Sommaren är slut och i dag klev jag in på redaktionen efter några veckors semester. Sommartid är ju, som bekant, läsetid och just i sommar har jag bland annat passat på att läsa Anders Jallais tre böcker om Anton Modin; ”Spionen på FRA”, ”Landsförrädaren” och ”Natoagenten”.

Vad det är för typ av böcker? Kackigt skriven, sossefobisk, totalkonspiratorisk underrättelsetjänst-machoismo. Men, det är driv i berättandet och det är rätt spännande. Och stycket där en karaktär i boken, en homosexuell man, fluktar på blonda tonårstjejer med ”onaturligt stor byst” – ”de är ju så söta!”, enligt karaktären – är närmast lyteskomik.

Väl värt en läsning, om inte annat för att förstå hur delar av svensk gammelborgerlighet ser på världen. Ni minns väl att Skånska Dagbladets Carin Stenström läste Jallais romanserie – där Raoul Wallenbergs försvinnande, DC3:an, Cats Falck, Palmemordet, Wennerströmaffären, Estoniakatastofen och ubåtskränkningarna är del i samma konspiration – som vore det en dokumentär?

När vi ändå är inne på aparta tankegångar så har en läsare tipsat mig om en text från vårt grannland i sydväst.

Morten Uhrskov Jensen som driver bloggen ”Set fra høyre” på Jyllands-Postens sajt tycker att jag var elak mot Jimmie Åkesson när jag härförleden beskrev SD-ledaren som en välavlönad rasist. Han skriver:

En lignende udtalelse i en dansk avis ville have været en strafbar injurie og ville være blevet dømt som en sådan, var journalisten blevet trukket i retten. Men det er ikke Danmark, det her. Det er Sverige, og dér gælder andre regler.

Känsligt, tydligen.

Uhrskov Jensen bjuder sedan på en klagovisa om hur vedervärdig Aftonbladet i allmänhet är. Den danske tvärviggen har letat vildsint på ledarsidan, på debattsidan, på nyhetssidorna och han har inte hittat en enda frejdig reaktionär drapa. Uhrskov Jensen – som tidigare varit redaktör för nationalkonservativa (!) tidskriften Nomos – känner sig inte hemma.

Han slår ihop Aftonbladet med en fnysning och kommer till den självklara slutsatsen att – håll i er nu! – Sverige inte är en demokrati (”Sverige anno 2012 er på et afgørende punkt ikke for et demokratisk land at regne”).

Jo, jag tackar jag.

Bindgalna konspirationsteorier, brukar vi kalla det där i Sverige. Men det är inte Sverige, det här. Det är Danmark, och där gäller andra regler.

Daniel Swedin

Klockan 20.00 i kväll är det avspark för den allra sista landskampen på nationalarenan Råsunda. Slutkapitlet i ett stycke fotbollshistoria ska skrivas. Framöver kommer herrlandslaget att spela ett stenkast bort på Friends arena, vars tillblivelse har kantats av korruption. Solnas tidigare stadsdirektör dömdes i våras till villkorlig dom för mutbrott och kommunstyrelsens moderate ordförande Lars-Erik Salminen har tvingats avgå.

Råsundastadion symboliserar, som Erik Niva skriver i Sportbladet i dag, en era då svensk fotboll var en folkrörelse. Kvällens träningsmatch mellan Sverige och Brasilien är en fin avrundning på den perioden. VM-finalmötet 1958 mellan de båda landslagen, som slutade 2-5 till Brasilien, är en klassiker. Aldrig senare har Sverige spelat i en VM-final. Och världen fick en ny supertalang – Pelé – presenterad för sig.

Numera är fotboll big business. Det märks inte minst på biljettpriserna till dagens match. För att sitta på långsidorna får du punga ut mellan 600 och 800 kronor. För en tvåbarnsfamilj blir det 2 400 till 3 200 kronor – en enorm summa för de allra flesta.

På kortsidorna Södra och Norra är biljetterna något billigare (300-450 konor). Och på familjeläktaren på norra sidan kan samma tvåbarnsfamilj få platser för sammanlagt 1 300 kronor.
Det är mer än en veckas matkassa.
Eller lika mycket som tre biobesök för hela familjen.

Självklart vill många svenskar se Zlatan och gänget live i Sverige för första gången efter EM. Att det är sista landskampen på Råsunda gör kvällen än mer speciellt. De höga biljettpriserna gör att alltför många tvingas avstå matchen. Svenska Fotbollförbundet kunde gott och väl ha tackat den trogna publiken för de här 75 åren och bjudit på avskedsfesten.

För ett par veckor sedan skrev Jonna Sima en ledare om kritiken mot lågprisflygbolaget Ryanair när det gäller säkerhet och de anställdas villkor. Nyhetskroken var den rapport från spanska haverikommissionen som kritiserade Ryanair för bristande säkerhetstänkande och kommunikation mellan personalen när de flugit från Barcelona till Ibiza, trots att man kort före avfärd krockat med ett annat plan.

I artikeln refererades till upprepade klagomål från anställda och fackrepresentanter. Källorna redogjordes för i texten. I ett fall utelämnades information, vilket också gör att vi tar in en rättelse i papperstidningen i enlighet med Aftonbladets policy.

Ryanair är vanligtvis notoriskt svåra att få tag i. Fråga vilken resenär som helst som haft frågor om biljetter, bagage eller förseningar. Eller journalister, som försökt få kontakt med informationsavdelningen.

Den här ledaren föranledde dock febrila kommunikationsinsatser från Ryanair i form av oräkneliga mejl och telefonsamtal. Vi svarade med att hänvisa till de artiklar med vittnesmål från tidigare anställda och fackliga representanter vars uppgifter vi refererat till, samt att redogöra på telefon hur vi resonerat.

Huvudinvändningen från Ryanair är att de uppgifter som kommit från anställda och fack inte skulle tas på allvar eftersom de var ”union claims” – det vill säga kom just från fackligt håll.

Vittnesmålen från anställda över hela världen när det gäller anställningsvillkoren på Ryanair är sorglig läsning. Det är begripligt att företaget anser dem vara besvärande.

Men en bättre strategi än att argumentera för att ”union claims” inte är något värda, vore att ge sina anställda anständiga villkor.

Nedan följer ett av breven från Ryanair. Inklippt finns en genomgång av vad vi skrev och hur vi resonerade.

Karin Pettersson

___________

7^th August 2012

RE – Ryanair – bäst på att vara värst

Dear Sir/Madam

The article by Joanna Sima * (Ryanair – bäst på att vara värst) contained a number of factual errors which must be addressed to ensure accuracy and truth in your reporting, opinion and publication.  I address each as follows:

1. Union claims that ‘safety and security of flights cannot be guaranteed’ are patently untrue when Ryanair pilots fully comply with the same EU safety regulations as all pilots flying in Europe.  These prohibit any pilot from flying more than 900 hours per year, which equates to less than 19 hours per week.

Vi skrev: ”Tidigare i år gick flera Ryanair-piloter anonymt ut och varnade resenärer för att säkerheten inte kan garanteras på grund av de hårda arbetsvillkoren.

Kommentar: Länk till Rapports nyhetsinslag: http://www.svt.se/1.2699932/ryanairs_piloter_varnar_for_flygsakerheten

2. Union claims that Ryanair employees are not entitled to sick leave and risk redundancy for being sick are also untrue with Ryanair employees covered by Ryanair’s sick pay scheme.

Vi skrev: ”De anställda saknar rätt till sjukersättning – och är de sjukskrivna mer än fyra dagar riskerar de att bli uppsagda.”

Kommentar: Det stämmer inte att de anställda inte har rätt till någon sjukersättning. Ryanairs personal är ofta anställd genom bemanningsbolag, med mycket dåliga arbetsvillkor. Vi tar in en rättelse med lydelsen: ”de anställda saknar rätt till sjukersättning i enlighet med lagstiftningen i det land företaget verkar.”

3. Union claims that crew pay for uniforms fail to clarify that employees receive an annual uniform allowance of €325, regardless of whether they purchase a uniform or not each year.’

Vi skrev: ” Kabinpersonalen får bekosta utbildning och uniform själva.”

Kommentar: Enligt fackliga företrädarevi har talat med, som tagit del av ett anställningskontrakt från förra året, måste de anställda själva betala sin utbildning och kostnad för kläder.

4. Union claims that crew ‘cannot live on their wages’ are patently untrue when Ryanair employees enjoy competitive salaries and continue working with Ryanair.

Vi skrev: Få i personalen vågar öppet träda fram och kritisera sin arbetsgivare. Men till norska NRK säger en före detta kabinanställd att många inte kan leva på sin lön. ”De tjänar så lite att de ibland har uppsökt välgörenhetsorganisationer för att få mat.””

Kommentar: Norska NRK gjorde i höstas en genomgång av löner och villkor för Ryanairanställda i Norge. Enligt granskningen http://160.68.205.231/nyheter/distrikt/ostfold/1.7829374 får de anställda en så låg lön att de lever under existensminimum.

The truth cannot be a casualty in opinion writing.  This ‘opinion’ piece contains only false claims from unions and not the truth.  The writer is entitled to an opinion but is not entitled to present false claims as facts, when each has been disproven by Ryanair.

Please correct the false claims with the facts listed above or publish this letter to address each false claims made in this article.

Please respond to this letter within 24 hours.

Regards

Stephen McNamara

Head of Communications

Brunnsvik i södra Dalarna är verkligen klassisk folkbildnings- och folkhemsmark. På folkhögskolan har generationer av svenska författare lagt grunden till sitt författarskap. Här har fackliga ledare fått sin utbildning och otaliga blivande politiker och teknokrater har påbörjat en klassresa just här.
Dessutom var det här Rikard Sandler presenterade planerna på att starta studieförbundet ABF för precis 100 år sedan.

Under några lärorika år var Brunnsvik dessutom min arbetsplats.
Nu tycks det definitivt vara slut. Nya Ludvika Tidning berättar i dag att folkhögskolan sagt upp hyreskontraktet på lokalerna från nyåret. Det som finns kvar av verksamheten kommer att flytta.

Det värsta är att jag inte blir det minsta förvånad.
Det har gått tre år sedan LO lämnade ifrån sig ansvaret för skolan till en ABF avdelning från Stockholm. Skiftet utgjorde kulmen på några stormiga år med ekonomiska bekymmer och sviktande verksamhet, inte minst när det gäller den fackliga utbildningen.

Själva avvecklingen av fackföreningsrörelsens engagemang i folkhögskolan hade LO-ledningen lämnat till sin kanslichef, och till en kollerisk konsult. Planen var att hitta någon som ville driva skolan vidare, utan centrala fackliga kurser. Valet föll alltså på ABF Sollentuna. Den dåvarande ordföranden – tidigare statsrådet Britta Lejon – borgade för de storstilade framtidsplanerna.

Kanske kan man säga att Brunnsviks folkhögskola från början hade tre tillgångar. Husen, personalen och rätten att få statliga bidrag för verksamheten.

Husen – det är en väldig anläggning – hade LO redan köpt loss och större delen av personalen hade sagts upp. Kvar fanns alltså statsbidragen.
Planen från LO var att folkhögskolans nya ledning skulle ta över statsbidragen och hyra lokalerna för ett antal miljoner om året.

Det krävdes inget större skarpsinne för att se svagheten i planen. Om ABF Nordöstra Storstockholm – avdelningen har expanderat – ville skulle det vara enkelt att lämna Dalarna och ta med sig statsbidraget.

En bolagsplundring helt enkelt, med LO som förlorare.

Marknaden för större konferensanläggningar i södra Dalarna är knappast brännhet, och kulturvärdena gör det inte lättare att hitta en verksamhet som passar.

Nu händer precis det och konsulten, som hängt sig kvar, är arg som ett bi.

Själv känner jag mig bara sorgsen.

Inte för att bondfångarna på LO:s kansli mött sin överman när det gäller ruffel och båg. Det är bara rättvist.

Jag känner mig sorgsen för att ännu ett av monumenten över folkrörelsernas samhällsbygge under 1900-talet nu ser ut att rasseras definitivt.

Men egentligen är det väl bara ett tecken i tiden.

Ingvar Persson

Carl Bildt har mycket just nu. Det diplomatiska bråket men Vitrysslans president Lukasjenko når nya höjder. I dag kom beskedet att all svensk personal på ambassaden i Minsk kastas ut, och den svenska utrikesministern rapporterar direkt på twitter.

Samtidigt kan Svenska Dagbladet berätta att Bildt tagit sig tid att skriva brev, till Kronofogdemyndigheten.

Det är en historia som har det mesta:

En tysk affärsman som gjort affärer i Sovjetunionen, men fick sitt företag konfiskerat när kommunismen kollapsade. Brukar det inte vara tvärtom?

En internationell skiljedomstol som anser att den ryska staten har en skuld på 20 miljoner kronor. Ett hus på Lidingö som ägs av den ryska staten och en kronofogde som med stöd av Högsta domstolen, Svea hovrätt och Nacka tingsrätt ska försöka reglera en skuld.

Och nu alltså en svensk utrikesminister som vill lära kronofogden sitt arbete.

Svenska ministrar ska inte lägga sig i myndigheternas dagliga arbete. Det kallas ministerstyre och accepteras inte ens när det handlar om något som faktiskt är ministerns ansvar. Att mäta ut egendom är som tur är inte en fråga för utrikesministern.

Ändå skriver Carl Bildt att ”Sveriges relationer med Ryska federationen skulle skadas” om kronofogden säljer det ryska huset.

Dessutom förklarar han att en försäljning måste prövas mot ”åtagande vad gäller diplomatisk immunitet”. Något alltså inte bara Kronofogdemyndigheten utan också tre domstolar skulle ha missat.

Det är svårt att inte läsa det som ett försök att påverka.

Vi har vant oss vid att vi har en utrikesminister som rycker på axlarna åt anklagelser om folkrättsbrott och korruption, föraktar konstitutionsutskottet och struntar sina anställdas fackliga organisationer. Och som dessutom kommer undan med allt det där.

Vi borde med andra ord inte vara förvånade. Ändå är frågan om inte Bildt den här gången har tagit sig vatten över huvudet.

Det är en sak att snäsa av journalister och riksdagsledamöter. Det är en annan att försöka näpsa Kronofogden och i förlängningen hela det svenska domstolsväsendet.

Ingvar Persson

Gymnasieskolan blir antagligen nästa krisbransch. Det konstaterar Sten Svensson, skoldebattör och tidigare chefredaktör för Lärarnas Tidning, i dag på DN Debatt.

Bakgrunden är enkel. De senaste åren har antalet privata gymnasieskolor exploderat. I dag går var fjärde gymnasieelev i en privat skola.
Reglerna har gynnat privatskolorna. Anslagen har varit generösa, och ansvaret begränsat. Dessutom har Sverige haft stora ungdomskullar.

Nu ändras allt det där. Kraven på skolbolagen har skärpts och möjligheterna att smita undan kostnader minskat. Dessutom minskar ungdomskullarna. Enligt Sten Svensson blir resultatet antagligen att ett antal skolor tvingas gå i konkurs, med stora konsekvenser för eleverna.

Det har hänt förut. De senaste åren har vi fått vänja oss vid rubriker om oseriösa skolägare, skolor som gått omkull eller till och med annonseras på blocket.

Konsekvenserna av en gymnasiekris skulle kunna fortplanta sig genom utbildningssystemet. När elever inser att valet av en privat gymnasieskola innebär en risk att plötsligt stå utan utbildning blir det antagligen mer lockande att välja en kommunal skola, som i alla fall inte kommer att gå omkull.

Resultatet blir antagligen färre sökanden, fler konkurser och en ännu större osäkerhet. En klassisk spiral.

Sten Svensson menar att de första tecknen redan syns i årets gymnasieansökningar.

Bakom omvandlingen av den svenska skolan de senaste årtiondena har det funnits en bärande tanke. Att utbildning, precis som vilken konsumtionsvara som helst, blir bättre när den utsätts för marknadskrafter. I den andan har skolhuvudmän haft rätt till fri etablering, riskkapitalbolag har fått spekulera fritt och skolkoncerner har kunnat expandera.

Nu kan det visa sig vara en bubbla. Som svenska IT-aktier eller spanska fastigheter, men med den skillnaden att konsekvenserna inte skulle begränsa sig till ekonomiska förluster. Det högsta priset för spekulationen i skolan kommer eleverna att få betala.

Ingvar Persson

I gårdagens Svenska Dagbladet talar Sandvikchefen Olof Faxander ut om kritiken han fått för beslutet att flytta huvudkontoret – och ett 50-tal anställda – från Sandviken till Stockholm.
I Sandviken blev reaktionerna starka och en av Faxanders företrädare – Per-Olof Eriksson – slog fast att den nya direktören inte begriper sig på företaget.
Nu vill Sandvikchefen i alla fall lägga debatten bakom sig. Flytten av huvudkontoret har gått snabbare än väntat och i Sandviken har människor börjat vänja sig.
Men framför allt anser Faxander att han fattat rätt beslut, och i intervjun lyfter han fram två argument.
För det första måste huvudkontoret ligga ”där den ekonomiska tillväxten sker” och ha nära till den finansiella marknaden.
För det andra vill Sandvik kunna rekrytera nya duktiga chefer, gärna med internationell erfarenhet. Och då duger det inte att finnas i Gästrikland.
Olof Faxander tycker uppenbarligen att argumenten är slutgiltiga, och så är det kanske. Men de är också ganska avslöjande.
Dagens direktörer måste alltså ha nära till ”den finansiella marknaden”. I klartext betyder det att ha sin bankir och sin aktiemäklare i kvarteret. Däremot har samma direktörer uppenbarligen inte något behov av att vara nära den produktion som betalar deras löner, eller för den delen de kunder som förhoppningsvis vill köpa företagets produkter.
Det gäller att ha koll på prioriteringarna.
Faxander hävdar också att det skulle vara omöjligt att rekrytera duktiga chefer till Sandviken. Arbetsmarknaden för den övriga familjen är alltför begränsad och dessutom finns det inga internationella skolor att sätta barnen i.
Det är å andra sidan invändningar som väl borde gälla för alla Sandviks anställda. Det räcker ju inte med direktörer för att driva ett företag, men att företagets andra anställda måste stå ut i det enligt Faxander så hopplösa Gästrikland tycker han uppenbarligen inte är något problem.
En bild av hur klyftorna mellan ett spekulerande och ett producerande Sverige bara växer.
Det fanns en tid när bruk på orter som Sandviken såg det som en del av företagets ansvar att också göra platsen attraktiv att bo på. Delvis handlade det säkert just om att kunna rekrytera personal. Men delvis handlade det kanske också om en annan syn på företagande, där verksamheten också bar ett samhällsansvar.
Det var länge sedan, och Olof Faxander har till sist fått befolkningen i Sandviken att förstå det.
Ingvar Persson

Sverige lyfts ofta fram som ett föredöme när det kommer till jämlikhet. Det räcker med att titta på bilden ovan för att inse att klyftorna är stora även här.

Den samlade förmögenheten hos en majoritet av befolkningen, 70 procent, skulle räcka till en markdel motsvarande en tredjedel av Norrbotten. Tio procent av svenskarna sitter på så stora förmögenheter att de skulle äga Sverige från Skåne till södra Lapplandsgränsen.

Bilden är skapad utifrån SCB:s statistik över nettoförmögenhetens (tillgångar minus skulder) fördelning i Sverige. Siffrorna är från 2007, då slopade regeringen kontrolluppgiftsskyldigheten om tillgångar och skulder. Det innebär att det har blivit svårare att mäta hur klyftorna i landet växer.

Det är inte svårt att förstå varför regeringen Reinfeldt vill ha det så.

Sedan regeringsskiftet 2006 har inkomstskillnaderna skenat. De rikaste har fått tiotusentals kronor mer i plånboken varje månad, medan de med lägst inkomster till och med har fått se sina inkomster minska med några hundralappar.

Det enda sättet att utjämna inkomstskillnaderna mellan låginkomsttagare och höginkomsttagare är via en stark välfärdsstat. Genom satsningar på det gemensamma får alla del av landets tillgångar. Men alliansregeringen har i stället valt att sänka skatterna med 139 miljarder kronor. Då omfördelas pengarna från den gemensamma välfärden till privata fickor. Vinnarna är höginkomsttagarna i arbetsför ålder. De största förlorarna är arbetslösa, sjuka, barnfamiljer och pensionärer.

De nya Moderaterna har på det här sättet återupplivat det gamla svenska klassamhället.

Bild: Alliansfritt och Knut Stahle.

”Låt inte 2014 bli ett nytt kosackval”, varnar Folkbladets S-märkte chefredaktör Widar Andersson på Dagens Nyheters debattsida i dag.

Andersson menar att om Socialdemokraterna hamnar i en ”vinstförbjudande position” och  gör 2014 till ett val om välfärdsvinster så kommer man att förlora igen.

”’Vinstvalet 2014’ skulle kunna komma att adderas till Kosackvalet 1928 och Löntagarfondsvalet 1976. När socialdemokratin gör häftiga vänstergirar på folkfrämmande och osaklig grund så går det kort sagt illa.”

Nåja. Tolv procent av svenskarna anser att välfärdsbolagen ska få plocka ut skattepengar som vinst. Två procent  av de rödgröna väljarna tycker att vinst ska få plockas ut. Och, håll i hatten, 63 procent av de borgerliga väljarna anser att eventuell vinst ska återinvesteras i verksamheten.

Så om nu Socialdemokraterna landar i att man, som LO, ska verka för en non-profitprincip inom välfärden så behöver nog herr Andersson – som också råkar vara ordförande i ett stort utbildningsföretags rådgivande kommitté – inte oroa sig.

Daniel Swedin

(Vill man lyssna på hela citatet har finns det hos Tankesmedjan i P3)

Anders Lindberg