En femtedel av de österrikiska väljarna har röstat på det högerextrema Frihetspartiet, FPÖ, enligt en vallokalsundersökningar från Österrike. FPÖ blir därmed tredje största parti i Österrike. Störst blir konservativa ÖVP (27 procent)  och på andraplats kommer socialdemokraterna SPÖ (23 procent)

På Cypern ser högerpartiet Demokratisk samling ut att bli störst med ett stöd på mellan 35-39 procent. Postkommunistiska Arbetande folkets progressiva parti, AKEL, får stöd av 25-29 procent av väljarna. Socialdemokraterna i EDEK får runt av 10 procent.

På Irland ser kristdemokraterna Fine Gael och mittenhögerpartiet Fianna Fáil ut att bli jämnstora med ett väljarstöd på cirka 22 procent var. Vänsterorienterade Sinn Féin får 17 procent.

Grekiska radikala vänstern, Syriza, ser ut att bli största parti i när grekerna röstar till Europaparlamentet. Enligt en vallokalsundersökning som presenterats i tv-kanalen ΝΕΡΙΤ får Syriza stöd från mellan 26-30 procent av de grekiska väljarna.

Borgerliga Ny demokrati – vars ledare Antonis Samaras är Greklands premiärminister – får stöd av 23-27 procent, enligt valundersökningen. Tredje största parti blir det nazistiska Gyllene gryning med med väljarstöd mellan 8-1o procent.

Det socialdemokratiska partiet Pasok har gått till val i en allians med andra mittenvänsterpartier under namnet Olivträdet. De ser ut att få stöd av knappa 8 procent av grekerna. 

Klockan 18 stängde vallokalerna i Tyskland och nyligen kom de första vallokalsundersökningarna. I Der Spiegel går att läsa att valdeltagndet i Tyskland ökar – från 43 till 48 procent.

Angela Merkels kristdemokratiska partiunionen CDU/CSU backar lite, men är ohotat störst.

Socialdemokraterna SPD går starkt fram men är fortsatt andra största parti. Det liberala partiet FDP:s genomklappning bara fortsätter. Störst anledning att jubla har kanske det högerorienterade och Euro-kritiska partiet AfD som nu kommer in i Europaparlamentet och därmed får den politiska plattform de gick miste om i förbundsdagsvalet 2013.

Prognoser ger vid handen att de 96 mandaten Tyskland har i parlamentet kommer fördela sig ungefär så här:
CDU/CSU får 35-36 mandat, SPD får 27-28 mandat, De Gröna får 10-11 mandat, vänstersocialistiska Die Linke får 7-8, liberala FDP bara tre och AfD sex stycken mandat.

Eftersom de tyska vallagarna ändrats tror man även att nynazistiska Nationaldemokraterna – med ett stöd på bara en procent av väljarna – också kommer in i parlamentet. Det tyska Piratpartiet får 1,2 procent, enligt tyska tv-bolaget ARD.

Så mycket mer folkpartiet än den här analysen av eurokrisen blir inte folkpartiet. pic.twitter.com/Y85VVxHNFE

— Örjan Rodhe (@orjanr) 22 maj 2014

Har inte riktigt hämtat mig från kraften i det här valbudskapet: #södermalm pic.twitter.com/fRorAmVc7v

— Kristina Lindquist (@Syrran) 23 maj 2014

Grattis Erik Scheller!

Vilka partier har följande yrkestitlar på sin lista till EU-parlamentet?

1, Jurist miljö- och utlänningsrätt, Biologistudent, Klimatskribent, Konsult och försvarare av mänskliga och sexuella rättigheter, Esperantist och biträdande  kommunalråd och Ingenjör förnybar energi

2, Regionråd, Kommunalråd, Egenföretagare, Landstingsråd och Konsult

3, Agronom, Landsbygdsutvecklare, Entreprenör, Åkeriägare/Lantbrukare, Organisationsförenklare och Jord- och Skogsbrukare

4 MR-strateg, Doktorand SU, Mångfaldsstrateg och Dansare/eldartist/cirkuslärare

5 Författare, Människorättsjurist, Diplomat, Generalsekreterare och Fredsrådgivare

Facit:

1 Miljöpartiet

2. Moderaterna

3. Centerpartiet

4. Feministiskt initiativ

5. Folkpartiet

Något har hänt i Stockholms tunnelbana.

Jag åker med den nästan varje dag, till och från jobbet, till och från vänner. Den senaste veckan har jag för första gången – ja, faktiskt – hört hur mina medresenärer öppet pratar fientligt eller hånfullt om tiggare.

Det är förstås bara mitt eget intryck, men kan det ha något att göra med de rent lögnaktiga affischer som just nu syns på vissa tunnelbanestationer?

Efter Anders Behring Breiviks terrorattacker mot den norska regeringen och det socialdemokratiska ungdomsförbundet AUF påminde författaren Ola Larsmo i en essä om Sverige under 1990-talet:

 Jag mindes hur jag då, på nittiotalet, själv drog mig för att tänka på olika politiska utspel i termer av rasism – också efter att jag hade besökt ett torgmöte där Ny demokrati gick till attack mot ”muslimerna” som inte lät svenska barn äta köttbullar.

Men det politiska diskussionsklimatet i Sverige under de åren vreds runt i en rasistisk matris där det hela tiden var ”dom”, flyktingarna, som var problemet. Så lät det också på de stora tidningarnas debatt- och ledarsidor medan moskén i Trollhättan brändes ned och Ausonius sköt mörkhåriga människor. […]

Sverige var sjukt de åren. Jag levde mitt i det och såg inte helheten. Och det lönar sig inte att i efterhand försöka hitta syndabockar. Frågan är hur själva klimatet uppstod. Hur det offentliga språket tilläts glida tills sansade politiker drogs med av ett språk där de som var utsatta utsågs till förövare. Vi måste helt enkelt förstå hur sådant går till.

Men Larsmos text handlade också om den tyske litteraturvetaren Victor Klemperer.

I sin hemliga dagbok från Nazityskland skildrade Klemperer den politiska språkkamp som pågick i 1930-talets Europa, i medierna och på gatorna. Långt innan nazisternas propagandaministerium hade kommit igång hade hatet, mekaniskt och omedvetet,  prånglats ut och svalts tills det inte fanns något ­annat. Ordens betydelser omformades, uttrycksmöjligheterna utarmades. Främlingsfientliga ord ledde till främlingsfientliga tankar. Klemperer var övertygad om att språket formade den som använde det.

”Ord kan vara som mycket små arsenikdoser: de sväljs hela obemärkt, de tycks inte ha någon verkan men efter ett tag verkar giftet ändå”, skrev Klemperer i sin ”LTI: Tredje rikets språk”.

Språkkamp. Larsmos text kommer till mig när jag hur hur mina medresenärer talar om tiggarna. Alla de vanligaste myterna utsägs, skamlöst. Åsikterna är sannolikt inte nya, men på stora affischer i tunnelbanestystemet har fördomen adlats och hittat sin väg in i våra vardagssamtal. Det som förr var ett mummel är nu prat.

Och ja, varför ska man tala tyst om sitt förakt för sina medmänniskor när ens fördomar bekräftas på stora affischtavlor i våra gemensamma utrymmen?

Kanske är det detta som är det riktigt farliga med de omdiskuterade affischerna: de riskerar riva gränser för vad vi brukar anse vara acceptabelt.

Mammor på väg till jobbet, pappor på väg hem. Unga människor som rör sig ute i försommarkvällen. Och så det som inte syns. Under ytan på en del av dessa kroppar en krypande, stigande rädsla.

Min vän säger: du förstår inte hur mycket det betyder för mig när folk protesterar mot rasisterna. När någon säger emot vågar jag gå över torget där de står. Då känns det om jag också har rätt till den här staden.

Frågan är: ska man tyst se på när vänner, medmänniskor, grannar, familjemedlemmar blir allt räddare? Är det civiliserat? Är det solidariskt?

Vi har nu en diskussion om yttrandefrihet för rasister. För mig är den enkel. Alla har rätt att säga vad de vill, så länge de håller sig inom lagens gränser.

Och lika enkelt: människor har alltid rätt att uttrycka sitt missnöje med de åsikterna. Högljutt och med kraft.

Personligen tycker jag till och med att vi inte bara har en rättighet – utan en moralisk skyldighet – att göra just detta.

För låt oss påminna oss om vad detta handlar om:

Sverigedemokraterna är ett parti som inte tycker att mina vänner har samma rätt till detta land som jag. Gång på gång har deras ledande företrädare uttryckt denna åsikt.

Deras retorik piskar upp hat. Det hatet drabbar utan åtskillnad. Mammor på väg till jobbet, pappor på väg till förskolan.

Frågan är: med vad ska vi svara på detta hat?

Vi ska skriva debattartiklar, ledartexter, vi ska diskutera och debattera.

Men jag tror det är viktigt att vi kommer ihåg detta: vi svarar inte bara för att övertyga. Den som hatar blir inte övertygad av argument.

Vi svarar minst lika mycket – kanske mer – för att ställa oss i vägen mellan hatet och de levande kropparna. För att visa solidaritet och säga att det är ett samhälle vi lever i det här. Inte ett akademiskt seminarium.

Att protestera högljutt eller blåsa i en vuvuzela omvänder inga rasister. Det löser inga underliggande samhällsproblem.

Men det skapar ett utrymme att andas för den som är rädd.

Som Kawa Zolfagary skrev i går: Kampen som inte är ett val för mig. Kampen som är ett val för dig.