“Jobbkrisen är en bluff” är rubriken på ett debattinlägg av Linda Skugge från 2010 som har börjat spridas igen. Artikelns poäng är att arbeten finns om unga verkligen vill, men att många anser sig vara för fina. Skugge beskriver att hon aldrig “fått” ett jobb, utan skaffat sig. Experter gick snabbt ut och sa att hon har fel om varför unga saknar arbeten, men trots det hyllas skribenten och folk delar med sig av egna historier om lata ungdomar. Men jobbkrisen är ingen bluff, den är verklig och dessutom politisk.

Linda Skugge är inte ensam om att arbeta hårt. Ingen har gett unga jobb, det är därför många åker till Norge istället. Ingen har gett unga bostäder, det är därför studenter vet vad ett svart fjärdehandskontrakt är. Ingen behöver förklara vad gratis praktik, vikariat, sms-jobb, timvikarie, obetalt provjobb, ideellt arbete och enbart provision är. Det är nämligen mångas vardag. Unga vuxna i dag drömmar inte om lyx eller rikedom. De drömmer om ett jobb, ett hem och att kunna bilda familj.

Linda Skugge missar dessutom helt det politiska i sin artikel. Det handlar inte bara om hur många företag en ungdom söker jobb hos, det handlar också om hur många företag som behöver anställa. Hur man än räknar arbetslösheten bland unga kommer man fram till samma sak: det är sjukt många som inte har ett arbete. Det är ett samhällsproblem, inte ett tecken på en lat befolkning.

Vuxna har alltid tyckt att unga är ovilliga att arbeta och bara slappar. Linda Skugge och hennes generation har helt säkert jobbat hårt, men det är de inte ensamma om. Därför är den enda bluffen att beskriva en hel generation unga som glidare och lyxlirare.

Stålverket i Långshyttan lägger ned. Två hundra personer berörs när Outokumpo försvinner från samhället.

– Det här är en stor tragedi för människorna och bygden. Och det är mycket överraskande eftersom tidigare utredningar visat att Långshyttan är ett väl fungerande och konkurrenskraftigt verk. Det är också vår bild, säger Anders Ferbe, IF Metalls förbundsordförande, i ett pressmeddelande.

I en tid där orderböcker åter fylls och stålpriserna stiger är det inte konstigt att man blir förvånad – och bedrövad.

Dagens Arbetes Harald Gatu kallar dagens besked ”ett strypmord i nedläggningarnas lågprisland”:

Långshyttans öde bestämdes inte över vad orten presterade.
Dess öde avgjordes i stället av det schackspel som finska och tyska intressen spelar i bygget av det nya Outokumpu som en storspelare inom det rostfria stålet.
Outokumpus vandring mot det målet är ytterst krokig.[…]
Outokumpu blöder och redovisar idag sitt bokslut för det plågsamma fjolåret. Koncernen vill säkert visa handlingskraft gentemot banker och investerare: ännu ett bruk till slaktbänken.
[…]
Långshyttans extremt tunna stålband har varit en framgångsprodukt i världen. Det visade Outokumpus egen utredning. Men den utredningen vägde lätt.
Att lägga ner Långshyttan var det billigaste sättet att visa handlingskraft gentemot investerarna.

På kort tid har Dalakommunerna Hedemora – där Långshyttan ligger – och Avesta förlorat 967 arbetstillfällen. Mer än var 20:e jobb är borta och enligt Jens Runnberg, liberal ledarskribent på Falu-Kuriren, motsvarar neddragningarna i södra Dalarna i andel av arbetsmarknaden cirka 60 000 jobb i Stockholms län. Nedläggningen är, hur man än ser på det, ett dråpslag mot bygden.

En piktant detalj är att landets arbetsmarknadsminister, Elisabeth Svantesson (M), besökte Dalarna i går. Väl där passade hon på att besöka en äggproducent i grannkommunen Avesta och en webbyrå i Falun.

– Från Avesta och Hedemoras sida har vi försökt få hit arbetsmarknadsministern för att diskutera varslen inom basindustrin, säger Avestas kommunalråd, Lars Isacsson (S) till Södra Dalarnes Tidning, SDT, i dag – innan beskedet om Långshyttan kom.

Men SDT frågar ändå arbetsmarknadsministern vilket besked hon skulle vilja ge till de som varslats inom basindustrin:

– Många som blir uppsagda blir inte arbetslösa utan får hjälp via omställningar ganska snabbt. Vi har en väldigt bra omställningsförsäkrat på en stor del av den svenska arbetsmarknaden.

Undrar om det beskedet lugnar de boende i Långshyttan.

Om politik handlade om att retas skulle med sina motståndare skulle jag ge Socialdemokraternas Ylva Johansson högsta betyg. Förslaget att lämna över mer av arbetsförmedlandet till privata intressen måste nämligen reta gallfeber på Moderaterna.

Det är ju nämligen så här de tycker, egentligen.

Dessutom är det precis så regeringens småpartier argumenterar när de vill framstå som de sanna försvararna av klassiska borgerliga värden.

Moderaterna och arbetsmarknadsminister Hillevi Engström har dock två problem.

För det första att Fredrik Reinfeldt och Anders Borg gärna vill framstå som gammaldags landsfäder. Då duger det inte att komma dragande med liberala experiment från Nya Zeeland.

För det andra – och antagligen viktigare – är att Arbetsförmedlingen under Angeles Bermudez-Svankvist utvecklats till en viktig del av regeringens tuffa linje mot de arbetslösa.

Alltså inte mot arbetslösheten, utan just mot de arbetslösa.

Det ska helt enkelt inte vara så roligt att gå och dra benen efter sig i Moderaternas Sverige. Och det är Arbetsförmedlingen som står för både kontroll och bestraffningar.

Numer ska förmedlingen inte bara rapportera till a-kassorna om en arbetslös missköter sig. Nu ska förmedlingen dessutom skicka sina rapporter till socialförvaltningen så att också socialbidragen kan dras in.

Den sjunkande andelen försäkrade bland de arbetslösa, och den växande andelen som lever på socialbidrag, har tydligen uppmuntrat till nytänkande.
Hur som helst behöver den moderata jobbpolitiken dagens Arbetsförmedling, även om den i allt mindre utsträckning förmedlar jobb.

Det förtjänar kritik. Problemet är att nya privatiseringar knappast skulle lösa problemet.

Privata arbetsförmedlare skulle definitivt inte bidra till en mer aktiv arbetsmarknadspolitik, eller till utbildningar för ett allt mer krävande arbetsliv. Och de skulle knappast förbättra det individuella stödet till den som har svårt att komma in på arbetsmarknaden.

Så även om Ylva Johansson säkert lyckas reta en eller annan moderat är det nog inte rätt sätt att angripa Arbetsförmedlingens förfall.

Ingvar Persson

Det finns dagar när jag inte kan låta bli att häpna över den gren av journalistiken jag själv arbetar med. Att vara ledarskribent kan verkligen kräva ett snabbt fotarbete, och även om jag antagligen kastar sten i glashus måste jag lyfta fram kollegan på Svenska Dagbladet, Per Gudmundson.

I dag tar sig Gudmundson an sambandet mellan arbetslöshet och lönespridning. Eftersom liberala ideologer, både politiker och ekonomer, gärna pekar ut bristen på låglönejobb som den svenska arbetsmarknadens akilleshäl är det ingen liten fråga.

Gudmundson går också grundligt till väga. Han har studerat EU-statistiken i jakt på bevis för att arbetslösheten är resultatet av Sveriges höga ingångslöner.

Problemet är bara att siffrorna inte visar på något samband. Visst finns det länder med en stor andel lågavlönade som också har låg arbetslöshet, men det finns också länder som vid sidan av många lågavlönade också har många arbetslösa.

Åt andra hållet spretar Gudmundsons exempel på samma sätt. Höga lägstalöner betyder i bland hög arbetslöshet, och i bland låg.
”Siffrorna från Eurostat lånar sig inte till plakatpolitik” konstaterar Gudmundson, kanske med adress till vännerna på den lite tokliberala högerkanten.

I en avancerad ekonomi som den svenska skulle inte ens fri lönesättning leda till full sysselsättning, enligt Gudmundson.

Sedan kommer han till slutsatsen. Och gissa vilken den blir?

Svenska lägstalöner borde i alla fall sänkas. Några jobb borde det väl i alla fall kunna bli, kanske i servicesektorn, resonerar Per Gudmundson.
Och det är här han avslöjar ledarskrivandets innersta problem. När slutsatsen är given blir uppgifter om hur det ser ut i verkligheten bara till besvär.

Särskilt när verkligheten inte passar in i den ideologiska mallen.

Ingvar Persson

Tidningarnas Telegrambyrå har låtit SCB undersöka hur sysselsättningen har utvecklats i krogbranschen det senaste året.

Orsaken är naturligtvis att restaurangmomsen halverades för ett år sedan, och att ett av de främsta argumenten då var att skattesänkningen skulle skapa fler jobb.

Och nu visar siffrorna att just det har hänt. Det är i alla fall så till exempel branschorganisationen Vista vill läsa statistiken.

Enligt TT:s undersökning har jobben – och då räknas alla sorters anställningar – blivit 5000 fler det senaste året. Dessutom har omsättningen på krogarna ökat med nästan fem miljarder kronor.

Däremot har priserna inte sänkts. Krogmaten är precis lika dyr som innan skattesänkningen.

Den som är lite misstänksam borde sätta ett litet frågetecken här.

Om omsättningen har ökat, trots att priserna inte sänkts kan man ju fråga sig om tillväxten alls hänger ihop med skattesänkningen? Att kunderna strömmar till beror kanske snarare på att människor tycker att de har pengar att spendera på krogen, och då kan vi ju fråga oss om inte jobben kommit i alla fall.

Vi skulle dessutom kunna fråga oss hur många av de nya krogjobben som det faktiskt går att leva på. Hotell- och restaurangfacket har inte sett någon sjunkande arbetslöshet bland sina medlemmar, och när förbundets tidning Hotellrevyn granskade branschen visade det sig att en mycket stor andel av de nya jobben helt eller delvis betalas av Arbetsförmedlingen.

Men låt oss, bara för diskussionens, skull ändå anta att det är regeringens momssänkning som skapat 5000 nya jobb. Då måste den väl beskrivas som en framgång?

Visst, om vi tycker att ett branschstöd på lite drygt en miljon är ett rimligt pris för att skapa ytterligare ett jobb i hamburgerbranschen eller på en sportbar.

Momssänkningen kostade nämligen 5,4 miljarder att genomföra förra året. Eftersom branschen växer lär det bli mer i år.

Om vi accepterar att de 5000 jobben – på något sätt – skapats av momssänkningen betyder det att varje jobb kostat en dryg miljon, och fortsätter att kosta en dryg miljon år efter år.

Det är pengar som hade kunnat användas bättre, i alla fall om målet är att sätta unga människor i arbete.

Ingen missunnar krögarna lite bättre lönsamhet, men varför ska den komma genom ett statligt branschstöd?

Och varför ska skattebetalarna avstå en miljon för att McDonalds ska ha en person till bakom kassan?

Ingvar Persson

På ett plan får dagens debattartikel på Svenska Dagbladets brännpunkt mig att tänka på ett möte med en representant för Komsomol, det sovjetiska kommunistpartiets legendariska ungdomsförbund, någon gång på 1980-talet.

Apropå hoten mot miljön försäkrade den inte så ungdomlige ungdomsrepresentanten att tusentals sovjetiska forskare arbetade med tiotusentals förslag. I nästa andetag deklarerade han också att några miljöproblem egentligen inte förekom i rådsrepubliken.

Angeles Bremundez-Svankvist, generaldirektör på Arbetsförmedlingen, låter lite på samma sätt.

Arbetsförmedlingen har å ena sidan absolut inga problem, vare sig med att förmedla arbetskraft eller med att hålla kontakten med landets arbetsgivare.
Verksamheten beskrivs som ett under av effektivitet.

Å andra sidan får vi veta att förmedlingen för att skaffa sig bättre kunskap varje år genomför 14 000 intervjuer med arbetsgivare, i två omgångar. Förmedlingen arbetar dessutom träffat avtal med ett 30-tal nationella arbetsgivare (bland annat Fagersta kommun) om att ”bistå i rekryteringen”.

Det låter som en uppgift Arbetsförmedlingen borde ha haft från början.
Det skulle ha varit enkelt att driva lite med den självbild som tycks härska på Arbetsförmedlingen. Ändå tänker jag göra något jag inte brukar. Jag tänker ge Angeles Bermudez-Svankvist rätt.

Dagens artikel är nämligen framför allt ett försök att slå tillbaka mot de som velat söka lösningar på Arbetsförmedlingens kris till en fråga om nya avregleringar eller privatiseringar.

Men enligt Arbetsförmedlingens ledning är lösningen inte att rusta ner den nationella arbetsförmedlingen.

Det är alldeles sant. Arbetsförmedlingen har problem, många skapade av politiska pekpinnar och en ”arbetslinje” som till stor del handlat om att skriva in människor på förmedlingen, inte att skapa arbeten.

Men lösningen är inte att avskaffa Arbetsförmedlingen eller att släppa fram fler privata förmedlingar. Det skulle tvärtom göra att stora grupper hamnade ännu längre från arbetsmarknaden.

Ingvar Persson

Trots att uppmaningen kommer från Jonna Sima borde jag antagligen avstå från att kommentera Arbetsförmedlingschefens insatser som stjärna i Expressens Webb-TV. För allas skull.

Huvudbudskapet från Angeles Bermudez-Svankvist är trots allt att vi ska vara ”snälla mot varandra”, och jag har lite svårt för att vara ”snäll” mot Bermudez-Svankvist.

Det är absolut inget personligt.

Det handlar inte om att Sven-Otto Littorin när han rekryterade henne beskrev henne som en supervärvning.

”Störtskön” är tydligen ordet.

Det handlar inte om att Bermudez-Svankvist mitt under ett anställningsstopp passade på att bemanna myndighetens ledning med lojala medarbetare från tidigare uppdrag, eller att hon har infört en myndighetskultur där självständighet och ifrågasättande bestraffas.

När fackförbundet ST härom veckan redovisade resultatet av en medarbetarundersökning skickade Svankvist ut sin pressavdelning för att ifrågasätta statistiken, inte för att berätta hur arbetsmiljön skulle förbättras.

Nej, jag har svårt för Bermudez-Svankvist därför att hon så villigt gjort sin myndighet till ett redskap för alla regeringens tossiga idéer när det handlar om arbetsmarknadspolitik.

”Vi kämpar hårt” förklarar hon för Expressen.

Ska det vara fas 3? Visst då hyr vi in en jobbfabrik.

Ska det vara coachning? Inga problem, det kryllar av hokus pokus-människor där ute.

Och vill ministern ge de långtidssjuka lite drill och disciplin? Då är det klart att Bermudez-Svankvist står redo med ett eller annat program.

Så där skulle jag kunna fortsätta, men det skulle knappast vara någon mening.

Angeles Bermudez-Svankvist har kort sagt devalverat föreställningen om en svensk myndighetschef, och på kuppen gjort om Arbetsförmedlingen till något slags slutförvar.

Den som faktiskt söker ett arbete har i alla fall inget där att hämta. Det säger hon mer eller mindre rakt ut till Expressen.

Sedan kan man ju inte låta bli att fråga sig varför vi ska ha en arbetsförmedlingschef som – när arbetslösheten passerar 400 000 föreslår landets arbetssökande att de ska ”få ett arbete som man vill ha och som man är intresserad av”.

Det är kanske det Bermudez-Svankvist menar när hon säger att hon har en ”möjlighetsbaserad” syn på sitt jobb.

Vore det så enkelt kunde staten faktiskt spara in de pengar en generaldirektör på Arbetsförmedlingen kostar.

Kanske är mitt problem med AF-chefen ändå en smula personligt.

Ingvar Persson

Krisuppgörelsen på SSAB är den stora nyheten från arbetsmarknaden just nu. Efter dramatiken kring SAS och höstens våg av varsel i industrin är det inte så konstigt.

Det kan vara viktigt, för kanske håller spelreglerna på arbetsmarknaden på att ritas om.

Jag har skrivit en hel del om både varsel och SAS på lönebloggen

, och i dag skriver jag om SSAB.Det kan vara värt att kolla på lönebloggen.

Ingvar Persson