Flickan trodde att hon skulle resa till London med sin pappa – men hamnade i Irak. Hon slog larm i en sluten facebookgrupp, och polisen misstänker nu att hon kidnappats för att giftas bort. Hon uppges vara fråntagen sitt pass. ”Hon är avskuren kontakt”, säger kammaråklagare Charlotte Ottosen. Flickans mamma är nu häktad, misstänkt för olaga frihetsberövande. Mamman är sedan tidigare dömd för att tillsammans med pappan ha misshandlat den misstänkt bortrövade flickan.

Att det har kunnat hända igen är fasansfullt. Varje människa som drabbas av hederskultur – och får sin tillvaro styrd eller begränsad, men hänvisning till heder – blir en påminnelse om vikten av effektiva åtgärder. När väl en utsatt person vågar slå larm måste det gå fort, och vi som samhälle måste vara lyhörda för varningssignalerna. Här har flickans vänner i ett tidigt skede uttryckt oro. Det finns hjälp att få, och det måste gå fram.

Först och främst: flickan ska hem till Sverige igen.

Flickans mamma i Malmö tingsrätt.
Foto: Krister Hansson

I veckan dömdes den iranska människorättsadvokaten Nasrin Sotoudeh till 38 års fängelse och 148 piskrapp. Sotoudeh har i snart 30 år varit verksam som advokat i den teokratiska diktaturen och har gett stöd och juridisk hjälp åt människorättsaktivister i åratal. En av dem är Nobelpristagaren Shirin Ebadi. Sotoudeh anklagas bland annat för att ha uppmanat till korruption och prostitution och för att ha stört allmän ordning.

Det är förstås trams. Det hon gjort – i verkligheten – är att han försvarat kvinnor som på ett fredligt sätt protesterat mot tvånget att bära slöja.

De iranska myndigheternas förföljelser av Sotoudeh har pågått i snart tio år. I september 2010 dömdes hon till sex års fängelse för ”propagandistisk verksamhet” men benådades efter tre år. Den 13 juni 2018 greps hon i sitt hem och fördes till det ökända Evin-fängelset i Tehran. Här informerades hon om att hon i sin frånvaro redan dömts till fem års fängelse för “medhjälp till att gömma spioner som vill skada den nationella säkerheten”.

Vid en rättegången i december i fjol vägrade Nasrin Sotoudeh att närvara i protest mot den inkorrekta rättsprocessen, där hon bland annat inte fått välja advokat själv.

Hur Iran han hanterat Nasrin Sotoudeh, från arresteringen 2018 till den farsartade rättegången i december, visar att regimen inte är det minsta intresserade av rättsskipning. De vill bara tysta en av de viktigaste rösterna för rättvisa i landet.

Sverige, EU och FN kan inte stillatigande acceptera det. Och vi bör inte nöja oss med mindre än att våra politiker offentligt kräver att Nasrin Sotoudeh friges.

Straffet mot Nasrin Sotoudeh är det hårdaste straff som Amnesty dokumenterat mot en människorättsförsvarare i Iran under de senaste åren. Här kan man skriva på deras upprop för Nasrin Sotoudehs frigivning.

Säg: kampen fortsätter.
Säg det för de som sliter med låga löner i kvinnodominerade yrken, där organisationer slimmas och kisspauserna krymper.
Säg kampen fortsätter, för alla de som inte har råd att köpa en bostad när de vill lämna relationen.
Säg det för alla som får resa för långt till en trygg förlossning.
Säg kampen fortsätter, för alla de som drabbas av vidriga patriarkala sedvänjor som könsstympning och tvångsgifte, och som inte får välja sina egna liv i burar av hedersförtryck. Säg det för alla som dött för att de försökt välja.
Säg det för alla de som betalar det yttersta priset av grovt våld i relation, och som plågas av psykisk och fysisk misshandel på vägen dit.
Säg det för att åtgärda lönegapet, och för sveket i att de som borde kämpa för att minska det istället tar ett kliv åt höger.
Säg kampen fortsätter, för alla de som förgäves anmäler övergrepp och känner sig rättslösa.
Säg kampen fortsätter, för alla de gånger som mannen är norm och den kvinna som tar plats vid maktens bord är för feminin, för maskulin, för gäll, för högljudd, för lågmäld, för arg.
Säg det för att debatten kantrar åt höger och viktiga framsteg för jämställdheten så som pappamånader målas upp som ett ”påtryckningsmedel”.
Säg det för att aborträtten återigen ifrågasätts av högerextrema och konservativa krafter, och den strid som borde vara över blir viktig på nytt.
Säg kampen fortsätter, för att kvinnor drar det tyngsta lasset i hemmet, och i betydligt högre grad än män sjukskrivs för utbrändhet.
Säg det för alla kvinnor som drabbas av sexuellt våld, som ett fruktansvärt vapen i konflikter.
Säg inte grattis. Säg: kampen fortsätter.

I veckan drog Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson en lans för Nigel Farage, tidigare ledare för det brittiska stollejockepartiet UKIP. Farage är, tycker Nilsson, ”skoningslös, rolig, välklädd – och intressant” och hans kritik mot EU är ”legitim och relevant”. Därför är Stefan Löfven ”totalitär” när han kritiserar den välklädde Farage och hans europeiska partivänner – bland annat Dansk folkeparti, Sannfinländarna, Lega Nord och Slovakiska nationalistpartiet. Tycker PM Nilsson.

Per Svensson, politisk redaktör på Dagens Nyheter, uppskattade inte Nilssons lilla hyllning av Farage. UKIP-farbrodern är inte bara en elegant som formulerar en giltig EU-kritik. Han är också en figur som stämt in i Viktor Orbáns antisemitiska ”kritik” mot George Soros.

Nu var PM Nilsson tvungen att twittra.

Är uppriktigt bekymrad över hur snabbt och gärna nazistkortet åker fram, nu hos DN, i polemik om viktiga frågor. https://t.co/QDTQsUXXZd

— PM Nilsson (@NilssonPM) February 20, 2019

Det borde kanske också bekymra PM Nilsson att hans välklädde favorit låtit meddela att amerikanska väljare bör oroa sig mer över judiskt inflytande än påståenden om att Ryssland lade sig i det amerikanska valet 2016.

– There are other very powerful lobbies in the United States of America, and the Jewish lobby, with its links with the Israeli government, is one of those strong voices, sa Farage i sin radioshow i förrfjol.

Men kanske anser Dagens industris ledarsida att Farages åsikter även här är legitima och intressanta.

View this post on Instagram

När Stockholmspolitiker tror att dom räddar världen med höjd bensinskatt ☝️#allaborinteistockholm 100 företag står för 71% av världens utsläpp. Det är felprioriteringar som är problemet. Miljöfrågan behöver vara mer än att göra det svårare för folk på landsbygden att leva sina liv.

A post shared by SSU (@ssu_sverige) on Feb 11, 2019 at 4:59am PST

I går publicerade SSU en, tja, sketch på Instagram där man driver med stockholmsbaserade miljöpartister som vill höja bensinskatten. Sådan politik är tydligen felprioriterad, räddar inte världen och gör det bara svårare för folk på landsbygden att leva sina liv.

Att SSU vill anlägga ett klassperspektiv på klimatfrågan är förstås utmärkt. Klimathotet inte bara en fråga om miljö. Det handlar om fördelning av resurser.

De tio procenten i världen som har högst inkomst står för cirka hälften av alla koldioxidutsläpp. Den halva av jordens befolkning med lägst inkomst står i sin tur för bara cirka tio procent av utsläppen. 100 multinationella företag är ensamma ansvariga för 77 procent av den uppvärmning som skett av planeten sedan mitten av 1980-talet.

De fyra senaste åren har varit de varmaste som någonsin uppmätts. Genomsnittstemperaturen på jorden riskerar att stiga med 3,2 grader till år 2100.

Är det en konflikt med några grönpartister vi behöver ha då?

Ja, det finns en risk att omställningspolitiken blir en teknokratprodukt som inte tar några sociala hänsyn. Ja, miljöpartister är ofta blinda för fördelningspolitik. Ja, man bör utforma klimatpolitik så att det inte i huvudsak är människor med små resurser som bestraffas och beskattas. Ja, omställningen måste ha stöd av vanligt folk.

Men är det mot partier som trots allt ser problemen och har politik för att göra något åt klimathotet man ska ta fajten?

Klimatförändringarna handlar om att de rikas jakt på profit har fått vår planet att brinna. Kanske borde SSU utforma politik – och sketcher – utifrån det faktumet. Annars riskerar den klassmedvetna blicken på miljö- och klimatpolitiken att bli ett svepskäl för att inte göra någonting.

(För tolv år sedan drev för övrigt SSU att nyproduktionen av bensindrivna bilar skulle vara stoppad 2017 och att bensinskatten skulle höjas med fem kronor per liter under en femårsperiod)

Vad har sport och politik med varandra att göra? Ganska mycket, i allt från OS-kampanjer till lönevillkor. Och ibland kliver det fram stjärnor som gör skillnad på riktigt. Basketproffset Amanda Zahui är en sådan.

På Idrottsgalan belönades hon med Sportspegelnpriset. Hon är landslagsspelare och hyllas för insatserna i WNBA-laget New York Liberty, men hon får priset för det hon gör i en gympasal i Vårby. Där inspirerar hon unga förortstjejer att börja idrotta, och satsningen Basket Gäris behövs. I Vårby är bara 5 procent av alla högstadietjejer med i en idrottsförening.

– I våra områden, där det bor fler invandrarfamiljer med olika bakgrunder, så tror jag att det blir en kulturkrock. Det behöver inte vara någonting negativt, men jag tror definitivt att de flesta av oss lever kvar i en kultur där kvinnor har en viss roll, säger Amanda Zahui till Dagens Nyheter.

I sitt starka, inkluderande tal på Idrottsgalan sa hon:

– Det här priset är till alla oss som är för tjocka, för långa, för svarta, för mörka, för tjejiga och för pojkiga. För oss som är annorlunda.

Amanda Zahui är en drottning. Det är förebilder som hon som bryter mönster.

Foto: TT

Man vill inte skriva om moderata sluggern Hanif Balis framfart i sociala medier. Riksdagsledamotens grova utspel är för många, för skitiga, för osakliga, för polariserande. Men han är trots allt moderat riksdagsledamot. Vissa utspel går inte att bortse från.

Hanif Bali hakar nu på debatten om L-förslaget att inskränka barnbidraget. På Twitter skriver riksdagsledamoten ”Det är efter 3 barn vi börjar se de riktigt konstiga effekterna av flerbarntillägg, soc osv.”

En twittrare vid namn Patrik Marthin invänder då: ”Skriker inte politiker efter arbetskraft och det behövs händer i vården? Borde ju vara att ju fler barn desto högre ersättning.”

Varpå Bali replikerar: ”De som skaffar många barn är oftast den typen av föräldrar som skaffar den typen av barn som det inte skriks efter…”

Det är sällan en politiker (som inte tillhör extremhögern) blottar så skrämmande grundvärderingar. Här ryms så väl klassförakt som en skruvad människosyn.

Författaren och skådespelaren Morgan Alling skriver på Twitter: ”Själv har jag fyra barn. Hanif Bali och staten får väl komma och göra hembesök och peka ut vilka barn som är önskvärda och vilka som inte är det. Allt för staten!”

Alla fyrabarnsföräldrar (eller fler) får väl höra av sig till Moderaterna för ytterligare motivering av varför deras barn inte kommer att vara önskvärda på arbetsmarknaden. Partiets företrädare verkar ju ha starka åsikter i frågan.

I helgen var det stora protester mot den norska regeringens planer på att inskränka aborträtten. 8 000 demonstrerade utanför Stortinget i Oslo för rätten till abort. Högerregeringen dinglar aborträtten som ett lockbete, i ett försök att bevara stödet från Kristelig Folkeparti. Statsminister Erna Solberg lockar med ett förslag som skulle innebära att abort förbjuds efter vecka 12 – även om fostret har en svår sjukdom.
I Sverige har Sverigedemokraternas framfart inneburit att kvinnor plötsligt måste kämpa för rättigheter som länge varit självklara. Även här handlar det om att försöka tvinga tillbaka aborträtten från vecka 18 till vecka 12. En gränsförflyttning som försvaras av SD som en ”modernisering” av lagstiftningen. Då kan det vara värt att exempelvis påminna om irländska tandläkaren Savita Halappanavar, som blev 31 år. Hon avled av blodförgiftning när hon nekades abort i 18:e graviditetsveckan.
Frågan om aborträtten handlar om kvinnors frihet och hälsa. Och där konservativa och högerpopulistiska rörelser drar fram, där är kvinnors rättigheter i farozonen.

Jan Emanuel Johansson har inkommit med en replik på Eva Franchells ledarkönika ”Det är inte synd om en välfärdskapitalist” (19/10):

Jag har verkligen förmågan att kittla de indignerade moralisternas mest erogena zoner. Lite kul, men också tragiskt då kolumnist efter kolumnist brister i analytisk systemkritik i sin notoriska, närmast patologiska längtan efter det svart-vita där någon person eller grupp helt enkelt är ond och lösningen stavas förbud. Med kirurgisk  precision finner Eva Franchell ett kortare stycke i en längre artikel i min lokaltidning. Bra hittat måste jag säga. Jag kritiserar i artikeln inspektionen för vård och omsorg för att placera fullt friska unga män från annat land på behandlingshem för barn och unga med psykosocial problematik (ofta missbruk och våldsproblematik) Hur IVO bär ett stort ansvar för misslyckad integration och att många friska och kreativa ”ensamkommande” landat i missbruk och utanförskap genom att just blivit behandlade som hjälplösa, sjuka och missbrukare. Där IVO med ett reglemente anpassad till ett samhälle och ett system som flytt innan flyktingkris och ”ensamkommande”, agerat efter regler snarare än verklighet. Om detta handlade artikeln. Det kortare stycket som Eva hittade handlade om en affär 2010 när jag sålt ett behandlingskoncept ihop med diverse verksamheter och valde att ta in runt en kvarts miljard från Storbritanien för att beskatta kapitalet här. Gissningsvis stördes Eva Franchells svart-vita moraliska kompass där. Hon provoceras troligen av att jag hade fräckheten att berätta hur det var, att jag inte bara snällt nickade till påståenden om att jag tagit dessa pengar från skattebetalarna utan informerade om att jag tagit pengarna till dem. Tagit in Brittiska pengar som aldrig funnits i Sverige, in i Sverige och skattat dem här. I detta påstod jag på intet sätt att jag var god. Inte heller att det var synd om mig. Inte heller att det är intressant eller viktigt. Jag sa bara som det var.

 Jag ville i artikeln inte provocera Eva eller störa hennes världsbild. Jag ville bara visa på att det är en dålig idé att integrera friska unga män genom att sätta dem på behandlingshem. Jag ville bara visa på vilka abnorma summor vi kastat bort genom en myndighet som vägrat förhålla sig till verkligheten. Men Eva Franchell ville se något annat. Med moralisk indignation och med Expressen som källhänvisning pekar hon på min klocka. ”Den hade kostat en halv miljon”. Bevisligen den nya moralvänstern måttstock på ondska. Sen kör hon det klassiska anslaget som kvällspressen kört de senaste tio åren gällande mig. Lyxiga bilar och båtar. Än mer indignation. Det jag i grunden tror, eller i alla fall hoppas är att Eva vill påverka och förbättra samhället snarare än mig. Då tror jag att analysen måste gå djupare än moralisk indignation kring mig som person. Jag tror vi bör försöka ändra systemen snarare än att döma varandra utefter hur vi väljer att leva våra liv. Mindre moralisk indignation och mer systemkritik.

Jan Emanuel Johansson
Frihetlig socialdemokrat och riskkapitalist

Jag hade inte tänkt skriva en rad om debatten om kroppsaktivister. Men någonslags dumhetsgräns gick vid en insändare publicerad på DN Åsikt. Rubriken: ”Feminism bör stå för sunda kvinnliga kroppar”.

Nej.

Feminism bör stå för en massa saker, exempelvis kampen för lika lön, för samtycke, för jämställt föräldraskap, jämnare maktfördelning, mot mannen som norm i samhället och tusentals andra självklara stridsfrågor. “Sunda kvinnliga kroppar” är inte en av dem. För det första: med så extrema måttstockar som finns idag, hur ser ens en sådan ut? Som om det inte fanns nog med pekpinnar för hur kvinnor ska vara och se ut, skulle feminister då bidra till ännu fler? Trams.

Skribenterna menar vidare att “kvinnor varken ska behöva klä av sig eller uppmuntra fetma för att kalla sig feminister.”

Kroppsaktivister uppmuntrar inte till fetma. Kroppsaktivister slåss för att öka acceptansen för alla typer av kroppar, och mot den alldeles uppenbara diskrimineringen av större kroppar.

Skribenterna tycker att alla har en “skyldighet att ta hand om sin kropp på bästa sätt”. Nej, det har vi inte. Vi är fria att göra vad vi vill, eftersom vi inte lever i någonslags kroppsdiktatur. Än.