I helgen sände Medierna i Sveriges radio ett program om invandring och integration med vinkeln att vi pratar för lite om problemen med invandring och integration. Inga kritiska röster tilläts vara med. Istället kommenterades inslaget av Andreas Johansson Heinö från Timbro som doktorerat med avhandlingen ”Hur mycket mångfald tål demokratin?”.

För ensidigheten i inslaget och problemformuleringen har Medierna fått stark kritrik. De försvarar sin därför i ett blogginlägg:

Men inga makthavare naglas fast trots att många misslyckas med att ge svar på hur samhället ska lösa de problem som uppstår när Sverige på ett mindre än ett halvsekel förändrats från vitt och homogent till mångfacetterat.

Detta ”vita och homogena” Sverige är en saga som dissikerats ingående av Maja Hagerman i ”Det rena landet”. Svenska Dagbladet skrev i sin recension:

Vår historia är inte någonting vi rekonstruerat ur källor och arkeologiska artefakter för att skapa en så sann bild som möjligt av vårt förflutna. Det är i stället en konstruktion vi berättar fram. Den göder vår självgodhet och målar ett porträtt som avbildar oss inte som vi varit utan som vi önskar att vi varit. Hagerman argumenterar övertygande för denna syn på historien. Hon visar hur våra föreställningar om vår etniska särprägel och vårt etniska ursprung genom hela historien byggts kring idéer som varit lösa antaganden eller rena sagor.

När Medierna nu ska belägga att var femte svensk är ett problem är det utifrån dessa sagor om vårt förflutna. En stabil grund.

Anders Lindberg

I dag befinner sig EU:s inre marknad i blickpunkten. Det påstår i alla fall Kommerskollegium i små envisa mail som bombarderar min dator.

I klartext verkar det handla om att EU-minister Birgitta Olsson tänker hålla torgmöte på en galleria i närheten av departementskvarteren, och att handelsminister Ewa Björling ska prata på ett seminarium som just Kommerskollegium arrangerar.

Tjugoårsjubileum eller inte, det låter mest som det är på Kommerskollegium som EU:s inre marknad befinner sig i blickpunkten, och det gäller säkert inte bara i dag.

Ändå kan jag inte låta bli att notera en liten fråga som Kommerskollegium lovar att handelsministern ska besvara under samkvämet. Den handlar om lönekonkurrens.

Ewa Björling tänker tydligen prata om ”varför lönekonkurrensen är accepterat för varor men inte för tjänster”?

Jag vet ju inte vad handelsministern har tänkt svara, men jag känner igen frågan från hundratals läsarmail jag fått under åren. Oftast har de handlat om byggföretags rätt att betala sina lettiska eller polska hantverkare mycket lägre löner än de som stadgas i svenska kollektivavtal, men i bland har breven också handlat om rätten att hämta billig arbetskraft till krogkök eller bärskogar i Asien.

Jag tänker inte redovisa alla svar jag lämnat på frågan under året.

I dag tror jag det räcker med att rekommendera lite läsning, till exempel Svenska Dagbladets utmärkta reportage om den italienska tomatindustrin i dagens tidning. (Dessvärre kan jag inte hitta det på webben, men för Björling borde det inte vara något problem. Som moderat statsråd förutsätter jag att hon håller Svenska Dagbladet)

Reportaget skildrar slavlöner, vidriga levnadsförhållanden och rättslöshet.

Det skulle antagligen gå att hitta ännu mer upprörande beskrivningar av arbetsvillkor om vi sökt i Asiens, Afrikas eller Latinamerikas feodala eller halvfeodala delar.

Men Svenska Dagbladets reportage handlar inte om någon avlägsen del av Bangladesh, eller om anarkins Somalia. Det handlar om fredspristagaren EU, och om Kommerskollegiums inre marknad.

Borde inte det göra en viss skillnad?

Ingvar Persson

Lööf ska stjäla liberalismen från Björklund. I mitten av december ska Centerpartiets nya partiprogram vara klart och då skriver man för första gången att man är ett liberalt parti.

Centerpartiet – som har stöd av cirka fyra procent av väljarna – ska bli det nya Folkpartiet – som har stöd av cirka sex procent av väljarna. Friskt vågat, hälften vunnet!

Men visst, när Jan Bjöklund nu gått in på sitt femte år som batongliberal härförare så kanske Annie Lööf kan locka någon med lite snälliberalism. In med liberalismen i partiprogrammet bara.

– Vi har en lång tradition av misstänksamhet mot myndigheter och försök att reglera människors verksamheter, säger Per Ankersjö, ordförande i idéprogramgruppen till Aftonbladet.

Tidningen berättar även att Annie Lööf tagit hjälp av den nyliberala debattören Johan Norberg för att vässa partiets ideologiska profil.

Norberg skriver i en essä att Centerpartiet, ända sedan det hette Bondeförbundet, varit ett liberalt parti. Åhå. Bondeförbundet bildades i december 1913. Tjugo år senare, 1933, skrev man så här i sitt grundprogram:

Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.

Ja, Centerpartiet har i sanning alltid varit ett liberalt parti. Och Moderaterna införde rösträtten.

Det går bra för Sverigedemokraterna. Åtminstone i opinionsmätningarna. Trots skandaler kring våldsromantiker, uteslutningsärenden och avhopp växer partiet i opinionen.

I SvD/Sifo i går, i Aftonbladet/United Minds i dag och enligt Svensk Opinions snitt har Sverigedemokraterna i dag stöd av 7,8 procent av väljarna – att jämföra med de 5,7 procent partiet fick i valet 2010.

Orsakerna till extremistpartiets framgångar söks av många. Ett kreativt exempel står Andreas Johansson Heinö från Timbro för. Det är antirasisternas fel. Om de bara varit tysta hade Sverigedemokraterna inte gått upp. Han skriver på SVT Debatt:

Oväntad hjälp har eventuellt dykt upp genom de senaste veckornas debatter om rasism: Tintin på Kulturhuset, Bo Hanssons kommentar om ”svarting”, debatten om Stina Wirséns Lilla Hjärtat, avslöjandet om Statoils diskriminering av romer. Ett resultat av dessa debatter är nämligen att skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och övriga partier suddas ut.

Ett hisnande perspektiv. Att föra debatt på kultursidorna om en filmaffisch är alltså samma sak som att romer systematiskt hindras att hyra bil? En kulturdebatt är att jämföra med ett sannolikt lagbrott?

Och om man protesterar mot att romer diskrimineras suddar man ut ”skillnaderna mellan Sverigedemokraterna och övriga partier”.
Med samma logik är feministerna skyldiga till kvinnomisshandeln, miljövännerna till miljöförstöringen och djurrättsaktivisterna till missförhållandena i köttfabrikerna.

Det kan också vara tvärtom.

Att de som sprider eller relativiserar främlingsfientlighet och rasism också har ett ansvar för att människor diskrimineras. Att de som hela tiden understödjer Sverigedemokraternas argumentation och världsbild har ett ansvar för att den parlamentariska rasismen växer. Att allt fler pratar om invandring och migration och lånar problembeskrivningen från SD (”hur mycket invandring tål Sverige?”, som SVT:s Agenda undrade).

Man kan tycka att diskussionen kring de flyttade Tintin-albumen stundtals blev väl manierad. Man kan tycka att det är märkligt att vandaliserade boenden för asylsökanden sällan får den medieuppmärksamhet som åsikter kring en filmaffisch får.

Men innebär det att vi aldrig ska kunna diskutera vardagsrasism och problematiska skildringar av minoriteter – av rädsla för att det ska gynna Sverigedemokraterna? Och mer explicit: att vi inte ska kunna diskutera hur romer systematiskt diskrimineras?

”Rasismen är en integrerad del av våra samhällen”, skriver ekonomen Ali Esbati i tidskriften Arena.

Att reducera rasismen till (passerade) extrema attiraljer – näs- och skallmätningar, skyltar som slår fast att en bänk bara är för vita – gör oss mindre förmögna att förstå detta, se historisk kontinuitet.
[…]
Att peka på betydelsen av rasistiska föreställningar och handlingsmönster i givna situationer i vardagen eller det offentliga samtalet, är inte att utpeka någon som raspropagandist eller okynnesheilare. Det är över huvud taget mer fruktbart att tala om rasism i termer av saker vi – alla, mer eller mindre – gör.

Sverige har nyligen fått svidande kritik från Europarådets kommission mot rasism och intolerans, Ecri. I sin senaste rapport menar Ecri att Sverige har mycket kvar att jobba med i sitt arbete mot diskriminering.

Kommissionen kräver att svenska myndigheter bekämpar arbetsgivarnas fördomar vid rekrytering och ser till att fackförbund och arbetsgivare aktivt jobbar för mångfald i sitt dagliga arbete.

Invandrare från länder utanför EU en sysselsättningsnivå som ligger 19,7 procent under inföddas. Andelen utrikesfödda som är överkvalificerade för sina arbeten är mer än dubbel så hög som bland infödda.

Ecri varnar för att rasismen i Sverige breder ut sig på internet och att få rapporterade incidenter om diskriminering leder till åtal eller till dom. Värst utsatta för diskriminering på svensk arbetsmarknad är romer och muslimer.

Med Johansson Heinös logik så bör vi väl inte ta Ecri på allvar. Det skulle ju kunna leda till att Sverigedemokraterna går framåt i opinionen.

Daniel Swedin

[View the story ”Tre roliga och en jätterolig tweet om fredspriset” on Storify]

Det har avhållits partiledardebatt i SVT. Om inte annat märktes det på Twitter. Vilken twittrare som var roligast? Vem som var smartast? Vem som var snabbast? Vi vet inte! Men vi vet vilka som var sämst. [View the story ”Femton sämsta tweetsen från partiledardebatten” on Storify]

I helgen har miljöpartiet haft sina kommun- och landstingsdagar i Linköping.

Partiet passade samtidigt på att lansera en kampanj för ett mer generöst flyktingmottagande.

I sitt inledningsanförande sa språkröret Åsa Romson bland annat:

Vi ser att medmänskligheten sätts på undantag i allt för många fall.

Att den svenska flyktingpolitiken är inhuman.

Att samhället bemöter oss olika beroende på om vi är, man eller kvinna, homo- eller heterosexuell, ljus eller mörk… rom eller svenne.

Men vi Gröna ser att det går att kämpar mot detta – kämpa för ett öppet och mer humant samhälle. För alla att människor ska ha lika rättigheter och möjligheter.

Miljöpartiet skrev även en artikel på Aftonbladet debatt på samma tema.

Det är bra att Miljöpartiet höjer rösten för en mer generös flyktingpolitik. Det behövs i en tid när högerextrema partier ökar i Europa och intolerans och främlingsfientlighet griper kring sig.

Men.

Det får inte bara bli ord. Enligt den migrationspolitiska uppgörelse MP har med regeringen ställer de sig gemensamt bakom det nuvarande regelverket.  Det är just dessa regler som måste ändras.

Lyckas MP med det vore det en stor framgång.

Anders Lindberg

Det har handlat mycket om fester på myndigheterna i rubrikerna på senare tid. Miljonerna har rullat och Peter Settman har haft bråda dagar.

Men frågan är om det inte pågår en annan minst lika allvarlig miljonkarusell på svenska myndigheter, pr-explosionen. Fackförbundet ST:s tidning Publikt kan i alla fall berätta hur fjorton granskade svenska myndigheter köpt pr-tjänster för 69 miljoner under 2010. Då är till exempel annonskostnader inte medräknade.

I stället har konsulterna allt som oftast bidragit med medieträning av chefer och käcka kampanjer.

Det handlar kort sagt om klassisk opinionsbildning, precis sådant som myndigheterna enligt regeringen inte alls borde syssla med.

I Publikt försöker kommunministern Stefan Attefall verka förvånad:
”De ska inte ha en opinionsbildande roll i den allmänna debatten”, säger han om myndigheterna.

Moderaten Henrik von Sydow – ordförande i skatteutskottet – ger understöd. Han tycker myndigheterna ska vara ”försiktiga med opinionsbildning i frågor där väljarna tycker olika”.

Jag kan inte låta bli att fråga mig vilket värde opinionsbildning har i frågor där alla redan tycker lika?

Hur som helst borde varken Attefall eller von Sydow vara förvånade. Det är nämligen inte det minsta konstigt att myndigheternas behov av pr-konsulter ökat – tvärt emot var regeringen sagt.

I Publikts undersökning är det tre myndigheter som sticker ut. Arbetsförmedlingen, Tillväxtverket och Trafikverket står tillsammans för 40 av de 69 pr-miljonerna, och de tre myndigheterna har en sak gemensam. De har alla befunnit sig i fronten när regeringens politik ska genomföras och marknadsföras.

Arbetsförmedlingen har blivit det lydiga redskapet för Anders Borgs arbetslinje, Tillväxtverket skulle skyla över Centerpartiets brist på riktig näringspolitik och Trafikverket har haft att administrera en avreglerad och sönderfallande infrastruktur.

De tre myndigheterna har fått ta emot kulor avsedda för en misslyckad politik, och de har verkligen försökt.

Men det är klart att det kostar, i käcka kampanjer för att marknadsföra fas tre eller i chefskurser i konsten att hantera uppretade journalister.
Den borgerliga regeringen har talat om att öka myndigheternas självständighet och integritet, men i verkligheten har staten alltför ofta blivit en del av den politiska propagandan.

Inte undra på att det rullar in pengar på Gullers Grupp, Confetti och Prime.

Ingvar Persson

Anders Borgs kompis, finansmarknadsministern Peter Norman, är en man med torr humor.
”Min bedömning är att Telia inte har agerat föredömligt”, säger han till dagens Eko.

Den bedömningen är det svårt att invända mot. Frågan är väl bara på vilket område TeliaSonera framstår som minst föredömligt?

Är det i grenen mänskliga rättigheter, där vi i våras fick veta att företaget systemhatiskt lämnat ut uppgifter om abonnenter till totalitära regimer som den vitryska och den azerbajdzjanska?

Eller är Telias agerande minst föredömligt när det gäller korruption och mutor. Frågan om varför bolaget betalade ett bolag med band till den uzbekiska diktatorns familj drygt 2 miljarder – kanske för en 3g-licens – utreds i alla fall av åklagare.

Eller är Telias brist på öppenhet i själva verket det minst föredömliga? Sant är i alla fall att bolaget från första början tycks ha varit upptagna med att sprida dimridåer, och att ledamöterna i riksdagens näringsutskott inte imponerades direktör Lars Nybergs framträdande i utskottet i dag.

Miljöpartisten Jonas Eriksson vill att ledamöterna i styrelsen ställer sina platser till förfogande, och moderaten Jessica Polfjärd tycker att det återstår mycket för Telia att redovisa.

Mats Odell fick inte leda sammanträdet. Som minister hade han ansvaret för Telias expansion i Uzbekistan.

Inte föredömligt, som sagt.

Nu återstår frågan om vilka rättsliga konsekvenser TeliaSonera affärer kommer att få. Och vilka konsekvenserna blir för Lars Nyberg.

Ingvar Persson

Per Schlingmann, Moderaternas superstrateg, ser man inte av så ofta. Han dyker upp ibland, som gubben i lådan, när hans chef beordrar honom att träda fram. I augusti beordrades Schlingmann av sin chef att offentligt hylla nämnde chef. Det kändes genuint.

Men vad sysslar han med då, superstrategen? Han ger bland annat intervjuer i olika obskyra tidskrifter och tidningar. I dag hittar jag honom i tidning som givits ut av den lika obskyra nyliberala tankesmedjan Den nya välfärden.

Där slår Schlingmann fast att folk inte längre bara ”köper en vara eller en tjänst, man vill också skapa någonting för samhället”. Se där. Det pappamoderata fredagsmyset är inte bara smaskiga tacos, de vill skapa någonting för samhället också.

Men, inskärper Schlingmann, det finns konsumenter som vill skapa någonting för samhället men gör helt fel: ”Ta till exempel konsumenter som gärna handlar ekologiskt men samtidigt på semestern sätter sig på planet till Thailand. Eller som Rebecca och Fiona, de är vänster men har inga problem att jobba med kapitalister som H&M”.

Det har han rätt i. Det är förstås bättre att åka till Kreta, vara höger – och ändå jobba med kapitalister.

Daniel Swedin