I dag ska statsminister Fredrik Reinfeldt jultala igen. Har ni längtat? Det har vi och har därför gått igenom vad moderatledaren har pratat om under de tre jultal han hunnit hålla den här mandatperioden.

2010 talade Fredrik Reinfeldt om trygghet:

För tre år sedan var Fredrik Reinfeldt en statsminister som hyfsat nyligen fått förnyat förtroende av väljarna. Han hade vunnit sin andra raka seger över Socialdemokraterna och passat på att flytt till jultal från en krog i Stockholm till Högloftet på Skansen.

Omgiven av råkonservativ bygderomantik berättade Reinfeldt att Sverige hade klarat krisen riktigt bra (och låtsades inte om att Volvo försvunnit till Kina, att 50 00 industrijobb var borta och att 100 000 förlorat jobbet) och att han och hans allianskompisar var de enda man kunde lita på.

2011 talade Fredrik Reinfeldt om kvinnofrid:

Varje år dödas omkring 17 kvinnor av sin make, pojkvän eller exman. När statsministern jultalades i december 2011 lovade han en ordentlig satsning mot mäns våld mot kvinnor samt ökat stöd till kvinnojourer.

Har det hänt nåt?

När Socialstyrelsen i fjol kartlade skyddade boenden drevs hela 71 procent i ideell regi. Och trycket på dem ökar, år för år. Enligt riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer, Roks, går många av jourerna redan i dag på knäna.

Många av Roks-jourerna oroas dessutom av att de ekonomiska bidragen från kommunerna inte längre hänger med. En del jourer får minskade bidrag och på andra ställen ligger bidragens nivåer kvar på samma nivå, år efter år. Många jourer tvingas dessutom säga nej till kvinnor som söker skydd – man har helt enkelt inte resurser att ta emot dem.

2012 ändrades dessutom systemet för hur de statliga bidragen till landets kvinnojourer fördelas. Länsstyrelserna förlorade uppdraget och Socialstyrelsen tog över. Sedan dess har det har det blivit svårare för jourerna att få pengarna.

Kommunerna ställer hårdare krav, pengarna måste sökas om varje år och måste gå till att utveckla verksamheten. Ofta är utbetalningarna helt beroende av att man driver verksamheten i projektform. Stabil finansiering saknas, enligt jourerna själva.

I Sverige har Moderaternas ­politik gett män större inkomstökningar än kvinnor samt försämrat den sociala tryggheten – vilket främst slår mot ­kvinnor. Att Moderaterna – med undantag för Sverigedemokraterna – är det parti med högst andel manliga väljare i Sverige är nog inte så konstigt.

2012 talade Fredrik Reinfeldt om skolan:

I fjol berättade Reinfeldt att han var sugen på att ta över Jan Björklunds roll som landets ledande skolpolitiker. Någon duktig M-tjänsteman hade nämligen kommit på att skolan nog blir en valfråga och att Jan Björklund är ett sänke för alliansregeringen.

Alltså tog Reinfeldt tillfället i akt att berätta att han kan tänka sig att ge betyg ännu tidigare än Björklund. Sedan berättade han, i myndig och refererande ton, att läsförståelsen sjunker, att det är viktigt med duktiga lärare och att ”skolan är nyckeln till en möjlighetsutjämning” och ”nyckeln till ett inkluderande samhälle”. Till detta, meddelade Reinfeldt, är Moderaterna beredda att tillföra mer resurser.

För två veckor sedan kom så resultaten från Pisa-undersökningen. Ingen rolig läsning för Sverige eftersom vi är det land i OECD-området där kunskapsresultaten sjunker snabbast. Det politiska ansvaret för det kanske man i huvudsak ska kräva från Jan Björklund (Reinfeldt har över huvud taget inte sagt något om Pisa-kollapsen), men det finns en detalj som blir pikant i ljuset av Reinfeldts juliga skollöften från i fjol.

Regeringen storsatsar aldrig på skolan. Sänkt krogmoms och sänkt bolagsskatt har 2010 och 2011 varit viktigare prioriteringar än skolan för statsministern. I år – i den sista budgeten innan valet – lägger Reinfeldt 20 gånger så mycket pengar på skattesänkningar som på skolan.

Klockan 13.30 i dag börjar Reinfeldts jultal. Vad han kommer att prata om? Vi vet inte. Men han kommer med största sannolikhet vara precis lika obekymrat skenhelig som alltid.

Åh vad vi älskar när internationella medier skriver om Sverige. Vi gör ju så mycket bra här! Vi har Stieg Larsson, Robyn och tillsammans har vi byggt ett anständigt toppensamhälle. Men det är inte bara sådant vi uppmärksammas för, nu för tiden.

Vi tittar lite på vad som skrivits om vårt lilla land i under de senaste månaderna:

Sweden riots Sweden spotlight growing economic rift (The Wall Street Journal, 26 maj 2013):

In a report this month by the Organization for Economic Cooperation and Development, the Paris-based think tank, Sweden’s growth in inequality between 1985 and the late 2000s was the largest among all OECD countries, increasing by one-third.

[…]

Hans Heggemann, a statistician at Sweden’s central bureau for statistics, said people on unemployment benefits and welfare haven’t seen their benefits keep up with the cost of living. While this trend is occurring world-wide, ”the increase is notably higher in Sweden,” Mr. Heggemann said.

The challanges of the Swedish model (Financial Times, 26 maj 2013):

The solutions must in part be of the workhorse policy-making variety. That includes better understanding and countering of the causes of Sweden’s slipping egalitarianism in terms both of income and of access to public services. The quality of schooling, for which the private sector and municipalities have been given responsibility, is especially vulnerable in the already most deprived areas.

Neo-Nazis attack anti-racism demonstrators in Sweden (CNN.com, 15 december 2013):

A vicious attack at an anti-racism demonstration in Stockholm, Sweden, on Sunday proved the protesters have a legitimate concern.

A group of 40 far-right extremists threw stones, bottles and fireworks at a group of 200 people holding an organized, legal demonstration to oppose racism and growing neo-Nazi sentiment in the area, Stockholm police spokesman Sven-Erik Olsson said Sunday.

Ska vi ha det så här?

Statsvetarprofessorn Henrik Ekengren Oscarsson skriver i ett läsvärt inlägg på bloggen Polititologerna att väljare inte är dumbommar.

Han går sedan vidare och analyserar samhällsdebatten utifrån vilka minoritetsuppfattningar som får genomslag i debatten. Han konstaterar att exempelvis åsikter som att vara mot abort, för dödsstraff och för att begränsa invandringen finns i befolkningen men att de inte går att vädra offentligt. Väljarna hindras att uttrycka dessa åsikter av att de blir fördömda av opinionsbildare.

Väljarna är inte dumma, men samhällsdebatten är det, kan man sammanfatta.

Henrik Ekengren Oscarsson skriver:

”En mer modererad och respektfull hållning från opinionsbildare står alltså på min önskelista.”

Han efterlyser en samhällsdebatt som mer liknar det akademiska seminariet. Han är heller inte ensam, på senare tid har många etablerade debattörer börjat kräva just detta, DN:s ledarsida avfärdar det mesta som sägs med ”tonläget” och många skyller på Twitter.

Men man kan också vända på perspektivet. Sociala medier har ändrat samtalet, dess karaktär och dess deltagare. Fler är med och ständigt får nya röster höras. Man kan också se denna mer oborstade och ostyriga samhällsdebatt som något bra.

Men en konsekvens blir naturligtvis att vissa åsikter utsätts för hårt motstånd.

Abortmotståndare får det svårare i en debatt där allt fler unga feminister tar plats. De som kritiserar invandringen och kulturella influenser utifrån möts i dagens debatt av människor med egen erfarenhet av diskriminering och rasism. Det är inte självklart vem som går segrande ur den diskussionen, den unga arga feministen med sin blogg, eller Svenska Dagbladets ledarsida.

Väljarna är inte dumma, med dessa nya röster som fyller samtalet är inte heller dumma. Och framförallt, dagens debattklimat representerar allt större del av det Sverige vi faktiskt bor i.

Jag tror inte att en med ”modererad och respektfull hållning från opinionsbildare” riktigt är svaret, även om det naturlitvis vore trevligt.

Svaret är istället att lyssna, och att anpassa samtalet efter den tid vi lever i. Samhället är inget akademiskt seminarium och DN äger inte längre problemformuleringsprivilegiet, den svenska offentligheten är i förändring. Det kastar om maktrelationerna. Visst gör det ont när knoppar brister, men jag tror inte våren planerar att tveka. Den här gången heller.

Henrik Ekengren Oscarsson skriver att man inte bör föra samhällsdebatt med vuvuzelor. Självklart är det så.

Men.

Om ingen lyssnar, kan det faktiskt vara ganska effektivt att skruva upp volymen.

Anders Lindberg

Ibland får jag och mina kollegor kritik av människor med högersympatier för att vi försöker sätta in tragedier, oförrätter och orättvisor i ett politiskt sammanhang. Ofta därför att de partier eller rörelser våra kritiker sympatiserar med inte framstår i så god dager.

Det hände när vi försökte förklara det ideologiska träsk Anders Behring Breivik var sprungen ur. Och det hände när vi vid Nelson Mandelas bortgång gjorde en ansats att förklara svensk högers historiska relation till Mandela och hans rörelse, ANC.

Att ”göra politik” av sådana händelser är fel och fult, låter den goda smakens försvarare på högerflanken meddela.

I dagarna började Musikhjälpen, ett ”insamlingsevent” (sic) som sänds i Sveriges Radio. Tre kändisar bor i en glasbur, sänder radio dygnet runt och samlar in pengar till projekt för att minska mödradödligheten.

Det där kan – och bör – man göra politik av, förstås. Att omkring 50 000 kvinnor dör till följd av osäkra aborter är en politisk fråga.

Och MUF, Moderaternas ungdomsförbund, har gjort politik av det hela. Men inte som man kanske kan föreställa sig.

På en sajt auktionerar MUF nämligen ut ett ”socialdemokratiskt vallöfte” – när Mona Sahlin sa att hon aldrig skulle göra sig beroende av SD – som MUF anser att S bryter när de i dag (sannolikt) fäller regeringens sänkning av den statliga inkomstskatten.

Så blev en insamling för mödravård ett utspel för sänkt skatt för svenska höginkomsttagare.

Sveriges just nu mest spännande kolumnist, Per Schlingmann, berättar i en Svenska Dagbladet-krönika att kreativitet, det är att hälla sprit i läsk. Hur kom han till den insikten?

Han har varit på ett mingel på Hotel Birger Jarl i Stockholm och sett festliga julgranar. Dessutom har han varit på ett annat mingel. Och vips så blev det en text!

Dessutom hinner Schlingmann med att nämna några varumärken och företag vid namn som han kanske, kanske inte får betalt för att nämna. Schlingmann är ju förutom en superspännande kolumnist även konsult (med uppdrag för bland andra Postkodlotteriet och Eniro).

25 november skrev Schlingmann en krönika om att skivbolag blir mer som banker. Kanske fann hans inspirationen till den texten på Polar Music Prize- minglet? 30 september skrev Schlingmann om att sociala medier flyttar makten och nämnde där det lovvärda initiativet FATTA – som bland annat har en samarbetspartner i skivbolaget Universal Music (som sedan 1989 äger Polar Music). Samma dag som Schlingmann skrev texten frågade han för övrigt ut FATTA:s initiativtagare på Bokmässan i Göteborg.

Ett intressant arbetssätt, minst sagt.

Mingla på så ses vi i spalterna snart igen, Per!

I går avslöjades att både Adlibris och Bokus säljer den antisemitiska förfalskningen Sions vises protokoll (boken kom ut 2008). Boken var en viktig inspiration för Nazitysklands folkmord på judar och sprider den urgamla myten om att judarna strävar efter världsherravälde.

Trots kritiken har Adlibris fortfarande boken ute till försäljning.

På Adlibris hemsida står:

Få dokument har haft så stort inflytande på 1900-talet. Ändå är det inte många idag som har läst det. Det har avfärdats som ett falsarium sedan andra världskriget. Men stämmer det verkligen?

Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, anser att boken borde sluta spridas.

– Att ett seriöst företag  sprider en bok som orsakat så mycket lidande, mord och progromer på judar är ju helt oacceptabelt, säger han.

Den person som gett ut Sions vises protokoll heter Lars Ulwencreutz och har även gett ut en bok om ”historierevisionism”, alltså myten om att förintelsen inte ägt rum.

På sin blogg försvarar han sig med att han inte är antisemit utan ”antisionist”. Själv ska han rösta på Nationaldemokraterna och flera inlägg handlar om att Sverigedemokraterna är för mjuka. Han kallar dem ”Svikardemokraterna”. I tidigare inlägg kallar han integrationsministern för ”Erik Quisling” och han länkar bland annat till nynazistiska Svenskarnas parti.

Adlibris har valt sitt sällskap med omsorg. 

På Twitter skriver Adlibris:

Vi sympatiserar inte med bokens innehåll men har valt att inte censurera bort böcker baserat på våra egna åsikter utan låter tryckfriheten och yttrandefriheten råda.

Det argumentet ger Willy Silberstein inte mycket för.

– Tryckfrihet betyder inte att man behöver sälja vad som helst, säger han.

Självklart har Adlibris ett ansvar för vad de säljer, det bestämmer de själva. Sions vises protokoll är en av historiens mest inflytelserika antisemitiska texter. Att Adlibris säljer den typen av böcker påverkar självfallet bilden av företaget.

Sions vises protokoll har formen av en judisk plan för att ta över världen. Det avslöjades som en förfalskning redan 1921 (texten baseras i själva verket på en äldre satirisk text). Vill man läsa mer om den kontext som förfalskningen uppstod i skriver Forum för levande historia här.

När Adlibris på sin hemsida ifrågasätter om Sions vises protokoll är en förfalskning sprider de själva aktivt en antisemitisk myt. Det spelar ingen roll att de klippt texten från förordet till boken. Det är deras hemsida och de ansvarar för innehållet.

I Sverige är hatbrott mot judar ett allvarligt problem. Det är den yttersta konsekvensen av om toleransen för antisemitism ökar.

Adlibris ledning borde nog tänka över sitt agerande en gång till.

Anders Lindberg

Fredrik Reinfeldt är jättearg på LO och Socialdemokraterna. Ja, det är väl inget ovanligt men hans ilska i dag är faktiskt ganska intressant.

Så här är det: LO och S presenterade i onsdags en rad gemensamma krav som som de menar ska leda till schysta villkor på svensk arbetsmarknad, däribland riva upp Lex Laval.

Det där gillade inte Reinfeldt och till Aftonbladet säger han att han är ”bekymrad” och tror att LO- och S-förslaget ”riskerar absolut att landa i att försöka stoppa grupper från att komma in, protektionism och risken av att hamna i ett ’vi och dom’- tänkande.”

Och till Expressen säger Reinfeldt så här:

Sverige är där ett intressant avvikande exempel där en center-höger-regering har liberaliserat och öppnat upp för mer av rörlighet både för arbetskraft och för medborgare både inom EU men också utanför.

Nu till det intressanta i den reinfeldtska ilskan. Det är nämligen så att statsministern själv har varit ganska engagerad i det här med ”vi och dom”-tänkande.

När Polen och de baltiska länderna blev medlemmar i EU skrev Fredrik Reinfeldt en motion i riksdagen där han kände stor oro för att ”den fria rörligheten kan öppna för ett utnyttjande av de svenska bidragssystemen på ett sätt som inte har varit avsikten med bidragen.”

I motionen skriver Reinfeldt också:

Enligt rådets direktiv 68/360/EEG skall en EU-medborgare beviljas uppehållstillstånd om han kan uppvisa ett giltigt identitetskort samt en bekräftelse på anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg. När det gäller de aktuella åtta nya medlemsländerna förordar Moderaterna att Sverige därtill skall ställa krav på att arbetstagaren kan försörja sig och eventuellt medföljande anhöriga genom eget arbete.

Dessutom tycker Reinfeldt i motionen att ”inga socialbidrag skall utbetalas till EU-medborgare som söker arbete i Sverige”.

Se där! ”Vi och dom”-tänkandet finns visst hos statsminister också, åtminstone om han fruktar att skattepengar kan hamna hos en polack.

Läs också: Jobbinvandring är inte ett hot (Aftonbladet ledare)

På Politism påminner Mohammed Ryback – med anledning av den uppblossande debatten om hiphopens textinnehåll – om Magnus Ugglas ”Jag dansar aldrig nykter” från 1993, en låt med ett minst sagt tveksamt textinnehåll.

Ryback skriver: ”Var är Smålandspostens ledartexter och ledarskribenten Ivar Arpis analyser av Fredrik Reinfeldts stora idol Magnus Uggla? (Och vad säger förresten Reinfeldt själv om Ugglas texter?)”

Under de senaste dagarna har många skrivit om hiphopgruppen Kartellens låt ”Svarta duvor & vissna liljor”. I låten rappar Sebbe Staxx och Timbuktu om att ”lägga Sverigedemokrater i koma”.

Även här kan man påminna om textinnehållet i en annan Magnus Uggla-låt, nämligen ”P-F” från 1989 där Uggla sjunger så här om parkeringsvakter:

Jag drömmer jag kör bil
varje gång jag ser en sådan ful profil.
I drömmen kör jag på alla blåklädda
pissfitter.
En sur blir mör när hon hamnar bland
bensin, plåt och glassplitter.
En får andningsnöd, en hjärtattack
när dom landar upp på huven och
förstör min lack
[…]
Jag drömmer jag kör bil
råkar köra på en lisa när jag byter fil.
I drömmen kör jag på alla blåklädda
pissfitter.
En sur blir mör, vad jag myser när hon
plågas och nerv-spritter.
Hon blir mosad mot min högerskärm
När jag söker köra över hennes bötespärm.

I Dagens Nyheter skriver Björn Wiman så här om diskussionen kring Kartellens nya låt:

I ljuset av den senaste tidens attacker mot svenska politiker är det givetvis obekvämt men också viktigt att konstatera att det även fortsättningsvis måste få vara skillnad på vad som sägs i en mer eller mindre fiktiv gestaltning – i detta fall en låt – och på vad som sägs i andra sammahang.

Så är det förstås. Vad är det vi verkar begripa om musik när Östermalmsonen Magnus Uggla sjunger, men inte när Sebastian Stakset från Bagarmossen rappar?

Feminister och liberaler… Läs hela listan på Politism!