genombrott i Sverige har ett borgerligt parti alltid varit ett av de två största, när rösterna räknats. Så är det inte längre, om ValU:n stämmer.

Det har aldrig hänt att två icke-borgerliga partier är störst och näst störst i ett svenskt val. Aldrig.

Det är vad som gör riktigt ont på den moderata valvakan på Norra Latin i kväll.